På SvD pågår debatt om vem som ska ta hand om barnen, om vad man ska, bör och inte bör göra. Som om det finns ett sätt som är rätt som passar alla. En mamma skriver att hon ammade sitt barn tills barnet var 3,5 år gammalt. Nu är barnet 18 och trygg och stark. Och det är ju jättebra. Men det är inget bevis för att amningen gjorde det.
Någon annan säger att deras barn sovit med föräldrarna sen de föddes. Nu går de i skolan. De har inte skrikit en enda natt. Eftersom de aldrig sovit själva vet man inte om de skulle skrikit då eller inte.
Det klagas på kvinnor som vill göra karriär. Det dräller av antaganden och gissningar. Och alla framför sina egna exempel som bevis och motivering för sin åsikt. Självklart. Varför skulle de inte göra det?
Men, jag undrar … vilken är poängen med att försöka få alla att amma sina barn tills de är 3,5 år, bara för att man själv gjort det? Mammor som inte ammat 3,5 år och ändå har harmoniska barn, är de undantag? Varför kan man inte inse att alla människor är olika. Ingen är stöpt i samma form, olika sätt passar olika konstellationer av människor.
Det är som att säga att alla människor borde ha samma yrke, och samma intressen i livet! Det är det antagligen ingen som tycker. Så varför måste vårt sätt att ta hand om våra barn vara likriktat? Varför får folk för sig att alla barn behöver behandlas på samma sätt? Är inte det att ha liten respekt för barnen, att inte se dem som individer med olika behov? Om man har respekt för människor inser man att alla är olika, barn också, och behöver olika saker. Och vem har förutsättningar att förstå det bäst, om inte barnens föräldrar?
Självklart finns det människor som behandlar sina barn illa, människor som själva är psykiskt begränsade och sjuka, men de flesta människor vill sina barn väl och handlar därefter, även om det inte är på samma sätt som någon annan skulle ha gjort.
