Sommartid

Inatt är det dags. Eller imorgonbitti. Klockan ska ställas om till sommartid. Alla har sina lustiga små minnesregler för hur det ska gå till. Enligt DN ska man funder på när man ställer fram eller tillbaka grillen. Om man använder den hela vintern då? Blir det inte sommartid då? Eller vintertid? Vad är normal grilltid?

Varför räcker det inte med att tänka på syftet med sommartid? Att utnyttja ljuset mer. Då inser man att den där timmen på morgonen när det är ljust och man sover, förläggs till när man vaknat. Att det blir ljust längre på kvällen. Att klockan halv åtta, sommartid, när det är ljust faktiskt egentligen är halv sju. Enkelt. Och man slipper komma ihåg en massa minnesregler.

Vad ska jag tycka? Ska jag tycka?

Jag förväntas tycka något om detta, helt uppenbart. Man kan nämligen rösta! Man kan rästa på om det är rätt eller inte att Klüft slutar med sjukamp. Rätt? Har det med rätt att göra? Rätt och fel? Men, nu ska vi se, vad tycker jag …. *tänk tänk tänk*. Nej, det kom inte fram något, jag tycker absolut ingenting. Jag har ingen åsikt i frågan. Jag tycker faktiskt inte jag har med det att göra alls. Gör som du vill, säger jag, världen kommer att överleva. Jag bryr mig faktiskt inte om vilket.

Jag tycker folk borde göra val som de trivs med. Och strunta i hur andra väljer att leva sina liv.

Det tycker jag!

Underbar melodifestival

Är det inte underbart med melodifestival?

Alltså jag är inte intresserad av melodifestivalen, och kollar inte, förutom när Lilla Dotter beordrar det, vilket har varit delar av tre deltävlingar, fatta vilket lidande jag genomlidit! Ikväll befinner jag mig på betryggande avstånd, och har läst på nätet vem som vann.

Och jag kan bara säga att jag är lättad. Det är underbart. Melodifestivalen är över för den här gången. Fast jag inser att jag glömmer den stora finalen då, den internationella, men den får betraktas som en västanfläkt jämfört med när hela svenska schlagerbataljonen mobiliserar.

Var ska barnen vara?

SvD pågår debatt om vem som ska ta hand om barnen, om vad man ska, bör och inte bör göra. Som om det finns ett sätt som är rätt som passar alla. En mamma skriver att hon ammade sitt barn tills barnet var 3,5 år gammalt. Nu är barnet 18 och trygg och stark. Och det är ju jättebra. Men det är inget bevis för att amningen gjorde det.

Någon annan säger att deras barn sovit med föräldrarna sen de föddes. Nu går de i skolan. De har inte skrikit en enda natt. Eftersom de aldrig sovit själva vet man inte om de skulle skrikit då eller inte.

Det klagas på kvinnor som vill göra karriär. Det dräller av antaganden och gissningar. Och alla framför sina egna exempel som bevis och motivering för sin åsikt. Självklart. Varför skulle de inte göra det?

Men, jag undrar … vilken är poängen med att försöka få alla att amma sina barn tills de är 3,5 år, bara för att man själv gjort det? Mammor som inte ammat 3,5 år och ändå har harmoniska barn, är de undantag? Varför kan man inte inse att alla människor är olika. Ingen är stöpt i samma form, olika sätt passar olika konstellationer av människor.

Det är som att säga att alla människor borde ha samma yrke, och samma intressen i livet! Det är det antagligen ingen som tycker. Så varför måste vårt sätt att ta hand om våra barn vara likriktat? Varför får folk för sig att alla barn behöver behandlas på samma sätt? Är inte det att ha liten respekt för barnen, att inte se dem som individer med olika behov? Om man har respekt för människor inser man att alla är olika, barn också, och behöver olika saker. Och vem har förutsättningar att förstå det bäst, om inte barnens föräldrar?

Självklart finns det människor som behandlar sina barn illa, människor som själva är psykiskt begränsade och sjuka, men de flesta människor vill sina barn väl och handlar därefter, även om det inte är på samma sätt som någon annan skulle ha gjort.

Tvingades städa

Ibland, eller ofta, förundras man över hur folk är funtade. När man läser så’nt här t ex. De anmälde sig till TV4s program ”Rent hus”, och då ”tvingades” de skriva på ett hemligt avtal om att inte städa. Jag känner verkligen medlidande. Eller inte. Tvingades skriva på att inte städa?  Lurades? TV4 stod med pistol mot huvudet på dem? Det fanns ingen möjlighet att säga nej? De fattade inte hur huset skulle se ut efter två veckor utan dammsugare eller disktrasa? Hoppsan, blev det dammigt? Grejer överallt? Nej vad tarvliga TV4 är som lurar oss så!

Och sen går man dessutom ut i kvällstidningarna och berättar hur korkat man bar sig åt? Vilka stackars offer för de okänsliga TV-mogulerna man är? Det är tur för TV4 att det finns människor till allt, hur skulle det annars bli några TV-program?

Min framtida garderob är tryggad

Lilla Dotter, 8 år, och jag hade myskväll. Den började efter skolan när vi åkte ner till stan för att shoppa. Den aktiviteten hade Lilla Dotter bestämt, vi skulle shoppa kläder till henne. Hon behövde leggings, kjolar och tröjor. Vi gick i alla affärer och shoppade endel. Bra uppdelning enligt henne, hon valde och jag betalade. När hon ville köpa ytterligare en väska, sa jag nej, du har ju flera stycken redan, vad ska du ha den till? Den är fiiiin, sa hon, och jag kan behöva flera till skolan. Det sista argumentet kan jag inte begripa, men det har vi varit igenom förut. Jag kan inte begripa vad man ska med fler väskor till. Jag saknar helt enkelt en väskgen, det är diagnostiserat. Hon köpte den för egna pengar.

Själv går jag just igenom en lång period av extremt ointresse för kläder, jag har nog inte köpt mer än jeans (ersatt trasiga) och något par skor, det senaste året. Det finns helt enkelt inget jag vill ha, eller anser mig behöva. Men, när vi gick där, Lilla Dotter och jag började jag kolla lite på kläder till mig också. Man kan ju se vad som finns i alla fall. Dessutom har en ångest smugit på mig de senaste veckorna. Stundande tjänsteresa till Landet långt bort, viktiga möten. Och jag har nog bara jeans och tighta tröjor. Tror jag borde satsa på något annat, faktiskt. Så jag bemödade mig med att kolla, och jag tror jag gillar det som finns nu, borta är omlottgrejer och volanger som fick mig att tappa det lilla intresset jag hade för några år sen.

Lilla Dotter kom på mig med att stå och dra i några plagg Mamma, jag vet vad du ska ha, det här är snyggt, sa hon och pekade på en lila tröja som jag gillade direkt. Nu fanns den inte i min storlek, men jag kände mig nöjd. Min dotter kommer att ta hand om min garderob i framtiden, jag behöver inte bekymra mig mer! Hon blir min personal shopper!

🙂