Det som är platt

De senaste dagarna har jag mest läst bokbloggar. I kategorin bloggar, alltså. Dels om bokmässan, dels har jag bläddrat och ströläst.

Inläggen är ofta recensioner och information om var man kan köpa boken. Ibland har bloggaren köpt eller lånat boken, ibland fått den skickad till sig av förlaget. Det finns väldigt många böcker. Väldigt många som jag vill läsa, men också väldigt många jag inte alls vill läsa. Jag är inte så mycket för ren underhållning, till exempel. Varför ska jag ägna flera timmar åt en bok om den försvinner ur hjärnan sen? Det känns som extremt slöseri med tid. Eller är det inte? Jag vill att texter ska säga något. Kanske alla texter säger något, om man bara letar, och det är klart det inte är fel med underhållning ibland, man måste ju vila den stackars hjärnan. Men min hjärna vill inte vila. Den blir helt uttråkad av att inte ha något att göra. Av sådant som är platt. Jag letar efter något. Men jag vet inte vad.

Jag tänkte igen på Therese Bohmans böcker, de jag nyss läst, Den drunknade och Den andra kvinnan. Jag upplevde dem som mer än underhållande. Men vad minns jag nu? Kanske är det igenkänningen, den att det är svårt att hitta intressanta människor att umgås med. Då menar jag förstås inte ”intressant” i absolut bemärkelse, här får vi vara relativa. Men kvinnan i båda romanerna är samma person. Någon som väntar på något, som mest verkar låta saker hända. Visst blir man lite frustrerad över det, att hon aldrig tar tag  saker och ting, aldrig riktigt vill något. Fast det är svårt att vilja något, när det finns så mycket ointressant att vada igenom, tänker jag. Eller när det finns så mycket som man faktiskt behöver tänka på, och igenom. Det är lustigt hur båda romanerna liksom hänger ihop, nu menar jag inte med varann, utan var och en för sig, trots att det faktiskt händer lite konstiga saker. Och det är konstigt att det hänger ihop trots att de andra personerna är rätt fragmentariska. Man får inget riktigt grepp om Gabriel i De drunknade. Å andra sidan är det kanske precis det man inte ska få. Och det man ser av människor är rätt fragmentariskt.

Nu kom jag på varför de romanerna är mycket bättre än en annan roman jag råkade läsa i somras. Det är frånvaron av platthet. Båda Bohmans böcker vill man läsa vidare för att se vad som händer, jag undrar hela tiden vad som ska hända, och varför gör hon så. I den andra romanen, vars titel jag inte nämner, är personerna helt tillrättalagda, man undrar ingenting om dem, deras tankar och känslor är ytliga och helt synliga. De är helt platta. Det måste vara en rätt svår balans att gå mellan platt, komplex och helt obegriplig …

Sådärja, blogginlägget utan mening. Utan slut. Inget som knyter ihop det med början. Förutom att det kanske är ungefär det jag letar efter, något som är mer än det som syns på ytan.

Bilden är från imorse, en liten bokhög. Eftersom Kim Thúy är den som nämns mest i bloggar om bokmässan, alltså av de jag läst, de hör väl till samma kluster, så har jag lånat hennes böcker. Nu är jag naturligtvis ohyggligt nyfiken att läsa. Den översta där, minns jag att jag läste om för ett tag sen. Den måste jag också läsa. När jag nu ska hinna det. Om någon behöver läslov, så är det jag.

image

Trafikens moral

Imorse släppte jag av Lilla Dotter vid tågstationen. Det finns en ganska fiffig trafiklösning för just av- och påstigning. Vår stad måste vid något tillfälle haft en relativt klurig trafikingenjör, oavsett om han eller hon hittade på lösningen själv eller tog intryck av andra städers lösning. Det senare är verkligen inte att förakta, det är märkligt många människor med bristande förmåga att ta till sig bra saker som andra kommit på.

Nåja. Trafiklösningen innebär helt enkelt att man kan köra i dubbla, till och med trippla rader, stanna, släppa av, och fortsätta, utan att bli instängd. I alla fall om alla kör som det är tänkt. Men nu kör ju inte alla som det är tänkt. En del stannar t ex vid de gula linjer som markerar att man inte ska stanna just där, eftersom man om man stannar där kommer att förstöra trafikflödet och blockera hela fiffigheten.

Icke desto mindre är det många som stannar vid de gula linjerna, och alltså blockerar för alla andra. Antingen att komma ur den fiffiga trefilen, eller att komma in i den. Resultatet blir i vilket fall som helst kaos. Och jag blir arg.

Vi bortser från nittioåriga tanter och farbröder som tänker lite långsamt och också kör långsamt, men försiktigt, som jag möjligen kan förlåta för bristande förståelse för moderna fiffigheter. Med ålderns rätt. Men alla andra. Där har jag ingen förståelse alls. Jag kan helt enkelt inte begripa hur man kan vara så stupid att man blockerar en fiffighet. Det är bortom mitt förnuft att förstå det. Men, igår började jag läsa avsnittet om Moralfilosofi i filosofikursen. Man skulle antagligen kunna säga, såhär ytligt, att en del människor har andra optimeringsparametrar i sina personliga moralsystem.

Antag att det för mig t ex är viktigt att inte stå ivägen, inte utgöra hinder för andra, i trafiksituationen. Jag tycker, av någon märklig anledning, att det är bra om trafiken flyter smidigt, det minskar risken för olyckor. Alltså kan jag tänka mig att köra tio meter till, vilket innebär att Lilla Dotter får en tio meter längre promenadväg till tåget, för att trafiken totalt ska flyta smidigt och minska den totala risken för haveri. Medan någon som stannar där det är gulmarkerat gjort den bedömningen att det är viktigare att hans Lilla Dotter slipper gå tio meter extra, än att det inte blir stopp ända ut i rondellen. Alternativt tror han att den tid det tar för hans Lilla Dotter att kliva ur bilen, tillsammans med stopp och starttid, är så infinitesimalt liten att det inte påverkar trafiken alls. Ibland har han naturligtvis tur, när han kommer i en tidsslot där det faktiskt inte är särskilt mycket trafik. Men oftast har han inte tur. Eller ska vi säga, oftast har alla andra otur.

Här står alltså två moraluppfattningar mot varandra:

  1. Vi ser till att det funkar så smidigt som möjligt för alla
  2. Alla andra kan vänta, det tar inte så lång tid för mig att göra intrång på deras tid och livsordning.

Det jag möjligen är osäker på, är om människor med moraluppfattning enligt alternativ 2 verkligen medvetet har tänkt igenom sin uppfattning och sina ageranden och bestämt att de ska agera enligt den metodiken. Vilket faktiskt är nedslående. Det innebär nämligen en risk för att just den moraluppfattningen är den naturliga. Jag kan inte hjälpa att jag inte uppskattar den naturligheten.

En vanlig mamma

Ibland beter jag mig som en vanlig mamma.

Dvs jag sitter inte bara och läser och skriver, som jag annars gör enligt mina rara barn. Denna helg har jag, enligt mig själv, varit vanlig. Jag har tittat på samtliga matcher som Lille Son spelat i ungdoms-SM i rugby. Det är ganska jobbigt att se sin lilla bebis, jamen det spelar ingen roll att han är 195 cm lång, han är min lilla bebis i alla fall, bli mosad. Jag har visserligen skjutsat honom till träningar och lyssnat på det han berättat, men jag har inte sett. Tidigare. Så illa är det inte, eftersom han började spela rugby precis före sommaren. Men nu såg och fotade jag allt. Han fick många blåmärken och bulor. Men de vann ungdoms-SM i sin klass, och lyckan var förstås stor. Mamman var glad för sonens skull.

rugbysm3

Mamman, vilken alltså är jag, har nu återgått till de lugna aktiviteterna som att skriva och läsa. Jag har just lämnat in andra inlämningsuppgiften i filosofi-kursen. Och jag konstaterade här på morgonen, som jag säkert konstaterat tidigare, att skrivkursen är väldigt lästung. Men jag har förfärdigat både Therese Bohmans Den drunknade och Cecilia Davidssons Höga berg och djupa dalar. Nu ingick inte just de böckerna i kursen, men Bohmans Den andra kvinnan ingick som förslag till bok att recensera, och den läste jag, och fick lust att läsa mer. Jag står på kö på Aftonland också, på  biblioteket. Och Cecilia Davidsson är en av handledarna på skrivkursen, och hon skriver noveller förstod jag, och det tycker jag är kul, så det var jag naturligtvis tvungen att läsa. Ja, och jag gillade båda böckerna. Något mer kanske jag inte skriver just nu. Men det där att skriva noveller, som liksom är ”mitt i” något som bara sådär i förbigående händer, tycker jag är väldigt tilltalande. Och Therese Bohmans böcker är intressanta på ett speciellt sätt, särskilt den här sista som jag läste, Den drunknade, det är inte många personer som finns i den. Typ sju stycken. Tre ganska förekommande, två lite mindre och två ytterligare pyttelite. Det är intressant.

Inlämningsuppgiften i filosofi handlade om kausala argument för materialismen. Jag praktiserade dem på fikat, på jobbet, i fredags, det var jag som anordnade. Några kollegor hade synpunkter. Som ”trams”. Det är ganska intressant det också.

Imorgon är det vanligt jobb. Nästa år kanske jag vill gå på bokmässa.

Undantag

I måndags ringde alarmet klockan fyra. Färden gick via dimhöljda vägar och soluppgång, mycket vackert, mot Växjö och den första av de obligatoriska träffarna i skrivkursen. En femtimmars bilresa. Nu hade jag laddat upp med Filosofiska rummet, ljudbok och föreläsningarna i Filosofikursen, så jag hade verkligen inte tråkigt. Bilkörning är ovärderlig tanketid också, det går utmärkt att köra när det är helt tyst.

Jag vet inte varför jag anmälde mig till den där kursen egentligen, eller jo det vet jag, jag tycker det är kul att skriva. Och jag vill bli bättre på det, framförallt vill jag spotta ur mig inlämningsuppgifter i kurserna jag läser snabbt och effektivt. Men, jag vet inte hur jag egentligen tänkte att en kurs inriktad på skönlitterärt skrivande skulle hjälpa mig där. Jag tänkte nog att göra skrivövningar kunde vara bra, träna flinkhet. Och så är det ju helt enkelt bara roligt. Och det är där jag har ett problem. Eller det är inte problem för mig såklart, att ha roligt. Men jag känner mig oambitiös som inte har ett skrivprojekt, något som måste komma ut. Jag har liksom inget särskilt att berätta. Jag kan visst hitta på saker att berätta, men det är inget måste. Jag förtärs inte inifrån om jag inte berättar. Eller gör jag det, utan att jag fattar det? Vad ska jag isåfall berätta. Egentligen vill jag berätta vad jag ser här utanför fönstret. Det är en skog. Några tallar lutar. Himlen är blå och det verkar inte blåsa idag. Det mest spännande som händer är när någon går förbi, det händer en gång i timmen. Det är bra med skog, då fångas man inte in att titta på något som man inte borde ägna tid åt. Som när jag satt på jobbet på ett ställe med en kontorsbyggnad mitt emot, och jag kunde se vad alla de människorna gjorde. Jag såg när de alla gick från skrivborden och gick till fika. En gång såg jag en som gick omkring med bar överkropp på sitt kontor. Han bytte skjorta. Man kan undra varför.

Men nu ska jag skaffa mig ett skrivprojekt, det behövs för kursen i vår. Då ska man nämligen skriva på en sammanhängande text. På ett projekt. Tills dess måste jag öva in mig på det. Så nu har jag tagit tag i saken, jag har bestämt mig för att gå upp en timme tidigare varje morgon och ägna den timmen åt att bara skriva en massa saker. Jag började imorse. Det var mysigt. Det var mörkt ute, ingen annan än jag var uppe, jag duschade och satt på kaffe. Och så satte jag mig vid mitt skrivbord och skrev en massa saker.

Problemet blir förstås det där med sömn. Jag har nämligen också den fiffiga idén att jag ska vara uppe lite extra länge på kvällarna så att jag får lugn och ro att läsa, både skönlitteratur och kurslitteratur. Eventuellt måste jag ordna ihop det där, så att jag får sova också. Det behövs tyvärr.

Men vi börjar komma in i de nya rutinerna efter flytt och nya skolor, det frigör en del tid. Nu är frågan vilket skrivprojekt jag ska skaffa mig. Vad behöver komma ut?

Filosofin behandlar skepticismen. Jag tänker alltså finns jag, sen blir det mer komplicerat. Hur vet jag att jag inte är en hjärna i näringslösning? Den typen av tankar. Om jag är en hjärna i näringslösning så simulerar den just nu den här texten åt mig. Fast den verkar komma ur min bottenlösa, men materiella, fantasi. Det finns 1078 atomer i universum har någon räknat ut. Ett ändligt antal, även om det är stort. Det betyder att det bara kan vara ändligt antal kombinationer av dem. Och om medvetandet är materiellt, ändligt antal tankar. Även om de är många möjligheter. Då inser man igen, att för oss, som verkar ha begränsad tid och begränsad förmåga att tänka tankar, vi har taskig bandbredd helt enkelt, verkar det ändå finnas oändliga möjligheter att tänka en massa tankar. Vi verkar ha fri vilja, men det är bara för att vi har dålig bandbredd. Och det jag skulle komma fram till är att den här taskiga bandbredden gör det svårt att tänka ut hur det skulle vara mätbart att vi är hjärnor i näringslösning. Det retar mig att jag inte direkt kan se hur det skulle gå till.

 

Det är så mycket som är roligt

Jag har ägnat hela dagen, på jobbet, åt ett enda litet problem. Två beräkningar jag gjorde, på olika sätt, borde enligt förnuftet ha givit samma resultat. Det gjorde de inte. Det skilde litegrann. Någon hade kunnat sagt ”äsch, det är så lite, det är ett numeriskt fel”, dvs ett fel som beror av att vi räknar med ändlig precision, att det är väldigt många numeriska tal av olika storleksordning som läggs ihop och att datorn inte kan räkna med hur många värdesiffror (typ decimaler) som helst, man måste trunkera någonstans. Och så släpper de frågan och tycker att det inte finns några fel. Men jag, jag kan inte göra det. Jag är präglad av antingen mig själv, eller en kollega jag hade precis när jag började jobba för mer än 25 år sen. En irriterande petig kollega som klagade på minsta lilla skillnad i sådant det rent teoretiskt inte borde vara någon skillnad på, men är, eftersom världen är icke perfekt och beräkningar inte har oändlig precision varken i mätandet av indata eller i beräkningsresultat. Men jag vill vara ”tillräckligt nära”, eller exakt förstå skillnader. Så det har jag ägnat dagen åt. Till slut förstod jag. Då blev jag nöjd.

Ibland undrar jag varifrån jag fått den där egenskapen att sitta still och gräva och gräva och gräva för att försöka begripa något. Det är obegripligt. Egentligen skulle man kunna strunta i det. Att förstå. Varför ska man förstå varför beräkningen av två flöden inte skiljer mer ett halvt kilo. Ja, jag vet inte. Det hör till områden måste veta, bara.

Sen har jag diskuterat medvetandet, zombieargumentet och fått in två inlämningsuppgifter i skrivkursen, hämtat en bok jag reserverat på biblioteket, kört Doktor Ts bil till Arlanda, diskuterat judendomen med Store Son och gjort strategiskt fredagsfint (dvs städat kök och badrum). Tyvärr lyckades jag inte åstadkomma en fin mysig fredagsmiddag, men sönerna och jag åt på Max efter Arlandaturen och hade rätt trevligt ändå, det känns inte som en stor imageförlust. Lilla Dotter förärade Fadern med ett besök.

Det är förfärligt att vilja så mycket och att det helt rationellt inte finns tid till allt. Det man kan undvara ska man alltså undvara. Och jag vet vad jag kan undvara, jag kan undvara dumheter. Jag kan undvara meningslösa argument, meningslösa meningsutbyten, meningslösa kontroverser, meningslöst dåligt humör, meningslösa aggressioner. Det kan jag undvara. Inte för att jag tänker sprida osjälvisk kärlek i världen eller ha överseende med det, nej, det är mer en fråga om att undvika det.

Stopp loss helt enkelt. Stopp loss på meningslösheter.

Fullmånen ikväll, fotad med iPaden, därav den tveksamma kvalitén, men man förstår konceptet. Lyser in i vårt sovrum, även om detta är fotat från altanen.

image

Medvetandet

Den första delkursen i Filosofi A avhandlar som ett av de första momenten Kropp och Medvetande. Enligt epifenomenalismen är medvetandet typ en mental blindtarm, utan återkoppling till hjärnans aktivitet. Hjärnan och kroppen sköter själva hela grejen, och medvetandet är liksom bara en TV som sänder det som pågår. Det verkar lite konstigt att evolutionen skapat ett medvetande till ingen nytta, men vem vet. Precis som man spekulerat kring blindtarmen, att det är en rest som vi egentligen inte behöver, är kanske medvetandet något vi behövde tidigare men egentligen inte behöver längre.

Tänk om det är därför människor ägnar sig åt meningslösa aktiviteter som att glo på fåniga TV-program eller sport eller något annat, bara för att medvetandet finns där och behöver roas.

Jag själv lutar förstås åt materialismen som rimlig syn på saken, hjärnan och medvetandet är detsamma.

Men flytten är, som jag skrivit tidigare, en existentiell fråga, och den ställer också frågor om medvetandet. En sak jag tydligt märker är att vardagssaker som jag inte tänkt på förut, utan bara gjort, som att ta hand om disken efter middagen, göra rent i köket, köra en tvättmaskin, sortera tvätt, förbereda något. Allt sådant tar mycket mer tid nu. Jag måste tänka ut logistiken för det! Gå ut med soporna, när gör man det? Ja, när soppåsen är full förstås, men det funkar på ett annat sätt nu. Soppåsarna är mindre, vi behöver gå ut oftare. Allt sådant satt i muskelminne och rutiner som man inte tänker på. Det tog ingen tid alls, nästan, det var bara att göra. Nu spenderar jag kvällarna med att programmera om muskelminne och rutiner, för att ta bort dessa vardagsgöromål från medvetandet. Det är ganska intressant.

Tänk om jag inte alls är ingenjör

Alltså, det är jag ju, till yrket, eller mer rätt är kanske att säga till yrkesexamen. Civilingenjör. Jag har ägnat mig åt forskarstudier, och skrivit en avhandling. Teknisk licentiat. Visst borde man väl vara ganska mycket ingenjör då? Men jag är inte så ingenjörsk, även om jag naturligtvis är lagd åt det matematiskt-analytiskt-logiska.

Jag tycker jobbet är vrålkul, nästan alltid. I alla fall när det finns en massa intressanta och intrikata problem att lösa. När man måste vrida och vända på saker och ting, stirra i ekvationerna, göra beräkningar, tänka tills hjärnan glöder, läsa drivor av rapporter och artiklar för att leta efter något med anknytning till problemet som ska lösas. Det är kul att tänka ut nya sätt att göra saker och ting. Men egentligen är jag inte särskilt intresserad av teknik. Det är aldrig svårt att förstå hur tekniska prylar funkar, när man börjar titta på saken, och det är ohyggligt bra att många finns. Och det är klart jag tycker det är coolt, och ofta praktiskt, med stora komplexa system som fungerar. Flygplan, rymdfarkoster, kärnkraftverk, gruvmaskiner, processindustri. Logistiken vid väg- och brobyggen.

Matematik är vackert, och praktiskt. Och det är fysik också. Och det är roligt att kunna hantera det på hyggligt avancerad nivå.

Men ändå. Det är alltid tankar som fascinerar mest, som alltid fascinerat. Inte människor, men hur människor tänker. Inte möten med människor, verkligen inte. Skulle vara någon som är intressant då. Jag har fö just läst Den andra kvinnan av Therese Bohman, och den andra kvinnan har svårt att hitta människor som är tillräckligt intressanta. Det är en tanke att känna igen sig i.

Och nej, det är inte elitistiskt alls. Det är bara en fråga om vad man är intresserad av.

Men tänk om jag är fuskingenjör, tar upp platsen för en riktig ingenjör, bara för att jag av en händelse råkade skaffa mig det yrket. Nej, det var inte tråkigt att plugga, men det var kanske inte precis roligt heller. Det är mycket roligare att plugga nu, än det var då. Bara en så’n sak. Men jag tänkte att det var praktiskt att vara ingenjör, och jag kunde ju det. Så då blev det så. Skumt.

Nu ska jag börja på Förtvivlade människor, av Paula Fox. Jag har just lämnat in min första skrivuppgift i Kreativt skrivande. Och jag har lämnat in två uppgifter i Filosofi-kursen. Tänk om jag håller på att transformeras?

Det som är viktigt

När saker packas upp, inställer sig fas 2 i en flytt (om vi talar om flytten som packa ner och packa upp i stora drag). När man flyttat saker, packar upp dem, ser man dem igen. Man ser dem på ett nytt sätt. Man ser dem genom ett annat filter. Man ser dem i ett nytt ljus. Egenskaper som inte syntes tidigare, framträder i det nya ljuset. Som vad ska jag med den där saken till? Varför har jag haft den skvalpande i skåpen i många år? Är det en sak som jag kan använda, som kommer att vara mig till glädje, eller är det en sak vars användbarhet och positiva inverkan i mitt liv har passerat? Den var bra då. Det var bra då. Nu kanske den inte har direkt negativ inverkan, förutom att ta plats. Eller så har den en rent negativ inverkan, som att jag måste hantera den.

Så tittar jag på saker nu. Och försöker bestämma vad som egentligen är viktigt.

Det är viktigt att sakerna inte tynger och gör snubbeltrådar. De bästa sakerna är de man inte behöver tänka på alls.

Jag ska göra mig av med alla saker som kräver att jag tänker på dem, och parerar dem. Det är viktigt.

Svaret på allt

Svaret på allt är 42. Det har vi läst. Det fyller jag om 100 dagar. I någon bas förstås. Väldigt praktiskt. Man kan ju bestämma sig för hur gammal man är, och istället för att byta årtalssiffra byter man bara bas. Busenkelt. Jag kommer alltid att vara 42. Även när jag fyller 98. Kan vara svårare att få till 97, men jag har inte räknat på det.

Densiteten av flyttkartonger minskar. Vi flyttar in. Inte helt klart än, men det tar sig. Det är många saker man ska få att fungera. T ex hur de rara barnen ska ta sig till skolan, och liknande modern logistik. Morgonrutinen behöver modifieras. Man behöver komma i ordning så att man kan laga mat. Jag kan berätta en hemlighet, efter en vecka med hämtmat är man less. Mer än less. Det kanske beror av utbudet, vad vet jag.

Vi har hittat stearinljusen. Katten är hämtad och installerad. Jag har hysteriskt mycket jobb att göra. Och kurserna i Filosofi och Kreativt skrivande har precis börjat. Filosofin frågar vad kunskap egentligen är, och det är en viktig fråga man kan fundera på ett tag.

Det hela artar sig ganska bra för att ta tag i de stora frågorna. Och då menar jag inte vilka höstblommor som ska planteras i krukorna. Även om jag, av grannskapet, förstår att det är en viktigt fråga.

Det existentiella

Jag har lärt mig något. Antingen flyttar man ofta. Eller aldrig. Att flytta efter10-15 år, som jag gjort de senaste gångerna är inte optimalt. På den tiden hinner man ha en massa ”perioder”, dvs man hinner med flera olika intensiva intressen. Och när man byter ”period” är den förra inte tillräckligt gammal för att slänags, så man spar den. Och när man sen flyttar, efter 10-15 år är det fortfarande inte för gammalt, så man tar med allt. Och på det sättet ackumuleras det. Om man aldrig flyttar behöver man inte se samlandet förrän det är för trångt. Och om man flyttar ofta, slänger man alltid något i alla fall, man rensar när man flyttar. I alla fall lite.

En annan sak som märks i flyttlasset är internets intåg i livet. Jag vet inte hur många urklipp från tidningar och tidsskrifetr som jag slängt. Om det inte är testat och speciellt behöver jag inte ha det kvar. Då kan jag leta efter det på nätet.

Nästa flytt blir om knappt ett år. Då är mycket rensat. Och jag vill nog inte flytta mer sen. Om inte Doktor T och jag flyttar till en takvåning i Malmö, när vi blir pensionärer, förstås, med sommarbostad på landet någonstans. Det har vi som idéskiss.

Men nu är flytten klar. Vi har fiber till vissa tonåringars lycka. Vi har tystnad och mörker till min lycka. Utrymme till allas.  På måndag börjar kurserna.

När det blir tyst

Vi är inte helt klara med flytten, oväntade fenomen uppstod. Men inget som inte bara innebär att lite mer tid behöver tas i anspråk. Men vi har i alla fall bytt sovplats. Här är tyst. Och mörkt. Och det är underbart. Man hör vad man tänker. Tystnad och mörker är underskattade fenomen. Inte av mig förstås, men generellt. Jag uppskattar tystnad och mörker precis på det sätt det förtjänar beundran och hyllning. Tyst.

Allt låter. Speciellt maskiner låter. Hur mycket ingenjör jag än är, har jag svårt för maskinljud. Ljud från motorer, transformatorer. Lågfrekventa ljud. Min kropp är konstituerad så att den skriker då. Vrider sig i plågor. Fysiskt.

Elallergi känner vi till. Men vi lågfrekvensallergiker är en bortglömd och undanskuffad grupp. Grupp och grupp, jag känner i alla fall till en till som lider av samma allergi.

Ja, och som lågfrekvensallergiker njuter jag av tystnaden. Så länge den varar.

Det som döljs bakom skåp

Ibland måste ingenjörer vända blicken mot världsliga ting. Som att städa, packa kartonger och bära möbler. Istället för att fundera över filosofiska frågor, eller lösa världsproblem i största allmänhet.

Idag var en dag för världsliga ting. Vi påbörjade flytten, rent praktiskt. Till det hyrda huset. Huset vi hyr i väntan på att vårt eget byggs. På samma gata, till och med. Synnerligen praktiskt. Huset är städat av städfirma, men strömöblerat. Och vi flyttade runt lite grejer för att det skulle passa oss bättre. Och när man flyttar stora, tunga möbler som garderober och byråar händer det saker. Leksaker händer. De kryper fram, små gosedjur, länge saknade och sen kanske bortglömda. Pusselbitar, legobitar. Och man minns, med fasa, tiden när barnen var små. Damm som legat i träda och gömt sig för städarna vaknade upp, levnadsglada. Jag åkte flera vändor till vårt ännu mesta hem och hämtade städgrejer. Vi städade igen. Vi har blivit vana att städa den här sommaren. Riktiga stjärnor faktiskt, Doktor T och jag, på att gemensamt angripa flyende damm och gömd smuts. Imorgon förmiddag flyttar vi runt det sista, sen flyttar vi in. Flytta in betyder att sängar, skrivbord, datorer och böcker flyttas. Resten tar vi vartefter.

Men redan idag tog jag med några böcker, för att symboliskt ta de nya domänerna i besittning.

image

Nu vill jag se en humanist läsa naturvetenskap

Förutom de två essäfrågorna, i kursen Trojanska kriget, som jag ägnade stor del av helgen åt, bestod tentan av en flervalskryssdel, åt det faktainhämtande hållet. Den gjorde jag i måndags kväll. Och idag fick jag resultatet på hela tentan. Vilket innebär att sammanlagt 90 hp nu är införskaffade under HT15/VT16/ST16. Som jag antagligen skrivit några gånger förut, kommer nästa år att gå i lite lägre tempo, 60hp, Filosofi A och Kreativt skrivande.

Jag vet inte riktigt vad jag ska använda detta läsande till. Eller jo, det vet jag ju förstås, jag tänker använda det till att utvidga min förståelse av världen, hur allting hänger ihop. På något sätt. För att på ett rimligt sätt bestämma vikterna i det system jag skrev om igår. Som vi såg kan man utveckla resonemang när det gäller t ex rymdresor, som går i helt motsatta riktningar. Där ett resonemang kommer till slutsatsen att en del forskning är farlig, eller onödig, och inte ska göras. Och ett annat resonemang som kommer till slutsatsen att det är enda möjliga vägen. Men vad är egentligen vettigt att göra? Och varför? Vilka hänsyn är de viktiga, och vart kan de rimligtvis leda?

Min tanke med att lära mig mer om … allt, är att kunna tänka bättre, förstå bättre, förstå vilka hänsyn som behöver tas, som är rimliga att ta. Egentligen för att kunna utveckla någon slags personlig etik. För att ha ordentlig grund för olika uppfattningar.

Och det är väl där, i frågan om att lära sig om allt, som jag skulle vilja utmana alla humanister. Gå några kurser. Algebra, differentialekvationer, mekanik, optik, elektronik, kvantfysik, reglerteknik, programmering, numerisk analys, reaktorteknik, statistik … Det skulle vara så spännande att se hur världsbilden kommer att ändra sig med bara några enkla kunskaper i t ex beräkningsteknik.

Motfastänkande

Som jag väl skrivit förut, gillar jag att läsa sådant som inte överensstämmer med mitt sätt att tänka. Om man utgår från ett antagande, kan man ge sig tusan på att människor kommer att slingra sina tankar på olika vägar, med resonemang som utgår från vilka värderingar, vilken värdegrund, de har. Hur analytiska de än utger sig för att vara. Det är lite spännande tycker jag, jag tänker mig ofta att det finns (borde finnas) en tankeverksamhet som liksom utgår från några antaganden (redovisade), och sen talar man om vilka ”vikter” (värderingar) som gäller, och vips trillar slutsatserna ut. På det sättet kunde man ägna sig åt att komma överens om antaganden och vilka vikter man ska optimera utfallet mot, och så finns det typ bara ett klart och tydligt, logiskt och rimligt utfall.

Innan det börjar gnällas över antagandet om antagandena, säger jag som så att för enkelhetsskull i första approximationen av modellen, är den linjär. Alternativt kan vi säga, komma överens om, att alla kända första ordningens effekter finns med. Sådärja. Nu finns det en lösning. Bra.

Nu fungerar det självklart inte alls så i verkligheten, den som tror att någon tror det, tror mycket fel. Självklart fungerar inga resonemang på det sättet, främst för att det inte går att få med alla korsberoenden. Och för att vikterna inte kommer att vara huggna i sten. Människor är labila av sig och tycker både det ena och det andra motsägelsefulla. Så är det bara. Eller, så tycks det vara.

Alltså kommer det, även om folk skärper till sina tankesystem, alltid att finnas en massa olika sätt att tänka. Och det är intressant.

Det jag tänker på speciellt nu, är två bloggar jag brukar läsa, där, ska vi säga ”systemvikterna” oftast kraftigt avviker från mitt systems vikter. Desto viktigare att förstå sådana vikter. Idag blev det särskilt tydligt, även om det ena blogginlägget var för flera dagar sen. Här får vi veta att vi inte bör ägna oss åt rymdresor. Men här får vi veta att teknikoptimism är den enda vägen. Motfastänkande de lux!

Jag anser självklart att det bara finns en väg, och det är framåt. Navelskådandet måste drastiskt minska, vi behöver utforska universum för vår överlevnad (såvida den är något att stå efter). Japp.

(Här ser vi att jag som enda skäl anger att det är viktigt för vår överlevnad, utan att vidare argumentera för det. Det tar vi en annan dag.)

Ordning och reda

Slut på semester. Det var ju skönt. Eller snarare, det är ok kanske man ska säga. Var sak har sin tid, semester sin. Men efter ett tag blir man (jag) förslappad och får inget gjort alls, det är fruktansvärt frustrerande. Lite ordning och reda, jobb och vardagsliv är precis vad som behövs för att det ska bli lite fart på saker och ting.

Helgen spenderades med att tenta kursen om Trojanska kriget. Två essäfrågor skulle besvaras. Det är rätt kul att skriva så’nt tycker jag. När man fått fart på kreativiteten i alla fall. Jaha, så det var den kursen det, riktigt kul. Utan den hade jag haft svårt att orka mig igenom Iliaden och Odysséen, tror jag. I alla fall Iliaden, den är ju inte kul med allt slaktande. Dessutom har det blivit lite ordning i den grekiska mytologin.

Jobbet, ja, det kändes som jag haft helgledigt, det tog inte lång stund att komma upp i tempo igen. Två veckors ”ledigt” till höstens kurser börjar, under den tiden är det tänkt att flytten ska bli klar.

Jag har inga direkta ambitioner, jag brukar snarare ha bekymret att behöva bromsa än att jaga på mig med saker och ting. Inte för att jag jagar, men viljan och lusten att lära och göra är alltid större än vad tiden medger. Det som jag behöver få ordning på är att det faktiskt inte tar mer än en timme att sticka ut och springa. Och det är väldigt bra för min stackars rygg, som tagit stryk av det myckna läsandet det här året. Nu är den fit for fight igen, efter Gotlandsveckorna och några joggingrundor. Det är inte det att jag tycker det är jobbigt att springa, det är mer det att jag inte vill ge upp det jag håller på med, bryta, för att sticka ut. Men, det går ju så fort att komma in i det igen, så jag ska bara hitta en bra rutin. Rutiner är det mest fantastiska man kan skaffa sig. Med rutiner gör man saker som man behöver göra helt automatiskt, utan att lägga onödig energi och tanke på dem. Rutiner är det bästa som finns för att frigöra tid och energi för roligheter.

Nattåkning

imageDet blir en ny upplevelse. Sen färja. Hemma mitt i natten., eller snarare tidig morgon. Upp på morgonen för att tenta Trojanska kriget i två dagar. Men det får väl funka. Jag skulle kunna välja ett annat tentatillfälle, men det är både jobb och flytt som andra randvillkor. På färjan finns inte så mycket annat att göra än att läsa. Det är praktiskt.

Snart slut

Sista dagarna, sen är hösten här, med arbete, studier och vardag sådär i största allmänhet. Lite nyordning eftersom vi flyttar, det blir nyttigt. Nya skolor för alla barnen.

Naturligtvis har jag inte hunnit läsa så mycket som jag velat. Inte ens här. Jag överväger en eremitvecka någonstans, då kanske jag kan läsa hela dagar. Men antagligen inte, efter några timmar behöver man lyfta näsan ur böckerna och göra något annat. Det har blivit mycket foto, vilket ändå räknas till ett av de främsta intressena.

Vad är antikens filosofi? läser jag ganska långsamt. Den är inte svårläst alls, men det är en njutning att läsa resonemangen, och att stanna upp och tänka en stund. Jag har inte tänkt på det innan, men det verkar rimligt det han skriver, att antikens filosofer inte bara hittade på filosofiska system, det gjorde de nästan inte alls. De visade sitt ”system” genom handling, genom att leva filosofiskt. Det intellektuella tänkandet genomsyrade allt, och blev till praktisk livshållning.  Genom att tänka förändras man. Inte nödvändigtvis av vad man tänker, men att man tänker. Reflekterar. Visst tycks det ganska rimligt? Snacka om implicit självhjälpsmetod, för den som är lagd åt det hållet.

Men,  snart är det dags att ta tag i konkreta, världsliga problem, dvs de jobbrelaterade, och där duger minsann ingen långsam personlig förändring för att lösa det. Där behövs kreativt, analytiskt förnuft, direkt applicerbart på ett konkret, tekniskt problem. Matematik och fysik. Visst filosofiskt tänkande på helheter och tidsaspekter. Och sen är det klart. Typ.

Och idag har det blivit en del bilder.

hoburgen_1 hoburgen_4 holmhallar_1 langmyren