När Doktor T har tänkt

Då kan man drabbas av ett tillstånd nära hjärtinfarkt. I alla fall ibland. I alla fall idag. Doktor T tycker inte att ordningen i köket är optimal. Det tycker inte jag heller, det blev lite som det blev när vi packade in grejer, vi gjorde ett första preliminärt försök. Saker och ting behöver omorganiseras.  Doktor T har tydligen tänkt. Så han hade ett förslag. En del av förslagen tyckte jag inte var direkt tokiga, så de kan vi prova. Det är ju bara att ändra igen om det blir väldigt tokigt. Inget att oja sig över. Andra förslag var så outrageous så jag nästan drabbades av andnöd. Till exempel förslaget att täcka de fina fönsterbrädorna i köket med något som skydd för att använda att ställa kaffebryggare och soda-streamer på. Där gick min gräns. Täcka fönsterbrädorna?! Doktor T måste ha drabbats av, eventuellt tillfällig, sinnesförvirring. Det tog tio minuter och ett glas vin innan pulsen gått ner. Köksfönstren är enligt en objektiv, dvs min, absolut(a) sanning och idé tänkta till att odla för köket trevliga växter på de vackra fönsterbrädorna. Av natursten. De tillför en dimension till huset som inte kan åstadkommas på annat sätt. Och när jag, som är en rationell och funktionell lagd ingenjör påstår det, då är det banne mig på allvar och på riktigt och inget esoteriskt trams. Punkt. Det blir ingen kaffebryggare i fönstret.

Lilla Dotter har fotat Lille Sons trumset, som ska säljas. Lille Son har många idéer och har passerat många intressen i sitt snart artonåriga liv. Vi är alla glada att trumperioden har ersatts av annat.

Förberedelser

Imorgon är det Amaryllisens dag. Det kommer jag ihåg sen förra året, eftersom det är internationella mansdagen samtidigt, och internationella toalettdagen. Idag får vi alltså förbereda firandet. Jag har två amaryllislökar jag tänkte plantera. Det andra firandet vet jag inte riktigt hur jag ska hantera; i min läsplanering står det att jag ska läsa ett antal kapitel i Saving Lives and Causing Death. Men jag lider lite av splittring.  Tankesplittring. Min stackars hjärna springer och skuttar åt alla håll, det är sexfilig motorväg där det går i hundraåttio i alla filer, och de har olika mål. Det är synd om mig. Nej, det är det väl inte.

Tre saker måste jag notera, bara för att fortsätta tänka på senare kanske.

Kvartal, nättidskriften, den gillade jag. Långa artiklar, essäer, om intressanta ämnen. Skribenter som man känner igen från olika mindre nätsammanhang sen ganska lång tid tillbaka, t ex från den tidiga bloggeran för 10-15 år sen, eller aktiva akademiker. Seriösa. Bortom mainstream-media. Men, helt plötsligt håller den, Kvartal, på att mainstreamifieras med rekryteringen av kändisar i redaktionen. Och helt plötsligt poddar med och artiklar av gamla politiker. Otroligt boring helt enkelt. Har de inte hörts nog? Så, tja, jag får väl se, men plötsligt tappade jag intresset. Det var synd. Men det dyker säkert upp något annat intressant någonstans.

Poesi som komprimeringsteknologi tänkte jag också på när jag var ute och promenerade längs stranden idag. Jag har nämligen läst en del texter om talspråket och skriftspråket och hur de påverkat, och påverkar, tänkandet. Och minnet. Och då tänkte jag att poesi, där är bilderna, symbolerna, fulla med innehåll. Man ska liksom associera till en hel värld av bara några ord, som är bilder, som är … Och vad är det, om inte komprimering av innehållet, av informationen? Poesi är alltså att betrakta som en komprimeringsteknologi. Och det tyckte jag var rätt intressant tänkt av mig.

Bildning och humanisters aversion mot matematik. Det tänkte jag också på. Eftersom vissa politiker verkar tycka att bildning är viktigt, förutom för dem själva, alltså litterär bildning, så kom frågan upp i veckan. I media. Och då tänkte jag på de gånger jag diskuterat bildning med folk. Och det handlar ofelbart om humaniora, att försöka påvisa nyttan med litterturvetenskap, filosofi och annat. När man då påpekar att humaniora, som ämne, ju bara är en del av det som skulle kunna kallas bildning, blir det tyst. Naturvetare och ingenjörer ägnar sig lätt och ledigt åt humaniora, men humanister verkar inte ha det minsta intresse av att försöka tillägna sig några kunskaper i matematik och fysik, eller ve och fasa, ingenjörsvetenskaper ska vi antagligen inte ens nämna viskande. Och jag undrar lite varför. Är det för att de inte förstår nyttan med det? De tror inte de ska få ut något av det? Om det nu skulle ligga till på det viset, skulle jag nog tycka att det skulle ge viss insikt till den egna frustrationen kring frågan om nyttan.

Sedär, det var några av dagens tankekast. Nu tittar vi på några bilder.

Några lampor har kommit upp.

Här är det frågan om vad som ska läsas.

Googlings-koma

Delkursen i idéhistoria handlar om medier. Veckans läsning, om skriftspråk, talspråk och institutioners (bibliotekens) framväxt gav rika tillfällen till omvägar. Det går till som så att jag sitter och läser en text, och så dyker det upp något ord eller uttryck som jag inte har riktig koll på, så jag googlar det. Och så läser jag, och så klickar jag vidare på ytterligare en länk och läser mer, och så klickar jag vidare på ytterligare en länk och … Och så har det gått en halvtimme på ett ord. Stigmergi är t ex ett ord som jag spenderat ansenlig tid på idag.

Sen råkade jag läsa någon rubrik om Mugabe och andra afrikanska ledare, och då hamnade jag naturligtvis i googlings-koma ytterligare en stund.

En sak som jag inte precis hamnat i googlings-koma kring utan mer bara allmänt tänkt på, är det här med alla kvinnor som rapporterar övergrepp. Ja, det är inte kvinnorna jag tänker på, utan männen. Jag tänker rent generellt. Hur tänker de egentligen? Hur har de tänkt? Hur kommer det sig att de inte tycker de är pinsamma till döds som kommer dragandes med sina drifter och sina könsorgan i tid och otid? Hur kommer det sig att de inte skäms ihjäl över att inte kunna hålla sina drifter i schack? Jag fattar inte det. De är så himla patetiska och pinsamma. Men det har de väl upptäckt nu. Jag tänker mig bara hur det skulle se ut på vårt kontor om en kollega helt plötsligt satt och dreglade och inte kunde fokusera på uppgiften, utan bara på sina drifter. Alla skulle skratta åt honom. Ingen gör så.

Jag menar, vill de verkligen ertappas med sådan brist på professionalitet? De borde ju skämmas ihjäl för sina tillkortakommanden helt enkelt. Man kan inte ha män med i arbetsgrupper, de är alltför emotionella och labila, kan inte hålla ordning på sina drifter alls. Det är ju faktiskt precis som den hysteri som man anklagade kvinnor för typ … hundra år sen. Männen är styrda av sina hormoner helt enkelt.

 

När barnen talar

Jag och de rara barnen kommunicerar på olika sätt. T ex pratar vi med varann på helt vanligt sätt. Träffas t ex i köket till frukosten, eller så pratar vi vid middagen eller när jag skjutsar och hämtar. Eller så kommer de och slår sig ner i mitt rum och pratar en stund. Eller så använder vi oss av någon käck liten app. T ex sms, Messenger, Snapchat, Steam eller WhatsApp. Ibland skickar vi mail till varandra. Ibland kan man säga att vi talar i länkar.

Häromdagen skickade Lille Son en länk till mig. Det var en pdf med rubriken ”Ansökan om tillstånd för djurhållning inom område med detaljplan”. Det var varken katten eller undulaterna han tänkte söka tillstånd för. ”Men man kan ha fem hönor utan tillstånd”, sa jag. ”Men jag tänkte mig trettio”, sa han, ”de behöver bara fyra kvadratmeter.”

Jag ser framför mig hur vi ska jaga de där hönsen i kvarteret. Och hur de kommer att skräpa ner poolerna för grannarna. Eller ännu värre, drunkna där. Men … de kommer säkert att fungera bättre än vilket trist farthinder som helst.

Apropå farthinder tycker jag det är en märklig grej. I vårt område åker tre typer av bilister. Det är de som bor här, det är besökare till de som bor här och det är människor som är ute på en tur och tittar på hus. Och ändå har vi farthinder! De som tittar på hus kan inte köra fort, de tittar ju. De kryper fram, tre kilometer i timmen. Återstår alltså de som bor här och de som kommer på besök. Av det inser man att de som mest trafikerar området är de som bor här. Samfälligheten har alltså bestämt att vi inte litar på oss själva, vi kan inte köra lugnt i vårt eget område, vi behöver hindra oss själva från att köra över våra egna barn. Det tycker jag är ganska intressant.

Beting

Nu är det nästan ordning och reda. I mitt rum är det i alla fall ganska färdigt. Det är bara en massa tråkiga papper som ska röjas upp och struktureras litegrann. Och så några hyllor till kanske. Det var för lite bokhylla kvar när det fanns böcker kvar, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna expandera. Men det löser sig nog.

Nu är det mycket att läsa, jag var tvungen att göra en planering, har man hört något så märkligt?! Planering för hur jag ska läsa olika texter för att hinna i tid till de olika seminarier och skrivuppgifter som ingår i kurserna! Ikväll har jag några sidor mediehistoria kvar att läsa, innan det blir fri läsning. Tur jag får hjälp av katten.

När Doktor T skriker i köket

Jag har burit in alla bokkartonger idag. Mitt rum är fullt. Men inga bokhyllor än. De får komma in i morgon, när det är ljust ute och jag kan ägna hela härliga dagen åt att arrangera böckerna.

Till middag gjorde jag pizza, det går snabbt och lätt. Och är gott. Efter middagen stökade Doktor T runt i köket, medan jag pysslade med undulaterna, för att senare slå mig ner vid mitt skrivbord. Jag tänkte nämligen fortsätta läsa Occidentalism av Mohammad Fazlhashemi, en väldigt intressant bok. Jag har några sidor kvar. Helst plötsligt när jag satt där i godan ro hörde jag ett skrik från köket. Jag minns inte exakt orden, men det var något i stil med Vad är detta? Detta är ohyggligt? Var kommer det här ifrån? Så jag såg framför mig att det låg en död, gigantisk stor, råtta på köksgolvet. Eller något i den stilen. Men sen kom Doktor T in till mig med en liten plastback. I den platsbacken ligger tre bruna glasflaskor. Sådana med gammeldags kork, som jag köpt för länge sedan på någon rustik butik. I avsikt att förvara hemmagjord fläderblomssaft, eller något. Sådana flaskor hade jag just ställt in i den där plastbacken i en låda i köket där de fick plats. Men, det visade sig att Doktor T tyckte det var helt outrageous att ha sådana flaskor där i en vanlig låda. Han föreslog att jag skulle lägga dem någonstans i min garderob. Ett helt horribelt förslag, naturligtvis.

Till slut fick flaskorna bo högst upp i ett skåp, dit ändå ingen når. Sen tog jag fram en flaska som Doktor T sparat på, någon gammal äppeljuiceflaska från Kiviks musteri tror jag det var. Den flaskan placerade jag tillsammans med mina fläderblomssaftsflaskor in spe. Rätt ska vara rätt och ingen flaska har större värde än någon annan i vårt hushåll.

Men jag har fortfarande svårt att förstå hur det kunde bli ett sådant skrik. Jag skrek minsann inte när jag placerade in Doktor Ts juiceflaska bland bakpulvret och blockchokladen.

Tråkigaste månaden på året

November. Man hör hur trist och grått det är. Inget är egentligen trevligt med november. En värdelös månad som kunde plockas ur almanackan. Men, nu är ju inte jag lagd åt det negativa hållet så låt oss hitta på i alla fall något som är positivt med november.

Vi tänker.

Hm.

Jomen, jag vet! Efter november kommer december! Och om inte november fanns, hur tacksam skulle man då vara för december? Inte lika mycket i alla fall. December är ljus, det är då det vänder, det är julledighet och mys, och nyår och i början av januari kan man känna doft av vår i luften. Så december är bra. Men om man eliminerade november och gick direkt från oktober till december, då skulle man inte riktigt hänga med, och vara riktigt less på mörkret. Nej, november behövs trots allt, helt perifert, som en riktig gråsugge-månad.

Tur att jag har mycket intressant att läsa.

Nya familjemedlemmar

Katten har fått sällskap av fyra undulater. De är sju veckor gamla och kommer från två kullar. Förhoppningsvis visar det sig vara två hanar och två honor, korsvis från kullarna då. Vi planerar nämligen undulatbebisar. Och eftersom husbyggprojektet i stort sett är slutfört nu, kan nästa planeras. Snart i alla fall. Utevoljär. Och undulathus.

Ordningen är i övrigt ganska återställd, Store Son är återbördad till hemmet för den här gången, från sina tre veckor långa sejour i gaming house. Det är kul att bo med spelkompisar, men lite paus och normalisering verkar behövas också. Det är modern glad för.

Och jag ska skriva en tenta i filosofi senare i eftermiddag. Allting är precis som vanligt.

Smarta älgar

Häromdagen när vi åkte hem från jobb- och skolstaden, Lille Son övningskörde, jag har en idé om att bulk-körande är bra för att skaffa sig trafikvana, så det blir mycket vardagskörande för de rara tvillingarna. Men när vi åkte hem såg vi, vid viltstaketet vid motorvägen, tre älgar som stod och tryckte. De var på rätt sida om stängslet, så det var ingen fara för trafiken. Men jag tänkte att det var ju riktigt smarta älgar. Om de står där, i alla fall på dagen, under tider när motorvägen är mycket trafikerad, borde de kunna minska sannolikheten att drabbas av för dem oförutsedda händelser vid älgjakt. Om de står där vid stängslet och trycker borde sannolikheten att de skjuts vara mindre än om de lufsar omkring helt random i skogen. För det vore ju mycket olämpligt av jägarna att skjuta mot motorvägen och trafiken.

Smarta älgar, helt enkelt.

Fö råkade både Lille Son och Lilla Dotter  ut för vildsvin idag. När Lille Son körde fick han stanna och släppa över sådär tio stycken över vägen. När Lilla Dotter körde fick hon tvärnita för att inte köra på en. Det gick bra. Tänker att vildsvinen har en del att lära av älgarna, eller så gillar de att leva farligt.

Husvagnseran

Nu är snart husvagnseran ett minne blott. Imorgon transporteras den bort, husvagnen. I måndags rev Lille Son och Lilla Dotter och jag tältet. Sen har jag ägnat en stund varje kväll åt att plocka ur och städa. Nu är det klart. Imorgon bitti får jag riva uteomgivningen, sen hämtas den under dagen. Så märkligt det kommer att bli. Ingen husvagn på tomten. Nu måste vi bo i huset. Det är helt okej.

Jag har inte fått in några bokhyllor än. Men planerar att få in dem i helgen. Några lådor med böcker har jag i alla fall hämtat in. De som innehåller filosofi, idéhistoria, litteraturvetenskap och populärvetenskap i alla fall. Bara för att ha dem nära, och klappa lite på dem ibland. Lille Son ska skriva högskoleprovet på lördag och jobba på söndag, så honom kommer jag inte ha någon nytta av. Store Son har spenderat de senaste veckorna i gaming house i europeiskt land, och fortsätter med det en vecka till, men Lilla Dotter  ska jag nog kunna sätta klorna i för att bära några bokhyllor … i alla fall om jag utlovar vissa favörer, som att skruva upp TV:n, eller åka till IKEA och handla efter hennes lista.

Husvagn kommer jag nog aldrig att skaffa, det är för meckigt, även om det fungerat bra. Men husbil vore kanske kul att köra omkring i senare, när man inte har så mycket att tänka på längre. Kommer det tillståndet förresten att uppstå?

Konsekvenser

Jag funderar på en sak. Ibland agerar människor som om deras handlingar inte har verkan. Jag menar långtgående verkan. Det verkar (!) som om de, som inte tror på långtgående verkan, lever i en värld av korta tidskonstanter, eller nästan statiska samband. Utan dynamik, utan differentialekvationer. Dvs utan minne.

Men en handling som sker nu, eller som borde ske men inte sker, kommer att inverka långt i framtiden. Den kan förändra framtiden mycket, jämfört med om den inte hänt, eller utförts. Sån’t tycker jag det är konstigt att människor inte tänker på, eller tillmäter betydelse.

För mig är världen full av samband, återkopplingar, tidskonstanter, optimering, orsaker och verkan. I stora perspektiv.

Fö har jag satt upp de första gardinerna idag. Det blev mycket bra.

Äntligen

Efter mycket motstånd, många krångligheter, bedrövelser och andra onödigheter under flera år; inflyttning.

Det är mycket som ska bäras och ordnas och fixas, men det finns inga andra tidskrav på det än vår egen önskan att det ska bli bekvämt beboeligt snabbt. Nytt boende kräver uppdatering av gardiner, mattor och lampor t ex. Det tar lite tid.

Men nu går det att ta paus och läsa. Jag har lyckats klämma in alla inlämningar i kurserna mitt i allt, men det ska bli ohyggligt roligt att kunna fokusera mer på läsning igen. Få alla böcker på plats. Permanent arbetsplats, inte temporär i husvagn. Skönt.

Nu läser jag Gottlob Freges ”On Sense and Reference” noggrannt ytterligare en gång. Lyssnar på föreläsningar. Går ut i köket och packar upp en kartong. Laga mat … det har vi inte gjort på flera veckor, inte på riktigt. Jag har specialiserat mig på att värma soppor i micron. Frege skriver om sense, som åtskilt från referens och idé (uppfattning). Det är svårt att rikgtigt definiera vad det är, men preliminärt tycks det mig som ett vektorrum, uppsättningen av objektiva egenskaper som skiljer en beskrivning eller företeelse från en annan.

Studieplats.

Som man kanske anar av bilden finns det en del att göra i trädgården. Men snart är det vinter och det mesta får bero till våren. Tid att läsa, tid att tänka.

En och en halv månad senare

Sex veckor av kvälls- och helgarbete, alltmer intensivt mot slutet, tog det att få all inomhusmålning på 176 kvm färdigt. Det är väggar, tak, lister och foder som spacklats och målats. Helgen var intensiv, speciell förstärkning hade anmält sig och var till mycket stor hjälp. Allting blev klart kl 00:30 natten till måndagen.

Ikväll är första kvällen på evigheter som jag spenderat med att övningsköra med mina rara barn, som längtar efter inflyttning, och dessutom läsa lite sammanhängande. Jag behöver spendera lite tid på kurserna. Men det ska nog gå bra, det är inlämningar i alla tre denna vecka. Det verkar som om allting är optimerat. Jag hinner läsa ifatt idéhistoria och filosofi ikväll och imorgon. Och jag hinner läsa litteratursociologi tills på fredag. Så optimalt.

Dessutom borde jag hinna sova. 4-5 timmar per natt är inte bra i längden, man känner att hjärnan går i slow motion. En mycket obehaglig känsla,tänk om det alltid vore så? Men det skulle man nog inte märka, man märker mest förändring. Jag skulle säkert vänja mig vid en hjärna i slow motion, där det går att sitta och glo bara halvtimmesvis i sträck. Undrar vad man tänker på när hjärnan går i slow motion? Alltså om man är van vid det. Ingenting? Kan man tänka på ingenting?

Doktor T påstår att jag är en Duracell-kanin. Det har jag hört förut. Men det kan ju inte jag hjälpa.

När man har passivt rätt

Vi satt i godan ro i tältet, Doktor T och jag, en sen kväll efter ett tolvtimmarspass med målning i huset. Jag hade just skrivit en uppgift i filosofikursen och Doktor T hade säkert gjort något uppbyggligt. Då hörde vi hur det dunkade till i husvagnen. Sådär låter det när gasolen är slut, sa Doktor T och reste sig, nu ska vi se om den röda dioden lyser. Medan han gick in för att kolla saken, sa jag, sådär i förbigående att sådär låter det när gasolen stänger av en stund, den slår nämligen på och av, beroende på termostatens inställningar.

Doktor T  gick in i husvagnen. Spänningen var olidligt, skulle dioden lysa? Skulle han få rätt? Nej, naturligtvis inte. Jag hade rätt. Men Doktor T ville inte riktigt kalla det rätt, eftersom jag inte aktivt och oberoende sagt att termostaten slog av gasen. Nej, det var mer en fråga om att jag fick passivt rätt, eftersom jag inte hade uttryckt saken om inte Doktor T tagit upp frågan. Faktiskt är det en illustration av en filosofisk frågenställning, nämligen tanken på omedvetna tankar.

Enligt min uppfattning handlar det mer om vad som är självklart och vad som inte är det. När det säger klonk i husvagnen anser jag, erfarenhetsmässigt, att det är frågan om termostatstyrd gasoluppvärmning. Det är så självklart att det inte behöver påtalas i tid och otid. Jag vet det utan att säga det. Man behöver inte säga allt man har rätt om hela tiden för att ha rätt.

Doktor T har bara inte lyssnat ordentligt.

När Doktor T gör en insats

Tills huset är klart duschar vi på campingen som ligger några hundra meter bort. Igår när jag gick dit noterade jag alla spindelnät och spindlar som hänger i varje hörn och skrymsle av dusch-huset, på utsidan, lyckligtvis, inne har jag inte sett så många spindlar. I fuktigt kvällsljus ser det ut som i värsta gotiska romanen. Tror jag, Shower in the rainy night. Invasion by the Canada Geese. Det senare la jag till eftersom badviken precis vid campingen, nedanför duschhuset är invaderad av kanadagäss såhär års. Deras ljud är för all del ganska trevligt. Men de är säkert i mass-kopi med spindlarna.

I alla fall nämde jag spindlarna för Doktor T, han hade av någon anledning inte lagt märke till dem. Nu är jag inte sådär att jag skriker och drabbas av panikångest av spindlar, men det är inte heller så att jag vill frottera mig med dem i stora massor. Jag tycker helt enkelt att det är praktiskt att spindlarna är på vissa platser och jag på andra, kan man säga.

Och Doktor T är en handlingens man, särskilt om något har med kemiska medel att göra. Och det har spindlar. När han kom från duschen igårkväll meddelade han glatt att han sanerat runt dusch-huset på campingen, spindelsanerat. Han hade skött det eftersatta spindelsaneringsuppdraget åt campingpersonalen. Det var ju snällt.

När det kyper enstaka spindlar på våra nymålade väggar i huset, däremot, tar Doktor T fram kameran och makro-fotar djuret och påpekar glatt att det bevisar att färgen inte är giftig, och att huset är sunt; Doktor T och  Mr Shock.

Och vad ska vi göra sen?

Vi börjar se slutet på spackling och målning. Varje dag efter jobbet, varje lördag och söndag precis hela dagarna, den senaste månaden har vi ägnat oss åt detta. Jag ska berätta hur det går till; det är alltså både tak och väggar som ska spacklas om målas. Och taklister. Och golvlister. Och dörrfoder. Där gipsskivorna möts blir det en skarv och den spacklar man och så sätter man i en remsa för att täcka skarven. När det har torkat, spacklar man en gång till för att jämna till det, spacklingen krymper nämligen. Sen målar man en gång, och så får man förmodligen lägga på lite finspackel innan man målar igen. Sammanlagt blir det minst tre lager spackel och fyra lager färg. Minst. Färgen torkar på ett par timmar, men spacklet tar sådär 4-24 timmar på sig, beroende på hur tjockt lager man lagt på. Ett rum på 12 kvadratmeter tar 4-5 timmar att spackla första gången, 2-3 andra, 2-3 timmar att måla, 1-2 timmar att spackla och sen 2 timmar per lager. Man inser att det tar tid att få det klart med all torktid.

Men nu är alla rum spacklade minst en första gång, några rum är klara, barnens rum t ex. Badrummen (där var det bara taket som skulle målas, resten sköter plattsättaren med kakel och klinker). Tvättstugan och kapprummet var klart, tills mellanväggen med skjutdörrsmekanismen kom upp. Köksdelen är klar. Hallarna är målade en första gång. Det är faktiskt bara ett rum och vardagsrummet som ännu inte fått något färglager kvar. Det är inte så mycket, jämförelsevis.

En sak som bygget har förtydligat för oss är det märkliga i att det finns så många ohyggligt kompetenta yrkesmänniskor, snickarna, plattsättaren, elektrikern; de är sanslöst professionella och kunniga. Snubben som gjorde bänkskivorna till köket. Grävmaskinisten. Alla som vi haft att göra med i byggprocessen, undantaget kommunens byggavdelning som för all del gör så gott de kan, försöker, är ohyggligt kompetenta och skickliga. Man undrar hur det kan komma sig att de är så skickliga när t ex, helt taget ur luften som exempel, Sveriges regering är så makalöst, pinsamt, inkompetent?

Om vi ska återknyta till rubriken för inlägget; Nu har vi ägnat oss så många månader åt detta bygge, vad ska vi göra sen när det är klart, när vi flyttat in? Ska vi bara sitta och glo då?