När det blir tyst

Vi är inte helt klara med flytten, oväntade fenomen uppstod. Men inget som inte bara innebär att lite mer tid behöver tas i anspråk. Men vi har i alla fall bytt sovplats. Här är tyst. Och mörkt. Och det är underbart. Man hör vad man tänker. Tystnad och mörker är underskattade fenomen. Inte av mig förstås, men generellt. Jag uppskattar tystnad och mörker precis på det sätt det förtjänar beundran och hyllning. Tyst.

Allt låter. Speciellt maskiner låter. Hur mycket ingenjör jag än är, har jag svårt för maskinljud. Ljud från motorer, transformatorer. Lågfrekventa ljud. Min kropp är konstituerad så att den skriker då. Vrider sig i plågor. Fysiskt.

Elallergi känner vi till. Men vi lågfrekvensallergiker är en bortglömd och undanskuffad grupp. Grupp och grupp, jag känner i alla fall till en till som lider av samma allergi.

Ja, och som lågfrekvensallergiker njuter jag av tystnaden. Så länge den varar.

Det som döljs bakom skåp

Ibland måste ingenjörer vända blicken mot världsliga ting. Som att städa, packa kartonger och bära möbler. Istället för att fundera över filosofiska frågor, eller lösa världsproblem i största allmänhet.

Idag var en dag för världsliga ting. Vi påbörjade flytten, rent praktiskt. Till det hyrda huset. Huset vi hyr i väntan på att vårt eget byggs. På samma gata, till och med. Synnerligen praktiskt. Huset är städat av städfirma, men strömöblerat. Och vi flyttade runt lite grejer för att det skulle passa oss bättre. Och när man flyttar stora, tunga möbler som garderober och byråar händer det saker. Leksaker händer. De kryper fram, små gosedjur, länge saknade och sen kanske bortglömda. Pusselbitar, legobitar. Och man minns, med fasa, tiden när barnen var små. Damm som legat i träda och gömt sig för städarna vaknade upp, levnadsglada. Jag åkte flera vändor till vårt ännu mesta hem och hämtade städgrejer. Vi städade igen. Vi har blivit vana att städa den här sommaren. Riktiga stjärnor faktiskt, Doktor T och jag, på att gemensamt angripa flyende damm och gömd smuts. Imorgon förmiddag flyttar vi runt det sista, sen flyttar vi in. Flytta in betyder att sängar, skrivbord, datorer och böcker flyttas. Resten tar vi vartefter.

Men redan idag tog jag med några böcker, för att symboliskt ta de nya domänerna i besittning.

image

Nu vill jag se en humanist läsa naturvetenskap

Förutom de två essäfrågorna, i kursen Trojanska kriget, som jag ägnade stor del av helgen åt, bestod tentan av en flervalskryssdel, åt det faktainhämtande hållet. Den gjorde jag i måndags kväll. Och idag fick jag resultatet på hela tentan. Vilket innebär att sammanlagt 90 hp nu är införskaffade under HT15/VT16/ST16. Som jag antagligen skrivit några gånger förut, kommer nästa år att gå i lite lägre tempo, 60hp, Filosofi A och Kreativt skrivande.

Jag vet inte riktigt vad jag ska använda detta läsande till. Eller jo, det vet jag ju förstås, jag tänker använda det till att utvidga min förståelse av världen, hur allting hänger ihop. På något sätt. För att på ett rimligt sätt bestämma vikterna i det system jag skrev om igår. Som vi såg kan man utveckla resonemang när det gäller t ex rymdresor, som går i helt motsatta riktningar. Där ett resonemang kommer till slutsatsen att en del forskning är farlig, eller onödig, och inte ska göras. Och ett annat resonemang som kommer till slutsatsen att det är enda möjliga vägen. Men vad är egentligen vettigt att göra? Och varför? Vilka hänsyn är de viktiga, och vart kan de rimligtvis leda?

Min tanke med att lära mig mer om … allt, är att kunna tänka bättre, förstå bättre, förstå vilka hänsyn som behöver tas, som är rimliga att ta. Egentligen för att kunna utveckla någon slags personlig etik. För att ha ordentlig grund för olika uppfattningar.

Och det är väl där, i frågan om att lära sig om allt, som jag skulle vilja utmana alla humanister. Gå några kurser. Algebra, differentialekvationer, mekanik, optik, elektronik, kvantfysik, reglerteknik, programmering, numerisk analys, reaktorteknik, statistik … Det skulle vara så spännande att se hur världsbilden kommer att ändra sig med bara några enkla kunskaper i t ex beräkningsteknik.

Motfastänkande

Som jag väl skrivit förut, gillar jag att läsa sådant som inte överensstämmer med mitt sätt att tänka. Om man utgår från ett antagande, kan man ge sig tusan på att människor kommer att slingra sina tankar på olika vägar, med resonemang som utgår från vilka värderingar, vilken värdegrund, de har. Hur analytiska de än utger sig för att vara. Det är lite spännande tycker jag, jag tänker mig ofta att det finns (borde finnas) en tankeverksamhet som liksom utgår från några antaganden (redovisade), och sen talar man om vilka ”vikter” (värderingar) som gäller, och vips trillar slutsatserna ut. På det sättet kunde man ägna sig åt att komma överens om antaganden och vilka vikter man ska optimera utfallet mot, och så finns det typ bara ett klart och tydligt, logiskt och rimligt utfall.

Innan det börjar gnällas över antagandet om antagandena, säger jag som så att för enkelhetsskull i första approximationen av modellen, är den linjär. Alternativt kan vi säga, komma överens om, att alla kända första ordningens effekter finns med. Sådärja. Nu finns det en lösning. Bra.

Nu fungerar det självklart inte alls så i verkligheten, den som tror att någon tror det, tror mycket fel. Självklart fungerar inga resonemang på det sättet, främst för att det inte går att få med alla korsberoenden. Och för att vikterna inte kommer att vara huggna i sten. Människor är labila av sig och tycker både det ena och det andra motsägelsefulla. Så är det bara. Eller, så tycks det vara.

Alltså kommer det, även om folk skärper till sina tankesystem, alltid att finnas en massa olika sätt att tänka. Och det är intressant.

Det jag tänker på speciellt nu, är två bloggar jag brukar läsa, där, ska vi säga ”systemvikterna” oftast kraftigt avviker från mitt systems vikter. Desto viktigare att förstå sådana vikter. Idag blev det särskilt tydligt, även om det ena blogginlägget var för flera dagar sen. Här får vi veta att vi inte bör ägna oss åt rymdresor. Men här får vi veta att teknikoptimism är den enda vägen. Motfastänkande de lux!

Jag anser självklart att det bara finns en väg, och det är framåt. Navelskådandet måste drastiskt minska, vi behöver utforska universum för vår överlevnad (såvida den är något att stå efter). Japp.

(Här ser vi att jag som enda skäl anger att det är viktigt för vår överlevnad, utan att vidare argumentera för det. Det tar vi en annan dag.)

Ordning och reda

Slut på semester. Det var ju skönt. Eller snarare, det är ok kanske man ska säga. Var sak har sin tid, semester sin. Men efter ett tag blir man (jag) förslappad och får inget gjort alls, det är fruktansvärt frustrerande. Lite ordning och reda, jobb och vardagsliv är precis vad som behövs för att det ska bli lite fart på saker och ting.

Helgen spenderades med att tenta kursen om Trojanska kriget. Två essäfrågor skulle besvaras. Det är rätt kul att skriva så’nt tycker jag. När man fått fart på kreativiteten i alla fall. Jaha, så det var den kursen det, riktigt kul. Utan den hade jag haft svårt att orka mig igenom Iliaden och Odysséen, tror jag. I alla fall Iliaden, den är ju inte kul med allt slaktande. Dessutom har det blivit lite ordning i den grekiska mytologin.

Jobbet, ja, det kändes som jag haft helgledigt, det tog inte lång stund att komma upp i tempo igen. Två veckors ”ledigt” till höstens kurser börjar, under den tiden är det tänkt att flytten ska bli klar.

Jag har inga direkta ambitioner, jag brukar snarare ha bekymret att behöva bromsa än att jaga på mig med saker och ting. Inte för att jag jagar, men viljan och lusten att lära och göra är alltid större än vad tiden medger. Det som jag behöver få ordning på är att det faktiskt inte tar mer än en timme att sticka ut och springa. Och det är väldigt bra för min stackars rygg, som tagit stryk av det myckna läsandet det här året. Nu är den fit for fight igen, efter Gotlandsveckorna och några joggingrundor. Det är inte det att jag tycker det är jobbigt att springa, det är mer det att jag inte vill ge upp det jag håller på med, bryta, för att sticka ut. Men, det går ju så fort att komma in i det igen, så jag ska bara hitta en bra rutin. Rutiner är det mest fantastiska man kan skaffa sig. Med rutiner gör man saker som man behöver göra helt automatiskt, utan att lägga onödig energi och tanke på dem. Rutiner är det bästa som finns för att frigöra tid och energi för roligheter.

Nattåkning

imageDet blir en ny upplevelse. Sen färja. Hemma mitt i natten., eller snarare tidig morgon. Upp på morgonen för att tenta Trojanska kriget i två dagar. Men det får väl funka. Jag skulle kunna välja ett annat tentatillfälle, men det är både jobb och flytt som andra randvillkor. På färjan finns inte så mycket annat att göra än att läsa. Det är praktiskt.

Snart slut

Sista dagarna, sen är hösten här, med arbete, studier och vardag sådär i största allmänhet. Lite nyordning eftersom vi flyttar, det blir nyttigt. Nya skolor för alla barnen.

Naturligtvis har jag inte hunnit läsa så mycket som jag velat. Inte ens här. Jag överväger en eremitvecka någonstans, då kanske jag kan läsa hela dagar. Men antagligen inte, efter några timmar behöver man lyfta näsan ur böckerna och göra något annat. Det har blivit mycket foto, vilket ändå räknas till ett av de främsta intressena.

Vad är antikens filosofi? läser jag ganska långsamt. Den är inte svårläst alls, men det är en njutning att läsa resonemangen, och att stanna upp och tänka en stund. Jag har inte tänkt på det innan, men det verkar rimligt det han skriver, att antikens filosofer inte bara hittade på filosofiska system, det gjorde de nästan inte alls. De visade sitt ”system” genom handling, genom att leva filosofiskt. Det intellektuella tänkandet genomsyrade allt, och blev till praktisk livshållning.  Genom att tänka förändras man. Inte nödvändigtvis av vad man tänker, men att man tänker. Reflekterar. Visst tycks det ganska rimligt? Snacka om implicit självhjälpsmetod, för den som är lagd åt det hållet.

Men,  snart är det dags att ta tag i konkreta, världsliga problem, dvs de jobbrelaterade, och där duger minsann ingen långsam personlig förändring för att lösa det. Där behövs kreativt, analytiskt förnuft, direkt applicerbart på ett konkret, tekniskt problem. Matematik och fysik. Visst filosofiskt tänkande på helheter och tidsaspekter. Och sen är det klart. Typ.

Och idag har det blivit en del bilder.

hoburgen_1 hoburgen_4 holmhallar_1 langmyren

Den transcendenta immanensen

Jag läser Pyrrhus och Cineas, en av essäerna i samlingen Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Av Simone de Beauvoir. Som jag nämnde i förbigående igår. Jag har bara läst den första delen, Candides trädgård, än. Idag har det inte blivit mycket läsande, förutom på morgonen, eftersom jag dels ägnade några timmar åt arbete, dels åkte vi på en utflykt som blev ganska lång till slut. Det nästan stormar här, att sitta under oxeln och läsa är ingen bra idé just idag.

Vi åkte förbi Näsudden, där det finns en stor mängd vindkraftverk. De är ganska maffiga, gör sig bra på bild. Ur energisynpunkt kan man väl säga att de kan utgöra ett komplement i energisystemet.

vindkraft

Men tillbaka till essän. Den börjar med att berätta historien om Pyrrhus som vill erövra det ena området efter det andra, och därefter vila. Varför vilar han då inte direkt, undrar Cineas, om det nu är målet?

de Beauvoir verkar vilja visa ungefär det som Karin Boye så förtjänstfullt uttrycker:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.”

Att det inte är målet i sig som är värt något, utan att det är värt något efter en ansträngning, efter att något hänt, något har förändrats, något projekt genomförts.

Jag är inte helt säker, eftersom jag inte läst klart, men det handlar hela tiden om rörelse och överskridande. Men jag blir så irriterad. Jag blir tappar tålamodet med texten. Den är osammanhängande. Hon skriver en massa saker, som jag inte förstår meningen med. Vad betyder t ex:

Eftersom min subjektivitet inte är en tröghet, försjunkenhet i sig själv, utan tvärtom rörelse mot den andre, upphävs skillnaden mellan den andre och mig och jag kan kalla den andre min egen; bandet som knyter mig till den andre och mig och jag kan kalla den andre min egen; bandet som knyter mig till den andre är det blott jag som kan skapa; jag skapar det genom att jag inte är ett ting utan ett projekt från mig mot den andre, en transcendens.

Hallå, hallå. Rappakalja! vill jag skrika. Jag blir superirriterad, vilket nonsens! Vad vill hon säga?

Emellanåt dyker det upp rader som är fullständiga, klara och tydliga. Som ”Det som är mitt är således först och främst det jag gör.” Det är handling som definierar, som ger existens, eller mening. Man anar förstås existentialismen här då och då, den spränger fram, man skapar sitt eget liv, det finns inte förutbestämt. Man bestämmer själv. de Beauvoir förutsätter den fria viljans existens.

Det är svårt att hänga med logiken, eller snarare bristen på den, från den ena tanken till den andra, den röda tråden saknas, vad leder till nästa tanke? De tycks ad hoc. Och syftet är inte heller uppenbart. Det verkar komma tankar stokastiskt, och jag vet inte var de ska leda, eller de leder sig inte själva, de tycks som lösryckta fragment. Och det irriterar mig storligen. Nog kan jag läsa lösryckta fragment, men sammanhanget i texten, avsikten, meningen, går förlorad. Varför skrev hon det? Vad var det hon ville säga? I vilket sammanhang? Det går mig förbi. Det kan vara översättningen, men hur många gånger måste man använda olika former av transcendens i en text? Och vad handlar det om? Vilket gränsöverskridande är det?

Nu har jag en speciell självplågargen som gör att jag läser, mycket, sådant som inte är i linje med mina egna tankeprocesser. De som tänker som jag tänker tycker jag därför är mindre intressanta att läsa, eftersom jag ju vet hur jag tänker. Hur de tänker som inte tänker som jag tänker är däremot intressanta. Jag tänker ju också att jag, om jag anstränger mig en aning, kan förstå även andra tankesätt utöver mitt eget. Och det tycker jag har ett värde. Även om jag ändå inte nödvändigtvis måste hålla med. Men det måste man inte. Det viktiga är att förstå. Huruvida man håller med eller inte är en helt annan fråga.

Möjligen håller jag med Simone de Beauvoir i frågan om att handlingen är det som definierar och är viktig i förhållande till andra, till världen. Om det nu är det hon vill säga, med det konstiga sätt hon säger, eller försöker visa, det på.

Doktor T är olycklig

Jag har en fläck på sensorn! utropade Doktor T  dramatiskt när jag satt och läste i godan ro. Det var efter middagen. Det gick inte att ta miste på sinnesrörelsen, paniken nästan.

Det handlar alltså om kameran. Doktor T satt och tittade på dagens bildskörd, och upptäckte en systematisk fläck i bilderna. Såhär mitt ute i ingenstans har man inte alla resurser som man har i stan, t ex tryckluft i burk, eller iso-propanol och finverktyg. Doktor T fick ta till våtservetter som egentligen är avsedda för att göra rent glas och linser i labb. Och mecka till en klädnypa. Men det gick inte. Fläcken satt kvar. Paniken växte. Fläcken växte, den mångfaldigades, den blev oändligt många. Repor kanske. Icke reparabel kanske! Torky-papperet var inte rent, det blev fett på sensorn! Kanske måste köpa ny kamera! (Där svalnade min empati betydligt, det lät mer som önsketänkande, inte helt trovärdigt, som om hela sensorspektaklet var uttänkt …) Doktor T övervägde det otänkbara, att köra till Visby, mitt i medeltidsveckan, för att skaffa det som behövs. Och när Doktor T tänker Visby då gäller det inte vilken liten flanörsutflykt som helst, då är det allvarakuta behov. I medeltidsveckan dessutom! Ni fattar.

Doktor T var olycklig. Jag försökte trösta Det blir ju ändå inget mer foto ikväll sa jag. Men solnedgången är inte färdig, och det kunde kanske bli den mest spektakulära, ovanliga  ever. Sa Doktor T. Jag erbjöd honom att själv avstå foto och låna honom min kamera. Men det hjälpte inte. Det är inte samma sak.

Men så hittade Doktor T  tops. Och lyckan var gjord. Sensorn är återställd. Och Doktor T har försvunnit ut i solnedgången med kameran. Sanning att säga är den synnerligen ordinär, men för Doktor T som sett ödet, dvs det utan kamera, i vitögat är den makalöst underbar.

Vi slipper Visby imorgon. Nåja, jag hade i alla fall inte följt med, jag hade tänkt ägna förmiddagen åt uppbyggeligt arbete. Eller läsning.

Jag har börjat på Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Essäer av Simone de Beauvoir. Det enda jag läst av de Beauvoir tidigare är Marcelle. Men flera böcker väntar, Det andra könet och Mandarinerna till att börja med. Titelessän är rätt intressant. Brigitte Bardot, som fenomen, som upprör de franska männen med frånvaron av utstuderad vampighet. Den andra essän, som jag håller på med nu, om Pyrrhus och Cinéas, är knepig. Osammanhängande för det mesta, och klar ibland. Det handlar, tycks det, om det som är icke-statiskt. För en ingenjör är det fruktansvärt märkligt att någon liksom hakar upp sig på dynamiska förlopp, och tror de är diskontinuerliga och allt möjligt, fast det är helt naturligt om man betraktar en differentialekvation. I alla fall handlar det om rörelse,  om transcendens, om människa vs mänsklighet. Att vara och att bli. Rätt pladdrigt och way off om man frågar mig. Men det känns som det är i linje med senare kontinentalt filosofisk pladder, där man t ex använder fysiken och matematiken på ett hejdlöst märkligt vis. Inte utan att jag tänker på Sokals hoax och kritik mot postmodernismen. Men jag ska nog traggla mig igenom det också.

Fö är Doktor T lycklig nu, och katten njuter av Internationella Kattdagen. Allt är frid och fröjd.

spip internationell

Äntligen

Nu kan jag lägga Odysséen till handlingarna, äntligen! Alltså som ”läst bok”. Jag gissar att jag kommer att återkomma då och då till delar av berättelsen. Sång 6-9 har t ex varit frekvent förekommande i flera kurser hittills. Jaha, vad säga om dem, Iliaden och Odysséen? Ganska olika varandra, på sätt och vis. Iliaden påminner om Gamla Testamentet på det sättet att det är en massa rabblande om släkthistorier och en massa folk. Fast i Iliaden blir de dödade. Och skändade. Gudarna styr och ställer. Det är tydligt att människorna inte har mycket att säga till om. Å andra sidan är det ju Zeus som vill ha ihjäl heroernas släkte. Fast de andra gudarna är på olika sidor. Odysséen är mer ett äventyr, en story. Mest med Pallas Athena som styr handlingen så den går Odyssevs väg (lägg märke till att jag följer Björkesons stavning och inte Lagerlöfs), inte lika stort ingripande och överläggande från andra gudar.

Man kan också lägga märke till att när det blir svårt att få ihop det, som på slutet, då är det Pallas Athena som styr. Annars hade det blivit en lång historia för att få ordning på allt det där som hon ordnar med några ord.

Har de någon bäring på nutid då, de här berättelserna, det är ju ganska coolt ändå att läsa dem nu, fast de har mer än 2500 år på nacken? Fåfänga verkar ju vara ett gemensamt drag med dagens människor. Evigt kanske. Girighet. Lust till makt. Frågan om instant gratification kommer upp. Penelope är ju tålmodig och väntar och väntar. Och belöningen blir stor, hon klarar av en fördröjd belöning. Men så anses hon ju också vara rikligt begåvad till förnuftet. Den fria viljan är ganska frånvarande, det är gudarna som styr. Vars och ens öde är bestämt. Inget att göra åt saken, egentligen, förutom småtester på vägen. Kanske några alternativa slut kan finnas. Som för Achillevs. Han kan välja på att dö ung i krig och vinna ovansklig ära, eller dö av ålderdom på sin egendom. Bortglömd får man förmoda. Vi vet vad han väljer. Odödlighet i minnet. Är det någon nu som bryr sig om sådant? Jag vet inte. Kanske? Det  verkar mer handla om, i nutid, ovanskligt kändisskap i nutid isåfall.

Nåja. Jag fortsätter med Vad är antikens filosofi? och en utläst bok betyder att en ny kan påbörjas, jag har inte bestämt vilken än.

Dagens utflykter gick dels till Vamlingbo prästgård och kyrka. God vuxenlunch och jag fotade igen (Lille Son och jag var där förra veckan) Kejsar Henriks själavägning. Själavägning … tydligen hade han lite hjälp för att själen skulle befinnas värdig.

vamlingbo3
vamlingbo1

Senare fick jag för mig att jag ville bada. Doktor T var ute och cyklade (rent fysiskt alltså), och jag tog bilen och mötte upp. Men det var blåsigt och kallt, så vi tog en promenad på en av stränderna istället. Nu är det augusti och stränderna töms, inte bara av blåsten idag. Detta är stranden vid Austre.

austre1 austre2

Bokbloggsjerka 5-8 augusti

Veckans fråga handlar om semester(-läsning):

Vad brukar du generellt göra på din semester? Kryper du upp i hängmattan/lägger dig på stranden med en god bok och låter vardagen försvinna, eller är du mer stressad än någonsin under den här tiden? Har du något ”semesterläsningstips” att dela med dig av? Hur skulle en perfekt semester se ut enligt dig?

Och det passar väl bra att reflektera över det precis nu när semestern, sista veckan, går in i den mest intensiva läsfasen, vilket mina senaste poster väl antytt. Generellt brukar semestern, de senaste fem åren, vara i fyra faser, ad hoc ordnade. En del hemma. En del resa med barnen ( bil, hotell). Stuga med barn, och utan barn. I år kom bara Lille Son med, men han flög hem igår. Så nu återstår alltså läsveckan.

imageDen veckan går till som så att jag sitter i en hängstol under oxeln. Och läser. Och dricker kaffe. När jag suttit för länge tar jag en promenad, eller springer, eller gör en utflykt. Med kamera. Kanske cyklar till stranden och badar en stund. Jag läser inte gärna på stranden. Jag får ont i ögonen av ljuset, och det är för varmt och sandigt. Oftast sammanfaller aktivitetsdelarna med Doktor Ts agenda för dagen. Särskilt foto. Och bad.

Det jag just beskrivit är den perfekta semestern enligt mig. Men, den skulle inte vara perfekt om inte de andra semesterfaserna också fanns med. Snarare är det kanske den perfekta avslutningen på semestern.

Läsningen då, jag har tragglat mig igenom Iliaden, snart Odysséen också. Känns bra att faktiskt ha läst dem. Hela. Inte bara delar här och där. Eller att bara känna till storyn. Pennskaftet av Elin Wägner, en påminnelse om sådant som inte alltid varit självklart. Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall. Lite i samma anda som Pennskaftet, men senare, mer personligt förstås, mer privat. Så gör jag av Bodil Malmsten, ”fuskläst” inför höstens kurs. Tidigare i sommar blev en del läst, men inte så mycket som jag velat. Förberedelserna inför flytt har tagit mycket tid. Och kommer ta ytterligare tid efter semestern. Men veckan som kommer, då ska jag läsa! Utöver Odysséen pågår läsning av  Vad är antikens filosofi? av Pierre Hadot. Han fokuserar på filosofins praktik under antiken. Filosofin som livshållning. Intressant, och tilltalande. På färjan påbörjade jag också Kopernikanska brev om Bibelns auktoritet och vetenskapens frihet av Galileo Galilei. Han argumenterar desperat för att bibeln tillåter fysikens upptäckter. Också intressant.

Mycket tid spenderas också med läsning av essäer och artiklar on-line. I ämnen som rör filosofi, idéhistoria, teknik, samhälle, politik.

Det blir inte mycket läsning för ren förströelse. Det mesta handlar om att något stilla alla Hur och Varför. Men jag vet inte, de blir bara fler och fler trots massiv läsning.

Nu på morgonen kom örnen och hälsade på. Om jag varit Odyssevs hade jag tolkat det som ett tecken från Zeus. Kanske som uppmuntran, att inte förtröttas?

image

 

Lugn och läsning

Idag skjutsades Lille Son till flyget för hemresa. När man är sexton och ett halvt är det inte säkert att man är lika fokuserad på tystnad, lugn, läsning och foto som man kan tänkas vara senare i livet, även om jag själv redan i den åldern tyckte det var ett lysande sätt att tillbringa semester på. Men mina rara barn brukar säga att vad jag tyckt och tycker inte räknas. Han har i alla fall fått några dagars retreat från bruset. Doktor T och jag fortsätter ett tag till.

faludden1

Jag jobbar på att läsa ut Odysséen, efter Iliaden går det ganska lätt att läsa de tillkrånglade raderna. Men det är svårt att säga vad dessa berättelser säger. Om de säger något. I litteraturvetenskapskursen läste jag Odysseus ärr, av Erich Auerbach. Första kapitlet i hans bok Mimesis. Där jämförde han Odysséen med Bibeln, Jobs bok t ex om jag inte missminner mig. Och konstaterade att Odysséens avsikt bara var att underhålla.

En sak som jag ständigt undrar är faktiskt hur det kommer sig att Penelope inte kan säga nej till denna friarskara, och jaga bort dem ur sitt hem. Varför kan de hållas? Jag förstår att det inte blir mycket till story då, men jag grubblar ständigt över frågan. Varför kan hon bara säga att de är patetiska, att hon inte har den minsta lust att gifta sig med dem, och förresten vet de inte hut, de vet faktiskt inte att hon är änka, de är bara ute efter egendom och makt. Och den har hon hellre själv. Så-det-så. Det blir jag lite irriterad över. Även om berättelsen nu är gammal och det var en annan värld.

Men ändå! Isåfall behövs det lite mer argumentation och förklaring till varför det spinns som det spinns. Tycker jag.

Tid för tankar

image

Sällskap: fjorton kilo böcker, Doktor T, Lille Son, kameran och datorn.

Vakna vid åtta. Hänga under oxeln och läsa, och dricka kaffe, några timmar.

image

Göra en utflykt, kanske till stranden.

image

Sticka ut och springa. Slappa lite före middag.

image

Titta på solnedgången.

image

Elda, om det går.

image

Sova. Mycket tystnad och tid att läsa och tänka.

Det dröjer några dagar till

… innan dagarna blir oändliga och utan planer denna semester. Om det alls kommer att inträffa. Administrationen när man ska flytta är visserligen inte svår, men det är ju en del att hålla reda på och försöka synkronisera. Beslut som ska tas om det ena eller det andra. Nu har jag inte svårt att ta beslut, det är bara att göra. Minsta krångel. Men ändå, det ställs frågor som är helt onödiga. Naturligtvis ställs det för att inte mista kunder. T ex om abonnemangen inte ska fortsätta, och man kan göra si eller så för att tweaka till det. Så att kunden, dvs jag, blir kvar. Några särskilda erbjudanden. Och så. Men jag kom snabbt på att det är bäst att säga nej till allt, att avsluta. Att bli kund någonstans är alltid lätt. Men ändå.

Och vardagen stannar inte upp vare sig av semester eller flytt. Och man går på bio. Ikväll såg vi Star Trek Beyond. På Store Sons önskemål. Jag är rätt förtjust i Science Fiction på film, och Star Trek är naturligtvis en mångårig favorit. Men … alltså, det är ju coolt med warp-speed och futuristiska städer och signaler hit och dit. Och okända arter som antingen är fredliga, eller inte. Och platser att utforska. Men, de existentiella frågorna är lite bleka. Här stod det mänskliga samarbetet och freden mot den ensamme starke och kriget.

Det kändes nästan pinsamt tillrättalagt. Men nu när jag tänker på saken en gång till, kanske det bara är på den ensamme starke man ska se … Han som var soldat och skulle kriga för freden, och sen när freden kom hade han ingen plats längre, utan skulle pressas in i fredsmallen, och se så tokigt det gick då … Svaret på frågan vad som händer med krigaren som inte har någon plats blev Döden, till slut. Det är ju faktiskt ganska intrikat ändå. Krigaren blev övergiven av freden, han visste inte vad han skulle göra i den världen. Som heroerna i Iliaden, som bara är ute efter äran. Vad ska de med fred till?

Jaha, den var kanske inte så tokig ändå.

Och den ständiga frågan om vi ska utforska universum. I filmen snuddas förstås den frågan eftersom det öppnar för flera filmer. Men i verkligheten måste svaret på den frågan också vara ”ja”. Av den synnerligen enkla anledningen att det inte finns något annat sätt för oss att förstå oss på mänskligheten, än att utforska vår världs gränser.

Jobbigt med semester

Semester. Ja, vad tänker man på när man tänker semester egentligen?

Jag tänker nog på att sova så länge jag vill (dvs jag vill vakna utvilad av mig själv klockan åtta senast). Sen dricker man kaffe, äter frukost, helst ute, läser. Och så är klockan tio när man just läst ut två böcker. Och då får man för sig att man ska greja med något. Typ flytta runt några böcker, eller måla en vägg, eller gräva i en rabatt, eller vattna några blommor. Och sen är klockan tolv och snabbt som ögat äter man något, och sen åker man till en badplats. Där det inte är några människor alls nästan. Och man badar, och ligger och läser på stranden och det är lagom varmt och lagom soligt. Och sen åker man hem och byter om och sticker ut och springer. Duschar, öppnar en god öl, lagar mat, äter, tar en promenad eller cykeltur med kameran. Sen sitter man och eldar tills sena natten och läser och pratar med familjen. Och så sover man och så börjar det om igen.

Fast så ser det ju inte ut.

Man vaknar, kvart i nio, lätt upprörd över att man sov så länge. Så kommer man ut i köket och där har Rara Dottern gjort kaffe, och man dricker det och läser. Och sen påminner hon, Rara Dottern, om allt man ska göra idag, som att ringa hit eller dit, och så ska vi träna på gymmet ikväll och sen ska vi handla mat för det behövs paprika och ananas och mjölken är slut. Och flyttkartongerna står överallt. Och sen vaknar Lille Son och han vill åka till djuraffärer för det är roligt, och Rara Dottern följer med. Och de övningskör och det är massor av trafik och vi blir hungriga och måste äta på Max. Och sen kommer vi hem och Store Son är hos Fadern och syskonen vill dit en stund, och i sista sekunden bestämmer sig Rara Dottern för att komma hem till middag, men Lille Son och Store Son stannar hos Fadern och äter. Och middagen blir pasta och tonfisk istället för den uttänkta biff-pannan, eftersom Rara Dottern är vegan, helt plötsligt, och gör egen mat, och det är Sönerna som är stora köttätare, jag är mindre, men verkligen inte vegan. Och sen manar Rara Dottern på att vi ska åka till gymmet, fast jag upprätthåller tre konversationer med olika familjemedlemmar på Messenger just då. Och vi gymmar, och jag kan knappt gå, och sen vill Lille Son bli hämtad från Fadern, och Rara Dottern ska duscha och tillbaka dit för att kolla film. Och sen är det midnatt och hon kommer hem. Och man vill starta några beräkningar och ligga och läsa en stund. Alldeles för länge. Så man blir trött på morgonen, eftersom man inte vill sova för länge.

Det är vissa diskrepanser här som jag måste fundera på. Men nu ska jag läsa några sånger i Odysséen.

Facebook och det Trojanska kriget

Jag har läst ut Iliaden. Det var inte precis som om det någonsin lossnade och flöt på med läsningen, det var motstånd hela tiden. Tur det är en kurs så man får den läst ordentligt. En hiskelig historia. Achillevs är snarstucken, arg och sur och vägrar att kriga i 2/3 av boken. Heroerna dör som flugor för varandras lansar, spjut och svärd. Tarmar väller ut, blod, hjärnsubstans, tänder, ögon. Huvuden flyger. Gudarna lägger sig i, bråkar med varann och ställer till det för heroerna. Och så dör Achillevs bästa kompis Patroklos, och då minsann drar han på sig en rustning och har ihjäl Patroklos baneman Hektor. Sen är det begravningar, en tävling och sen är storyn slut.

Det är inte precis någon dygd eller visdom det handlar om, fast de försöker vara kloka ibland när det gäller krigsstrategier. Det mesta tycks handla om att skaffa sig ovansklig ära, status i förhållande till varann. Deras öden är redan bestämda, och händer det något tokigt är det inte deras fel, det är gudarnas. Det var någon gud som förryckte Agamemnon så att han tänkte, och handlade, fel och snodde Achillevs slavinna. Som gjorde Achillevs sur nästan hela boken. Det var nämligen en skymf, hans status minskade när han blev av med sitt byte, slavinnan.

Och det slog mig att facebook är en modern variant av det Trojanska kriget. Eller i alla fall är mentaliteten densamma, att skaffa likes, timê, gruppvärde. Värde i någon mening. Den ena tillrättalagda bilden efter den andra, representerande … vaddå? Vad vill bilderna visa? Hur väljs bilderna, vilka väljs bort? Vilken är meningen med dem? Eller med länkarna, med den korta kommentaren kring något? Ovansklig ära? Respekt?

Iliaden och facebook, samma eviga mänskliga värden.

Bilderna på champagne med partnern, poolbad en masse, lyckliga barn, fancy semester och sociala tillställningar med gitarr vid bryggan och solnedgång. Kaffe i bersån. Båtar, just det, båtar! Lite träning kanske, yoga på klippan. Ja, så’nt. Vad ska jag tänka om det?

Jag blir anti fast jag vet egentligen inte varför, kanske av massrörelsen, eller kanske borde jag snofsa till mitt liv och fokusera på viktigheter som image istället för onödig kunskap, och postar extra många länkar som kräver tålmodig läsning och intellektuellt tankearbete. Som om någon verkligen skulle läsa och tänka. Och så postar jag någon katt. Som den här, som jag träffade på min fotorunda på en kyrkogård ikväll.

biskopskatt

Genuin eufori

I Dalarna, där är det genuint. Sa någon, en gång, för länge sen.

Och så hade han bestämt sig för det. Och så var det med den saken. Där fanns de genuina människorna, det genuina hantverket, den genuina naturen, det genuina och äkta sättet att vara. Ja, sanningen, rentav, fanns där. En utopi, något odefinierad, att sträva efter. Men sinkning innebar den nog. Vem som nu verkligen skulle behöva använda sig av den tekniken, förutom till nöje, i det moderna livet.

Jag var skeptisk. Jag är skeptisk. Det finns förvisso en poäng i att bestämma sig för något och hålla fast vid det, det är energibesparande och man slipper tänka så mycket. Men priset är högt. Priset är att med vilje välja att bli, eller vara, blind. Och skära av allt annat. Det blir lite meningslöst att reflektera och tänka då.

Jag vill inte bli blind, så jag väljer att avhålla mig från global eufori. Det är faktiskt ganska lätt, ity det finns många lokala euforier att  förhålla sig till. Om man håller sinnet öppet.