Att vara som en gris

Nu går jag igenom föreläsningarna i Filosofins Historia en gång, eftersom jag ska göra andra tentadelen idag eller imorgon. Men mina läsplaner hackas upp av allehanda verklighetsanknytna aktiviteter och företeelser. Som familj och jobb och allmän vardagshantering. Inom några veckor kommer husbygge att tränga sig in också och pocka på uppmärksamhet. Igår och i förrgår firades Lille Son och Lilla Dotter som just fyllt sjutton år, och idag är jag tydligen uppbokad som transporthjälp för Lille Sons förehavanden. Men eftersom jag är ingrodd optimist, eller verklighetsförnekare beroende på hur man ser saken, så tror jag förstås att jag ska kunna snika åt mig några stunder här och där in i den där andra världen, den där man läser och tänker mest hela tiden. Mitt eget holo-däck.

Nåja, när jag var i holo-däck igår förmiddag innan allt drog igång lyssnade jag på föreläsningen om utilitarismen igen, och läste två intressanta  artiklar, den ena om turens inverkan på framgång, den andra om misstron mot statistik. Båda anknyter, på sätt och vis, till utilitarismen. Nyttomoral, nytta som maximering av lycka.

Statistik som metod att maximera ett samhällets lycka, att undersöka hur det egentligen står till med olika saker, och hur åtgärder faller ut. Det verkar väl bra? Det borde det vara, om man använde det som det kan användas. Det måste finnas minst två saker som kan gå fel, det ena är vilken undersökning man gör. Hur man ställer frågan och hur man mäter svaret. Hur väl täcker mätetalet in frågeställningen, kan man fråga sig. Om man lyckats med det, så att mätetalet faktiskt säger något om det man vill säga något om, så kommer nästa problem. Det där med att det som gäller den statistiska människan inte gäller den individuella människan. Hur många gånger har man hört ”den där statistiken stämmer inte med mig” när någon ser att han/hon inte är i medelvärdet. T ex tvillingmamman som fått tvillingar utan att vara tvilling själv. Chansen att få tvillingar, tvåäggs, ökar lite, men bara lite, om man är tvilling själv. Vilket innebär att människor kan få tvillingar utan att vara tvillingar, och inte förstöra statistiken ett dugg. Men de tycker att de gör det. Eller att lönerna stigit och folk fått det bättre, utom jag. Då blir statistiken ett hån, och ”fel”. Det finns helt enkelt pedagogiska problem med statistiska metoder.

Och nu kommer jag inte längre ihåg vilken poäng jag hade tänkt göra, eftersom jag i tankarna är på väg någon annanstans. I alla fall inte resonemangen fram till dem. Så jag hoppar helt enkelt till dem direkt.

Nu ska vi se. Det var två. Den ena var att om man tillämpar statistiska metoder för att mäta lyckan i samhället, på något sätt, eller någon indikation på lycka, så kan man förstås få ett ”bra värde” om några få är superlyckliga och många är olyckliga. Eller om många är medellyckliga och några är superolyckliga. Så hur stora ”olycksöar” kan man egentligen tolerera innan mätetalet går åt skogen. Man skulle kunna lägga till spridning också, för att få en bättre bild av den frågan. Men många mätetal verkar inte vara fördelningar, utan bara … mätetal. Inte bra, helt enkelt. Slutsatsen blir att fler människor måste förstå matematik, för att vi ska få ordning på statistik och mätetal.

Den andra poängen som jag tänkte mig, som bara har lite beröring med statistiken, det är Mills tanke om kvalitét på lyckorna. Högre former av lycka är bättre än lägre, och vilka det är som är bättre ska avgöras av de som har erfarenhet av många olika slags njutningar. Men det betyder ju att det bara finns relativa njutningar. Om hela gruppen av människor bara tittar på olika TV-program som njutningar kommer läsning av intressanta böcker aldrig i fråga som njutning. Om ingen människa längre kan matematik, kommer matematisk problemlösning aldrig ifråga som en högre form av njutning, inte som njutning över huvud taget. Och det är ju rent förfärligt. Vi måste helt enkelt instifta Absoluta Njutningar innan det är för sent.

Vad ska man göra med alla gubbar?

Nu har första arbetsveckan efter julledigheten avverkats. Det visade sig att julledigheten hade gjort god verkan. Första dagen på jobbet kallades jag till ett möte, och jag gick dit och trodde att ett nytt problem skulle presenteras som jag skulle förfrågas om att lösa. Men, det visade sig att man förväntade sig en redovisning av den förra förfrågan, som jag glömt bort. Nåja, jag räknade snabbt ut den lösningen, och en lösning till på det som jag tänkte också borde ha förfrågats. Det blev ganska intressant.

Sen blev det fredag och slut på den första veckan. Mitt i veckan lämnade jag in en hemtenta i filosofikursen, Filosofins historia, det är faktiskt väldigt intressant tycker jag. Det blev mycket att läsa. Hela soffan i mitt arbetsrum blev full med böcker. Och golvet. Nu funderar jag lite på vad jag ska göra med alla dessa gubbar? Det retar mig liksom att jag läst ganska många dialoger av Platon, men långt i från alla. Jag har läst kanske halva Staten, men inte hela. Det retar mig storligen. Så nu tänkte jag att jag nog måste läsa alla Platons skrifter helt enkelt. Jag införskaffade mig ju hela uppsättningen på sex böcker så lyckligt under bokrean förra året, översättningen av Jan Stolpe. Ja, sen läste jag mer än halva Nikomachiska etiken, det är väl fyra böcker kvar. Och några små avsnitt ur Kants Kritik av det rena förnuftet. När jag skaffade den, retade det mig att jag inte skaffade de andra ”Kritik …” också. Så det gjorde jag nyligen, de kom i veckan också. Alltså måste jag läsa Kritik av det rena förnuftet, Kritik av det praktiska förnuftet, Kritik av omdömeskraften samt Prolegomena också. Jag har två avsnitt kvar att läsa i Grundläggning av sedernas metafysik förstås. Kant skriver aningens … kantigt, men det verkar som om man vänjer sig när man läst ett tag. Ja, och så var det ju Descartes då, Betraktelse över den första filosofien  har jag läst, med hans rara gudsbevis. Jag kan säga att gudsbevisen inte gick hem hos Store Son. 

Jaha, vad är mer halvläst … Spinozas Etiken. Där läste jag en del förra året i idéhistoriakursen, och en del i år. Men allt är inte läst. Så det måste läsas. Och sen har vi Hume också, Avhandling av den mänskliga naturen. Moralen, förståndet och passionerna. Snuttar lästa.

Man kan inte läsa snuttar, man måste läsa allt. Ja, och det finns mer … hur ska jag hinna med?

I fredags när jag kom hem, visade det sig i alla fall att den Vardagslycka, som jag delvis nämnt i förra blogginlägget, blev självuppfyllande. Badrummen var städade och det hade dammsugits och torkats golv. Och Doktor T hade inte ens läst mitt blogginlägg (vilket man väl kan ha åsikter om också, men det är prioriterat med städning, i alla fall just nu).

Men, sen när jag läst alla gubbar. Vad ska jag göra med dem då? Jag menar, flera av deras filosofiska bekymmer beror ju på de inte vet hur medvetandet funkar, eller att kunskapen om världens fysikaliska beskaffenhet är torftig. Det här med själen t ex. Finns det en enda människa som tror att det finns något immateriellt som svävar omkring som extra, nuförtiden? Ja, det gör det säkert, förresten. Icke desto mindre har jag en känsla (!) av att man måste förstå det som tänkts för att förstå det som eventuellt tänks nu. Eller för att förstå hur det blev som det blivit. Varför det är som det är.

Liten vardagslycka

Naturligtvis är det när Doktor T gjort något hushållsarbete när man kommer hem från sitt viktiga arbete. Dvs när han tagit paus i sitt viktiga arbete och t ex städat badrummet, eller dammsugit, eller plockat ur diskmaskinen, eller börjat laga middag eller så. Självklart.

Men nu tänkte jag på en annan sorts vardagslycka. Vardagslyckan när man hittar något intressant att läsa, när man helt random sitter och slöklickar i rss-flödet och hittar intressanta texter, som den här, om logik. Jag bara tyckte den var trevlig att läsa, helt enkelt.

För övrigt lämnade jag in hemtentan i filosofins historia igår. Den var rolig. Alltså rolig på det sättet att det finns så mycket man vill veta. Problemet med korta frågor är att de går så bra att göra långa. Det är svårt att inte gräva ner sig för att ta reda på alla möjliga aspekter av något, för att verkligen göra det klart för sig att man förstår alla definitioner och nyanser. Sen inser man att det kan vara en tolkningsfråga det där med nyanserna, menas detta eller detta? Och Bentham, hans ytterst torra redogörelse för hur man ska beräkna lyckan, det var banne mig han som sådde tanken på att mäta. Om man bara mäter och räknar på lyckan kan man göra rätt.

Mill verkade vilja nyansera hans utilitarism en aning. Han var fortfarande begeistrad i dygden. Att njutningen beror av kvalitet och inte bara kvantitet.

Men nu är vi så indoktrinerade i att optimera, vara nyttiga, åstadkomma ”värde” av något slag.Om man får poäng för godhet så kan man tillämpa den. Men hur skulle goda gärningar fungera om ingen såg dem? Om ingen mätte dem?

Det är de lösryckta frågorna jag tänker på nu,

Slut på jullovet

Sen jag började jobba, vilket är ganska många år sen, lite mer än 27, har jag nästan alltid tagit jullov. Helst lika långt som barnens. Två veckor i år, fast jag för all del fuskjobbat ett par dagar hemifrån. Nu är jullovet snart slut. Den oändliga lästiden är slut. Naturligtvis har jag inte hunnit läsa lika mycket som jag såg framför mig. Av någon anledning är det ständiga krav på att man ska göra annat. Nåja. En del har lästs. En del filosofiska skrifter, en del skönlitterära. Har jag blivit klokare? Det vet jag inte. Fortfarande känns det som om jag håller på att hälla ner alla tankar och idéer i en stor balja, en bassäng kanske, för att röras om och struktureras.

Jag väntar på att något vettigt liksom ska utkristallisera sig när jag tröskar igenom Descartes, Spinoza, Hobbes, Locke, Kant och alla andra. Alltså något användbart, något som gör att jag kan säga ”jamen precis, det är ju därför …”. Och häromdagen kunde jag för all del få Tolstoj att sammanstråla med Wollstonecraft och se Kant som öppnade Pandoras ask till den förfärliga postmodernismen. Alltid något som hänger ihop. Alltså, det där senare, om Pandoras ask, skrev jag bara för att jag ogillar flum förstås, jag tänker närmast på sådant flum som Sokal och Bricmont beskriver i Fashionable Nonsense. Men, kanske har en del tankar bara kidnappats av flummare som gett dem, tankarna, dåligt rykte. Vi får se. Jag har inte kommit till dem än.

Men Gudsbevis. Kant avfärdade möjligheten att bevisa Gud, men det visste ju inte Descartes, så han jobbar på.  Han har en idé om ett fullkomligt väsen. Men eftersom han själv inte är fullkomlig, kan idén om ett fullkomligt väsen kan inte ha kommit från honom själv. Och den kan inte komma från ingenting. Alltså måste det komma från Gud själv. Det finns lite många antaganden här, tycker jag. En sådan enkel sak som att Gud skulle vara fullkomlig, varför det? Är inte det bara romantiska fantasier och önsketänkande, det? Det är som att önska sig den perfekta chefen. Finns inte.

Sen har vi ju frågan om nu Gud skulle vara så fullkomlig, och har skapat Descartes, varför fäller han (D) falska omdömen ibland? Descartes försvarar Gud med att Gud gör så gott han kan med det ofullkomliga material han har. Men varifrån, undrar jag, kommer då det här ofullkomliga materialet? Varför skapar Gud, som är så fullkomlig, så’nt som inte är fullkomligt? Är han rädd för konkurrensen av andra fullkomliga varelser?

Naturligtvis hänger det inte ihop. Men det är kul att läsa.

Jajust det, jag glömde slutet på jullovet. Imorgon måste man skärpa till sig. Tvätta, handla mat till hela veckan, se till att allt funkar. Nåja, det ska väl gå.

Fö har jag för mig att för ett antal år sen, just den här dagen, tyckte jag att det var vår på gång. Det var väl rätt många år sen. Idag är det inte vår, det är minus 14 och snö. Doktor T har skottat snö, och jag tyckte det blev bra, han verkar ha bra handlag för det. Av någon anledning har han lyckats missa alla snöfall tidigare denna vinter, vilket inneburit att jag skottat två gånger och Lille Son en gång. Men, min poäng är, för att inte förlora mig i snöskottningsstatistik, att det enda som möjligen skulle antyda att det går åt vårhållet idag är ljuset. Det är helt enkelt en annan vinkel på solen än tidigare.

Separation

Doktor T och jag har separerat. Separerat arbetsrum, alltså.

Vi gick, till att börja med, på den mysiga myten om det delade, kreativa, arbetsrummet. Två skrivbord, bokhyllor, flitens lampor. Men, alltså, man har olika vanor. Man gör olika saker, man vill ha det på olika sätt. Och då kom vi på att det finns utrymme i det här huset, och varför inte använda det. Så jag flyttade mitt skrivbord till det rum där jag faktiskt spenderar mest tid, nämligen rummet där jag mest sitter och läser. Nu har jag läsplats, och jag har skrivbordet nära och plats att skriva. Och jag har alla mina böcker här. Och det är helt tyst så jag kan fokusera. Förresten är det rätt tyst i huset i största allmänhet, det är ingen som är särskilt högljudd. Men ändå. Jag ser fågelautomaten härifrån när det är ljust.

Väldigt bra idé där av oss, när vi till slut lyckades bryta oss ur bildernas makt.

arbetsrum

Kant öppnar för postmodernisterna

Men Kant öppnar ju dörren för postmodernismen! tänkte jag när jag läste om den Kopernikanska revolution han vill göra i metafysiken, i filosofin. Istället för att anpassa förnuftet till erfarenheten, anpassar han erfarenheterna till förnuftet! Ungefär. Alltså, jag tycker man kan förstå det på ett vettigt sätt. Men man kan missbruka det och förstå det på ett ovettigt också, eller dra det alltför långt.

Det enda vi verkligen kan veta är det som vi har erfarenhet av, tycks Kant tänka. Det är vad vi kan skaffa kunskap om. Det som ligger bortom det som går att erfara, kan man inte ha någon kunskap om. Han är alltså motsträvig till att extrapolera. Det är sunt i sig. Det verkar rimligt. Men en anledning till motsträvigheten tycks vara att han vill hålla vetandet borta från Gud, freda religion och tro. Jag köper det, det låter mig icke-tro också. Och det verkar förnuftigt att säga att erfarenheten är typ en mätning av verkligheten, tingen-i-sig, på sätt och vis. Jag tänker mig i meningen att erfarenheten liksom mäter verkligheten. Mätsystemet är förnuftets struktur.

Men det är här det kan gå helt tokigt.

Om man nu tänker ”jippi, jag mäter på mitt sätt och du på ditt”, och släpper mätsystemet fritt för totalt godtycke. Då trillar det ut både den ena och den andra erfarenheten av verkligheten, som kanske inte liknar varandra alls. Och om man sen får för sig att det inte är erfarenheterna som skiljer, utan att det är verkligheten, som skiljer. Då inser vi bekymren. Det där är förstås inte lätt, att skilja på det som man mätt, och det som är den verkliga processen.

Vi inser att Kant är filosofins Oppenheimer! Även om Platon är Kants Demokritos.

Det var vad jag tänkte, när jag med stigande skräck läste hur Kant försöker få erfarenheten att passa in i förnuftets struktur. Nu är han ju lite strukturerad ändå, det är inte anarki i förnuftet enligt honom, det finns en allmän struktur, de tolv kategorierna, som erfarenheten ska sorteras in i.

Kant hade kanske inte tänkt sig att de enskilda förnuften skulle ta sig så stor betydelse i tolkningen, utan mer det allmänna. Tänkte jag. Om jag nu ville försvara en stackars oskyldig filosof för missbruk av hans tänkande.

Tolstoy och Wollstonecraft

En föreläsning om kvinnliga filosofer, och en text av Mary Wollstonecraft (del av A Vindication of the Rights of Woman eller Till försvar för kvinnans rättigheter) ingick i den senaste delkursen i filosofi. Jag har bara läst inledningen och de första två kapitlen än, de var kursens smakprov. Men jag måste naturligtvis läsa hela, den är både intressant, skarp och rätt rolig att läsa. Hennes påstående är att kvinnor är som de är, intriganta våp för det mesta, eftersom de tvingas till det. Eftersom de med tvång hålls borta från utbildning som tränar förnuftet, och tvingas ägna sig åt att lära sig behaga mannen, blir de som de blir. Männen har som styrande kollektiv sett till att kvinnor hålls på våpstadiet. Sen använder de produkten av detta som bevis för att det är rätt att kvinnan inte kan tillgodogöra sig utbildning (där kan man tala om cirkelresonemang, och cirkelhandling, det är sorgligt). Först försätter de henne i våpigt tillstånd, sen använder de det påtvingade tillståndet som bevis för att kvinnor inte har förstånd.

Wollstonecraft argumenterar kring detta, och i alla fall i början av boken är hennes viktigaste argument för att låta kvinnor utbilda sig och få använda sitt förnuft, att de ju uppfostrar barn, söner. Ska verkligen ett våp uppfostra en man? Skulle inte männen tjäna på att kvinnorna var förnuftiga och bättre kunde uppfostra sönerna?

Hon visar hur denna enda talang som kvinnor uppmuntras att utveckla, behagsjukan, leder till intriger och hur samhället hålls tillbaka av det. Hon kritiserar Rousseau som har extremt idiotiska, måste man väl säga, idéer om hur kvinnor bör vara, även om de var i tiden. Och hur barn bör fostras. Rousseau själv levde i samboförhållande och hade fem barn som alla lämnades bort, det verkar som om han drömde en del.

Jag måste naturligtvis fortsätta läsa. Redan i inledningen är det idiotiska i förtrycket uppenbart, så vad mer behöver egentligen sägas? Men det behövs ju, förtryck kvarstår delvis även om vi, här, idag har samma möjligheter till utbildning och att skola förnuftet som vilken man som helst (nu talar jag inte om ”hela världen”). Faktum är att det, kollektivt, tycks vara männen som behöver skola förnuftet. På annat sätt än bristande förnuft kan man inte förklara varför män väljer inkompetenta män istället för kompetenta kvinnor, t ex, där de gör det. Nåja, det där med vad kompetens är, är en intressant fråga. Kompetens, i människors medvetande, verkar inte vara det som man tror det är, nämligen dokumenterade, eller erkända, meriter. Det verkar vara något annat. Det verkar inte handla bara om meriter, det verkar inte bara handla om den person som förmodas ha egenskaperna, utan också om den person som ser egenskaperna. Begreppet kompetens verkar lida av mätfel, precis som andra fysikaliska storheter. Det är som att mäta mjöl med decilitermått, en deciliter är inte alltid en deciliter, det blir inte så exakt, det beror på decilitermåttet hur mycket mjöl man verkligen får ner i degbunken. På samma sätt är det med kompetens, det finns en verklig, dokumenterad kompetens, men sen när någon ska mäta den, häller den upp lite för mycket eller för lite, med sitt mätsystem, sig själv.

Det var en utvikning.

Igår läste jag Kreutzersonaten, av Leo Tolstoy. Den handlar om en man som har mördat sin hustru. Han berättar hela sin historia, från sitt sexuella uppvaknande till mordet, för en medpassagerare på ett tåg. Och det intressanta är att han diskuterar samma frågor som Wollstonecraft. Kvinnor tvingas bli behagsjuka våp, vars enda tillåtna talang är att försöka snärja männen sexuellt. Det blir ett slags intrikat spiral, kvinnorna tillåts inte utveckla förnuftet, våpighet, männen dras med i spiralen och anpassar sitt beteende till detta, och så fortsätter det. Både män och kvinnor blir offer för förtrycket av kvinnorna. Tolstoy skildrar självföraktet hos mördaren, som ser sig själv utifrån när han berättar. Både män och kvinnor blir lurade av begreppet Kärlek, hur det egentligen är tänkt det ska fungera. Det är som om tanken om Kärlek inte når längre än till förälskelse, en potential, sen vet ingen längre vad det egentligen är, vad som egentligen förväntas. Det blir som det blir, en besvikelse för båda. Visst inser man att förnuft är en bra sak?

Jag kom just att tänka på att jag läste Platons Gästabudet häromdagen också. Där håller man tal om Kärleken, diskuterar vad det egentligen är. Bland annat handlar det om älskaren och den älskade, en äldre man och en pojke. Kärleken som medel för utbildning. Senare, alltså på Wollstonecrafts tid och Tolstoys, som medel för förtryck istället. Det verkar som om den, Kärleken alltså, kan användas som täckmantel för både det ena och det andra.

Sammanfattning 2016

Först kan man konstatera att nästa år, 2017, är ett primtal. Mitt nionde primtalsår. Ett tidigare primtalsår, 1997, föddes Store Son. Förra primtalsåret, 2011, uppenbarade sig Doktor T på allvar. Lille Son och Lilla Dotter fyller primtal, 17, 2017. Och ytterligare en mycket viktig sak kommer att inträffa, men den tänker jag inte nämna mycket om, om något, innan den är klar. Det ser alltså, såhär till att börja med, ut som om året kommer att ha potential. I alla fall i den lilla världen. För den stora världen är det svårt att säga något alls. Men jag hoppas den blir … intressant.

Men året. Den händelse som framförallt står ut i år, i den lilla världen, jag tänkte ägna mig åt den i min egen egoistiska sammanfattning, är flytten. Den var absolut, absolut nödvändig. Livet är mycket lättare att leva med större utrymmen och med grannar på större avstånd. Faktum är att grannar bör läsa Kant, eller i alla fall det Kategoriska Imperativet. De bör begrunda det noggrant, och göra sitt yttersta för att anstränga hjärna och förnuftsförmågor att förstå vad det kan tänkas innebära i nuet och framtiden.

Lille Son och Lilla Dotter har börjat övningsköra under året, Store Son tog körkort. I det sammanhanget måste jag slå ett slag för Tonåringen. Tonåren är en trevlig, harmonisk och förnuftig tid med barnen. Ta tillvara den. Njut av den. Det gör jag. Oftast. Förutom att jag möjligen muttrar någon gång om någon stör mig när jag läser. Eller tänker.

Det mesta under året, på bloggen, har visst handlat om det lästa. Jobbet såklart, matematik, fysik och teknik i tillämpning. Vardag. Hur mäter man det som inte går att mäta, hur extrapolerar man när man måste veta gränser men inte kan veta dessa gränser. Det är filosofiska frågor. Så jag behöver läsa filosofi för att försöka hitta ledtrådar. Allt jag läser handlar om det, hitta ledtrådar. Alla kurser jag läst och läser handlar om det, oavsett om det är idéhistoria, litteraturvetenskap eller filosofi. Jag kommer att fortsätta med filosofi.

Ett problem är att det finns så mycket att läsa, så mycket att tänka på, att det inte blir någon ordning på något. Hur ska man hinna läsa, hur ska man hinna tänka?

Det har 2016 handlat om.

När jag tittar på listan över det lästa, som inte tar upp alla artiklar, kortare texter eller delar av böcker som slunkit igenom, är det mest minnesvärda Röda Rummet, Iliaden och Odysséen, vad glad jag är att jag gick sommarkursen Trojanska kriget och äntligen läste de två senare!

Om man tänker i sannolikheter, är det mest sannolikt att dagen imorgon kommer att vara ungefär som idag. Sannolikt alltså.

Gott Nytt År.

fyrverkeri_2

Meningen med allt

Nu har jag läst företalet och första avdelningen av Grundläggning av sedernas metafysik. Det som är gott är en god vilja. Det är inte tanken i sig som räknas, det var ju skönt, det är det värsta jag vet när någon helt slappt påstår, utan de verkliga försöken att handla efter denna goda vilja, om jag förstår saken rätt. Men, en lustig sak i denna text är att det hela tiden framkommer att Kant verkar tänka sig ett syfte, ett ändamål med alltihopa. Förnuftet är bestämt för något ändamål. Om lycksalighet hade varit målet hade instinkt varit bättre, men vi har tilldelats förnuft, som kan utöva inflytande på viljan, så den sanna bestämmelsen måste vara att utöva en vilja som är god i sig”, skriver Kant. Förnuftets syfte är att grunda en god vilja. Ett baklängesbevis, bara för att vi har en viss förmåga är det beviset för att det ska vara till något. Inte tvärtom, att det råkat bli kvar för att det var bra att ha.

Kant gav ut texten 1785, det var före Darwin. Och Gud fanns ju med. Evolutionen har inget syfte, som Gud verkar tänkts ha. Evolutionen puttar på livet bakifrån, den drar inte framifrån efter ett visst förutbestämt spår. Den puffar på och det som faller över kanten faller över kanten, det som håller sig på vägen blir kvar. Förnuftet finns än så länge kvar, det verkar ha varit framgångsrikt. Eftersom vi har medvetande, minne och prediktionsförmåga, måste det ha varit framgångsrikt. Som extra boost till evolutionen. Nu fifflar vi och grejar med den, de upptäckter vi gör, de manipulationer vi gör blir en del av evolutionen. Det är som om vi, människor, är naturens artificiella intelligens, och den artificiella intelligens vi är rädda för är en andra ordningens. Vi har redan konstruerat samhällssystem som styr. Som vi måste underordna oss.

Kant verkar utgå från att det finns ett ändamål med förnuftet, och då måste det vara att utöva god vilja. Men om det inte finns något ändamål med förnuftet, om vi bara har det för att evolutionen sett till det? I så fall har vi det för att det hjälpt oss att överleva. Förnuftet kan användas av livet för att testa olika inriktningar på det. De olika inriktningarna blir som mutationer. Som genernas tuning kunde man säga. Man fin-tunar med förnuftet. Generna är långsamma, men förnuftet kan ändra riktning snabbt.

Det är som att inget har en mening, det bara är, helt enkelt. Och det enda som finns egentligen är driften att överleva. Och vad händer egentligen med moralen då?

Stereotyper

På facebook dyker det upp länkar till ”tester” av olika slag då och då. Någon slumpgenerator ”analyserar” ens profil och vips får man reda på både det ena och det andra. Det är ingen ände på vad man kan få reda på, NSA kunde inte göra det bättre. Nu är det rätt sällan jag känner mig lockad att veta vem av mina FB-vänner som ska bli gravid nästa år, eller vilken hemlig beundrare som ska kyssa mig på nyårsafton. Men självklart kunde jag inte motstå att undersöka hur jag är som hustru. Jag kunde ju diskutera saken med Doktor T, i den mån den måste diskuteras. Men det känns ju lite som att det finns risk för bias i en sådan diskussion. Som om det blir en fråga om subjektiva bedömningar. Antingen har jag glömt att plocka ur diskmaskinen, så att han känner att han alltid gör det. Och omdömet blir onödigt negativt. Eller så har jag torkat alla golv, som Doktor T skulle ha gjort, och han liksom flyger på små moln av lycka över hur företagsam och förekommande jag är. Och då kan omdömet bli en liten smula för positivt.

Jag vänder mig till facebooks test. Och se där, som man kunde vänta, lite överraskande kanske för en del, särskilt Doktor T. Jag är ju alldeles förträfflig! Ingen kunde vara mer perfekt. En prydnad bland hustrur, helt enkelt. Nu är Doktor T alldeles förträfflig själv i att tala om det. Då och då. Hans mantra är ju ”Happy wife, happy life”, vilket är praktiskt på många sätt. Faktum är att jag tror Kant kan stå bakom just den tanken. Om en man ser det som sin plikt att hålla hustrun nöjd är han moraliskt högstående, och åstadkommer därmed lycksalighet. Så allt det verkar rätt och rimligt, även om jag möjligen tycker att man kunde normera testen något bättre. Vad betyder 131 % tålmodig till exempel?

fru1

Naturligtvis blev jag nyfiken på hur fantastisk Doktor T är, och facebook-testen ger svar på det också. Det är svårt att veta hur testet normeras, men över 100 % låter i alla fall inte dåligt fantastiskt.

fru2

Om man nu ska dra några slutsatser från dessa tester, ser man att kriterierna som en hustru förväntas uppfylla är att vara söt, stöttande, tålmodig och älskvärd. Med tanke på att mina paradgrenar mer är på förnuftets område än på omvårdnadens kan vi ana hur siffrorna skulle ha skjutit i taket. Inte illa.

Sen har vi mannen då. Det finns alltid rum för förbättringar, hur perfekt han än må vara. Av någon märklig anledning var det faktiskt Doktor T som torkade golv idag. Så det blir väl romantisk dejt vilken dag som helst då.

Godheten som plikt

kantHur mysigt är det inte att vakna medan det ännu är mörkt, kliva upp, tända ljus, dricka kaffe och läsa? Särskilt när man vet att det faktiskt inte är något särskilt som måste göras under dagen. Det är njutning gigantus enligt mig.

På juldagen snuvade jag mig själv på denna njutning eftersom jag sov till nästan nio! Men igår och idag har jag kommit upp mellan sju och halv åtta, och det är precis lagom. Jag läser färdigt, för den här gången, Kant. Enligt Kenny, i Västerlandets filosofi, har Kant åsikter om godhet. Godhet är att vilja göra gott. En god vilja är det enda absolut goda. Att handla gott i egenintresse, eller böjelse, är inte moraliskt. Att göra gott av plikt, av princip, är värdighet.

Jag tycker den synen på godhet är tilltalande. Det är civiliserat att välja, snarare än att ha en böjelse att handla gott, för att det får en att må bra. Nu inser man förstås att det är lätt att säga så, om man håller på och funderar över moral, när man tänker sig att man ska definiera vad som har moraliskt värde. Jag menar, när man sen kommer till handling, och ska handla moraliskt. Antag nu att man känner genuin glädje av att göra goda handlingar. Helt plötsligt har de inget moraliskt värde, för att man inte gör dem av plikt. Fast, kanske kan man göra dem ändå, om man mer är ute efter resultatet än att att få poäng i moraldimensionen? Faktiskt är det en ganska bra tanke, eftersom den synen på moral skulle filtrera bort de som göra godheter med syftet att samla moraliska poäng. Men de som är genuingenuin goda, som dels känner glädje i att göra goda handlingar, dels struntar i om det ger moralpoäng eller inte, de skulle inte drabbas av den synen på moral.

Displaygodhet är svårt. Jag tycker genuint illa om de som gör goda gärningar i syfte att framstå som goda. Som en statusmarkering, eller vad det nu är. Det är inte deras ”goda gärningar” i sig, om vi nu antar att de faktiskt har ett gott utfall, som är problemet. Det är det oäkta som är problemet. Man kan ju fundera över varför man ska bekymra sig om det, om nu resultatet blir bra. Jag håller på att jobba på argumenten där. Men instabiliteten i oäkta handlingar är ett problem. Det som anses gott idag, kanske inte anses vara det imorgon och vips måste displaymänniskan byta kurs. Men jag har inte tänkt klart, jag tänker fläckvis på frågan. Under tiden kanske jag skulle anamma Kants syn på saken, det är helt enkelt moraliskt värdigt att handla enligt plikten. Och värdighet är en viktig fråga för det som är mänskligt.

Ja, att jag funderar över denna fråga beror förstås på traumatisk upplevelse av displaygoda människors displaygodhet. Den är inte vacker i närbild. Därför måste det helt enkelt finnas argument som talar emot den.

Meningen med jul

Meningen med juldagarna är att man ska ta det lugnt, inte göra något av nytta, utan mer nytta. Alltså ska man ägna sig åt promender och läsning. Egentligen hade jag velat ägna mig åt träning och läsning, men på något sätt har de övre luftvägarna fått för sig att det är lämpligt med en liten virus-fest, dvs förkylning. Den har varit smygig. Först fick jag lite ont i halsen, för en och en halv vecka sen, sen tappade jag rösten, sen fick jag hosta och nu har vi övergått till bihålorna. Även om jag inte känner mig det minsta sjuk i själva kroppen, är nog träning en dålig idé. Det blir promenader. Läsa kan jag alltid.

juldagen

På julaftonskvällen börjande jag alltså på Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Och igår läste jag klart den. Ja, hm, vad ska man säga om den då?

Först tyckte jag det var uppfriskande att huvudpersonen inte är författare med intellektuella intressen. Eller huvudperson och huvudperson, den första huvudpersonen, kvinnan som dejtar. Hon glor på TV-serier, men tycker att hon lär sig något av dem. Hon framstår nästan som lite dum till och med. Sen är det författaren som skrivit De polyglotta älskarna, och så är det ytterligare en kvinna från en gammal italiensk adelsfamilj. Berättelserna går i varann, men ingen person blir särskilt tydlig och händelserna är både osammanhängande och oavslutade. Språket är sakligt, och det blir inte tråkigt att läsa. Efter tre fjärdedelar undrade jag när allt skulle knytas ihop och själva berättelsen börja. Men det gjorde den aldrig.

Antagligen har jag läst för lite feministisk teori för att förstå vad som är feministiskt över den, utöver att den sista delen handlade om en familj med tre kvinnor, ur tre generationer.

En sak jag tänkte på när jag läste och Matilda dök upp med sitt röda hår, är att författarinnan nog är rödhårig själv. Och det tycks stämma.

Jag läste inte recensioner innan jag började läsa, man blir så lätt påverkad i vilken riktning man ska titta, eller läsa. Om älskarnas hjärtskärande tillstånd, läser jag t ex i DN:s recension. Älskarna … Calisto, Lamas och så den där assistenten som dyker upp helt osammanhängande i sista delen. Det är speglar, någon ska ta livet av sig, är en usel älskarinna, någon har mask i huvudet. Och var tar Calisto vägen, egentligen, han liksom bara försvinner i romanen. Alltså inte försvinner som i kidnappas, utan försvinner som om han glöms bort. Och hur kommer det sig att Ellinor stannar kvar, det verkar vara ganska lång tid. Man kan inte precis säga att personerna beter sig på något trovärdigt sätt. Eller gör de? En annan sak man kan lägga märke till är att det inte förekommer några barn i berättelsen. De gifta paren har inga barn. Eller ja, förresten, i den sista historien, den om den italienska adelsätten, förekommer den yngsta kvinnan som barn i en återblick. Det kanske förklarar varför de är så upptagna av sig själva, romanen igenom.

Å andra sidan, vad ska egentligen förklaras? Det är ju som i verkligheten, allting hänger ihop, men helt fläckvis, fragmentariskt och oavslutat.

Romanen var inte tråkig, det var nog mer en besvikelse på slutet att jag inte fick något att tänka på riktigt. Och det, i sig, var en intressant insikt. Det var tydligen det jag ville ha.

Men om jag tänker mer då … Tre berättelser som går ihop. Människor som agerar på märkliga sätt. Ellinor som stannar kvar hos Calisto vecka ut och vecka in. Hur försörjer hon sig, försörjer han henne. Går hon aldrig ut, varifrån kommer maten som hon lagar varje dag tydligen. Hon ser på serier och läser Michel Houellebecq, vars böcker Calisto har gömt. Varför det?

Sen har vi Max Lamas, som är gift med en kvinna som jobbar på verket och läser filosofi på fritiden (hon verkar som jag, förutom att jag inte snöat in på Nietzsche). Den älskarinna, eller snarare One Night Stand, som han skaffar sig i romanen verkar han mest ta för att hon kan tänka sig honom.

Och så hon, Lucrezia, som behöver pengar till sitt gods.

Så’nt man undrar över är förstås, vilken är avsikten, vad är det som ska berättas? Det är kanske inte underhållning, isåfall skulle det varit en avslutad berättelse. Kanske. Inte en berättelse om en persons utveckling, eller bildning. Inte en sedelärande historia. Kanske om relationer, fast människorna verkar mest vara som biljardbollar som studsar i varann. Elastiska stötar. Människorna verkar inte ha någon medveten vilja. De verkar mest leta efter något.

Den fråga boken mest väcker är nog Vad vill jag egentligen läsa? och det är ju intressant.

Julplanering

Vi går över till något mer hard core än mansplanering; julplanering.

Idag skiftar fokus, jag har lyft näsan från böcker och jobb och har för avsikt att modellera till julstämning. Och julmat. Så att vi sen kan försjunka i skön slapphet i många dagar. Jag har redan gått fram som en ångvält och röjt upp i huset. När Doktor T vaknar från sin oplanerade sovmorgon, som han tydligen har, får han ta tag i dammsugare och golvmopp. Själv tänker jag skrida till verket i köket. Julskinka, köttbullar och vad-som-nu-kan-tänkas behövas tänker jag ordna till. Förmodligen måste jag ut och frottera mig med andra människor på ICA också.

Ja, det där började jag energiskt skriva imorse, innan dagen riktigt kom igång. Sen kom den igång, och då blev det inte så mycket mer. Skrivande. Men nu står granen på plats. Skinkan är klar. Köttbullarna också. Och jag har hämtat en bok på biblioteket, som jag reserverat, Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Och frotterat mig med alla andra människor på ICA. Det höll på att ta en ände med förskräckelse. Först gick det bra, jag var listig på parkeringen, körde nära ingången, det brukar nämligen alltid bli luckor där på parkeringen. Och den strategin lyckades. Sen gick det inte lika bra. När vi kom in fungerade inte scanningssystemet, det var nämligen överbelastat av all julhandling. På det sättet att scannrarna inte hann ladda mellan tjänstgöringstillfällena! Ytterst irriterande, plågsamt. Att stå i kö, jag var nära att vända och åka till Coop istället. Men jag tog tag i saken, fokuserade och körde genom ICA. När vi kom fram till kassorna, dottern och jag, höll jag på att svimma. Goda råd var dyra. Då kom jag på den listiga, igen, idén att kanske hade någon scanner ätit upp sig och fungerade nu? Jag skickade rara dottern på uppdrag. Och hon kom tillbaka med en scanner! Vi kunde scanna allt, och komma därifrån med förståndet i behåll. Vilken tur.

Men utanför biblioteket stod en spade alldeles övergiven.

spade

Mansplanering

När Doktor T inte är på tjänsteresa, jobbar han hemifrån, han har kontoret hemma. Sådana dagar har han förstås vissa vanor, som vilken människa som helst, som tar kaffepaus eller går på lunch eller så. Men Doktor T har en speciell vana, han tar en liten sovstund mitt på dagen. Det är kanske många, som har möjlighet, som har den har vanan, vad vet jag. Men jag tycker själv att det är en konstig vana, eller ovana. Sova mitt på dagen? Har man inte gått upp en gång, liksom, på morgonen? När man har gått upp har man väl ingen lust att gå och lägga sig igen? Jag som har fullt sjå med att få mig i säng alls, fast jag är trött, eftersom jag inte vill missa vakentid. Men sådana bekymmer lider inte Doktor T av. Faktum är att han till och med har en förmåga att kunna sova-när-som-helst.

Jag funderar alltså på att införa ett litet excelblad för att hålla koll på Doktor Ts sovande. Man skulle kunna rita några grafer och följa upp i tiden hur sovtrenden ser ut och så. Då kunde man kanske också göra prediktioner och liksom planera och styra upp sovandet. Det kanske skulle vara mer effektivt om man liksom satte det i system mer planerat?

Om alla kvinnor sen gjorde sådan uppföljning och mansplanering kanske vi skulle se oanade mönster och se bästa aktivitetsperioder och så’nt. Tänk i förlängningen hur man kunde styra om saker som middagsplanering och veckohandling, tvätt och städning för att liksom passa in i den. Så skulle alla vi utanför hemmet hårt arbetande kvinnor inte behöva komma hem till ett hus där dammsugaren står mitt på golvet i vardagsrummet för att mannen var tvungen att ta sin ännu oplanerade sovpaus.

Se möjligheterna!

Ja, egentligen var det bara fantasin som skenade iväg för mig igår när jag kom hem från jobbet, och Doktor T stod och lagade mat och meddelade att han inte sovit under dagen. Egentligen har jag ingen lust att planera upp Doktor T, han får planera upp sin sovtid själv, i alla fall så länge han inte tänker planera upp min lästid.

Polisarbete

Imorse när jag skjutsade Rara Dotter till tåget hade vi för ovanlighets skull gott om tid på oss. Det var tur, för plötsligen stod det en polis framför oss som viftade in oss till idrottshusets parkering. Där hade man gjort det mysigt på morgonen och dukat upp till alkoholkontroll. Eftersom något har satt sig på mina stämband, i min hals och tydligen lite i lungorna, väste jag ”jag ska försöka” när polisen stack fram blåsmojängen och käckt bad om en blåsning. Med nöd och näppe lyckades jag, för att därefter drabbas av en kraftig hostattack. Sen tittade vi tillsammans medans apparaten snurrade och visade 0.00, och jag önskades en fortsatt bra dag. Allt var sol och glädje. Men jag hoppas samtidigt att han – polisen – drabbades av riktigt dåligt samvete att stoppa en medelålders, hostande, kvinna med barn i bilen. En rekorderlig medborgare som jag, som kör sitt barn till tåget. Ett barn som ska till skolan för att förbereda sig inför sitt framtida ansvar och sina plikter som vuxen, ansvarskännande samhällsindivid. Faktum är att jag tror jag ska kräva att få immunitet från sådana kontroller fortsättningsvis. Faktum är att jag tycker det är lite kränkande hur någon kan komma på tanken att jag skulle köra bil med alkohol i kroppen en måndag morgon. En lördag kväll, däremot. Nej, jag skojade förstås.

Sen funderade jag. Hur många överförfriskade människor hittar de egentligen en måndag morgon? Någon som fördruckit sig på adventsglöggen å det grövsta? Eller var det bara det att något nyckeltal skyndsamt måste uppfyllas före jul? Är det för att påminna om att polisen finns? Varför gör de masskontroller på det sättet? Borde de inte bara vara ute och köra på helgkvällar, på landet t ex, och stoppa folk som kör konstigt?

Jag antar att det långsiktiga, övergripande, målet är, eller borde vara, trafiksäkerhet? Nu ska ju inte jag lägga mig i polisens arbete, jag vill minsann inte att de ska tala om för mig hur jag ska räkna. Men, jag skulle ändå vilja veta hur de tänker. Det är inte det att jag har något emot kontroller, det är alltid ett tillfälle att visa upp sin medborgardygd i all sin glans. Nej, det är mer att jag är genuint intresserad av polisens arbete. Särskilt intresserad är jag av att de håller efter de som kör BMW som idioter, faktiskt. Hur många BMW-förare som körde med fara för andras liv hann undan nu när polisen kontrollerade de som åkte till jobb och skola denna måndagsmorgon, på en femtiosträcka i stan … det grubblar jag lite på.

Nåja, det var ganska raskt avklarat och vi hann till tåget.

Har det hänt något spännande på sista tiden?

Jag har läst en del om och av David Hume. Och Kant. Hume försöker visst på något sätt visa att moralen inte har med förnuftet att göra. Moral har med begär och handlingar att göra. Enligt honom. Var Kant står i frågan har jag inte helt kommit till. Han är svår att läsa, så mycket fluff i texten. Det verkar vara som de här prick-figurerna som man ska stirra länge på innan mönster framträder.

Det händer märkliga saker när man, eller jag, läser mycket. Det är som om alla ord ackumuleras inuti och blandas om. Texter av Platon, Aristoteles, Descartes, Spinoza, Leibniz, Locke, Berkley, Bentham, Mill, Hume, Kant och några snubbar till. Det blir lite läsning av Mary Wollestonecraft också innan kursen är färdig. Nu är den det egentligen, men jag har inte läst klart. Men inlämningsuppgiften är över jul, så det ska nog funka. Jag vill inte bara ”klara av” kurserna, jag vill lära mig något av det jag läser. Så jag tänker inte vara strategisk och prioritera. Jag vill läsa allt.

Det är lustigt hur man lär sig saker och ting, hur man liksom tar in det och gör det till sitt, hur man sorterar och organiserar det. När jag börjar nya projekt på jobbet letar jag upp all information jag behöver till att börja med, sen sätter jag igång och plöjer det. Huller om buller. Sen sorterar jag upp det. Den där fasen när materialet är insamlat och jag sätter igång är som att hälla ut en kartong lego på golvet. Totalt kaos innan allt är sorterat och man kan börja sätta ihop det. Så är läsandet nu, allting ligger och skakar huller om buller, en massa lösa trådar och det känns som om jag aldrig kommer att få ordning på det. Men jag vet att det bara känns så. Endera dagen klarnar det av sig självt och jag vet hur det sitter ihop och vilken väg jag ska gå. När jag började jobba för väldigt många år sen, var jag livrädd när jag inte tyckte jag begrep något alls av vad jag skulle göra. Jag begrep liksom inte ens frågan tyckte jag, vad var det jag skulle reda ut?

Men, efter ett tag insåg jag att det alltid klarnar på något sätt. Man får sätta igång och så klarnar det. Det förväntar jag mig även att Kant och Hume gör. Att jag kommer att se något mönster i dem så småningom. Det är naturligtvis inte svårt att läsa orden, men för att hitta meningen i dem och sammanhangen på något djupare sätt behöver i alla fall jag skramla runt dem ett tag.

Utöver det har jag dragit upp linjerna för vårens skriverier. Herregud, det ska skrivas. Nu får jag allt hitta på något hyggligt sammanhängande.

Det ryktas också om att det är julafton om en vecka. Det betyder semester. I alla fall från jobbet. Jag ser i vanlig ordning fram emot orgier i läsning. Men av erfarenhet vet jag att minst en vecka försvinner i ett töcken av sociala anspråk. Jag ska se hur det ska pareras på lämpligast vis. En liten influensa kanske kunde vara passlig? Lagom alltså, inte så att man har huvudvärk och ont i ögonen och så, och inte kan läsa. Utan bara så att man känner sig … smittsam, men i övrigt som vanligt. Jag antar det är att begära för mycket.