Berättelsen om O

Jag har läst fyrtiosju sidor.

Den började in medias res som vilken porrfilm som helst. Nu återstår att förstå varför. Men det kommer kanske. Altanbygget har nått en etapp, vi blev klara med plintar och stödjande plattor och kunde lägga ut de första bärlinorna idag. Det är ett sjå att mäta höjder och avstånd. Eller inte mäta, det kan man ju göra, men att lägga nivåerna rätt. Att fylla med lagom mycket grus så att höjder blir rätt, och avstånd. Och att allt ligger i våg. Det tog tid. Och det var varmt. Men sen kunde vi lägga ut de första bärlinorna som sagt. Det tar nog några dagar att lägga ut stommen, innan vi kan börja skruva dit trallen. Men sen, sen … ska vi sitta där och … läsa. Och sen finns fler projekt, idag diskuterade vi preliminära planer för utekök och eldgrop. Vi har en sådär två meter djup stenkista, säkert 20 kvadrameter stor, eller mer, som är perfekt för eldstad. Fast inte över hela förstås. Men i mitten.

Jag har nästan läst ut Konkurrens till döds också, i pauserna i bygget. Man måste dricka ordentligt med vätska. Och man måste vila emellanåt. När det är trettio grader varmt. Då kan man läsa.

Ett problem jag har är att jag har väldigt lätt för att göra sådant som bara måste göras. Utan att fundera på om det är roligt eller inte. Det är till fördel när saker behöver göras till hemmet, som att bygga altan. Det bara behövs. Det är varken roligt eller tråkigt. Det är roligt att det blir klart. Det är bara att göra. Det är resultatet som är viktigt. Jag vet egentligen inte när det är till nackdel, kanske att det tar tid att upptäcka saker som man inte måste längre.

Nytt projekt

Vi har ett pågående projekt; altanbygge. Men jag behöver ett skrivprojekt också. Jag har använt samma berättelse i två år, till de tidigare kurserna i Kreativt Skrivande. Men nu tycker jag att den texten är klar. Eller klar och klar, om det någonsin ska bli något annat än för hårddisken behöver den ju få sig lite ompyssling, men vad ska man säga, innehållsmässigt är den klar. Jag visste inte när den skulle bli det, men helt plötsligt blev det bara så.

Jag började på en ny text, och den flöt på i början, men sen tog den slut. Det var ganska intressant. Det innehållet räckte kanske inte längre. Så nu måste jag hitta på något nytt till nästa kurs. Textskrivandet börjar nog inte förrän nästa termin, men erfarenheten säger mig att det är bra att vara förberedd.

Någon på jobbet, de som i vanlig ordning tycker det är outsägligt märkligt att man kan ägna sin fritid åt studier, undrade vad jag tänker bli när jag blir stor. Dvs vad syftet är med att läsa kurser. Men jag har ingen särskild plan, jag tycker bara det är ett bra sätt att lära sig mer. Det räcker väl? Jag har ett förträffligt yrke som är stimulerande och roligt, jag behöver inte ”bli” något annat. Men det är kul att lära sig nya saker, det är kul med nya perspektiv och det är kul att göra något nytt.

Jag har börjat läsa Konkurrens till döds, det är Houellebecqs första bok. Det märks. Men jag har bara kommit fyrtiosju sidor. Samtidigt läser jag om första delen av De polyglotta älskarna, eftersom Houellebeqs böcker nämns där. Förresten tyckte jag De polyglotta älskarna var en rätt meningslös roman, då när jag läste den förra året. Jag kommer inte att läsa om hela, det finns ingen mening med det, men jag tänkte läsa något stycke, eller två.

Och jag beställde Berättelsen om O, den kom idag. Jag känner till den väl, men har inte läst, så det är väl bäst jag gör det helt enkelt.

Nymänniskor

Jag funderar på om Michel Houellebecq har läst Lars Gustafssons dikt Elegi över en död labrador:

”Du hade kunskaper
som jag skulle ha offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets, oförmågan
att någonsin acceptera att månen är ett faktum.”

Houellebecq skriver i Refug:

”Godhet, medkänsla, trohet och altruism förblir alltså ogenomträngliga mysterier för oss, trots ade alla rums i en hunds begränsade kroppshydda.”

Eller också fyller hunden en annan funktion, för den ursprungliga Daniel sällskap, för de klonade framtida Daniel en länk till något känsloliv de inte har.

Begäret, som inte stämmer överens med kroppens fysiska attraktivitet, sexuell njutning som livets mening, ensamhet, lycka och evigt liv. Det blir ingen ordning på existensen. Jag tycker Houellebecq fortsätter på Camus spår, meningslösheten, döden som förtidig självvald lösning (i alla fall för Daniel i Refug). Men nymänniskorna verkar ju inte ha en mer meningsfull tillvaro de heller. Försöken att odla bort begären. Men man undrar ändå varför de där nymänniskorna ska leva, de har ju skittråkigt, förmedlar bara minnen. Som ytterligare en förstärkning av meningslösheten. Och varför klonas de, vad ska de göra? Ingenting verkar det som. De väntar. Religiös väntan på en framtid. Det är kanske inte en slump att det är tvåtusen år framåt i tiden.

Refug gav mer att tänka på än de tidigare böckerna jag läst. Samtidigt framstår bättre de frågor, teman, som upptar Houellebecq, de är återkommande och behandlas från olika perspektiv i de böcker jag läst, de handlar om samma frågor. Det är väldigt mycket mer intressant att läsa något som verkar ha en grundläggande tanke, jämfört med det som bara är avsett att underhålla i stunden, eller det som bara antyder.

Och provokationerna, antar jag, kommer sig av att den som läser tänkt på samma fråga, men på ett annat sätt än författaren. Houellebecq vågar ju uttala tankegången, inte bara antyda den, som framstår som det fega sättet att närma sig olika stora frågor.

Om det bara skulle finnas en riktigt stor fråga, så måste den ju handla om meningen med existensen.

Glömde jag skriva semester?

Det gjorde jag nog. Nämnde det i förbifarten igår. Nu är det semester. Fyra veckor. Förra året ägnade vi semestern åt att packa, flytta och städa. Flytta in grejer i container, ordna tillfälligt boende i husvagn. Förrförra året ägnade vi semestern, hela sommaren, åt att packa, flytta och städa. I år ska vi bara bygga altan. Men ingen packning, ingen flytt. Det är mer än underbart. Jag vet inte om det beror på att alla års krångel och väntan på husbygget är över, och flyttarna är över, eller om det beror på vårens och försommarens pressade jobb-situation, men det var länge sen jag verkligen tyckte det var skönt med semester.

Dagsverket har varit att kärra grus till hålen för plintarna, så det blir lagom höjd för dem. Det var lagom beting, det har varit ganska varmt, altanens placering är inte helt oväntat i ett läge där det är mycket sol. Grannarna hade gäster när jag skulle sätta igång med sista skottandet av grus. Det låter och dammar. Och de hade placerat sig i sin trädgård på ett sådant sätt att de både skulle se, höra och kanske få damm i maten. Så av ren medmänsklighet väntade vi med kärrandet tills de var klara och flyttade sig. Det jag grubblar över är om de märkte att vi tog hänsyn, eller inte. Det skulle å ena sidan reta mig lite om det inte ens noterades. Jag menar, när man gör medvetet goda gärningar vill man ju inte att de ska vara förgäves. Å andra sidan finns det inget alternativ. Man får minsann göra sådant helt obemärkt också, eftersom alternativet är helt groteskt. Jag måste komma ihåg att låta någon person i någon berättelse som väl ska skrivas på kursen i höst att resonera kring den typen av frågor. Jag har drabbats av sjukdomen ”Kan det användas?”

Och vi har badat, det tar en minut att cykla ner till Mälaren. Och jag har legat i hängmattan och nästan läst ut Refug. Det är den bästa hittills. Den gubbsjuka fixeringen  har nyanserats och problematiserats. Livets förfall och förgänglighet, drömmen om odödlighet. Sådär typiskt mänskliga frågor.

Hettan

Imorse vaknade jag tjugo i sju, mindes plötsligt att en lastbil med grus skulle komma och att våra bilar förmodligen stod i vägen. Så jag kastade mig upp och kastade mig ut och flyttade på bilarna.

Efter det var jag klarvaken. Men det gjorde inte så mycket, när det är semester kan dygnet få bli lite som det blir och om det blir tidigt någon dag och sent någon annan är det ingen katastrof. Dessutom är det ganska svalt och skönt på morgonen. Värre blev det redan efter några timmar. I solen, där huset vetter mot öster.

Och gruset kom. Drygt sexton ton. Visst ser det förrädiskt lätt ut? Imorgon påbörjar vi arbetet att fördela ut det för altanbygget. Den där sträckan där, som inte ser så himla lång ut, är ändå arton meter.

Men från det ena till det andra, från de praktiska, hantverksmässiga delarna av tillvaron till de av annat slag, jag har väl läst den första tredjedelen av Refug. Jag blev ganska irriterad först, det är samma visa igen och igen. Män, kul att generalisera, har verkligen en förmåga att älta samma sak om och om igen, vi ser det i böcker, vi ser det i bloggar, vi hör det överallt. Tröttsamt. Jag gillar ändå temat i Refug, eller ett av dem, ramberättelsen, framtidsvisionen, med kloner. Det finns mycket att tänka på där. Men, det tröttsamma, redan efter några kapitel konstaterar jaget att det var när prostitution förbjöds som allting gick åt skogen. Det är inte helt klart hur och varför. Men sen beskriver han en nedåtgående spiral av ensamhet och åldrande, Lolitor och livets meningslöshet. Naturligtvis har jag skrattat högt emellanåt: ”Vad hade två män egentligen att prata om efter en viss ålder? Varför skulle två män umgås, såvida de inte hade en intressekonflikt eller ett gemensamt projekt av något slag (störta en regering, bygga en motorväg, skriva manus till en tecknad serie, utrota judarna).” Absurt. Jag undrar hela tiden när jag läser hur det skulle vara om man bara bytte kön på jaget.

I vilket fall som helst börjar jag känna lite empati för det stackars jaget som vet att han är fången i en tid där hans kropp inte hör hemma, han har inte lyckats skaffa sitt liv någon mening, nu springer det förbi och vad tusan ska han göra. Men sen verkar ju klonerna komma in, och hur transporteras minnet och vad betyder det, det är sådant jag förväntar mig att få läsa några resonemang kring.

Ytterligare en reservation från biblioteket plingade in idag: Konkurrens till döds, sen har jag fått lov att göra fjärrlån på Plattform, inget av ”mina” bibliotek har den. Och sen har jag essän om H. P. Lovecraft kvar att läsa. Efter det tror jag att jag läst hela utgivningen på svenska. Jag får väl putsa upp franskan för att läsa resten. Det hade jag ändå tänkt, putsa upp franskan, men inte förrän jag blir pensionär, vilket ju kommer ta ett hyggligt antal år.

Underkastelse

Jag fortsätter hetsläsandet av Michel Houellebecq. Underkastelse läste jag ut igår. Idag började jag på Refug. Och så är jag på femtonde sången i Iliaden, äntligen kommer väl Patroklos igång nu, det man väntat på genom hela dödandet och alla svarta gudinnor och mängderna som bitit i gräset.

Men Underkastelse. Jojo, muslimska broderskapet kniper åt sig presidentposten, universitetslärarna måste konvertera till islam, kvinnor får inte arbeta. Och unga hustrur ordnas till de konverterade. Houellebecq skriver ju bra, på det sättet att det inte är tråkigt att läsa. Men idéroman? Det är ju inga särskilt djupa resonemang precis. Det är ju inte så att man tänker ”tänk om”. Några köttstycken kastas ut som att läraren Francois (var farao är svansen på c) verkar ha något ouppklarat förhållande till gud, meningen med livet, det eventuella självmordet och sexualiteten. I de böcker jag hittills läst av Houellebecq är det ju samma huvudperson, den ensamme medelålders mannen som verkar komma till insikt att sex med unga kvinnor kanske inte kommer att ge livet total tillfredsställelse och mening trots allt. Han verkar gilla väl lagad mat, Francois, men lever på micromat och hämtmat. Och alkohol. Mängder. Inte ens intellektuell förkovran verkar intressera honom särskilt mycket. Kanske kunde självmord vara en lösning, som det är för Jeds far i Kartan och Landskapet.

Naturligtvis tänker man på Meursault i Camus Främlingen som inte heller bryr sig så mycket. Men Meursault är inte lika besatt av sex. Det har kanske med tiden författaren lever i att göra. För Underkastelse har ju övertydliga referenser, helt uttalade till och med, till sexuell underkastelse och dominans. Även om det inte utvecklas något särskilt utöver att Berättelsen om O nämns.

Om det nu ska vara satir, som jag läser överallt att det ska vara, är den ju inte lika raffinerad som t ex Orwells Djurfarmen (varför jag just kom att tänka på den, antagligen för att Iliaden inte kan betraktas som satir, eller?). Det skulle lika gärna kunna vara den gubbsjuka medelålders mannen som drömmer om att få sina sexuella fantasier, med fyra femtonåriga flickor som underdåniga hustrur, uppfyllda. Men, en sådan fantasi kan ju bara en man utan erfarenhet av tonårsdöttrar ha. Betänk, fyra stycken! Det är helt absurdt (-dt-)! Som om Houellebecq testar olika sätt att uppfylla den fantasin, och hur det isåfall skulle gå till.

Mest intressant i romanen var nog resonemangen om hur de olika partierna skulle förhandla, och varför det skulle kunna gå på det sättet. Kanske är det vad man skulle kalla idéerna?

Men, jag har blivit förvånad tidigare, när kritiker skrivit om idéromaner, t ex Therese Bohmans Den andra kvinnan, om ensamhet, kvinnoroll och klass. Men jag uppfattade den som ganska ytlig när det gällde just det. Även om det var en mycket underhållande roman. På samma sätt är det med Underkastelse, den är underhållande, Houellebecq skriver så att man aldrig har tråkigt. Det är till och med ganska roligt ibland. Det finns trots allt en del självinsikt i utsagor som att: ”Att spana på kvinnors lår och i förlängningen föreställa sig fittan just där de möttes var en process vars inneboende upphetsning stod i direkt proportion till längden av blottade ben.”

När jag läser sådant, tänker jag att man är säker på att boken har skrivits av en man, och jag undrar när man undrar, eller inte ens tänker på, om en bok har skrivits av en man eller en kvinna. Och jag tänker också att jag undrar hur en bok som bara bytte kön på personerna skulle te sig. Ganska intressant; att föreställa sig vad som sker i förlängningen av det V som börjar vid axlarna och går över magrutorna. När jag skriver boken kommer jag naturligtvis att hitta på en mer elegant formulering.

Det är över

Väntan.

Väntan på beskedet. Antagningbeskedet. Lyckan är lokalt total, eftersom jag kom in på de tre kurser jag hade satt högst och vill läsa. Eller skriva. I år blir det mest skrivkurser, Kreativt Skrivande III och Att skriva kritik och essäistik. Och ytterligare en kurs i filosofi, den tredje trettiopoängskursen, påbyggnadskursen. Så nu vet jag vad jag ska göra i höst och i vinter och nästa vår. Ha jätteroligt. Skrivkurserna innebär en hel del läsande också förstås, det ingår både lite mer teoretiska delar och en del skönläsande, men inte på samma sätt som kurser i filosofi eller idéhistoria, vad jag hittills erfarit. Så jag hoppas jag ska få tid att läsa mer av det insamlade som ligger på hög och längtar efter läsning.

Jag har stora förhoppningar på kritik- och essäistik-kursen, den ska bli så himla kul. En oroande sak är bara att en del av kurslitteraturen handlar om musik. Musik? Jag och musik är en historia för sig. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, eller i perioder gör jag det, men jag har inga medvetna, avancerade reflektioner i frågan. Genom mina bröder har jag tvångslärt mig saker jag inte velat veta. Man inser lätt hur genant det var för en teoretiskt insnöad tonårsflicka att till allas förvåning excellera i quizzerna som hölls på musiklektionerna i nian (på gymnasiet såg jag till att slippa musiken), bara för att man råkade känna igen och känna till allsköns märkliga hårdrockare och andra, på grund av det där ofrivilliga lyssnandet. Nu verkar det som om Store Son tagit upp morbrödernas mantel, helt plötsligt kan jag saker om rappare som jag aldrig skulle lära mig frivilligt. Men, ändå. Musikkritik? Det blir garanterat roligt, på ett o-roligt sätt, om jag ska försöka mig på det.

Men, jag har naturligtvis en teori om varför jag är avogt inställd till musik. Det är nämligen så att jag hör väldigt bra. Jag hör lätt när det skär sig nämligen, så jag har kommit fram till att jag har sådan känsla för toner, eller om vi ska snacka fysik, eller musik, för frekvenser, amplituder och fasvridningar, att det mesta låter rätt illa. Om det inte är perfekt. Det är alltså min precisa känsla för musik som gör att jag har svårt att lyssna på det mesta. Det har jag kommit fram till. Det finns bara en räddning. Och det är texterna. Där har ju många rappare något att komma med. Om de bara inte hade så embarliga ljudspektrum tillsammans med texterna.

Filosofi, förresten, blir naturligtvis skojigt det också, det är en självklarhet. Jag hoppas att årets utbud av delkurser kommer att passa mig. Jag vill läsa mer politisk filosofi, mer filosofihistoria, mer metafysik, och ja … en del moralfilosofi kanske?

När allting saktar ner

Det är nästan inga bilar på parkeringen på jobbet. Många har börjat sin semester. Det är lugnt på kontoret också. Om man räknar i ljudnivå, aktivitet och spring. Jag har en ganska pressande uppgift, eller faktiskt flera, att göra till min semester börjar om en vecka. Det är inte för att jag är sen och lat som det är pressande, det är för att jag fått akuta uppdrag. Som tur är har jag många års erfarenhet och stressar inte upp mig så lätt, även om jag vill bli klar. Saker och ting tar den tid de tar att göra, och jag vet att jag inte är trög eller långsam i mig själv. Men, naturligtvis vill jag bli klar med de saker som behövs, och det betyder att det är lite svårt att ägna hela kvällar åt Iliaden eller något annat. Jag behöver tänka på att jobbet ska flyta på smidigt också. Den här helgen kommer att vara en slitning mellan böcker och hängmattan och rapportskrivning. Fördelarna med betingsartat arbete är många, och man får ta nackdelarna med det. Sådant som att till exempel helger och kvällar kan gå åt för att något behöver bli färdigt. Men det är inte så ofta det behöver bli på det sättet, så det är okej. Det märkliga är att det ofta inträffar på våren och försommaren. Eller också är det bara det jag tror.

Men, idag har jag nästan uteslutande ägnat mig åt att läsa. Jobba gör jag imorgon, det är bättre att fokusera än att vara splittrad.

Den senaste veckan har en del böcker anlänt och lagts till läshögen. De här till exempel. Varje gång jag lägger upp en bild på en liten nyinskaffad boksamling tänker jag på Intellektuella troféer. Just den här gången kan man säga att det är lite kul, eftersom jag ganska ofta springer på inlägg, t ex på facebook, som hänvisar till Montesquieu och maktdelningsprincipen. Och varje gång undrar jag om det har lästs, eller googlats, man kan aldrig vara säker. Jag själv har varken hänvisat eller läst, men jag tänkte i alla fall göra en förbättring när det gäller läsningen. De andra är jag intresserad av av olika anledningar. Aeneiden tänkte jag kunde passa att läsa efter Iliaden. Och Sofisterna en ”under-tiden”-bok tillsammans med Platons skrifter.

Så idag har jag inte gjort mycket, jag har läst och jag har varit ute och sprungit. När det gäller läsningen har den fördelat sig såhär:

Inledningen, av Stig Strömholm, till Lagarnas Anda. Och avsnittet Erinran av författaren.

Förord, Inledning och det avslutande avsnittet Kritiken som livshållning i Alla är vi kritiker. Underbart språk, insiktsfulla resonemang. Det är så trevligt att läsa sådant som är förnuftigt och eftertänksamt.

Enuma Elish har jag läst ut. Det är förstås ganska intetsägande. Marduk hade ihjäl Tiamat och skapade världen. Möjligen kan det finnas något att ta fasta på tillsammans med andra sammanhang. Men läst är den. Noterna också. Vem vet om jag får anledning att återkomma.

Två artiklar om mytologi har jag också läst. Och en artikel som reflekterar kring sommarkurser i Kreativt Skrivande. Det gjorde jag bara för att de var skrivna av samma person som håller i de terminskurser som jag har gått.

Vi har gjort en grovhuuggen uteplats i skogsbrynet, där det är skönt att sitta och läsa på morgonen.

Jag noterade att jag de senaste tre åren läst lika många poäng i olika humanistiska ämnen som jag gjorde för nästan trettio år sen till civilingenjör.  Jag vet inte vad jag ska göra av det. Antagligen fortsätta lösa matematiska, fysikaliska och tekniska problem. Och läsa tills ögonen blöder.

One down

Jag läste ut Michel Houllebecqs Kartan och Landskapet. Mycket bra. Möjligen måste jag tänka på exakt vad som var bra. För det första var det en så’n bok där man vill fortsätta läsa. Det har blivit några sena nätter när jag haft svårt att lägga ifrån mig den. Jag gillar utvikningarna om ämnen som kommer förbi, ett resonemang om vilka som väljer Mercedes A, C och E-modeller. Eller synpunkter på silikonbröst och eutanasi. Till och med en referens, inte ens en blinkning utan helt uttalad, till Wittgenstein, hans slutord i Tractatus. Där undrar jag lite om han inte hade kunnat låta bli att vara så övertydlig. Sen har vi en typ av bisatser som får en att skratta till ofrivilligt mitt i något makabert skeende, som: ”Det var alltså så doktor Petissaud tillbringade sina kvällar istället för att, som de flesta av sina kollegor, ägna sig åt beskedliga orgier med slaviska prostituerade.”

Egentligen handlar boken om konstnären Jed, som har ett hat-kärleksförhållande med sin varmvattenberedare. Det blir aldrig någon riktig ordning på Jed. Alltså ordning som att skaffa familj och barn och hus och vanligt liv, liksom. Såklart det inte blir, då skulle det knappast gått att skriva om honom, vilket är trist när man tänker efter. Såklart det måste gå att skriva om en vanlig Jed som slappar vid TV:n och inte får så mycket gjort. Det får inte bokens Jed heller, förutom ibland när han konstnärar sig som en galning, men i övrigt verkar han mest vegetera.

Jag måste antagligen fundera ett par dagar. Fast då har jag väl börjat på ytterligare någon bok. Två till Houellebecq ska jag hämta på bibilioteket imorgon, sen har jag läst deras utbud. En sak som jag funderar på är hur han skiljer sig från kvinnliga författare. Det kan ju inte vara för de psykologiskt djupa skildringarna som boken är bra t ex. Det måste vara något annat, en stiliserad verklighet, Kartan och landskapet t ex, vars skillnad illustreras direkt av texten. Kanske.

Sommarläsning

På sommaren finns det tid för mera läsning. Det hör man på ordet – sommar. Inte? Jag vet inte om det egentligen stämmer heller, semester brukar ju vara bråda tider. Långa dagar i hängmattan har hittills inte riktigt uppenbarat sig i mitt liv, trots envisa försök, men det kanske kommer. Efter bara någon kvart brukar det hända att någon stör läsfriden med  anspråk av någon sort. Under årets semester, som inte börjar förrän om två veckor, har jag själv planer på att hantverksarbeta en del. Nåja, visioner kan man ha.

Jag har redan en pågående läshög som i alla fall till viss del kommer att bli klar inom dessa två sista arbetsveckor före semestern:

Platon är ett frivilligt läsprojekt, liksom Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet, den är ganska rolig.

Ja, sen har vi en ytterligare en frivillig pågående läsning, och det är  A contemporary introduction to Free Will av Robert Kane. Den fria viljan, vet vi, fascinerar mig. Och jag tänker det är bäst att läsa en del av vad som tänkts innan man sätter igång och tänker riktigt ordentligt själv, för att slippa transportsträckan att tänka det som redan är tänkt.

Ja, och resten är kurslitteratur. Jag har flera gånger lagt märke till att upprepning, när man läser, är bra. Kurser tvingar en ofta att läsa om sådant man läst förut, litteratvetenskap, filosofi och idéhistoria verkar ha överlappande kanon ibland. Och andra strökurser. Men det gör ingenting. Det händer saker när man läser igen, texten och innehållet framträder mer. Nu tycker jag iofs att arkeologi ofta är aningens fjantigt, tolkningsdelen alltså, när storys ska hittas på till föremålen. Den synes mig lite vidlyftig. Men den första delen, att leta fram grejer, den ter sig lite mer intressant. Så upplever jag omläsning, att flera lager dammas bort och att texten och innehållet kommer fram tydligare. Det är en intressant process. Det är (nästan) som jag tänker ibland att jag ska läsa om något bara av nyfikenhet, för att se vad som kommer framträda den gången. Ja, så det är alltså roligt att läsa om Iliaden. Ytterligare en bok kommer att komma med i kurslitteraturen Nibelungens ring, den har jag inte börjat på än.

Men, sen har vi frivillighögen! Den riktiga sommarläsningen! Här är den, jag plockade fram den nu på morgonen:

Lägg först märke till den jämna könsfördelningen, den var alldeles ofrivillig, alltså inte tänkt, det bara blev så. Jag antar alltså att både Konfucius och Ovidius var män.

Om Dora tänkte jag läsa av ett litet projektintresse, för en text som jag sitter och skriver på som framtida kursmaterial tror jag. Jag har någon svag idé där, som kanske framträder med om jag läser, tänkte jag.

Jag tyckte några klassiska texter kunde vara bra att komma ikapp med, dvs Metamorfoser och Samtalen med Konfucius.

Den banala ondskan är jag nyfiken på att läsa med tanke på att det skrivits en del om den, på flera sätt. Simone de Beauvoir är intressant, bland de pågående böckerna som inte fick plats på bilden är Mandarinerna, och nyligen läste jag Misstag i Moskva. Och några essäer ur Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Det är förresten möjligt att de senare passar med Dora, vi får se. Ja, så memoarerna där kan vara spännande att läsa. Sen är ju Mary Wollstonecraft också intressant, det slår mig att jag nog inte läst hela Till försvar för kvinnans rättigheter. Jag ser att jag bara har märkflikar i första halvan av boken. Jag lägger till den. Sådär.

Vad har vi sen då … Vetenskapens mening, det får man alltid fråga sig. Jag har läst ett antal böcker i vetenskapsteori, och som jag skrev om ovan, upprepning är bra, när det gäller den egna läsningen, alltså, det verkar som om jag har en motsägelsefull syn på det där med upprepning. Att läsa en annan bok i samma ämne, är nästan som att läsa om samma bok, fast man liksom mer börja damma av saken från en annan vinkel. Det bidrar i alla fall också till bilden.

Testosteron Rex skaffade jag av misstag, jag hade glömt avbeställa en bok Daidalos medlemsutskick. Om jag nu hade varit lagd åt ödet, vilket jag inte är fast jag är ganska övertygad determinist, så hade jag sagt att det var meningen. Det var det förstås inte, det var mer bara tur (och då kan man fråga sig vad tur har i den deterministiska världsuppfattningen att göra, det har jag inte tänkt klart om, möjligen får man omdefiniera tur som begrepp, men det tar vi en annan gång, nu är vi sommarförslappade i tankesättet en stund). Den verkar helt enkelt intressant, så den vill jag läsa. Det är ju lite populärt det där att försöka hävda något om kvinnor och män. Av någon anledning.

Kursen i Politisk filosofi som jag läste i vintras gav uppslag till en hel del böcker som jag vill läsa, jag har faktiskt en liten läshög som blev till av den kursen, jag skaffade en del referensltteratur och extraläsning. Till sommarläshögen väljer jag Essäer om frihet av Isaiah Berlin. Jag hade kunnat välja Locke eller Hobbes eller Mill eller Rawls eller något annat, men nu blir det såhär. Om jag inte ändrar mig.

Sommarläshögen är en underbar vision, en utopi. Jag kommer osannolikt att hinna igenom den. Men den är mysig att gå och titta på och längta till.

Upprepning

Jag läser Iliaden igen. Jag läste den för två år sen på sommarkursen Trojanska krigetNu ingår den igen i årets sommarkurs om Mytologins värld. Nu kommer jag att komma ihåg första raden, sådant där som är ytligt trevligt, antar jag, att minnas: ”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs” (översättningen av Ingvar Björkeson). Andra upprepningar är Platons skrifter, som jag länge tänkt läsa igenom. Jag har läst många av dialogerna, men inte alla, och inte i någon ordning. Sokrates försvarstal läste jag igår. ” … – skäms du då inte att sträva efter så mycket pengar, rykte och ära som möjligt, men varken ägna möda eller intresse åt insikt, sanning och själens största tänkbara förbättring?” Det är sådant som fascinerar mig, hur kan människor lägga så mycket intresse och möda på ytan, på att få det att se ut som någonting, jag vet inte vad, utan någon märkbar täckning? Blir inte livet väldigt tomt om man bara strävar efter att byta till en ny bilmodell eller att bygga en pool? Kanke inte, jag vet inte. Jag vill bara ha mera bokhyllor.

Men jag byggde en blomlåda, och där planterade jag en ros och en klematis. Tanken är att de ska växa och ge liv åt entrén. Innan dess hade DoktorT gjort fundamentet till ett entrédäck, och jag och Lille Son skruvat ihop själva däcket. Det blev rätt bra, faktiskt. Trevligt. Jag satt där och läste igårkväll när jag väntade på att Lille Son skulle komma farande in sin gamla Volvo som hörs över hela området. Rosen är en röd klängros, Sympathie, och klematisen vit, Huldine. Jag har tänkt att de ska göra sig bra mot den svarta väggen. Vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts tänkte jag.

Annars är det mest upprepning. Vår och försommar brukar försvinna i en jobbdimma. Det händer nästan varje år. Varje år tänker jag att nästa vår och sommar kommer jag vara närvarande och riktigt se våren och sommaren. Men det har snart gått trettio år. Det har gått upp för mig att det nog kommer att vara såhär. Kanske är det inte jobbet, kanske är det jag. Men jag har skruvat entrédäck, och jag har byggt en blomlåda. Och jag har planterat en massa, och planerat också. Och jag har legat i hängmattan som jag skaffade, och läst. Och jag har Iliaden, Platons skrifter och Enuma Elish under läsning. Och Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet. Jag har fotat de fyra rävungarna som busar på vår tomt och fågelungarna som äter solrosfrön. Två veckor till semester, det är ganska mycket som ska göras, men det hinns med det som hinns med helt enkelt. Sen. Sen. Då har jag tänkt skruva altan, läsa och skriva. Det verkar väl bra?

Grannen har semester låter det som, de var relativt högljudda ikväll när de tog avsked av gäster, och nu hörde jag städningen, flaskorna klirrar. Semester nu? Är inte det lite tidigt det, sommaren har knappt börjat. När jag var mycket grön hade jag semester efter midsommar. Men det betyder att man får börja jobba igen runt 20:e juli, om man tar fyra veckors semester vilket är normalt för blåbär utan barn. Och det var inte roligt. När andra gick på semester. Så de senaste mer än tjugo åren har jag förlagt semestern  de två sista veckorna i juli och de två första i augusti. Då är det mer fart när man kommer tillbaka och det är stimulerande.

Nu var det där med upprepning. Jag läser nästan inte bloggar mer, jag skummar rubriker. De flesta människor har sina käpphästar och upprepar dem hela tiden. Det är trist när man vet vad som ska skrivas. Ingen idé att läsa. Det fascinerande är att det innebär att jag också gör så, men i mitt eget fall kan jag naturligtvis inte se det lika lätt. Det grubblar jag på.

Underbar midsommar

Ahhh, så härligt att köra hem från jobbet idag i svalka och småregn. Det har varit en intensiv arbetsvecka. Jag vet inte hur andra har det, men när jag kliver in på kontoret på morgonen glömmer jag bort omvärlden och alla måsten och åtaganden jag möjligen har – i omvärlden. Så kliver jag ut på eftermiddagen, sätter mig i bilen och kommer på tusen saker som jag borde gjort under dagen. Inte tusen kanske, men en eller två. Som att ringa ett samtal eller skicka ett mail eller göra ett ärende på lunchen. Sådant glömmer jag helt. Under en längre tid har vi ägnat oss åt svår problemlösning, vilket är mycket stimulerande men också ganska tröttande. Och så är vädret såhär perfekt underbart med löfte om loja dagar i läsfåtöljen utan stress att vara ute i det vackra vädret när man väl lyfter blicken! Nåja, jag kan väl läsa i hängmattan också, men när det är varmt blir man så himla seg och det är så trist.

Men som det ser ut nu, är utsikterna goda för en uppbyggelig läshelg!

Världen är praktisk

Med det menar jag att egentligen skulle jag vilja ägna mycket mer tid åt att fundera över viktiga funderingar, än att ägna mig åt världsliga ingenjörsfrågor som jag ägnat mig väldigt mycket åt den senaste tiden.

Vi kan se på några bilder från de viktigaste ingenjörsgärningarna. Vi ser allting i reversed engineering notation, alltså egentligen går tiden nerifrån och upp. Man kan notera att det finns både antydningar om diverse tjänsteaktiviteter, samt vila däremellan. Man kan också notera att från själva hardcore tjänsteutövandet finns naturligtvis ingen dokumentation.

Men, nu ska jag i alla fall läsa en yttepytteliten ynka liten sommarkurs, Mytologins värld, samtidigt som jag förväntar mig arbetsro efter denna explosion som varit den senaste månaden i krav på presentationer att prestera av arbete som är pågående och ännu inte riktigt fastlagt. Sådant är alltid en utmaning. Men nu blir det lugnt. Typ. Så jag har fortfarande förhoppningar om en mindre praktisk värld från hängmattan.

Målning och elementarpartiklar

Färg, får man anta, består i grund och botten av elementarpartiklar. Som jag. Fast på ett annat sätt, så att jag blir jag och färgen färg. Nu har hostan nått en sådan nivå att aktivitet är möjligt. Uttråkningen också. Fy sjutton vad det är trist att sitta still. Även om man kan läsa. Så igår och idag har jag målat. Fasaden ska få en andra omgång färg. Och vi bestämde oss för att foder och vindskivor ska få en annan färg än de hade från början. Samma färg som fasaden. Det är mycket att måla, men det är bara att ligga i så blir det klart.

Men elementarpartiklarna, jag läste Michel Houellebecqs Elementarpartiklarna. Två bröder som är lite distanserade från vanligt liv kan man säga. Vad jag har läst om den, ska den ha skapat en del debatt med sitt kontroversiella innehåll, som jag letade mig fördärvad efter. Kanske var det några otrevliga beskrivningar av tortyr som någon avart till sekt ägnar sig åt. Men det är ju fiktion, och inte precis så att det påbjuds. Sen är det bröderna, den ene är patetiskt och ständigt kåt och tänker inte på annat än hur han ska lyckas skaffa sig sex. Den andre tycker samma ämne är meningslöst och ointressant. Men det är många som dör i romanen. Ändå tycker jag den är rätt bra, faktiskt. En del intressanta filosofiska diskussioner. Och så är den bitvis lite absurdt kul. Man måste säga att det är lite i Camus anda, det mest är lite meningslöst, även om det finns små överraskande öar av mening här och där.

Ett världsligt mysterium

Eftersom jag just gått, eller går, igenom en traumatisk sjukdomsperiod, dvs jag har kraftig hosta och drabbades till och med av plötslig feber och andningsbesvär som föranledde besök på vårdinrättning, så aktualiserades vissa funderingar jag haft till och från. Dvs funderingen på läkemedelsförpackningsstrategien. Såklart.

Alltså, hur tänker läkemedelsföretagen när de stoppar in följesedeln, som man ändå slänger, med all ändlös information i förpackningen. Finns det en branschstandard för hur man packar den till exempel? Jag tycker alltid att jag får upp den sablarns följesedeln istället för Iprenen som jag är ute efter. Så måste jag mecka bort den och sen kan jag klicka ut min Ipren. Det är ett störningsmoment tycker jag.

Doktor T  hade ett förslag, att följesedeln ligger till vänster om man har förpackningen läsbar framför sig. På Ipren och Alvedon verkar det stämma. Men sen kommer Strepsil och bryter mönstret. Har branschen kommit överens om att göra det slumpartat så att man inte riktigt ska kunna välja bort det?

Ja, inte vet jag. Men nu har jag besegrat Ipren, Alvedon och Strepsil i alla fall. En förpackning vardera. Men, tänk om de är slumpartade inom sin egen sort? Då blir jag galen.

Detta ska passera

Min helt plötsligt uppkommande hysteriska förkylning till exempel, ska passera. Förkylningen gör mig på dåligt humör, jag kan inte göra något alls. I alla fall inget som kräver kroppsansträngning. Målning t ex. Eller släpa grenar. Eller springa som jag kom igång med så bra förra helgen. Det började krypande med lätt ont i halsen i måndags och tisdags. Hosta i onsdags och torsdags. Då tänkte jag att det höll på gå över. Sedan smög den sig på värre under fredagen, nysningar, ännu värre hosta, snörvel. Och sen kom feber och pip i lungorna och tungt att andas. Fy tusan vad irriterande. Och ingenting smakar gott. Ingenting smakar något alls.

Så nu får jag sitta här och göra ingenting. Jag kan inte göra något annat än läsa. Läsa … hm, vänta nu, det här är kanske inte så tokigt. Förkylning med benefits.

Igår, mellan hostattackerna, läste jag ut Cecilia Davidssons Detta ska passera. Ja, men den var väl bra? Lättläst utan att vara lättsam. Det är rätt många spretiga trådar som inte riktigt löses upp. Den unga Sara som bara är, och den äldre, som också bara är. En sak är upprörande, och det är att hon bosätter sig på ett ställe där ett av barnen inte vill bo. Fast annars verkar det ganska mysigt. Det är många oavslutade historier, det tycker jag är ganska bra. Tänk om vi är alldeles för upptagna med kausalitet, med orsak och verkan och det ena följer på det andra och ekvationen ska lösas. Man vill ju veta hur det går. Undrar varför man vill det? Det mesta i livet pågår ju bara, ändrar riktning, vilar och sätter fart igen. Fast till slut dör man förstås. Men då kan man inte läsa romaner.

Av någon anledning, utan orsak, verkar det vara äktenskapstema på det jag läser nu, nästa halvlästa bok, som jag började läsa lite före Detta ska passera, är Berättelser om ett äktenskap (Geir Gulliksen). Lite mer … postmodernistisk på något sätt, det handlar mycket om kropparna, och den andre, i alla fall mellan raderna. Eller är den lite mer dualistisk kanske? Kropp och medvetande. Eller så kanske jag tungotalar, eftersom jag förbereder en uppsats i metafysik. I alla fall i det undermedvetna. Den ska trilla ut vilken dag som helst.

Det man vet mest

Idag på jobbet gjorde jag i princip tre olika saker. Alla sakerna gjorde jag i rollen som specialist, vilket är min roll på jobbet. Det finns saker jag kan rätt mycket om, och som jag ständigt lär mig mer om och liksom breddar. Jag tycker det är kul att se helheter, både fördjupningarna och helheterna. Man får lov att byta perspektiv, ibland handlar det om att lösa specifika tekniska problem, för det mesta begripa varför något blev som det blev och om det är fysikaliskt riktigt att det blir så. Ibland handlar det om att begripa om något är viktigt eller inte, och vad som gjorts och hur det ska fortsätta och hur det passar in i en allmän strategi. Det är ganska varierat.

Men, någon gång under dagen, det var nog vid något tillfälle när jag tog en paus och läste en del annat, som det slog mig att jag aldrig någonsin skriver här på bloggen om det jag egentligen kan mest om. Jag skriver om en massa andra saker, men inte det jag jobbat med i snart trettio år.

Det är ganska lustigt.

Eller inte.