Jobbigt med semester

Semester. Ja, vad tänker man på när man tänker semester egentligen?

Jag tänker nog på att sova så länge jag vill (dvs jag vill vakna utvilad av mig själv klockan åtta senast). Sen dricker man kaffe, äter frukost, helst ute, läser. Och så är klockan tio när man just läst ut två böcker. Och då får man för sig att man ska greja med något. Typ flytta runt några böcker, eller måla en vägg, eller gräva i en rabatt, eller vattna några blommor. Och sen är klockan tolv och snabbt som ögat äter man något, och sen åker man till en badplats. Där det inte är några människor alls nästan. Och man badar, och ligger och läser på stranden och det är lagom varmt och lagom soligt. Och sen åker man hem och byter om och sticker ut och springer. Duschar, öppnar en god öl, lagar mat, äter, tar en promenad eller cykeltur med kameran. Sen sitter man och eldar tills sena natten och läser och pratar med familjen. Och så sover man och så börjar det om igen.

Fast så ser det ju inte ut.

Man vaknar, kvart i nio, lätt upprörd över att man sov så länge. Så kommer man ut i köket och där har Rara Dottern gjort kaffe, och man dricker det och läser. Och sen påminner hon, Rara Dottern, om allt man ska göra idag, som att ringa hit eller dit, och så ska vi träna på gymmet ikväll och sen ska vi handla mat för det behövs paprika och ananas och mjölken är slut. Och flyttkartongerna står överallt. Och sen vaknar Lille Son och han vill åka till djuraffärer för det är roligt, och Rara Dottern följer med. Och de övningskör och det är massor av trafik och vi blir hungriga och måste äta på Max. Och sen kommer vi hem och Store Son är hos Fadern och syskonen vill dit en stund, och i sista sekunden bestämmer sig Rara Dottern för att komma hem till middag, men Lille Son och Store Son stannar hos Fadern och äter. Och middagen blir pasta och tonfisk istället för den uttänkta biff-pannan, eftersom Rara Dottern är vegan, helt plötsligt, och gör egen mat, och det är Sönerna som är stora köttätare, jag är mindre, men verkligen inte vegan. Och sen manar Rara Dottern på att vi ska åka till gymmet, fast jag upprätthåller tre konversationer med olika familjemedlemmar på Messenger just då. Och vi gymmar, och jag kan knappt gå, och sen vill Lille Son bli hämtad från Fadern, och Rara Dottern ska duscha och tillbaka dit för att kolla film. Och sen är det midnatt och hon kommer hem. Och man vill starta några beräkningar och ligga och läsa en stund. Alldeles för länge. Så man blir trött på morgonen, eftersom man inte vill sova för länge.

Det är vissa diskrepanser här som jag måste fundera på. Men nu ska jag läsa några sånger i Odysséen.

Facebook och det Trojanska kriget

Jag har läst ut Iliaden. Det var inte precis som om det någonsin lossnade och flöt på med läsningen, det var motstånd hela tiden. Tur det är en kurs så man får den läst ordentligt. En hiskelig historia. Achillevs är snarstucken, arg och sur och vägrar att kriga i 2/3 av boken. Heroerna dör som flugor för varandras lansar, spjut och svärd. Tarmar väller ut, blod, hjärnsubstans, tänder, ögon. Huvuden flyger. Gudarna lägger sig i, bråkar med varann och ställer till det för heroerna. Och så dör Achillevs bästa kompis Patroklos, och då minsann drar han på sig en rustning och har ihjäl Patroklos baneman Hektor. Sen är det begravningar, en tävling och sen är storyn slut.

Det är inte precis någon dygd eller visdom det handlar om, fast de försöker vara kloka ibland när det gäller krigsstrategier. Det mesta tycks handla om att skaffa sig ovansklig ära, status i förhållande till varann. Deras öden är redan bestämda, och händer det något tokigt är det inte deras fel, det är gudarnas. Det var någon gud som förryckte Agamemnon så att han tänkte, och handlade, fel och snodde Achillevs slavinna. Som gjorde Achillevs sur nästan hela boken. Det var nämligen en skymf, hans status minskade när han blev av med sitt byte, slavinnan.

Och det slog mig att facebook är en modern variant av det Trojanska kriget. Eller i alla fall är mentaliteten densamma, att skaffa likes, timê, gruppvärde. Värde i någon mening. Den ena tillrättalagda bilden efter den andra, representerande … vaddå? Vad vill bilderna visa? Hur väljs bilderna, vilka väljs bort? Vilken är meningen med dem? Eller med länkarna, med den korta kommentaren kring något? Ovansklig ära? Respekt?

Iliaden och facebook, samma eviga mänskliga värden.

Bilderna på champagne med partnern, poolbad en masse, lyckliga barn, fancy semester och sociala tillställningar med gitarr vid bryggan och solnedgång. Kaffe i bersån. Båtar, just det, båtar! Lite träning kanske, yoga på klippan. Ja, så’nt. Vad ska jag tänka om det?

Jag blir anti fast jag vet egentligen inte varför, kanske av massrörelsen, eller kanske borde jag snofsa till mitt liv och fokusera på viktigheter som image istället för onödig kunskap, och postar extra många länkar som kräver tålmodig läsning och intellektuellt tankearbete. Som om någon verkligen skulle läsa och tänka. Och så postar jag någon katt. Som den här, som jag träffade på min fotorunda på en kyrkogård ikväll.

biskopskatt

Genuin eufori

I Dalarna, där är det genuint. Sa någon, en gång, för länge sen.

Och så hade han bestämt sig för det. Och så var det med den saken. Där fanns de genuina människorna, det genuina hantverket, den genuina naturen, det genuina och äkta sättet att vara. Ja, sanningen, rentav, fanns där. En utopi, något odefinierad, att sträva efter. Men sinkning innebar den nog. Vem som nu verkligen skulle behöva använda sig av den tekniken, förutom till nöje, i det moderna livet.

Jag var skeptisk. Jag är skeptisk. Det finns förvisso en poäng i att bestämma sig för något och hålla fast vid det, det är energibesparande och man slipper tänka så mycket. Men priset är högt. Priset är att med vilje välja att bli, eller vara, blind. Och skära av allt annat. Det blir lite meningslöst att reflektera och tänka då.

Jag vill inte bli blind, så jag väljer att avhålla mig från global eufori. Det är faktiskt ganska lätt, ity det finns många lokala euforier att  förhålla sig till. Om man håller sinnet öppet.

Borta bra men hemma bäst

På femte dagen hemkomna igen ifrån mini-resan. Skönt. Borta bra men hemma bäst. Det är ohyggligt roligt att vara ute med sina tonåringar. Det svåraste är möjligen att jämka deras viljor, som kan spreta en del. Dvs det kan vara svårt att jämka ihop dem med min ibland, fast de är väldigt fördragsamma med vad jag hittar på. Om de får föreslå och modifiera ibland. Till exempel hade vi ett par tillägg, som bio. Det hade jag inte planerat in. Men vi såg både Legenden om Tarzan och Independence Day 2. Förr i tiden, på kottdjurens tid, hängde jag med i nya filmer, såg nästan allt på bio. Men de senaste tjugo åren … inte så mycket. Independence Day t ex, den första, såg jag innan Store Sons födelse, som skedde för ganska precis nitton år sen. Vilket gjorde det ganska kul att se tvåan med denne son (och hans syskon) nu. En ganska platt film, får man väl säga. Synnerligen enkel problemlösning, man undrar hur dessa framstående aliens kan vara så himla enkla i tanken. Man hade lagt till några moderna koncept som en kvinnlig president, och några jämställda kvinnliga piloter. Men självklart var det två män, multikulturellt fördelade på sitt sätt, som var huvud-heroerna i berättelsen, tillsammans med den gamle presidenten, som faktiskt kunde utföra lite action. Underhållande, coola effekter, javisst. Film jag glömmer imorgon, japp.

Faktiskt detsamma med Tarzan, som jag lusläste som serie som barn. Jag var inte fullt lika uppmärksam som mina rara barn, rent filmtekniskt, när de påpekade budgetanimeringen, man kunde nämligen se gjutmärkena i lianerna. Och lian-fysiken var under all kritik (det kunde jag dock själv se), de åkte alldeles för långt i lianerna utan att höjden förändrades, och det är ju inte rimligt, såvida lianerna inte åker på räls högt över träden …

Men, ja, underhållande.

I övrigt konstaterade vi att det är bedrövligt mycket folk på västkusten, i alla fall i semestertid, bilköer och stopp överallt. Varbergs fästning var en chock, ett tivoli, vi körde förbi utan att stanna. Mot slutet av resan upparbetade de rara barnen en viss skepsis mot de platser jag försökte ta oss till, så den sista platsen, uppenbarade sig efter hemlig gps-navigering från min sida. Det var Lille Son som övningskörde, så jag beordrade ”höger”, ”vänster i den korsningen”, ”rakt fram i rondellen”, ”kör vänster vid nästa sidogata”, ”parkera här”. Och vips stod vi framför Skara Domkyrka. Det positiva med stora stenkyrkor är att de är svala i sommarhetta. Och tysta. Vilket uppskattas av oss alla.

Efter denna resa inser jag att jag ska ta semester, i alla fall för resande, vid andra tidpunkter på året. Det har hänt något på bara några få år … Doktor T och jag körde längs västkusten för fem år sen precis, samma tid, och det var inte alls samma tryck då. Något har hänt.

Pilane_1

Store Son och Lille Son studerar en av skulpturerna vid Pilane skulpturpark. ”Male in evasive action” av Martin Sjöberg föranledde en del diskussioner kopplade till datorspel och actionfilmer.

Läckö_slott

Läckö slott. ”Du får åka hit med Doktot T, om du vill kolla mer”.

onsala_1

Onsala kyrka. Spännande spekulationer kring gravarna.

skara_3

Skara domkyrka. Lille Son, därframme, gjorde egna undersökningar.

Barnens bildningsresa

Som förälder lever man med ständigt tungt ansvar. Man måste ta tag i saker och ting, och helt enkelt vara vuxen. Trots allt ska man se till att det blir lite fason på avkomman, så att de mår bra, blir självständiga och kan ta tillvara möjligheter att leva ett liv de gillar. Funkar i samhället. Och så’nt.

Jag tar naturligtvis uppdraget på allra största allvar. Därför åker vi då och då på små bildningsresor, barnen och jag. Och för att bildningsförsöket ska ha effekt, gäller självklart minutiös planering. Nu har barnen blivit så stora, så jag tänkte de skulle kunna tillgodogöra sig en liten projektplan för resan. Alltså skrev jag en sådan.

Precis innan vi lämnade vår stad åkte vi in på biltvätten, för att liksom genomgå en gemensam katarsis inför resan. Där gav jag dem alla tre varsitt sjusidigt dokument, som började såhär:

Välkomna, kära barn, till sommarens bildningsresa!

Resan kommer att gå genom delar av Västergötland och Bohuslän, och temat är historiska platser, men det finns också tid för vacker natur, svindlande vyer och salta bad om så önskas och vädret tillåter. Vi kommer att ha vår bas i Uddevalla, en liten stad några mil från kusten. Därifrån gör vi dagsetapper och studerar områdets natur och kultur.

Sen fortsätter den med en kort beskrivning av varje dags utflykt, med beskrivning av varje kulturmåls historia, det är tio stycken inkluderande Ringhals kärnkraftverk, samt en karta där alla platser var markerade.

De rara barnen blev inte så förvånade som jag hade trott de skulle bli av denna formalisering av semestrandet. De tog det hela med ro, som om det var något man kunde förvänta av mig? Nåja, här ser vi Store Son och Lille Son stötta varandra vid Vitlycke hällristningar.

image

image

Såhäääär stor är min båt!

Egentligen tycker jag inte fornlämningar är särskilt intressanta, det är väldigt mycket spekulation över tolkningarna. Jag grubblar mer över själva fascinationen över dem. Det vällde folk in över hällristningarna. Undrar varför?

Kanske samma anledning som jag har iofs … Orientering om företeelser i samhället. Ungefär.

The number of the beast

Idag handlade jag lite småsaker på ICA, t ex mjölk, champinjoner och ost. Och tandkräm. Och lite till. Knappt en papperskasse full. 945 kronor! Det tyckte jag var orimligt mycket när jag snabbt tänkte igenom vad jag handlat. Så jag tittade på kvittot. Hushållsost för 630 kronor. Nästan nio kilo vägde den, enligt kvittot. Men enligt etiketten som satt på den vägde den drygt 2 kg. Och det stämde mer med min uppfattning om saken.

Efter lite konsultation med en kassörska, nej, det var inget principiellt krångel, bara lite praktiskt besvärligt, fick jag tillbaka 479 kronor,

När jag kom hem räknade jag lite på saken … Osten vägde, enligt det första kvittot 8,776 kg. Men enligt etiketten och senare vägning 2,116 kg. Skillnaden är 6,66 kg.

Visst är det skumt, alltihopa?!

Tur att jag inte är lagd åt ockultism.

image

Semester

Semester. Skönt. Nu får jag äntligen lugn och ro att skriva klart de där rapporterna som hänger efter mig.

Inte på semestertid förstås, men jag har för avsikt att några timmar då och då avbryta semestrandet för jobb. Inte för att jag är extremt lojal, men för att det faktiskt är helt nödvändigt att göra färdigt några saker. Nej, världen går inte under om jag inte gör det klart, men den kan bli krångligare. Inte globalt, men lokalt.

Det värsta som finns, på jobbet, är att göra tidsuppskattningar. I alla fall på jobb som inte liknar något som gjorts tidigare. Sådana gör jag ganska ofta. Tidsuppskattning är en plåga. Ibland när man börjar gräva i saker och ting är de mycket mer komplicerade än man trott. Fast man vet av erfarenhet att det nästan alltid är så av någon anledning. Den fysikaliska verkligheten saknar nästan alltid snygga analytiska lösningar. Ibland saknas helt lösningar, då får man hitta på något annat. Se saken från ett annat håll. Det kan vara ganska utmanande, ganska svårt till och med. Men om det vore lätt vore det inte intressant, eller roligt. Då skulle jag leta efter något annat att göra.

Och flytten rycker närmare. Jag planerar packningen. Eller det gör jag inte alls förresten, jag bekymrar mig bara för hur jag ska packa böckerna på ett praktiskt sätt.

Men jag tänker ägna mig åt semester på semestern också. Som foto och läsning, och annat.

Höstens studier

Det var väl en rekorderlig rubrik?

Igår kom antagningsbeskedet, där det gick som väntat. Dvs jag kom in på mina tre översta val, de 90 poängen.

image

Nu är bara det lilla bekymret att verkligheten, dvs den omgivning vi tror vi lever i och påverkas av, inte kommer att tillåta denna studietakt tillsammans med annat som förväntas hända under nästa läsår. Jag ska alltså begränsa mig till två av kurserna, tänkte jag. Filosofi är given. Litteraturvetenskap, där hade jag tänkt läsa en kurs till för att täcka in modern litteratur, vem vill stanna på 1800-talet liksom, eller början av 1900. Men, trots det, lutar det nu åt att den kursen kommer att få dra det kortaste strået detta år.

Kursen i kreativt skrivande krävde arbetsprov, jag vet inte hur de lades ihop med övriga meriter, men det finns bara två grupper i urvalet enligt antagningsstatistiken, och eftersom jag kom in på den känner jag nästan ett ansvar att gå den … Tillsammans med en fruktansvärd nyfikenhet. Det är som ett nytt område att upptäcka. Skriva, liksom, det gör jag ju hela tiden. Det är så’nt jag inte tänker på. Rapporter, mail, bloggar, inlämningsuppgifter i massor detta år. Men jag skriver inte så medvetet, liksom. Det vore kul att undersöka, medvetet skrivande.

Det lutar alltså åt Filosofi och Kreativt skrivande. Så får litteraturkursen anstå ett år eller så. Snart är det fö semester, och jag jobbar på läshögen. Såhär ser den ut nu:

image

Spännande, eller hur? Lite skönlitterärt tillkommer nog.

Så vilka studier ska du ägna dig åt i höst? Vilken slags förkovran?

Vi behöver Big Data, nyckeltal och automatisering

När man läser om riksrevisorns, den som just avgått, göranden och låtanden, om kompistillsättningar, obefintlig integritet och allmänna klantighet kan man inte låta bli att tänka att det vore bra om människor inte vore inblandade i vissa frågor. I alla fall vissa människor.

Man får anta att denna form av bristande professionalism och rena dumhet alltid har förekommit, men att den på senare tid bara blivit mer synlig med hjälp av digitalisering och allsköns kvalitetsprocedurer, och människor, som vaskar fram alla detaljer. Men så kan vi ju inte ha det, alltså frånvaro av integritet och professionalism. Så jag har ett förslag; nu när det är så himla lätt att samla in en massa information av alla slag, när drömmen om Big Data fortfarande lever och nyckeltalen bara ligger där och gömmer sig och vill bli upptäckta. Varför inte utnyttja det? Människor visar sig ju gång på gång ha uselt omdöme, och göra de mest horribla dumheter i sin tjänsteutövning, särskilt i offentlig förvaltning verkar det som. Varför helt enkelt inte lägga ner lite mer krut på automatiseringen.

Jag vill inte gå så långt som att ersätta hela den offentliga förvaltningen med robotar. Inte än. Men nog skulle robotarna kunna ta hand om tjänstetillsättningen? Svart på vitt är vad som skulle gälla, meriter. Inte vem som är kompis med vem och vem som kan övertalas till vad. Naturligtvis är meriterna också utfärdade av automatiska system som bedömer vad som åstadkommits tidigare via genialt konstruerade nyckeltal. Snacka om integritet! Vi får förvaltning som består av människor, men tillsatta på objektiva kriterier. Ingen kan muta systemet, så det är ingen idé att ägna sig åt något annat än att göra ett bra arbete, CFX-583 kommer ändå inte bry sig om ifall du bjuder henom till ditt lantställe över helgen, eller kan ge henom någon annan fördel. Hm … eller, tänk om CFX-583 hellre vill ha en tjänst som tjänstetillsättare på försäkringskassan än på riksrevisionen, då blir det problem. Hur du arbetar kommer nämligen att gradera henom som tjänstetillsättare … Äsch, det löser vi lätt med att att alla tjänstetillsättare får slumpvisa uppdrag.

Sådärja, nu har vi tjänstetillsättare och tjänstemän med integritet. Det var väl inte så svårt?

Man skulle kunna tänka sig att man, dessutom, i all insamlad data om folk tidigt kommer att kunna identifiera nästa stjärnutredare hos datainspektionen.

Blåbär, hallon och smultron

Egentligen hade jag en idé till ett blogginlägg som jag tänkte jag måste skriva. Idén kom jag på igårkväll när jag precis gått och lagt mig. Och jag tänkte att om jag tänker igenom den mycket och noga kommer jag att komma ihåg den. Det tänkte jag eftersom jag inte orkade gå upp och skriva upp den. Men det var dumt tänkt, eftersom jag nu inte kommer ihåg vad jag tänkte. Men jag minns att jag tänkte att det var konstigt att jag inte tänkt på det där innan. Det var något vardagsabsurt. Men jag kan för mitt liv inte minnas vad det var. Det är kanske tur.

Det jag mest har grubblat på är annars hur jag ska packa böckerna när vi flyttar. Alltså hur jag ska packa dem på ett strukturerat sätt så att det blir lätt att ställa upp och framförallt lätt att hitta under den tid jag tror att en del av dem måste stanna i kartong. Jag behöver ett register över böckerna! Så jag letade och hittade en app, Book Crawler, som tycks uppfylla mina krav. Scanna ISBN (i alla fall på moderna böcker) och tagga och spara. Man kan fota sina egna omslag och lägga till när det inte finns omslag i databasen. Det är ju ganska bra att ha en bild på boken, för minnet. Man kan exportera till excel, vilket betyder att jag kan göra snygga listor till varje kartong.

Så det mödosamma arbetet att göra själva scanningen/registreringen började. Jag har hållit på några sittningar. Fotat, scannat, skrivit. Det gäller att hitta på bra, strukturerade kategorier och taggar. Man kan naturligtvis använda sig av bibliotekets klassificering, men … jag gör väl en egen lite grövre. Hittills har 81 böcker registerats. Det är kanske 10-15% av det totala beståndet. Kanske ska jag vara tacksam att vi lidit av platsbrist, vilket fungerat hämmande på bokinförskaffning. Jag är rädd att hämningarna snart kommer att släppa.

Men eftersom vi inte vill titta på alla bokomslag som jag har fotat, tittar vi istället på de bär som jag plockade på tomten idag. Blåbär, hallon och smultron. Jag vet att det finns ett ställe med kantareller också. Det letar jag upp en annan dag.

blabar smultron

Samhällsmedborgaren

För en tid sen fick jag en försändelse från jordbruksverket. Det förundrade mig mycket, eftersom ingenting jag gör har någon som helst koppling till jordbruk. Inte ens entiteten katt, som bara är hemmakan väl föranleda intresse från jordbruksverket? Jag öppnade, ovanskligt nyfiken, kuvertet. Det var en enkät. Hästundersökningen 2016. Typ en folkräkning, fast gällande hästar. Jordbruksverket undrade hur många hästar vi har på vår drygt 2000 kvm stora tomt, som strax börjar bebyggas. I ett vanligt villaområde.

Naturligtvis måste man göra slumpmässiga urval och allt sån’t där. Men det blir ju lite skojigt ibland, tydligen.

Idag svarade jag på enkäten. Finns häst på marken? Var första frågan. Och om jag ska vara ärlig, vet jag ju egentligen inte om det fanns häst just då, där. Någon red kanske över tomten? Nästa fråga var lättare att besvara, hur många stallplatser som finns. Vilket mig veterligen är noll.

Nu har jag gjort min plikt som samhällsmedborgare, och svarat på årets folkboksräkning för hästar. Jag känner mig god.

Uppdatering: När jag sovit på saken, insåg jag att den är mycket mer komplicerad än man kan tro. Jag tänkte på häst. Vem är egentligen häst? Man måste kanske lämna lite utrymme för att identifiera sig som häst? Jag menar, eftersom jordbruksverket skickade denna enkät gällande häst på villamark, måste det ju innebära att de erkänner häst-identifikation? Och eftersom jag till stjärntecken är Skytt, dvs kentaur, dvs halv häst, så måste det ju räknas. Jag har svarat icke sanningsenligt på enkäten, allt har blivit fel! Låt oss hoppas att det inte är till men för resten av landets hästar.

Den sista grisen

Äntligen kom jag fram i kön. Det var ganska perfekt tajming, nu när alla vårens kurser är klara. Lånekön till Horace Engdahls Den sista grisen, menar jag. Naturligtvis var jag tvungen att läsa den när jag läst hans ex-frus Århundradets kärlekskrig, som jag tyckte var sådär.

Den var raskt läst; en kväll och en morgon. Aforismer och några kortare texter. Rolig, enligt min uppfattning, distanserat, torrt, iakttagande. Och samtidigt ohyggligt medvetet. Hur uttrycker man sin bedrövelse över intellektuell misär i omgivningen, utan att låta arrogant? Det går förmodligen inte. Men jag tycker det är uppfriskande med lite arrogans i all enkelhet. Och naturligtvis tycker jag att en del iakttagelser är knivskarpa, t ex den om den onda godheten:

Onda människor är onda därför att de är blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte. Godheten och ondskan är i maskopi. Det är till ljumheten hoppet står: […]. Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man har mött den mordlystna sanningsivern.

I Pesten låter Camus doktor Rieux varna för hyllandet av godheten, som han ser som ren ondska. Ondskan förklädd till godhet. Det går igen.

Naturligtvis finns tankar om kvinnan, som inte alltid synes helt i tiden. Men jag får lite samma känsla som när jag läste Strindbergs Röda Rummet, att det snarare är en viss bedrövelse över hur kvinnor nästan tvingas vara, hur kulturens begränsningar gör saker och ting omöjliga. Samtidigt finns det en nästan barnslig bitterhet över det som inte blev, som om det är kvinnans ansvar att se till att mannen har ett bra liv. Nåja, det ordnar sig ju självt det där, rent praktiskt. Lite sorgsenhet över att åldras och förlora pondus. Men, det beror väl på vad man identifierar sig med. Om man tänker sig vara en typ … sexpoet, antar jag det kan vara svårt. Men om man satsar på mer eviga värden, som visdom och intellektuell rörlighet, borde det inte vara omöjligt att behålla en position.

Sen gick det ju inte att låta bli att skratta åt tanken på att han inte vill ge sina dåliga sidor ens till ovänner. Möjligen kunde x-et få övervikten.

Jag läste av nyfikenhet, jag tyckte det var roande och skarptänkt. En blandning av insikter, visdom, småaktighet och enfald. Förmodligen som människor rätt mycket är, sägs det.

Mer roande än EWB bok, man kan förstås inte låta bli att liksom tillsammansläsa och tillsammanstänka på dem. Mer roande för att det är spretigare och inte tycks ha ett fokuserat syfte, utan sprider lite allmän misantropi, lite arrogans, lite självhävdelse, lite missnöje, lite uppgivenhet, lite iakttagelseförmåga, och den där tillbakadragna humorn som jag i alla fall uppskattar. Och inte lika fokuserad på hämnd, eller om den är det, bättre dold.

Hur jag skulle läst dem utan att känna till samhistorien? Ingen aning, helt annorlunda antagligen.

Vi slår oss lösa

Idag lämnade vi barnen hemma och for helt ansvarslöst iväg på utflykt, Doktor T och jag. Det var inte så ansvarslöst som det låter med tanke på att en bil, med bilnycklar, fanns hemma, liksom fullt kylskåp, frys och skafferi. Vi förväntades komma hem under kvällen och fadern fanns hela tiden en knapp kilometer bort. Sådärja.

Färden gick mot Mora, och Zornmuséet. Tyvärr kom vi iväg lite sent, och kom inte fram till destinationen förrän vid fyra, en timme innan de stängde. Men vi hann igenom, och det var intressant. Vi passade på att köra några småvägar genom alla Skansen-samhällen, när vi ändå var där, jag är sedan gammalt ganska bekant med området. I Rättvik fastnade vi i cruising. Raggarbilar i varenda buske. Det är väl de som är på väg mot Power Meet i Västerås nästa vecka. Måste komma ihåg det, så jag inte hamnar i cruising där också.

image

Kameran var med, batteriet fulladdat, kortet tömt. Men den enda bilden är från mobilkameran, tagen under körning, i cruisingen.

Att vi kom iväg så sent beror dels på Doktor Ts senfärdiga sovvanor, dels på att jag ville läsa färdigt Horace Engdahls Den sista grisen innan vi åkte. Jag tyckte den var rolig.

Optimeringsparameter

De här snubbarna i Iliaden, de är ganska labila. Agamemnon blir sur över att han av Apollon tvingas lämna tillbaka sin krigsbonus, sin slavinna, och då snor han Akilles bonus-slavinna. Akilles blir sur över det och slutar kriga. Och så går det tokigt för hellenerna ett tag.

Då skyller de på gudarna när de själva inte beter sig rationellt. Det är Zeus fel att Glaukos byter bort sin rustning i guld, mot Diomedes i brons. Vems annars liksom, när han beter sig så dumt?

Det är som om de använder gudarna som hjälpmodeller för att få livets alla konstigheter att gå ihop. När man inte begriper hur man beter sig, skyll på en gud. När saker och ting händer som man inte begriper, skyll på en gud.

Saker och ting måste helst ha både orsak och syfte, mål. För snubbarna i Iliaden verkar gudarna i alla fall vara orsak till mycket, men de verkar inte höra till målet så himla mycket. Inte som den ackumulerade guden i nutida stora religioner, som mer verkar vara en del av målet också.

Men Akilles och hans kompisar optimerade mot odödlig ära. Rikedom och sån’t, och krigsstrategier följde av det. Jag tänkte på vad människor optimerar mot nuförtiden. Företag t ex, optimerar  väl inte precis mot odödlig ära, utan mer direkt mot rikedom. Om man tänker sig en formel:

{Ära, rikedom, vänskap, visdom, hälsa, …} = a*krig + b*arbete + c*studier + d*socialt liv + e*träning + …

Ja, då kan vi medelst införandet av referensvärden, till exempel visdomref derivera hela alltet och liksom optimera hela alltet mot ett minimerandet av skillnaden mellan verklig visdom och referensvisdom, och på det sättet se var vi ska satsa i ekvationen. Typ lite förenklat kanske man kan säga att vidsomsoptimering kräver lite fokusering på t ex studier, arbete, iakttagelser, analys, reflektion. Inte så mycket krig kanske, och kanske inte så himla mycket att härma andras attribut. Nu inser var och en att ovanstående ekvation är en förenklad representation. Optimeringsrummet är mångdimensionellt och olinjärt, och det finns förmodligen vissa korskorrelationer här och där. Men ändå, principen!

Vi inser med denna enkla modell att det finns fler problem, utöver att ekvationen är synnerligen besvärlig. Den är förstås inte helt känd. Men det kan vi lösa genom att lägga till en parameter på slutet epsilon, som är stokastiskt brus. Saker som bara händer, Akilles skulle ha ha satt epsilon = Zeus, men det gör inte vi. Vi låter helt enkelt epsilon vara det vi ännu inte känner till. Men det finns minst ett problem till, och det är att vissa variabler kanske vi inte kan mäta i ett mätbart universum, eller så mäter vi fel. Och där har jag just nu inga svar på hur situationen generellt ska hanteras. Jag tänker mig en pragmatisk ingenjörslösning på slutet. En erfarenhetsbedömning, av arten vi kanske inte kan mäta hur glad du är, men vi vet att det är bra för optimeringen att vara glad, så vi sätter ett högt värde på den parametern. Ungefär.

En finess är att man kan göra en mångdimensionell optimering också, man kan t ex optimera visdom och hälsa samtidigt, okej, vi får ju hitta på en liten optimeringsekvation då, men det är ju inte svårt. Det är bara en dimension till, visdoms-hälso-planet.

Nu tror jag vi har det mesta för att kunna välja strategi för bästa optimering. Kom bara ihåg att använda formeln på ett förnuftigt, ingenjörsmässigt sätt, så kommer det gå bra. Dvs använd den inte som projektledare, ekonomer och annat löst folk tenderar att göra så fort de får lägga vantarna på en formel. Dvs utan eftertanke.

Inte folkomröstning men hearing

Vad har vi nu? En mängd olika fragment. Ett oväntat, i alla fall jämfört med opinionsmätningar, röstningsresultat. Domedagsartiklar, domedagskrönikor, domedagsuttalanden. Fallande börskurser. Några röster som säger att de röstade fel, och aldrig skulle ha röstat fel om de inte trott att alla andra skulle rösta rätt. I alla fall enligt tidningsartiklar. Argument som spelar på känslor, men inte förnuft. Faktalögner. Maktelit.

Andra fragment. Facebook satsar på mer rörliga bilder, mindre text. Det blir mer TV i de digitala tidningarna. Mindre text. Fallande PISA-resultat. Politiker som tycks sakna både utbildning och bildning.

Men vi har demokrati.

Antag nu att människor, i största allmänhet, de flesta alltså, är mer benägna att glo på bilder än att läsa. Att de flesta inte vill anstränga sig och tänka efter så mycket. Att de flesta vill tro på det som sägs i de rörliga bilderna. De flesta vill ha den fina bilen, det fina huset och den fina semesterresan. Titta på fotboll och grilla. Utan att behöva bekymra sig så mycket. Ha det lugnt och trevligt. Låta några kloka personer ta hand om allt besvär och styra upp det till allas bästa. Vem kan klandra dem för det?

Då inser vi förstås att utrymmet för manipulationer och dolda agendor i ostördhet kan bli … väldigt stort.

Sen finns det naturligtvis människor av andra sorter också, men låt oss fokusera på de flesta. Medel-av-de-flesta-personen finns kanske inte, det är en statistisk människa, men den här personen i alla fall kommer att bestämma hur det ska bli för oss alla.

Så vad ska vi göra? Ska vi tvinga henom till eftertanke, kritisk tänkande. Påbud att läsa viktig litteratur en timme om dagen, förbud att titta på rörliga bilder (inkluderar sport, nyheter, film, TV-serier samt gulliga bebisar, katter och folk som klantar sig och gör illa sig på facebook) mer än två timmar per dag? Ska henom gå en kurs i att tänka först och handla sen, att ifrågasätta känslomässiga rus och tvingas ta reda på fakta? Ska vi kanske tvinga henom att gå på medborgarkurs, och ta medborgarmärke i reflektion och kritiskt tänkande? Det senare tycker jag iofs vore en lysande idé för precis alla, fast det är väl egentligen en del av vad skolan borde syssla med när den slutar vara euforiska av entreprenörsskap, cykelhjälmar, processdagböcker och hållbar utveckling.

Men i största allmänhet tycker jag vi ska ge oss på den andra änden. De som sprider budskap medelst rörliga bilder och känsloargument, till exempel. Borde inte de få rättfärdiga sig på något sätt? Visa upp ett certifierat dokument som tillåter dem att yttra sig i viktiga frågor som kan påverkar människor. Jo jag vet, yttrandefrihet, alla ska få yttra sig och sen är det upp till henom att avgöra om det är bra eller inte. Men de som är i dokumenterad maktposition, i alla fall, av dem kunde vi kräva någon form av certifiering. De har ju fått lov att yttra sig hela vägen innan maktpositionen liksom, så sen kunde man väl ändå kräva en viss nivå.

Jag tänkte faktiskt att man i en demokrati borde införa auditering, offentliga hearing. Nej, det är inte som valrörelsen, det här är seriösa utfrågningar, om utbildning, bildning, förmåga att resonera, värderingsgrund, bevis för att man följer värderingsgrunden, referenser helt enkelt, en processdagbok som talar om hur man tänker sig att man ska agera i politiken.  Fyra gånger om året har vi utvecklingssamtal och avstämning, är vi på rätt väg, behöver något ändras för att målen ska nås? Floskler duger inte, det ska vara hårda fakta. Faktum är att det nog inte ska ske muntligt, det ska ske skriftligt. Politiker och andra makthavare kan, om de vill, få spela in en film, om de nu har svårt för att läsa och skriva. Men de får inte framföra budskapet själva, det ska nämligen gå igenom en floskelkommittée, som rensar det från oväsentliga känsloargument och tomt prat, och tar fram den fakta som finns. Och framför den. Man kan för all del låta skickliga skådespelare framföra de floskelrensade texterna. Det viktiga är att de är rensade från allt som inte är fakta och rationell argumentation.

Det kan ju gå så illa så att Gustav Fridolins film, t ex, bara blir 0 sekunder lång då, men han har chansen igen om några månader. Några försök kan man få. Kanske ett år. Blir det F då, är man ute.

Nu är detta naturligtvis bara en skiss, ett förslag, en tanke.

Men poängen är att låta henom vara som henom är, och ordna världen som den verkligen är. Inte som man möjligen vill att den ska vara. Eller ja, det vill jag ju, egentligen, men jag tänker man kan göra det på mer …manipulativa sätt. Och nog borde henom också tycka att auditering av maktpersoner är en bra idé?

Nu går vi mot mörkare tider

Egentligen är det sommarsolståndet för några dagar sen jag tänker på. Men det är många som tror det om Storbritanniens vilja att lämna EU också. Katastrofstämningen i tidningsrubrikerna är överväldigande. Min tanke har hela tiden varit ungefär de flesta vill fortsätta i tangentens riktning, man vet vad man har men inte vad man får, de kommer att rösta för att vara kvar. Förändringar är alltid stökigt, osäkerheter. Och det var ändå inte många fler som ville gå ur än de som ville vara kvar. 52% mot 48% är inte precis en förkrossande majoritet. Faktum är att det borde krävas en större majoritet för beslut som rör en hel befolkning.

Jaha, så blir det en katastrof då? Om man läser tidningsrubriker är det förstås det. Men vilka skriver, och vad ville de som skriver? Det är väl inte en alltför vågad gissning att de ville och räknade med ett annat resultat. Det är inte alltför vågat att gissa att det är remain-anhängare som kommenterar exit. Men ingen vet hur det kommer att bli. Uppenbarligen var det många som ville exit, och de etablerade politikerna klarade tydligen inte av att hantera det.

Min personliga åsikt? Utan att ha följt processen tycker jag naturligtvis det varit mest trevligt om Storbritannien röstat för att stanna kvar, minst turbulens. Å andra sidan kan det vara nyttigt för självtillräckliga karriärpolitiker att få sig en påminnelse om vad de borde ägna sig åt. Att lösa de problem som uppkommer i ett samhälle. Uppenbarligen är man inte vidare bra på det.

Vem vet, det kanske visar sig vara det bästa som hänt på åratal.

När estetiken får plats

Det finns mycket som är kul här i världen. Mycket som är intressant. Eller till och med vackert.

Doktor T anklagar mig ibland för att ha valt ingenjörsyrket på pin tji, bara för att jag kunde det. Bara för att jag råkade ha lätt för matematik och fysik. Av ren lathet alltså!

Han tror att jag egentligen är smyghumanist och smygestet. Jag själv tycker naturligtvis att jag kan sträcka mig över de områden som jag har lust med. Det ena utesluter inte det andra. Idag t ex har jag jobbat som vanligt, jag håller på med några ytterst intressanta intrikata grejer. Fysikaliska problem ska lösas. Det kommer nog att gå. Det brukar det göra. Men sen behövde jag göra några ärenden, av vilket det huvudsakliga vara att skaffa fler GB till Store Son. Det gjorde jag. Men när jag ändå var på Det Stora Köpcentrat passade jag på att göra några andra saker. Till exempel köpte jag min modell av jeans, jag behövde ett par nya. Jag bara älskar när samma sort finns, år efter år. Man bara går och köper det man behöver byta ut. Inget tänkande, tittande, funderande. If it works, don’t fix it. Liksom.

Men sen råkade jag ta en sväng in i en inredningsbutik. Och då kom jag på att vi behöver något bättre för ljus på det nya bordet på altanen. Så det köpte jag, eftersom mina rationella spanarögon såg det. Det var när jag kom hem med den nya ljushållaren som Doktor T fick för sig att jag är smygestet. Men det är jag såklart inte.

image