Revor i verkligheten

Future Perfect som jag läste alldeles nyligen skriver Mara Lee om revor. Det är förstås svårt för en stackars ingenjör att förstå, på ett fysikaliskt vis, vad en reva i verkligheten skulle vara. Om vi inte pratar Star Trek-fysik förstås. Då kunde man förstå det som ett maskhål till en annan dimension. Mycket tydligare, eller hur? Men, det är kanske samma sak. På sätt och vis. En reva är något skevt, som blir något annat än det som var tänkt.

Filmen som mina gossar och jag såg igår, Dr Strange, var förstås full av revor och dimensionsbyten. Jag är lite förtjust i så’nt. Att dimensionerna viker sig, vänder sig ut och in och rummet inte är vad det synes vara. Rent fysikaliskt.

Men det var en sak som störde. Där i slutet, när det var som mest spännande. Dr Palmer. Hon hade blått nagellack. Det var inte det att hon hade nagellack, jag gillar nagellack, fina färger. Men … hon jobbar i vården, hon opererar folk. Eller nå’t. Nagellack brukar vara förbjudet inom vården. Movie Medicine liksom. Mycket värre än att iterera tiden, och hitta på en mörk evighetsvarelse som pratar i rymden, fast det ser ut som ett barnsligt system av nervceller. En verklig reva i verkligheten. Eller i filmen.

Fragment

Började dagen med att läsa texter av Descartes, Spinoza och Leibniz. Lite roligt att läsa hur de ordnar upp världen med substanser, och var själen, eller medvetandet får plats, på olika sätt. För att inte tala om hur de ska lyckas organisera in Gud. Är det verkligen någon som tror på en Gud nuförtiden? Jo, jag vet att det finns, men hur kan det finnas det? Verkar det ens rimligt? Enligt det jag sett, och inte sett, av världen, verkar det helt osannolikt, helt orimligt, att det skulle finnas någon allsmäktig makt som liksom har någon form av kontakt med människor. Och framförallt behöver tillbes. Att människor behöver någon form av andligt stöd verkar uppenbart, en nackdel med människans flexibilitet och förmåga att anpassa sig till förändring är ett slags rotlöshet. Att kunna anpassa sig till vad-som-helst. Men strunt i Gud. Jag ser inget som tyder på en sådan existens alls.

Sen var det förstås dags att låta tvättmaskinen gå. Doktor T  for iväg på tjänsteresa, och jag fick lov att rodda allting själv. Väldigt betungande. Eller inte. De rara barnen och jag softade hela dagen, sen åt vi middag och gick på bio. I alla fall de rara sönerna och jag, Dr Strange. Underhållande. Och där noterade man att meningen med livet är döden. Utöver alla intressanta animeringar och spegeldimensioner, multiversum och upphävande av naturens lagar. I Nepal. Nåja, underhållande. Fantasier av det slaget ska inte underskattas.

Grannarna har börjat sätta upp ljusslingor för advents-och jultider. Vår gata börjar se ut som något hämtat från Ett päron till farsa firar jul. Skrämmande. Vi måste förstås åstadkomma någon ljusslinga, eller två. Det tar vi i veckan. Men jag tänker mig inte laserprojektioner på fasaden. En holografisk ren kanske?

Idag är det en fantastisk dag

Den bubblar. Hur och varför, det kan vi fundera på, låt oss istället gå över till väsentligheter.

Vi åkte hem från Gotland häromdagen. 278 passagerare på en färja gjord för 1500. Det var mycket behagligt. Doktor T och jag placerade oss på varsin rad, och jag bredde ut dator, skrivblock och böcker. Och ägnade de dryga tre restimmarna åt Staten. Åt rättrådighet och orättrådighet, och huruvida det är fiffigt att vara rättrådig eller om det duger att synas så. Om detta resonerar man i boken. Man förstår förstås att rättrådigheten är lämplig, men den har inte lätt att hävda sig i kampen mot orättrådigheten. Med orättrådighetens hjälp kan man skaffa sig makt och rikedomar, och det enda rättrådigheten har att sätta emot är anseende.

Men även om anseendet inte skaffar rikedomar och vacker och rik hustru (man får tänka Platons tid här), så bidrar det till att jämna vägen för sådan framgång. I den bästa av världar, beroende på vad man anser att ”bäst” är, är alltså kombinationen orättrådigt handlande som synes rättrådigt att föredra. Den kommer att ge det mesta av det bästa. Att ge sken av det som ger anseende, så att man under radarn kan bete sig på det sätt som gagnar makten och rikedomarna, ens egna, bäst.

Nedslående, eller hur? Detta är alltså resonemanget fram till och med bok 2 ungefär, i mitten byter Sokrates ämne ett tag, synbart, och börjar prata om statens uppbyggnad. Rättrådigheten, slås det senare fast, när man återkommer till människan någonstans i bok 4, är balans mellan själens delar, mellan förnuft, mod och begär. Men det är fortfarande ingen explicit nyttoegenskap. Och, om rättrådighet är balans i själen, då är det ju en egenskap som man inte så enkelt kan bestämma att man har. Man kan inte med förnuftet bestämma att man ska vara rättrådig, eller föralldel, visst kan man balansera sitt agerande, även om man nu inte skulle känna harmoni i själen. Jag vet inte om Platon skriver om det vid något tillfälle. Hur man nu ska skrämma fram mod om man inget har, vet jag inte, men kontrollera begären bör väl gå. Om förnuftet inte är alltför skralt. Det verkar helt enkelt som om man behöver någon form av potential i alla delarna för att detta ska gå ihop sig, åtminstone vad gäller modet och förnuftet.

Men, det intressanta var det här med den fejkade rättrådigheten. Man får anta att den balanserade rättrådigheten helt enkelt handlar på ett dygdigt sätt, det verkar finnas ett litet glapp där, mellan balansen och handlingen.

Man kan väl säga att den fejkade rättrådigheten kräver en del omsorg. Som att tänka på vad man säger och när man säger det. Som den moderate digital-kommunikatören så ironiskt fick erfara igår. Det verkar finnas en positiv sak med YouTube-samhället, i alla fall sålänge vissa dygder röner anseende, att det gör att verkningsområdet för fejkare minskar. Det är helt enkelt lättare att avslöjas som fejkare. Om det gör så att den personliga moralen ökar, eller om ansträngningarna att hålla den synbart hög ökar, det vet man aldrig. Men hur skaffar man sig moral om man inte har någon?

Nu när vi kom hit, kan man undra vad det är som är så fantastiskt med dagen. Men det är en annan sak.

Minisemester

Doktor T och jag tog några dagars semester. Vi åkte till Gotland.

Stugan är oisolerad, och det var lika varmt inne som ute när vi kom fram. Dvs runt noll. Nu har vi eldat i ett dygn, och haft några värmefläktar igång, så nu har vi kommit upp i 20 graders innetemperatur. I alla fall i luften. Så länge elden är igång, och fläktarna. Tjocka sockor är bra att ha. Det är mörkt och tyst här. Och kallt på natten. Det är mysigt.

Dagen har jag ägnat åt några av Platons dialoger, Euthyfron, Parmenides och delar av Staten. Och jag har läst ut Future Perfect av Mara Lee. En sak jag tänkt på när jag läst den, är att det är svårt att placera den i tid. Den känns faktiskt som den kunde vara placerad ungefär när jag var tonåring, tidigt åttiotal. Det finns inget internet, i alla fall inte uttalat. Man får lov att åka till platser för att hämta saker. Man sitter i telefon, man ringer för att få reda på något. Man kan vara ute utan att vuxna vet var man är. Sån’t. Man har pengar, explicit i handen. Det är mycket som är outtalat. Det är ganska udda. Det jag inte helt uppskattar är när berättelsen släpper alla trådar på slutet och bara löses upp. Kanske är det ett bra slut. Man behöver inte få ett slut på storyn, livet funkar ändå inte så med avslutade berättelser. Men … litelite till, kanske. Det är som att vikten förskjuts. I början får man veta vissa saker som liksom inte slutförs. Och då undrar man varför det var sådant fokus på dem i början.

Men, det fanns i alla fall något driv i boken, ity jag läste vidare. Helhetsintrycket är nog att den är rätt bra. Jag gillar vissa formuleringar, ordvändningar, och en del tankar. Den är bra. Läsvärd.

Nu ska jag läsa fler delar av Staten, liggandes i soffan framför elden. Med ett glas vin. I tystnad. Det kan inte bli bättre. Några foton från dagen. Hammarshage hällar och Hoburgen.

hammarshagehallar2 hoburgen

Alarmism, skräckscenarion och elitens svek

Visst blir man lite misstänksam när hela flödet består av skräckscenarion, alarmism och domedagsprofetior? Inte för att jag inte delar den negativa synen på utfallet i det amerikanska presidentvalet. Trump synes som en pajas, det kan ingen betvivla. Och hur en person med så stora brister i viktiga dygder (de måste vara viktiga på något sätt, eftersom de varit uppe till allmän beskådan) kan vinna, är besynnerligt. Rent obegripligt. Det finns förstås en massa spekulationer i den frågan. Det återstår att se vad som händer när demagogin ska omsättas i handling. Det blir ju … intressant.

Men, ett av de skäl som florerar, som ska förklara Trumps seger, är att folk ville rösta bort eliten. Med eliten ska förstås etablissemanget, de styrande politikerna, medier och andra med inflytande. Och det jag tänker på är hela tiden Men det är ju inte en elit. De politikerbroilers som vi har i Sverige t ex. De har på något sätt lyckats ta sig till makten, men det är ju inte för deras överlägsna tankeförmåga, utbildning och bildning skull som de kommit dit. Det är ju inte för visdoms skull. De har väl kommit dit av två anledningar, för att de vill och för att den verkliga eliten inte vill ha med dem att göra. Den verkliga eliten, alltså de som faktiskt besitter tankeförmåga, utbildning, bildning och visdom, de är ju någon annanstans. Långt borta från den pinsamma sörja som styr landet.

Kanske är vi där vi är för att den verkliga eliten i själva verket inte tar sitt ansvar? Kanske måste Platons Staten dammas av, och hans urgamla förslag att filosoferna ska styra tas till heder?

De som är bäst intellektuellt lämpade för uppdraget att styra får helt enkelt tvingas till det. Du ska vara med och styra landet, vare sig du vill det eller inte, hör sen! Nu lyssnar vi till Platons ord, genom Sokrates (Staten 473d-e): ”Om inte filosoferna blir kungar i staterna, sa jag, eller de som nu kallas kungar och härskare blir filosofer i ordets sanna och fulla betydelse – om inte politisk makt och filosofi går samman och alla de naturer som nu enbart strävar efter ettdera utestängs med våld – då blir det aldrig något slut på olyckorna för staterna, käre Glaukon, inte heller för människosläktet, tror jag.”

(Vilket fö anknyter till förra posten, allt går igen, determinismen är sann.)

Sådärja, nu har vi koll på saker och ting. Vi vet vad som ska göras. Enklast i nuläget måste väl vara att tvinga Trump att läsa sig igenom filosofins historia, samt tänka till mycket, väldigt mycket. Vilket borde hålla honom sysselsatt och borta från praktiskt arbete bra många år.

Bevis för determinismen

Jag insåg idag, när jag lätt bedrövad tänkte att inget jag tänker har inte tänkts av någon annan förut. Jag tänkte det eftersom jag började skissa på den där planen som hör till skrivkursen. Planen för vad jag tänker skriva i vår. Under våren går nämligen hela kursen ut på ett skrivprojekt. Naturligtvis var det ingen djup insikt, att det jag tänker sannolikt har tänkts av någon annan. Det har ju också tänkts av någon annan. Men det var just det, att det tycks som om inget är nytt, det är faktiskt ett bevis för att determinismen är sann. Eller i alla fall en stark indikation.

Det skulle vara alltför osannolikt att många människor tänker samma saker, man kan antagligen räkna på sannolikheten, om det vore av en slump. Utifrån sett kan vi se den fria viljan som slump, även om den internt är (eller snarare skulle vara) en följd av överväganden mellan olika alternativ.

Nu har naturligtvis frågan om originalitet varit uppe på skrivkursen, det var den första uppgiften, och jag antar det var av förutseende, pedagogiska skäl. Att tänka igenom den frågan. Ity, vi alla kommer att drabbas av den. Den stora meningslösheten. Varför ska jag skriva detta, när det redan skrivits hundra gånger. Det är därför det är så bra med tekniska rapporter, att redovisa undersökningar man gjort, enär de inte är skrivna förut. Om de vore skrivna förut skulle de nämligen inte skrivas alls. Det är bara det som inte skrivits förut som skrivs. Nu gäller det ju ofta resultat, vilka kan variera i det oändliga. Men också nya metoder att göra saker och ting.

Samma sak drabbar väl iofs foton och liknande också. Samma foto är redan taget. Men när det gäller foto är det lättare att tänka, men inte från min vinkel, i mitt ljus.

Nu har vi ju också den existentiella frågan om skrivkursens berättigande. Varför går jag den, egentligen? För att jag tycker det är roligt. För att jag tycker det är kul att fylla tomma ytor med ord. Alltså skulle jag kunna ha ett projekt att skriva randomord bara. Om det handlar om att fylla sidor med ord. Det kanske jag skulle ha? Det blir ju rent av poetiskt. Ingenjören goes poetry. Det verkar inte vara jag. Och själva knäckfrågan om varför det som skrivs måste vara tidigare oskrivet är också obesvarad. Av nödvändighet blir det bara något i mitt ljus. Helt meningslöst. Men jag är inte främmande för det. Vad är det för larv att saker och ting ska ha mening hela tiden?

För övrigt slog det mig att Thales och grabbarna hade det bra, dels fanns inte så mycket skrivet, dels var det fritt fram att spekulera över både det ena och det andra som ännu inte var fastslaget. Som månen och solen och stjärnor och så’nt. Fast de hade det mindre bra på andra sätt, varken internet eller datorer.

Och nu när jag har bevisat att determinismen är sann, tänker jag helt bestämt äta frukost. Och sen tänker jag åka till jobbet. Det där med skriverier får jag tänka på en annan dag.

Detta har hänt

Om jag ska tänka på vad jag har gjort sen … säg lördags, så är det att jag skrivit två inlämningsuppgifter i filosofikursen, den ena om moral och den andra om meningen med livet. Det är kul. Dessutom har jag bakat äppelpaj på äpplen från trädgården. Fruktansvärt god. Jag har tränat, och jag köpte ny mobiltelefon efter att ha dragit på det hur länge som helst. Av flera skäl. Dels tycker jag mobiltelefoner är ohemult dyra. Dels såg jag inte fram emot att flytta allt och få ordning på appar och så’nt jag använder. Men när svarstiden på den gamla blev flera sekunder för precis allt, och det ibland inte gick att svara i telefonen när den ringde, så var det bara att ge upp. Jag spenderade en timme i går kväll med att få ordning på allt. Jag tror jag fått ordning på det nu. Jag är ändå, tycker jag, ganska begränsad i mitt användande så det var inte hysteriskt många inställningar att göra. Det mest besvärliga var att få bank-ID att funka igen. Jag fick lov att leta reda på dosan med sladd. Och den var såklart nerpackad på ett bra ställe.

Nåja, nu är det bara mp3-filerna av filosofiföreläsningarna som jag behöver få ordning på. Så jag kan lyssna på väg till jobbet. Sen är allt i ordning, och livet kan fortsätta.

Jag har också bytt däck på bilen, eller rättare sagt, jag har låtit byta däck på bilen. Jag bar själv in dem i bagageutrymmet, och ut igen.

Jobbat har jag gjort också. Naturligtvis. Det är så himla självklart att jag inte ens tänker på det. Och några böcker har kommit i brevlådan. Och jag har städat undan den gamla kursen och gjort plats för den nya, Filosofins historia, det blir kul. Sen ska jag skriva en dialog, till skrivkursen. Den ska handla om en konflikt. Det blir riktigt jobbigt det, konflikter är inte riktigt min grej. Jag beklagade mig för Doktor T häromdagen, att vi aldrig grälar. Jag saknar stoff till texter på det sättet. Nåja, det finns väl historiska galningar att utnyttja i den frågan, kanske. Alltså som litterär inspiration. Det är fantastiskt så mycket man kan inspireras av. Imorse när jag kom till jobbet konstaterade jag att det var mycket damm på ventilationsrören som går genom trapphuset. Jag undrade om de inte borde dammas, och vem som gör det. Sen tänkte jag att just den scenen kanske jag kunde använda i någon text någon gång. Men knappast om att gräla med dammråttorna.

Benägenheten att krångla till livet

Jag har för mig att Nietzsche i Avgudaskymning skrev om att trivas i sitt eget sällskap. Det tycker jag rent generellt är ett trevligt uttalande, jag tog till mig det, som bekräftelse på min egen läggning. Om man nu inte har något annat trevligt sällskap ibland, är det åtminstone väldigt praktiskt att trivas med att umgås med sig själv. Det gör jag. I alldeles för stor utsträckning tycks min omgivning då och då tycka. Men man får betänka att jag faktiskt är, utöver mig själv, både mamma, maka, syster, dotter, kollega och en del annat, så komma här och påstå att en egen timme då och då är för mycket, det tar jag inte särskilt hårt.

Men ibland blir jag lite trött på mig själv, ändå. Kanske inte på sällskapet, egentligen, jag får knappt nog, men på vad jag ägnar mig åt, eller fastnar på. Nu håller jag på med en inlämningsuppgift i filosofi-kursen. Om moralfilosofi. Och jag har hängt upp mig på några begrepp, som jag tycker dels är otydligt definierade, dels otydligt använda i kurslitteraturen. Och nu vet jag att avsikten med detta moment inte på något sätt är att nå något djup i moralfilosofi, egentligen går det utmärkt att läsa denna passage i kurslitteraturen utan att egentligen riktigt förstå den, man förstår på ett övergripande plan. Men jag vill förstå exakt och precis och megadikto (ett ord uppfunnet av Lille Son som betyder exaktare än exakt). Och denna passage, den är typ två sidor lång, är full av förvirring. Man kan faktiskt se det som en bedrift att få in så mycket förvirring på så lite utrymme. Begrepp som tycks användas likvärdigt, men man förstår att det ska vara skillnad, och de används omväxlande med varann. Och det värsta är att de är synonymer i normalt språkbruk, skäl och motiv. Jag blir galen. Och jag vet att det är perfekt ordning på knivarna i lådan. Vilket förmodligen är en del av problemet. Svepande förklaringar och ytliga beskrivningar, där man skippar viktiga resonemang och detaljer för att det inte ska bli för stort eller komplicerat, funkar aldrig. Aldrig. Genast kastas jag tillbaka trettiofem år i tiden, när vi skulle lära oss adverb i engelskan, och det var en hålost av information som jag inte fick ordning på, förrän efter många cykelturer i oresonlig ilska genom stan. Det är bra att tänka på den erfarenheten, för det blir ordning på detta med, när jag letat upp de resonemang som saknas, eller tänkt ut dem själv. Jag är inte orolig på det sättet.

Det är mer att jag blir trött på mig själv. Jag måste inte se djupet i allt detta just nu. Det behövs inte, det är en introduktionskurs, det är en del av en introduktionskurs, det är mer frågan om att introduceras till ämnet. Men, det hjälper ju inte mig. Jag vill ha överblick över allt. Nu. Det krävs enorm övertalning av mig själv att skärpa mig. Skärpa mig att inte nödvändigtvis lära mig allt nu. Och det är inte ens för att jag tycker jag behöver göra en prestation. Det är bara för att jag vill veta. Förstå. 

Det är faktiskt jobbigt att vilja förstå och lära, när det inte är avsikten*. Jag både trivs och inte trivs med denna besvärliga egenskap.

(* Jag vill inte påstå att det inte är meningen att man inte ska lära sig saker på kursen, det är det, men det tycks vara upplagt i lite olika nivåer, man börjar med att skrapa översiktligt på ytan på flera områden, för att senare gå djupare. Och den strategin är svår för mig …)

När förnuftet slog kullerbytta på sig själv

Rara Dotter och jag stannade till på ICA Maxi efter gymmet nu ikväll. Vi behövde komplettera med några småsaker. Summan blev 167 kronor. Och jag hade fått en bonuscheck på 125 kronor, som jag använde. Men ska du inte spara den, undrade Rara Dotter lätt upprört över mitt slöseri med rabatter. Det spelar ingen roll när jag använder den, sa jag förnuftigt, det blir 125 kronor mindre när som helst, det är inte som rabatt med procent, undervisade jag vidare.

Men, du ska ju använda den någon gång när du vill att det ska kosta mindre, envisades Rara Dotter. Jag upprepade tålmodigt mitt Men det spelar ingen roll! Nu tappade Rara Dotter tålamodet med mig, och sa bara på skarpen Det gör det visst det! Psykologiskt kanske, avfärdade jag, man lurar sig själv bara att det blir billigare än det är. Rara Dotter var nöjd att jag äntligen begripit finessen med rabatten.

Vi var tysta en stund, och då gick det upp för mig hur det verkligen ligger till, precis som Rara Dotter försökte säga mig. Man får alltså den där rabattchecken. Och det funkar förstås som jag inledningsvis nämnde, det spelar ingen roll när man använder den. 125 kronor är 125 kronor alltid. Men, och här är det viktiga, the sneaky thing med checken. Eftersom det känns som det blir billigt när man använder den, använder man den när man köper något onödigt! Man tycker alltså att man kan köpa något mer än man annars skulle gjort! Så osannolikt lurigt! Man hade ju kunnat tänka sig att rabatten funkade så att den automatiskt drogs vartefter, som ett ständigt lite lägre pris. Men då skulle man ju inte köpa något extra.

Rara Dotter är min kompass i verkligheten, hon vet hur saker och ting fungerar hon! Jag hade aldrig tänkt på det sättet att använda mig av rabatten. Nu vet jag.

Tvångstankar

Kanske inte riktigt tvångstankar, det skulle mer kallas uttråkningsimpulser. När man står vid skrivaren och skriver ut något som går långsamt, till exempel handouts med färgad bakgrund, och man har glömt att konvertera den till svartvitt. Förresten kollade jag om man inte skulle kunna ta bort bakgrunden och bara skriva ut själva objekten på powerpointen. Men någon sådan funktionalitet hittade jag inte under de tjugo sekunder jag letade. Sen tyckte jag inte det var värt att leta mer. Så jag väntade på skrivaren. Och jag undrade vad som skulle hända om jag bara drog ut alla kontakter i hela rummet. Det är klart att jag vet vad som skulle hända. Alla skrivare och kopieringsapparater som står i det rummet skulle somna, förstås. Försvinna från nätet. Sen går impulsen över, eller övergår istället till att kolla på de små gummilock som sitter på skrivaren. Man måste pilla bort dem och se vad som är under, aha, de var för att dölja skruvar. Sen finns det andra som luckor på skrivaren, en usb-kontakt. Hm, man kan alltså plugga in sin hemliga usb-sticka och skriva ut något direkt. Ja, det finns ju skärm på skrivaren, det borde funka. Det finns en liten lucka för häftklamrar.

Sen har vi de andra skrivarna i rummet, särskilt en av dem, en jättestor där konstruktörerna skriver ut hysteriskt stora ritningar. Den har en linjal, som på en skärmaskin, med några skjutbara reglage, jag antar man ska mäta in sin ritning på något sätt. Den är man naturligtvis sugen att skjuta lite på. Och häftapparaten, och hålslaget. De kan man också peta lite på. Sortera gem i olika färger. Ta ut papper som sitter i faxen. Listor på inköp. Inte intressanta privata som ost och mjölk på ICA. Nej, metalldelar och ventiler och muttrar och skruvar. Det känns som en fläkt av verkligheten, någon som sitter i närheten av mig håller på med verkliga ventiler, alltså med händerna. Det är lustigt. På kontoret undrar man annars ibland om man är en brain-i-a-vat. Eller snarare en brain-at-a-desk.

Läshelg

Jag tycker inte jag satt långa stunder och läste, det är alltid en massa andra saker man ska göra. Skjutsa rara barn, handla mat, träna, promenera, laga mat, tvätta och allmänt hålla i ordning. Göra i ordning fågelautomaten till vintern. Men när jag summerar var det ändå en bra läshelg. Jag har läst klart texterna till detta moment i filosofikursen inför de båda sista inlämningsuppgifterna som ska förfärdigas denna vecka, forumdiskuterat filosofi, fräschat upp minnet av Camus Främlingen som jag ska skriva om till på fredag, och dessutom läst tre böcker, eller två och en halv, en av dem var påbörjad.

Aftonland av Therese Bohman. Fick en lite dålig start, eftersom det var ett par rader som kändes som upprepning. Men den tog sig. Kanske skriver jag mer om den senare. Men man kan konstatera att Bohman skriver om samma kvinna i varje bok, någon som känner sig ensam, lever ensam, intellektuellt begåvad, dricker för mycket och tänker en del på sex. Det har nog blivit lite mer sex för varje bok om man tänker efter. Det finns några partier i boken som är lite mer resonerande kring olika samhällsfenomen, relationsfenomen, familjebildningsfenomen. Kanske återkommer till det, om boken sitter kvar om några dagar. Slutet är rätt roligt ändå, man blir förtjust. På det hela taget lättläst, fast visst är dialogerna ibland aningens krystade?

Sen läste jag ut Oline Stigs Över gränsen. Noveller. Ganska märkliga, skruvade, det blir bara tokigt utan åthävor, tyst. Den mest märkliga Fåglarna i Reims, som känns som en dagboksskildring. Jag undrade när den novellen skulle börja, men sen var den slut. Egentligen gillar jag det, en ögonblicksblid av ”inget särskilt”, bara vanliga smådramer.

Och igårkväll började jag läsa Kim Thúys Ru. Den gick fort att läsa, tog bara några timmar. Vacker historia, absurd och småkomisk ibland. Det fanns som en lins mellan berättarens betraktelse, och verkligheten. Det man skulle fundera lite mera på, om man skulle fundera mer, är rättfärdigandet av mammans strategier att förbereda barnen på livets hemskheter. Tänk om det inte var strategier? Men vad spelar det för roll? En bra bok, annorlunda, drömlik fast verklig. Jag fortsätter med nästa Mãn.

Men den här veckan ska väl ägnas mest åt inlämningsuppgifter, tror jag. Och skjutsa rara barn. Och arbeta.

Om Nobelpriset i litteratur

Alltså, jag vill ju inte vara den som är den. Neggig och avog mot Svenska Akademiens val. Jag kan inte alls bedöma kvalitén i Dylans texter. Faktum är att jag inte kan komma på en enda som jag hört. Men det har jag såklart gjort, antar jag. Har man gjort saker man inte är medveten om?

Nåja.

Men, jag har i alla fall ett starkt argument mot valet av Dylan som pristagare. Och det är att det devalverar priset. Det devalverar priset eftersom han trots allt är en kändis-pop-ikon för i alla fall någon generation. Typ Horace Engdahls. Nu kanske man inte kan argumentera mot valet av just den anledningen, med tanke på att vanliga författare som brukar få priset säkert också är Horace Engdahls generation. I överförd bemärkelse.

Men, grejen med dem, de andra alltså, är att de brukar vara rätt lite kända, eller i alla fall ”svåra”, eller nå’t. Det brukar vara som att när man får reda på pristagaren tänker man ”Oj, nu måste jag till biblioteket och låna”. Men det känner jag inte alls nu. Nu är det mer ”Jaja, jag får väl vänta på nästa år då.” Och det blir jag irriterad över. Det jag kräver av Svenska Akademien är att de kittlar min läslusta, får mig att vilja läsa något jag inte läst förut, så mycket, med största sannolikhet. Så är det inte nu, trots att jag inte känner igen texter av Dylan. Men det spelar ingen roll, för jag har ingen lust. Det synes mig urboring och jättemainstream att lyssna på Dylan. Jag kan säkert göra det vilken dag som helst, så varför anstränga sig?

Alltså, det är ett viktigt kriterium att det ska vara något som väcker lust, som kanske verkar aningens ”svårt”, eller något. Om Margret Atwood fått priset, t ex, skulle jag bara läst mer.

Men Dylan … det känns så himla antiklimax.

 

 

När omstörtningen uteblev

Jag hade stora förväntningar på I love Dick, av Chris Kraus. Jag kan säga på en gång att de inte infriades. Förväntningarna baserades på det jag läst om hur kvinnor tyckt de hade ett liv före I love Dick och ett efter, om uppbrott och förändring i bokens kölvatten. Jag läste och läste, och väntade på det där ögonblicket när som en våg skulle gå genom kroppen och världen plötsligt skulle se klarare ut. Den kom aldrig. Jag läste och läste, vadade i utgjutelser om konstverk och kvinnliga, missförstådda konstnärer. Det var på slutet i boken, andra halvan. Den första halvan innehöll mest brev till Dick. Anteckningar från livet. Och spridd upprördhet över att alltid vara i skymundan.

Dick är en undflyende typ, man får naturligtvis inget grepp om honom. Och faktiskt tycker jag den här (romanens) Chris är mer än lovligt knäpp. Hon får väl ta och skärpa till sig. Inse att det är ohyggligt fånigt att vara så besatt så länge. Ett tag, några månader på sin höjd, okej. Men sen? Hur går det att hålla fixeringen levande? Det måste bero på enormt missnöje med livet. Och för all del, så kan det ju vara. Men skulle han fixa till det. Dick?

Jag är antagligen feministiskt obildad, men vad var det som var så feministiskt och fantastiskt? Var det insikten om hur dold hon var bland de berömda männen, hur de tar plats, och hur de avfärdar kvinnligt konstnärsskap? Ja, jag säger inte emot, så är det säkert. Men det var som om det var en klagosång, och inget kom ur det. Och jag kan tänka mig att om man är väl insatt i den världen, är det möjligen större igenkänningsfaktor. Jag kände mig mest bekymrad över oförmågan att ta tag i något alls, att bara vara offer för sina känslor. Alltså bara. Och hela tiden.

Men vad var så förklarande? Hur skulle jag omstörta mitt liv nu då? Ja, inte vet jag. En besvikelse i det hänseendet. I övrigt. Tja, lite långtråkig roman, men bitvis lite smårolig. Jag minns inga särskilda avsnitt just nu, men de praktiska handhavandena som fastighetsmagnat var ju lite småroligt, har jag för mig. En sak som avslöjade den, tidsmässigt, vad den enda laptop Chris och Sylvère delade. Det daterar den tjugo år tillbaka i tiden. Minst.

Vad ska jag nu hitta som är omstörtande? Inte lär det väl vara Aftonland, av Therese Bohman, som jag genast började läsa. Och irriterade mig på, språkligt, redan på andra sidan, det var lite oväntat, men det kanske var en engångsföreteelse. En lapsus. Men det var väl i sig omstörtande. Nåja, jag har förväntningar på den också.

Faran med begränsat tänkande

Antag att du springer över en kurva, den blå i figuren nedan:

kurva1

Då tänker du förstås ”Åh, den där var spännande, undrar om jag kan förstå den?” och så sätter du igång och tänker. Och till slut har du förstått dig på den, du har utarbetat en ekvation för den. Ekvationen är den svarta linjen. Den stämmer hyggligt bra med den blå kurvan, det ser man. Att det inte stämmer helt kan ju t ex bero på att den blå kurvan är verkligheten med lite störningar sådär, medan din ekvation är en modell för att försöka förstå hur verkligheten är beskaffad.

Den blå kurvan är den verklighet där du brukar befinna dig. Den svarta kurvan duger fint för att beskriva din verklighet, det ser vi tydligt. Du vet förstås att verkligheten i verkligheten är lite större, eller kanske mycket större, men det är inte så viktigt tycker du, för du är ju inte där. Inte din familj, eller dina vänner heller. den värld du lever i befinner sig där mellan 10 och 50 (på x-axeln). I alla fall just nu. Var den kommer att vara i morgon eller nästa vecka vet du ju inte, men det är ändå rimligt att tro att den kommer att vara mellan ungefär … 10 och 50, det är bästa gissningen baserat på erfarenheten.

Nu vet ju du också, eftersom du är en hyggligt intelligent individ, att det inte är säkert att verkligheten verkligen ser ut som du tror, som din modell, om man går lite utanför 10 eller 50. Men du tycker det duger att ha en bra modell för det som händer där du är. Du behöver inte en så bra modell som möjligt, du behöver en som för det mesta fungerar.

Ska vi ta och titta hur det ser ut utanför din verklighet? Såhär ser det ut:

kurva2

Den blå kurvan är densamma som i den första figuren, men vi ser den i ett större område, mellan -100 och 100 (på x-axeln) istället för mellan 10 och 50 som i första figuren. Den röda kurvan är den modell du hittade på, den svarta ”linjen” i den första figuren.Om du tar din modell, den svarta linjen, och drar ut den till ett större område, ser den ut som den röda kurvan i den andra figuren. Vi ser att det fortfarande stämmer bra i din första verklighet, den mellan 10 och 50. Men i den större verkligheten stämmer den inte alls! Din modell är ingen bra representation av verkligheten.

Det jag har beskrivit nu är en illustration av skillnaden mellan den uppfattning som Hans Ruin representerar och den som Torbjörn Tännsjö representerar, i samtalet om Kontinental och Analytisk filosofi i ett avsnitt av Filosofiska Rummet. Analogin haltar lite, eftersom Tännsjö inte gör anspråk på att ha funnit verkligheten. Det han däremot förespråkar, med sina tankeexperiment, är att titta längre bort än i ditt vardagsintervall, 10-50. Om man tittar längre bort, undersöker vad som händer om man tänker till plus och minus oändligheten, har man större chans att få en kurva lite mer lik den blå i alla fall. Det är ingen garanti, men om man bara tittar på intervallet mellan 10-50 har man definitivt ingen chans, och det är enbart tur, och ingen som helst förståelse, som isåfall ligger bakom en eventuell överensstämmelse.

Hur man inte kan tycka att man behöver bästa möjliga förståelse i alla möjliga sammanhang, har jag svårt att förstå. Man kan aldrig veta vad man behöver imorgon, och att begränsa sig till den verklighet vi ser just idag verkar helt enkelt inte förnuftigt.

Skämtaren Martinson

Aniara, av Harry Martinson. Utkom 1956. Gick framstegsoptimismen för långt?

Jag har lyssnat på den som ljudbok några pendlarvändor till jobbet, i uppläsning av Ulf Palme. Och när jag satt där och körde, och lyssnade på den för all del sympatiska rösten och melodiösa texterna, tänkte jag ändå: Detta kan inte vara seriöst, det måste vara ett skämt. Som det här:

du gammar ner dej och blir jail och dori.
Men gör som jag, jag sitter aldrig lori.
Här slumrar ingen chadvick, putar Daisi,
jag rörs i gejdern, jag är vlamm och gondel,
min dejd är gander och min fejd är rondel
och vept i taris, gland i deld och yondel.
Det är ju fyndigt och allt. Men ändå .. är det på riktigt? Verkligen? Nu låter ju inte hela verket på det där sättet, det finns en del roliga ord som kunde uppfunnits på vilken teknologpub som helst.
Som till exempel tredje vebens gång
i fokusverken,
och nionde protatorns rörelsebesked
i flimmerskedet innan väljarcellen
tar hand om allt, fördelar, sammanför.
Kanske är det för att jag lyssnat, och hängt upp mig på de påhittade orden. Naturligtvis ska jag ju se bortom det, och då tycks det handla om hemskheter med den tekniska utvecklingen.
Men, om vi bortser från det också, och tänker på hur det skulle vara att hjälplöst fastna bortom räddning ute i rymden. Vad skulle man göra då? Skulle några bli helt apatiska, passiva, några få allmän panik och några sätta igång med frenetiskt, men kanske meningslöst, uppfinnande? Jag hoppas jag skulle tillhöra den tredje gruppen där.
På något sätt anknyter det till meningen med livet, eller meningen med liv utan död. Tänk om man kunde leva för evigt. I texter av Martha Nussbaum och Bernard Williams har jag just läst argument mot evigt liv. Alltså de argumenterar för att det inte vore önskvärt. Man ska vara försiktig med vad man önskar, det är svårt att föreställa sig det man inte vet, men nog skulle jag tycka evigt liv (utan sjukdom, smärta och sådana fysiska hemskheter) vore lite tilltalande. Tänk att se vad som händer! Att få vara med om fascinerande utveckling. Kanske hemsk också, för all del. Deras argument är att man skulle bli uttråkad. Att det vi värderar i livet nu är beroende av att vi har ändligt liv. Vissa saker skulle inte vara värda något om det inte vore så att vi förväntade oss död. Men problemet med deras resonemang är att de inte tänker sig att man utvecklas, att man är samma trista människa som nu som bara upprepar typ samma saker. Och det vore väl inte så kul. Men om man lär sig nya saker hela tiden? Förstår en massa, får följa utvecklingen i teoretisk fysik, tex. Och kosmologi. Visst vore väl det rätt spännande?
Kanske passar det där med evigt liv olika människor olika bra? De som gillar att fokusera på praktiska saker i livet, som hus och inredning och resor och så’nt, de kanske blir mätta. Men om man är intresserad av intellektuella utmaningar måste det väl finnas rätt mycket kvar att utforska. Jag är beredd att anmäla mig frivilligt till denna livets tristess. Aniara eller ej.

En ovanlig händelse

Igår hände något ovanligt. Jag tittade på TV! Lilla Dotter är hemma och sjuk, och hon låg i soffan med TV:n påslagen. Det var efter middagen, jag hade gjort i ordning i köket. Det glänste kan man säga. Verkligen. Klockan var halv åtta, det var nästan helt mörkt ute, vi hade tänt ljus. Och jag var på väg upp till arbetsrummet för att sätta tänderna, eller snarare spänna ögonen, i några texter om Döden. Men, jag hade inte pratat med Lilla Dotter nästan någonting och hon hade varit ensam hemma hela dagen. Så jag slog mig ner i en fåtölj. Och läste. Nu måste man inte prata för att umgås, att sitta bredvid är en alldeles särskilt bra sorts socialitet. Praktiserbar, kan man säga. Och kraftigt underskattad, rent allmänt.

Nåväl, TV:n var på, och en deckare startade, Drömmar ur snö hette den. Det var ju Gotland, så jag satt kvar, och slötittade först, men sen följde jag med lite mer. Lilla Dotter och jag pratade. Och vips var den slut. Jag hade kollat på en hel film! På TV!

Vad ska man säga om den då … Det handlade om mord förstås, och en utredningsgrupp där den här kvinnliga polisen var själva huvudfiguren. Och hon hade två barn, och man fattade inte riktigt om maken var död eller om de var skilda (fast senare läste jag att i filmen är han död och boken är de skilda, det förklarar saken). Och i utredningsgruppen finns en psykolog, tror jag, och de kände varann sen studietiden. Det verkade nästan som om de haft ihop det då, han verkade ångra att han liksom inte slagit till då.

Två saker retade mig, det ena var deras oprofessionalitet, de pratade om sin relation och hånglade under uppdrag. Fyfy. Det var förtusan nästan så att det skedde ett mord bara för det. Men det som var värre, var den antydda klichén om psykologen som hade egna problem som han inte kunde handskas med. I det här fallet var hans problem barn. Han kunde inte hantera hennes barn. Inte det att han var elak eller monstruös eller så. Han mer … icke-var, smet, fegade ur. Inte nog med att det var klichéartat, det var dessutom ytligt och det fick varken förklaring eller slut. Onödig bihistoria. Varför var den med. Själva mordgåtan var väl inte heller världens mest geniala, men … uppenbarligen satt jag kvar och tittade i alla fall. Märkligt det där.

Hade det inte varit för sällskapet, hade jag tyckt att det var mer spännande att tillbringa den där 1,5 timmen med Döden istället. Alltså den filosofiska döden, inte den mordiska. Meningen med Döden, som begrundas nu.

Vägbulor och idémassor

Jag åkte till biblioteket strax före lunch, för att hämta några böcker jag reserverat, Stephen Kings Att skriva och T.S. Eliots Det öde landet, båda hörande till skrivkursen. Som vanligt tog jag en extrarunda och kollade lite i hyllorna. Vad är litteratur? av Sartre kunde jag naturligtvis inte motstå. Jag kunde inte heller låta bli att skumläsa lite. Han börjar med att diskutera vad som skiljer den som skriver prosa från den som skriver poesi, eller målar, eller ägnar sig åt musik. Och konstaterar, som jag var inne på häromdagen, Sartre och jag liksom, det där med känslorna: ”Poeter är människor som vägrar att utnyttja språket.” Jag vet inte om jag kommer läsa hela, eller bara göra nedslag här och där. Det tycks som om frågan om skrivandet är ganska filosofisk, vilket man kanske inte ska förvånas över.

Men, sen körde jag tillbaka till jobbet, och på trettiosträckan precis utanför biblioteket höll man på att ordna en vägbula, ett farthinder av allra värsta sort. Jag funderade på varför man gör vägbulor på trettiosträckor, när det ändå går så väldigt långsamt. Det är faktiskt inte alls bra, eftersom när man ser ett sån’t farthinder, som riskerar att slå sönder bilens underrede om man kör för fort, så kör man naturligtvis inte fort. Trettio funkar. Men grejen är att man är så fokuserad på den där bulan för att kunna manövrera bilen över den, att man liksom missar omgivningen. Uppmärksamheten för stokastiska cyklister och annat löst folk runt gatorna liksom nästan försvinner. Och det tycker jag är lite dumt. Sen tänkte jag på en annan sak också. Och det är att om man nu ändå vill ha vägbulor för att försöka hindra trafiken på effektivaste sätt, varför inte göra massor av vägbulor? Man skulle ju faktiskt kunna göra typ en puckelpist av vägen. Då kommer det inte gå fort, jag lovar. Kanske kommer det inte bli någon trafik alls. Och då blir hastigheten definitionsmässigt noll. Vägsäkert!

Det finns faktiskt gator med puckelpist, liten puckelpist, kullerstensgator. Avskyvärt. Man kunde kanske gräva upp kullerstenen och lägga om den i en park om man vill bevara den?

Ja, men det var inte slut med dagens idéer där. Nejdå, för sen började jag metatänka, jag tänkte på idéer. Det retar mig att jag får så många idéer och tankar när jag kör bil. Eftersom jag inte kan stanna och anteckna, och jag har visserligen funderat på att spela in på telefonen, men det har aldrig blivit av. Men, jag tänkte att det kanske är en bra idé ändå att ha massor av idéer och sen glömma bort dem. Om jag kom ihåg allt skulle det bli stockning och ingen plats för nya idéer. Nu rullar de på, liksom, och ett tu tre kommer jag ihåg något ändå.

Nästan framme vid jobbet finns en sista rondell. Några killar i tolvårsåldern sprang över gatan, på övergångsstället, det var aldrig någon risk att de skulle bli påkörda, med hamburgare och läsk i händerna. Jag drabbades genast av en hypotes, de sprang antagligen för att hinna med en buss. En buss kom mycket riktigt, och jag ville ju undersöka hur det föll ut, om de hann, så jag körde lite lugnt in i rondellen och kollade åt busshållet, typ 180 grader bakåt. Sen kom jag på att det inte var världens bästa idé att göra den typen av experiment när man kör. Men det gick bra. Och vad ska man göra, när den stackars hjärnan gör sitt bästa för att sysselsätta sig här i världen? Tänk om jag har för lite att tänka på? Jag kanske måste läsa mer?