Trilog

För drygt ett år sen ägnade jag några månader åt dejting, nätdejting. Kul grej, liksom. Jag insåg snabbt att det gällde att ställa krav, vara ganska specifik, för att det skulle bli någon styrsel på det där. Så jag ställde krav. Ett krav jag ställde, som ställde till det, inte för mig, men för de potentiella männen, var krav på utbildning. Hög utbildning. Grundutbildning på universitet eller högskola som minimum.

Det var en ren riskkalkyl. Det garanterar naturligtvis inte klartänkthet, sunt förnuft och vuxet beteende, som jag vill ha, men det ökar i alla fall chansen att hitta det. Och motsatsen minskar chansen (även om den existerar). En optimeringsfråga bara. Jag hade varken tid eller lust att dejta mig igenom Sveriges manliga befolkning i lämplig ålder och lämpligt civilstånd.

Detta var tydligen kontroversiellt, det upprörde mÃ¥nga män. Jag fick mail om att inte ge folk chansen, att sortera bort, vara elitistisk. Etcetc. Och sÃ¥ var det naturligtvis. Jag är elitistisk ibland. När min erfarenhet säger att jag har fog för det (vad ska jag göra annat än ge erfarenheten ganska hög vikt? Det kallas att lära sig av sin livserfarenhet). Jag sorterade bort. Det var ju jag som skulle dejta. Jag fÃ¥r ställa upp vilka kriterier jag vill. Det är inte en mänsklig rättighet att dejta mig. ”Rättvisa” är inte ett tillämpbart begrepp när det gäller vem jag vill träffa. Inte alls.

Nu var det ju så, att de som anförde argument av den typen, av rättvisetypen, genast diskvalificerade sig själva, de uppfyllde inte grundkravet på att tänka klart. Helt klart. Väldigt praktiskt sållningsverktyg alltså.

Men rättvisa är ett lustigt begrepp. Ibland verkar det som om människor tycker att de ska ha saker utan att göra något för det. Att man bara ska få. Att alla har rätt till precis allt, utan motprestation. På andras bekostnad till och med. Varifrån kommer de tankarna? Ville, Valle och Viktor?

I en blogg som kommenterar den friande domen (där bloggskrivaren har avvikande Ã¥sikt mot det domslut som meddelats), noterade jag denna lilla lustighet idag, se bilden nedan. Det blev sÃ¥ … absurt pÃ¥ nÃ¥got sätt. SvÃ¥rt att inte le litegrann Ã¥t livets märkligheter.

Idag har jag gjort studier. Jag åkte till Alsta Trädgårdar. Ett intressant ställe, där jag brukar genomföra fältstudier av människor. Av en speciell sorts människor, jag tror inte man kan säga att det är ett för befolkningen representativt urval. Det är någon sorts kulturmänniskor som åker dit. Man kan inte klandra dem på något sätt, eftersom det är en ganska skön miljö. Gamla växthus, någon konstutställning och riktigt bra fikagrejer som kaffe, mackor, tårtor och bullar. Och inomhus en öppen spis som i alla fall vintertid brukar vara igång.

Idag var det ganska mÃ¥nga där. Alla var par, eller smÃ¥ grupper, utom jag förstÃ¥s, jag gjorde ju studier, i olika Ã¥ldrar. Mest runt 60 naturligtvis. Ett yngre par som sÃ¥g ut som de kommit fel, de sÃ¥g ganska oroliga ut. Sen var det ett par i min Ã¥lder, ganska lÃ¥ngt frÃ¥n 60 trots allt, som drack saft. Ett par med sin vuxna dotter som hade vita ben, orange kjol med volang och nylonstrumpor, alltsÃ¥ vi talar inte stay ups här, utan mer stay downs. SÃ¥’na som bara sitter pÃ¥ fötterna. De syntes i de breda skorna. Det sÃ¥g ganska obekvämt ut.

I nästan alla fall gick kvinnan i paren ut och satte sig vid ett bord, i trädgården, och efter en stund kom mannen med en bricka med kaffe och chokladtårta med massor av grädde. Jag hörde samtalen mellan några par. De diskuterade, eller rättare sagt kvinnan berättade, om hur några olika människor hängde i hop släktvis. Eller om det var på något annat sätt. Och vem som fått barn och i vilken skola barnet gick och vilken lärare barnet hade. Det kändes mer som att de aspirerade på att vara kulturmänniskor. På något vis. Lite för högljudda, lite för vulgärt samtalsämne. Enligt mina studier på området.

Ett par satt och läste varsin tidning. Varsin del av DN. Såg rätt avkopplande ut. Såg ut som drivna kulturmänniskor.

Ett perfekt kulturmedelpar såg sig omkring. Kvinnan gick till slut iväg, medan mannen satt kvar. Hon tittade på stramaljbroderierna som var utställda. Hon fick uppenbarligen inte med honom på det. En liten schism. Mannen bör givetvis följa med även om inga motorsågar är broderade. Och även om han avlider av tristess. Ett mått på mental styrka.

Och jag undrade vad de tänkte. Vad de gjorde där. Alla människor. Var de där för fikat? Bra ställe att åka till, spendera en timme eller två en söndag eftermiddag. Innan kantarellsoppan och söndagssteken. Var de där för att kolla på lammfällar och färgat silke och importerade tvålar som doftar magnolia? Eller stramaljbroderierna? För de hade inga kameror, så de var väl inte där i studiesyfte, som jag?

Ja, alltså, om Dagens Industri kan vara dramatiska med sina rubriker, i rena faktafrågor, så kan väl jag.

Förra veckan läste jag en dramatisk utfästelse:

Summon the courage to allow your heart to be broken by a blessed catharsis that will ultimately heal your heart so it’s even stronger and smarter than it was before the breaking.

Nu är det inte många timmar kvar innan det utlovade katarsis bör ha skett. Jag tänker inte meddela huruvida det har skett, eller förmodas ske. Det är inte intressant här. Det som är intressant är hur man ska förhålla sig till drama. Oavsett om det är börskaos eller krossade hjärtan. Kanske till och med sammanfaller.

Jag kan tänka mig ett antal approacher.

En är att helt enkelt stå där i stormen och face it. Come what may. Det kan vara en ganska tilltalande tanke ibland. Dels om man är lat och inte orkar fundera. Dels om man är lite kaxig och tycker att det inte spelar så stor roll, det som trillar över en fixar man. Jag är lite svag för den senare vinklingen måste jag säga.

Men man kan också tänka sig andra angreppssätt. T ex kan man ju dra undan mattan för det som öht skulle kunna orsaka broken heart, eller katastrof pga börskaos. Man kan helt enkelt sälja hjärtat. Eller aktierna. Bort. Väck. Finns inte mer. Också en relativt konstruktiv approach skulle jag säga.

Sen har vi den ultimata lösningen. Den man får ta till när inget annat står till buds. Den sista utvägen. Ingenjörens bäste vän; Definitionen!

Hjärta? Nää, nä, det där är inget hjärta, det är en fysikalisk kroppsdel som pumpar och ventilerar blod. Typ. Muskel. Du vet, en sÃ¥’n man tränar. GÃ¥r sÃ¥ bra sÃ¥. JasÃ¥, du tänkte pÃ¥ känslor? AlltsÃ¥, du vet, det var mÃ¥nga Ã¥r sen jag ledde om de där nerverna, de gÃ¥r nu bÃ¥de via hjärnan och alla andra muskler. Funkar himla bra faktiskt. Filter. LÃ¥gpass. Hur bra som helst. Kan rekommendera det.

Börskaos? Njae, lite dynamik är nyttigt. Inte alls bra med monotona funktioner. Liksom inget liv i dem. Bara tråkigt.

Osv.

Så gör man.

Idag är jag på dåligt humör. Tror jag. Jag vet inte helt säkert. Något som möjligen tyder på att jag är på dåligt humör är att jag tycker nästan allt jag läst idag är rappakalja. Enfaldigt, inskränkt, korkat. Osv. Jag behöver nog inte fortsätta mer, du fattar poängen. Några smarta saker har jag läst. Som tur är. Men inte så många. Mest intetsägande ordvolymer. Människor som måste krysta fram ord fast sammansättningen av orden helt uppenbart saknar mening. Floskler. Klyschor. Någon som tycker de måste säga något fast de egentligen inte har något att säga. Eller ska jag vara vänlig; människor som vill säga något bra men inte har förmåga att vare sig tänka det, eller uttrycka det. Eller ännu vänligare; de har bara svårighet att uttrycka det.

Så, varför irriterar jag mig på det? Är jag så jävla smart själv då? Skriver genomtänkta, balanserade och kloka saker hela tiden? Japp. Just idag tycker jag det. Jämförelsevis. Eller jag säger det i alla fall. Även om det inte alltid är sant. Bara för att jag har lust med det. Bara för att jag är på dåligt humör.

Men spelar det någon roll om det trillar omkring ord av människor som tänker som Nalle Puh, emellanåt? I princip inte, kanske. Förutom att just idag ville jag bli road av smarta saker. Jag behövde det. Jag behövde något tungt att tänka på. Att belasta hjärnan med. Då vill jag för sjutton inte läsa självklarheter! Eller intigheter.

Jag tänkte såhär. Eftersom vi inte vill att detta ska upprepas, så vill jag ge lite inspiration, det är ju konstruktivt, till vad jag skulle vilja se. OK? Något åt det här hållet, kan jag tänka mig. Det skulle jag njuta av att läsa. Det skulle få mig på gott humör. Kan vi säga så? Imorgon tar vi nya tag. OK?

Vad gör du? ropade Lille Son i trappen när han kom ner nu på morgonen.
Läser svarade jag. (Läsa innefattar allt från ströläsning för nöjes skull, till artiklar och rapporter som har med jobb att göra.)
Åhhh, du läser ju alltid sa han.

Det är nästan en ritual. Han frågar, och nästan alltid när han frågar läser jag. Kanske ställer han frågan precis just när jag läser, alltid, och inte när jag gör andra saker, som att t ex laga mat, eller städa. Vilket faktiskt också händer. En viss miniminivå av stökkontroll måste ändå hållas. Annars kan jag inte läsa. Eller skriva. Eller tänka. Och mat måste vi alla ha då och då.

Varför läser du och skriver så mycket undrar han.
Därför att det är intressant, och så jobbar jag ju också säger jag.

Jag antar att det är bilden han kommer att bära med sig av mig. Sin barndomsbild av mamma. Mamma som hänger över en bok, eller över datorn, och svarar Mmmm, jag kommer, jag ska bara läsa/skriva klart det här. Undrar om han kommer att få aversioner mot läsande, eller tvärtom?

Min mamma plockar i köket, lägger på duk på köksbordet och sitter vid symaskinen. Min mormor stökar också i köket. Och stickar.

Jag har läst. Jag hade egentligen inte tänkt läsa, jag minns vilket stÃ¥hej det var kring boken när den kom ut. Jag vill inte läsa sÃ¥’nt. Och Drama Queenar stÃ¥r mig upp i halsen. Jag vill inte se, eller höra talas om, en Drama Queen till sÃ¥ länge jag lever. Jag är exempellöst trött pÃ¥ kvinnor med diagnoser. Orkar inte höra ett ord till.

Men, sen tänkte jag, att jag kan inte ha fördomar på det sättet. Jag läser. Objektivt. Jag betraktar.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein.

Lättläst. Vad kan det ha tagit, 4-6 timmar sammanlagt, att läsa den. Flytande språk. Bitvis absurdt rolig. Och tjatig. Otroligt tjatig. Jag tycker inte illa om boken. Inte alls. Inte tråkig alls. Jag tänker att eftersom hon skriver så, om sin ångest och om sin kamp mot självmordstankar. Så känner hon nog så. Det ska man respektera. Helt klart känner hon så. Men jag kan inte känna vad hon känner. Jag rycks inte med. Jag förstår inte problemet med psykvården, hon tycks ju få allt hjälp hon behöver. Hon tackar nej till att bli inlagd, t ex. Fast läkaren föreslår det. Och hon får uppenbarligen alla piller hon behöver. Att medicinen som vetenskap inte riktigt har helt koll på det där med psykiska sjukdomar, det är väl mest en fråga om tid.

Och en annan sak jag funderar pÃ¥. Om nu de som är psykiskt sjuka vill bli lyssnade pÃ¥ … när vill de bli lyssnade pÃ¥, i vilket tillstÃ¥nd? Det verkar liksom variera en del det där med vad man egentligen vill. Och vad man säger. SvÃ¥rt tycks det helt enkelt vara.

Och jag tänker på fler saker. Varför skriver man en sådan bok? För att det känns bra att berätta om sin sjukdom? För att människor ska förstå? Men människor förstår ju nästan aldrig något alls, varför ska man kräva att de ska förstå något som verkar helt obegripligt. Jag förstår att uppenbarligen känner hon som hon skriver. Men det är också allt. Till mig lyckas hon inte förmedla ångesten med ångesten. Jag känner mest att det är oreda i tankarna. Och jag tänker att jag har också tre olika processer igång, minst, hela tiden. Hjärnan vilar aldrig. Så varför tänker aldrig jag att jag skulle sluta leva?

Jag bryr mig inte om meningen med livet. Det är bara att leva. Därför det är kuligt. Men jag kan förstå att det måste vara himla frusterande att fastna i den tankeloopen. Att det inte är kuligt. Frustrationen att fastna någonstans där man inte vill fastna, kan jag förstå.

Uppenbarligen lever Ann Heberlein ännu. Med man. Och barnen har kvar sin mamma. Det tycker jag är rätt bra i alla fall. Men boken kommer inte att ge några bestående intryck i mitt medvetande. Varken i ämne, eller sätt att resonera. Jag hör antagligen inte till målgruppen.

Fast jag skrattade åt det där med feminismen.

Jag gick pÃ¥ Frankfurts flygplats i väntan pÃ¥ avgÃ¥ng till Arlanda. Hade gott om tid pÃ¥ mig och botaniserade i bokhandeln. Som vanligt. Hyllan med böcker pÃ¥ engelska (resten tyska förstÃ¥s) bestod mest av business-litteratur. Som vanlig. PÃ¥ en flygplats. PÃ¥ mÃ¥fÃ¥ plockade jag pÃ¥ mig ett par böcker, bl a The Shallows. Undertiteln, ”How the internet is changing the way we read, think and remember”, lockade mig. SÃ¥dant tycker jag är outsägligt spännande.

I boken sammanfattas en mängd forskningsresultat om hur tekniken påverkar vårt sätt att läsa, att tänka, att minnas. Framförallt hur det förändras av våra internetvanor, men också hur ny teknik, som boktryckarkonsten, har förändrat vårt tankesätt, eller våra möjligheter att läsa, skriva, tänka, minnas. Genom tiderna. Teorier om vad klocka och karta gjort för vårt sätt att tänka och minnas. Hur minnet påverkar vårt sätt att tänka. Om olika sätt att tänka. Om information och om kunskap. Om mänsklig intelligens och artificiell intelligens.

Internet gör oss till ytliga läsare. Inhämtare av information.

We are evolving from being cultivators of personal knowledge to being hunters and gatherers in the electronic data forest.

Att reflektera, analysera, associera och dra slutsatser. Att bygga visdom. Den förmågan minskar.

The more you multitask, the less deliberative you become, the less able to think and reason out a problem. You become more likely to rely on conventional ideas and solutions rather than challenging them with original lines of thought.

Om man kan googla allt, tycker man kanske att det är onödigt att minnas. Det viktiga är att man kan hitta informationen. Eller? Men om kunskap inte är ekvivalent med information blir det ett problem.

The art of remembering is the art of thinking.

sades tydligen redan 1892, av någon William James. Verkar lika aktuellt idag.

Evidence suggests, moreover, that as we build up our personal store of memories, our minds become sharper.

Det trevliga är att det inte verkar kört, utan att man faktiskt kan träna sitt minne, och bygga upp sina synapser och neuroner och signalvägar och allt vad det är för att minnas alla de där koderna till alla de där korten man har. Det verkar ju bra för tankeverksamheten, att faktiskt minnas. Det verkar inte vara så, som många påstår helt slentrianmässigt (antagligen av ren lathet), att man frigör plats för annat om man struntar i att minnas. Hjärnan fungerar inte som RAM eller hårddisk, den har inte begränsad plats. Den gör ny plats. Man har möjlighet att minnas hur mycket som helst! Visst är det helt underbart?

The Web is the technology of forgetfulness.

SÃ¥ det gäller att ta sig i akt … vi avstÃ¥r makten över vÃ¥r uppmärksamhet pÃ¥ egen risk med att överlÃ¥ta den till webben.

Nu är inte författaren teknikfientlig, inte alls. Inte jag heller. Det går inte att stoppa utveckling, eller begränsa. Den lever sitt eget liv. Och det finns förstås enorma fördelar med möjligheterna att snabbt hitta information. Särskilt om man växlar om till att tillgodogöra sig den.

När man läser boken undrar man till slut ”Men so what om djuptänkandet minskar, vad betyder det egentligen? Spelar det sÃ¥ stor roll? Vi mÃ¥ste ju följa med tiden. Inget är sÃ¥ patetiskt som bakÃ¥tsträvare. Och boken ger ett svar, ett förslag, till vad som händer med oss om vi slutar läsa, tänka, minnas och reflektera

… a slow erosion of our humanness and our humanity …

eftersom den, vår mänsklighet, bygger mycket på reflektion och kontemplation. Sägs det.

En ganska obehaglig tanke, att sluta vara mänsklig. Så jag tänkte att det är tur att facebook finns, så människor kan klicka gilla för olika behjärtansvärda ändamål, och attend olika events för allt från Earth Hour till trafikoffer. Bikt och avlat på facebook, för att fortsätta hoppa bland länkarna på internet, och känna som om tankar tänks, fast det bara är klick som klickas.

Google is the business of distraction.

Uppdatering av WordPress, flytt till annan server för PHP 5. Men eftersom jag kan mindre än ingenting om sådant, såvida jag inte anstränger mig, hoppas jag att det funkar med de ytliga instruktioner jag följt.

Av någon anledning har skrivandet här legat nere ett tag. Ett ganska långt tag. Nu tänkte jag mig ett återupptagande. Återupplivande, återuppståndelse. Rekonstruktion. Fortsättning. Av någon annan anledning.

Trilog ska återskrivas. Det återstår att se var det ska grävas. Det återstår att se vad som blir intressant. Vad som har rostat sönder och samman. Vad som vuxit nytt.

Här skulle vara några bilder. Men uppenbarligen behövs en del små finjusteringar av WordPress göras. Någonting har hänt under tiden jag inte har skrivit. Uppdateringar. Nya versioner av både det ena och det andra.

Och på skrivbordet ligger ett ben av en harkrank, alldeles ensamt, och sprattlar.

Emedan jag ägnat dagen åt att fundera över vad som är verkligt intressant och verkligt ointressant, uppenbarade sig ett intressant samband vars giltighet jag avser att i verkligheten undersöka. Vid tillfälle. Jag funderade nämligen helt slumpmässigt på Män, rent generellt, bara för att män är en så intressant människosort, som gör märkliga saker som man (jag) skulle vilja förstå. Som att gärna glo på när andra män slåss, visst är det obegripligt mystiskt?

Ja så jag tänkte att jag försöker hitta ett samband som förklarar mannen!

Man kan se mannen som en fraktal, alltsÃ¥ ”ett självsimulerande mönster med struktur i alla skalor”. Mönstret för mannen kan approximeras som en cylinder. Omkretsen och längden pÃ¥ mannens minsta cylinder är det mÃ¥tt som definierar den, mannen alltsÃ¥. Vi mÃ¥ste skaffa dessa mÃ¥tt. Även om IQ är ett grovt mÃ¥tt, kan vi välja det för att definiera mannens mer esoteriska egenskaper. Nu har vi alltsÃ¥ ett fysiskt mÃ¥tt, omkrets och längd för mannens skaldelar, samt ett icke-fysiskt mÃ¥tt, intelligens. Kan vi med dessa mÃ¥tt finna ett samband, helst linjärt i nÃ¥gon dimension, som förklarar mannen?

Jag vet inte, jag är ingenjör och öppen för alla alternativ. Men det är en första hypotes. Jag tänkte mig, såhär, att jag kommer att skicka ut en enkät till tusen män och be dem fylla i dessa mått. Jag är medveten om att måtten förmodligen alla kommer att ges med positiv bias, vilket gör att en riktig normering blir viktig. Exempelvis förväntar jag mig att medelvärdet för efterfrågat IQ kommer att vara ca 150, vilket inte är rimligt på något vis, alltså kommer jag att normera detta och de andra måtten med populationens medelvärde, kanske på ett inverterat vis eftersom man kan tänka sig en omvänd proportionalitet, s k överkompensatoriska effekter, på subjektiva och objektiva mått.

Vad jag ska göra med resultaten?! Herregud, inte vet jag! Detta är grundforskning och då kan man faktiskt inte kräva tillämpning på en gång!

För några veckor sen, jag har inte hunnit skriva om det bara, läste jag med stigande ångest SvD:s artiklar om kvinnliga ingenjörer och teknologistuderande.

Mina första tio år på min enhet på min arbetsplats var jag ensam kvinna. Sedan dess, ytterligare tio år, har det blivit många fler, skulle tro vi är i alla fall 25 % kvinnor på min enhet. Dvs ca 5 stycken (jag har faktiskt inte full koll måste jag erkänna). Jag har inget emot mina kvinnliga kollegor. I den mån vi arbetat tillsammans har det funkat precis som med mina manliga kollegor. Dvs bra. Det är trevligt med lite jämvikt i samtalsämnena vid fikat. Generellt tycker jag det är bra med en blandning av olika sorters människor. Oavsett om det gäller kön, intressen, nördighet, ursprung (och då menar jag såväl världsdelar som landsändar) eller vad det nu kan tänkas vara. Eftersom det är roligt.

Men, när någon tycker att det krävs åtgärder för att locka fler tjejer att bli ingenjörer tänker jag två saker:

1) Om man inte vill ska man inte.

2) Löneutveckling. Vad har hänt med läraryrkets löner sedan det blivit många kvinnliga lärare? Och banktjänstemännens löner (nu talar jag inte värdepappershandlare och finanshajar, som mestadels är män, utan de som sitter i kassan på banken).

När lönerna i kvinnliga yrken som lärare, sjuksköterskor, barnmorskor m fl blir jämförbara med byggarbetares och industriarbetares (om det nu krävs privatisering för att det ska hända). Den dagen ska jag också försöka hjälpa tjejer att inse ingenjörsyrkets fantastiska förträfflighet. Men inte förrän dess.

Om någon hittar min gamla, handskrivna, dagböcker från tonåren och utan att fråga mig, eller mot min vilja, publicerar texten, får jag skylla mig själv då? För att jag skrev dem? Får jag skylla mig själv om någon rotar bland mina grejer, med vilken rätt kan man fråga sig, och hittar mina högst privata saker. Mina högst privata tankar. Förlorade jag rätten till integritet och ett privatliv när jag skrev ner mina tankar på papper? Eller kanske i filer i datorn, hur väl låsta och dolda de än är. Är det som är dokumenterat på papper/filer ämnat för alla? Tillåtet för vem som helst att stjäla och publicera? Är det samma sak med journalen på sjukhuset, där min sjukdomshistoria kanske finns kvar. Mina bihåleinflammationer och min blindtarmsoperation. Journalerna från mina förlossningar, hur stygn lades och vilka smärtstillande medel jag fick. Är de också, eftersom de finns på papper, allmänt publicerbara utan vidare? Får jag skylla mig själv för att de finns?

Får man skylla sig själv om man blir angripen för att man skriver något för sin egen skull, privat, för att någon annan får tag på det? Är det rätt att gräva bland andras privata saker för att hitta något att publicera, t ex på facebook, och mobba den personen för?

Det är sÃ¥dant jag funderar pÃ¥ när jag läser ”artikeln” (jag har ingen lust att länka, sök själv)  som beskriver ett händelseförlopp pÃ¥ facebook. Jag häpnar. Expressenjournalisten skriver om flickan som fÃ¥tt sin sexuella erövringslista utlagd pÃ¥ facebook. Av brodern, som en hämnd för att hon avslöjat hans gömda öl för föräldrarna (inte för facebook-användarna). Expressenjournalisten Ã¥terger händelseförloppet utan kommentar, utan analys, utan att reflektera eller dra nÃ¥gra slutsatser över t ex privat och offentligt. Det finns en liten enkät, huruvida läsarna tycker att man fÃ¥r skylla sig själv när sÃ¥dant händer, om det beror pÃ¥, eller om det är riktigt illa. Enkäten och kommentarerna till artikeln ska tydligen stÃ¥ för ”analysen”.

Och jag häpnar ännu mer när det är så många som svarar att man får skylla sig själv om man skriver en sådan lista, och den publiceras! Men ännu mer bestört blir jag när jag läser kommentarerna till artikeln. Några kommentatorer ifrågasätter, med rätta anser jag, journalistiken i artikeln. Men de flesta verkar tycka att det är rätt åt flickan att få sin högst privata text utlagd på nätet! Hon borde inte ha skrivit den listan över huvud taget (man anar också visst moralisk indignation i en del kommentarer). När hon nu gjort det, skrivit sin privata, gömda, lista, är det, i kommentatorernas ögon, rätt att lägga ut den!

Var är respekten för människors privatliv och integritet?  Är andra människors privata, innersta tankar och drömmar, okej att publicera, bara för att man hittat dem? Får man skylla sig själv när man skriver för sig själv och någon använder sig av det? Vad är det man ska skylla sig själv för? För att man skrivit ner sina tankar? Enbart ämnat för en själv att läsa.

Och det spelar ingen roll om själva händelsen är sann eller inte, om den där listan är en bluff eller ej, om den är ett påhitt som cirkulerar på nätet likt katthistorier och annat trams. Det spelar ingen roll. Kommentarerna till artikeln avslöjar en människosyn som är fullständigt skrämmande vidrig. Jag hoppas de är bluffen isåfall.

När månen är full, kokar blodet som aldrig annars. Lusten kryper och åtrån dryper i kärl och leder. Då kan det var på sin plats att ta del av Expressens artikel om det nya sexet.

Genom att ägna sig åt njutningsfokuserat sex kan man förutom att upptäcka nya sätt att beröra varandra, känna sig mer bekväm med fysisk närhet och få en större kunskap om både partners och sin egen kropp.

Heureka! Man häpnar! Änlgatrumpeter och svandun trillar från himlen. Molnen är fluffiga. Sex ska vara en njutning! Det hade man aldrig trott. Revolutionerande, Expressen!

Och beroende på dagsform kommer givetvis olika formeringar ge njutning på olika vis, ja, när man kommit dit i njutningsfokuseringen. Men det får vi nog reda på i en annan artikel!

Jag är inte teknikfientlig. Tvärtom. Men jag gillar inte touch-knappar och displayer för att de ser coola ut, utan för att de tillför något extra och underlättar tillvaron. I ett hem behöver man robusta saker som fungerar. Och när de inte fungerar ska man kunna felsöka och avhjälpa felet i alla fall någorlunda tills man får tag i en professionell fixare.

Själva tanken med ett smart hem, att kunna sköta många sådant som ljus, värme, ventilation, larm mm via en display och förprogrammerade funktioner är förstås tilltalande, i teorin. Men i praktiken, när systemet hängt sig en fredag kväll när det är snöstorm och tjugo grader kallt ute, när det elektroniska låset slutat funka, inga lampor tänts och cirkulationen stannar. Då tror jag inte det är så roligt. Då vore man glad för en simpel nyckel och en vanlig strömbrytare.

Min entusiasm för ett KNX-system är alltså ytterst begränsad. Icke desto mindre talade vi med en försäljare på Hem- och Villamässan idag. Han gjorde det vanliga misstaget att med hjälp av sina fördomar göra en felaktig bedömning om särskilt mina tekniska kunskaper och förmåga att förstå. Är man van, eller är man van?

Han visade fantastiska funktioner, som att det är jättebekvämt att läsa sin tre mail på displayen när man kommer innanför dörren. Jag är inte helt övertygad om att jag vill läsa mina hundra mail när jag står innanför dörren med fyra matkassar och tre hungriga barn. Att programmera om systemet själv är heller inte att tänka på, det är alltför komplicerat. Det tar tre dagar för en erfaren elektriker att programmera om ljussekvenserna i huset. Enligt försäljaren. Då skulle jag vilja föreslå en förbättring av programvaran, om det är så komplicerat. Hur svårt kan det vara? Det är varken rocket science eller kärnkraftsanläggningar vi talar om här.

Men det som förbryllar mig mest är varför han tyckte att han behövde tala om hur fantastiskt det var att kunna tända alla lampor samtidigt eller släcka alla samtidigt, eller fyra med en knapp och tre andra med en annan. Han till och med visade på displayen vilken knapp det skulle vara. Jag undrar fortfarande varför han inte kunde berätta något som inte gick att räkna ut själv?

Lille Son går i tredje klass och är en ambitiös elev. Tyvärr tycker han matten är tråkig, eftersom den är enformig och alltför lätt. Varje vecka skriver de räknesagor som läxa. De får ett uttryck, t ex 130+72 = 202, som de ska skriva som en saga. Lille Son tycker det är meningslöst (jag kan inte säga att jag inte förstår honom). Men vi har kommit fram till att tråkiga saker ser man till att göra snabbt, så blir man av med dem och kan ägna sig åt det som är roligt. Lille Son har både anammat och systematiserat det synsättet. När jag tittade igenom hans räknesagebok visade det sig att alla hans räknesagor handlar om köttbullar.

Det var en gång 130 köttbullar som var ute och gick. Då träffade de 72 andra köttbullar och så promenerade 202 köttbullar vidare.

Sara stekte 50 köttbullar. Då kom Erik och åt upp 7 köttbullar, så det fanns bara 43 köttbullar kvar.

175 köttbullar var ute och körde bil. De körde över 17 köttbullar. Det fanns 158 levande köttbullar kvar.

Rationellt.

Roland informerar om att han trivs med hemmafru. Varför skriver han det på Newsmill? Vad vill han med det? Jag förmodar att han vill ha någon form av reaktion, han vill säga något med det. Annars hade han väl inte skrivit? Men vad ska man säga? Jag kan inte säga så mycket, hur skulle jag kunna det? Om han och hans familj trivs, då är det ju bra!

Han skriver ”Jag har förstÃ¥tt de senaste Ã¥tta Ã¥ren (min tid som förälder) att det inte är en alldeles rumsren känsla.” alltsÃ¥ att han trivs med arrangemanget, att middagen stÃ¥r pÃ¥ bordet när han kommer hem och att huset är städat. Klart som fan att han trivs! Det gör jag ocksÃ¥, extra mycket, de dagar maten är färdig när jag kommer hem! Men det är inte det som är det intressanta. Det intressanta är att han skriver att han varit förälder i Ã¥tta Ã¥r!

De Ã¥tta Ã¥ren har ingen relevans för den artikeln, den är information bara, hans äldsta barn är Ã¥tta Ã¥r, han har känt detta i Ã¥tta Ã¥r. Men det blir relevant i nästa artikel, där han bubblor över av förtjusning över de informationsmanipulationer han nyttjade för att försöka provocera. Där skriver han ”Roland har dessutom varit hemma med barnen sammanlagt i nästan sju Ã¥r”. Drömde han alltsÃ¥ om sin icke rumsrena känsla i sju Ã¥r först, innan han förverkligade den?! Det är väl inte särskilt ovanligt att en familj sammanlagt är hemma med smÃ¥ barn under säg sammanlagt fem-tio Ã¥r? Han var hemma sju Ã¥r, hans fru i ett Ã¥r hittills, och hon är fortfarande hemma. So what?

AlltsÃ¥, Roland vill diskutera hur man väljer att leva sina liv, och att det är upp till varje familj att bestämma. Ett tradigt budskap som lÃ¥ter ungefär som ”Om man är törstig ska man fÃ¥ dricka vatten om man vill, sÃ¥-det-sÃ¥”, ganska icke-kontroversiellt skulle jag vilja pÃ¥stÃ¥. Han försöker provocera lite för att fÃ¥ fart pÃ¥ diskussionen, sÃ¥ han använder det dynamitladdade ordet hemmafru.

Men hans artikel är ändÃ¥ inte tillräckligt provocerande, sÃ¥ han skriver den nya och hakar på Anna Ankas artikel. Han pÃ¥stÃ¥r att hon blir pÃ¥hoppad för det liv hon valt. Men det är givetvis inte sant. Hon blir inte utskälld för det liv hon valt. Hon blir utskälld för att hon uttryckligen säger att alla andra borde göra som hon,  att hon vet nÃ¥got ingen annan vet ”Jag önskar att fler svenskor gjorde som jag. Ni skulle bli mycket lyckligare.”

Hon gör precis det som hon och Roland anklagar alla andra för att göra när de kritiserar deras artiklar: Hon accepterar inte det liv som människor valt att leva! Hon säger sig sitta inne med ett bättre sätt att leva.

Vilket man väl även får säga att Roland därmed gör. Att han var katolik hade jag missat. Men det är väl ännu mindre intressant. Jag gillar matematik.

Den som sa’t han va’t.