Morfar gjorde rätt

Min  morfar, som var född 1914, var en noggrann person. Han hade ordning på verktyg och tog hand om saker. Han jobbade som lastbilschaufför under lång tid, jag vet inte riktigt hur länge, fram till någon gång på sextiotalet kanske? Sen var han grävmaskinist. Han gillade att greja med bilen. Han och mormor bodde i en lägenhet och parkeringen låg bakom sjuvåningshuset. Varje kväll gick han en runda och såg till att allting var som det skulle. Han gick igenom källarförrådet och såg till att allt var i ordning, han gick till parkeringen och såg till att bilen var låst, att inget konstigt hade hänt. Han visste allt om sin bil, i många år körde han Opel Kadett. Jag hjälpte honom att vaxa den. Det fick inte göras i solsken. Och det var ganska tungt arbete.

Det som hände mig häromdagen skulle aldrig ha hänt min morfar.

För ett par veckor sen skaffade jag nya vinterdäck till bilen. Jag lämnade in mina gamla vinterhjul, däcken byttes och jag kom tillbaka ett par dagar senare för själva hjulskiftet. Så nu har jag kört på dubbdäck i två veckor. Häromdagen ringde en snubbe från däckfirman och undrade om jag fått rätt däck, det var nämligen så att de hittat en uppsättning hjul med de däck som jag skulle ha, men hittade inga hjul med de däck  en annan kund skulle ha. Jag tror jag har rätt däck, sa jag, jag hade nämligen kollat att det stod rätt märke och variant på däcken, precis när de var bytta. Men, jag kunde ju inte svära på att de satt på rätt fälgar. Just fälgar är nämligen inte det jag lägger märke till mest här i världen. Jag stannade dock till på däckfirman när jag körde hem för att försöka hjälpa till att bringa ordning i frågan. Vi tittade på fälgarna som satt på mina däck, och vi tittade på de misstänkta fälgarna. De var uppenbart olika, även om de båda var Volvo. Så, hur avgöra saken, jag kunde inte direkt säga vilka som borde vara mina. Det skulle aldrig ha hänt min morfar. Han skulle haft benkoll på vilka fälgar och vilka däck som satt på bilen.

Men, min morfar hade ingen smartphone. Och jag drog mig till minnes att jag fotat Lille Son den dagen han fick körkort, och fick låna min bil för den första egna körturen. Och det var på vintern. Och bilen fanns med i bild. Så jag bläddrade fram bilden. Och se där, fälgar och allt. Rätt fälgar var inte de som satt på min bil. Snabbt som ögat, som värsta rally-depå tog fyra snubbar tag i saken och skiftade till rätt fälgar och däck. Max fem minuter tog det. Så nu har bilen nya vinterdäck en gång till.

Ett äventyr i vardagen. Tänk om jag inte haft telefonen, då hade jag kanske inte fotat sonen när han skulle köra, det är ju lite jobbigare att släpa fram den stora kameran, och då hade mysteriet med fälgen aldrig löst sig.

Sens moral; om man inte är som morfar är det tur att man har en smartphone.

Födelsedagsargument

I mitt flöde på facebook dök det upp en post som talade om att om Albert Camus hade levt hade han fyllt 105 år idag. Precis som min mormor. 105 år alltså, skulle hon ha fyllt i år. Fast inte idag.

Albert Camus har skrivit några av de bästa böcker jag läst, både Pesten och Främlingen är värda att läsa om och om igen. Pesten är särskilt minnesvärd för en passage där han skriver om godhet som den ultimata ondskan. Det är värt att tänka på.

Det är novembermörkt, och jag läser Torbjörn Tännsjös självbiografi, andra delen, Etikprofessorn. Den är inte riktigt lika intressant, än, som första delen (Vänsterdocenten), de första kapitlen har lite för mycket dagboksanteckningar över sig, lite för mycket internt pladder eller vad man ska kalla det. Men jag läste just kapitlet där han beskriver hur han argumenterat för att doping inom idrotten borde vara lagligt. Ytterst intressant. Inte för att jag egentligen har några starka åsikter kring det, jag tror inte jag bryr mig så mycket om ifall sportdårar dopar sig eller inte, fast jag skulle för all del inte vilja att mina barn gjorde det. Om de vore sportdårar. E-sportdåren räknas inte riktigt, hans sport gör sig bäst utan doping. Fast i hans fall kanske man kan räkna normal dygnrytm till doping. Det finns viss risk att doping inte skulle vara bra för dem senare i livet. Men, om nu folk, andra än mina barn då, nu vill ta sådana risker, så … tja, låt dem. Det finns många andra risker också. Men, det är inte det viktiga, det intressanta är argumentationen, som visar att det man själv slappt tänker när man slentriantänker och bara tar en lämplig åsikt, inte riktigt säkert håller ihop.

Vilket jag tycker är en viktig poäng med att fundera över resonemang som folk presenterar. Alltså att tänka på om man själv har hållbara argument för det man tänker. Oavsett i vilken sakfråga man tänker.

Horace Engdahl i Hablingbo

Det är inte så konstigt som det låter. Eller så är det det.

Som jag skrev häromdagen föll det sig så att jag lånade Ärret efter drömmen, och nu har jag läst nästan hela. I en essä skriver  Engdahl om Ulf Linde, ”Solisten Ulf Linde” heter den. Där beskriver han i början sitt första möte med Linde, under en middag med Svenska Akademien där han presenterade ett forskningsprojekt.

Som av en slump läste jag samtidigt Ulf Lindes Sammelsurium, bara det kändes som en märklig händelse, jag har aldrig läst något av Ulf Linde tidigare, och det enda jag läst av Engdahl är hans roman/aforismssamling Den siste grisen. Men Sammelsurium  ingår i en av kurserna, och samma kurs uppmuntrar läsning av essäer av olika författare. Helt slumpartat var det kanske inte.

Men i en av Ulf Lindes essäer nämns portalen i Hablingbo kyrka, vilken bara ligger några mil från där vi befinner oss nu. Alltså beordrade jag oss på utflykt dit idag. DoktorT är aldrig den som är den, han följde entusiastiskt med.

Och där var portalen.

Med storyn om Kain och Abel, och Gud sitter där och gör tecken. Det där med att inte avbilda Fadern tog man lätt på. Det var högerhanden Linde diskuterade.

Märkligt hur saker hakar i varandra.

När vi ändå var där, vandrade vi förstås runt i kyrkan och fotade. Det är ganska kul. Kolla här på altartavlan, vilka miner! Jesus och apostlarna antar jag, helt uppblåsta av allt ätande. Kolla spädgrisen, eller vad det är, som hänger där över tallriken. Visst ser de ut som dockorna i Beppes godnattstund?

Och sen, keruben där ovanför altartavlan, som ser osannolikt uttråkad ut.

Det är som att jobbet med att göra allt det här inte riktigt räckte till att göra passande ansiktsuttryck. Visst hade man väntat sig lite mer religiös extas eller något? Inte som att de ätit sig övermätta eller är helt less på situationen?

För att inte tala om den fråga allt detta leder fram till; Är Beppe Jesus? Eller Horace?

Avbrott

Ett par dagars tripp till ett ställe där tystnaden dominerar.

Det blåser inte. Solen skiner. Jag tänkte ta en promenad på ett par kilometer. Men på en gård stod en Rottweiler och skällde, så jag gick förbi och ville inte gå tillbaka, så jag fick ta en annan väg, det blev ganska långt. Men det gör ingenting, man tänker bra när man promenerar. Och sen när man kommer hem kan man bara skriva ner det.

När jag precis tagit ut några dynor och lagt dem på trallen, i solen, för att läsa, tittade jag upp mot himlen och då kom två örnar seglande.

På förmiddagen tog vi en promenad vid havet.

Och så har vi eldat.

Det är väldigt mysigt.

Wild and crazy

Ytterligare en bok som reserverats på biblioteket hämtades idag, Rich Boy, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vi får väl se. Cilla Naumanns Den oändliga familjen började läsas häromdagen. Det tycks utveckla sig ett tema här, läsande av de böcker som recenseras i de stora dagstidningarna. Läsandet av recensioner framkallar lust att kolla om det verkligen är som skrivs av recensenten. Stämmer analys och omdöme? Det måste undersökas. Men allt hinns inte med.

Det råkas skrivas i passiv form eftersom lyssnandet av Kallifatides Vänner och älskare går in på sin final, och där drälls det med sådan formuleringskonst. Man inspireras. Eller inte. Det är teknisk rapport, en annan favoritgenre.

Och när jag ändå var på biblioteket, tog jag förstås en extra vända förutom till hyllorna för reserverade böcker som står redan vid entrén. Parkeringstiden utanför biblioteket är bara en kvart, om man lyckas få en av de tre platserna längs gatan. Idag såg det upptaget ut. Men … det var en som höll på att fickparkera, och han hade kommit i fel spår eller var bara allmänt inkompetent som fickparkerare, så efter ett tag gav han upp. Då slank jag in på den platsen. Jag kan nämligen fickparkera, lätt som en plätt. Och inte nog med det, jag råkade nog utnyttja kvarten lite extra just idag, med tanke på att jag satt mig och läste lite i Ord och Bild, och Respons. Och i Respons läste jag om Emma Eldelins bok Att slå dank med virtuositeten, om essän, och då blev jag nyfiken eftersom en av mina kurser handlar om essäistik, och då fick jag lov att leta efter den. Naturligtvis. Och den stod inte på G som den skulle göra, utan på en liten specialhylla, kallad För finsmakare med osorterade böcker av särskild smal sort. Medan jag letade på G såg jag Horace Engdahls essäbok Ärret efter drömmen, och jag antar att det anspelar på Erich Auerbachs Odysseus ärr, ur vilken jag faktiskt läst en hel del, vilket gjorde att jag inte kunde låta bli att låna den också, Engdahls alltså, dessutom är ju Horace Engdahl Horace Engdahl extra allt just nu. En extra pikant liten detalj är att Stina Otterberg refererar ungefär tusen gånger till honom i sin avhandling, om Olof Lagercrantz, som jag just läser.

Det ena leder till det andra hela tiden. Tur att jag ska ha semester några dagar så att jag hinner läsa lite mer, och räkna lite mindre. Om inte DoktorT prompt tänker försöker få mig att göra utflykter och glo på stenhögar, förstås, men han brukar vara hänsynsfull nog och göra sådant på egen hand.

Förresten tycker jag det är uppiggande att det verkar uppstå kulturbråk ur tomma intet, precis som om materia och antimateria liksom kastar sig ifrån varandra och blir plötsligt mätbara. Som Agnes Lidbeck och Jan Guillou.

När jag kom hem, och maten stod i ugnen passade jag på att bläddra lite i Engdahls  bok. Läste innehållet. En essä, eller artikel, heter Livgivande natt. Jag hejdade mig innan jag började läsa den, tittade upp. Insåg att jag inte satt vid datorn på jobbet. Fördelen med analoga kottdjursböcker är att ingen så lätt kan övervaka exakt vad man läser.

Utanför läslistan

Jag fick för mig att det var dags för en ljudbok igen. Ljudböcker är sådär, det går långsamt och man kan irritera sig på inläsaren. Och man kan inte sätta märkpluttar där man vill. Men, ändå … Theodor Kallifatides Vänner och älskare. Lite mer än halva boken lyssnad. Jag är inte särskilt förtjust i att lyssna på Sven Wollter måste jag säga, han är alldeles för mycket skådespelare och dramatiserar som om det är radioteater. Och så slarvar han med artikuleringen och sluddrar ibland. Undrar hur mycket det påverkar uppfattningen av boken, egentligen? Det är lite väl många klichéartade formuleringar och beskrivningar. Ibland när ett resonemang startar, vet jag precis vilka ord som ska komma på slutet. Och så kommer de. Kanske beror det på inläsningen att det känns så? Vänner och älskare är väldigt … romantisk, kan man säga. Eller romantiserad är kanske ett bättre ord. I synen på kvinnor. Marja, som huvudpersonens snart döda hustru heter, finns liksom bara som bild, i behov av omhändertagande. Fast det är inte hennes mystiska sjukdom som gör det, utan huvudpersonens sätt att tänka och tala om henne.

Eftersom jag kom på att jag kanske kan, eller ska, eller behöver, inkludera några böcker av Kallifatides i den essä jag ska skriva i en av kurserna, gjorde jag en räd på Bokbörsen och införskaffade fyra stycken i ett svep. Bland annat den jag lyssnar på. Nu är jag lite rädd att jag ska höra Sven Wollters röst i dem alla.

Men, jag läser alldeles för mycket av svenska författare. Tror jag. Skönlitteratur alltså, filosofin är gediget utrikisk. Liksom den tekniska litteratur jag läser och skriver på jobbet.

I helgen läste jag ut Standardmodellen av Helena Granström. Ganska kul.

Drama

Häromkvällen när jag tankade bilen och stod och slötänkte, uppenbarade sig denna dramatiska syn framför mig. Jag kastade mig in i bilen efter telefonen för att försöka fånga den (synen alltså). Det blev väl ganska bra.

Nu ska jag läsa de sista tio sidorna av In i musiken. Ganska intressant bok. Jag känner en viss fördragsamhet med musiker som tycks engagerade och seriösa. Så till den milda grad att jag ska försöka lyssna på den förskräckliga jazzen med oupprört sinne.

 

När man inte har någon att prata med

Naturligtvis vet jag sedan länge att det inte är någon idé att diskutera de intrikata detaljerna i matematiska och fysikaliska tillämpningar, vilka approximationer som behöver göras på vilka grunder och hur man visar, eller gör troligt, att det överhuvudtaget går att göra så. Naturligtvis vet jag det. Jag kan knappt prata om det med någon på jobbet ens, det som handlar om mitt område. Det är för att det handlar om mitt område, och jag råkar vara specialist på det. Och när man jobbat så länge som jag, så har man mycket mer erfarenhet och känner till många fler intrikata detaljer, man har härlett ekvationer många gånger, än de flesta andra. Om man inte gjorde det, skulle man inte vara specialist, liksom. Så det finns aldrig någon att prata med. När jag upptäcker att jag behöver det, får jag tvinga en stackars kollega att lyssna. Han lyssnar oftast tappert och försöker komma med tama råd. Det är sällan de bidrar på ett direkt vis, det enda som bidrar är att han tagit sig tid att låta mig prata och då hör jag vad jag säger och kan korrigera mig själv, eller så kommer jag på  lösningen. Fiffigt tänkt där.

Ibland har jag försökt diskutera intressanta filosofiska frågor med utvalda offer i omgivningen, t ex på jobbet, men nu har det kommit till en punkt där det inte heller är någon idé. Och då är jag ändå bara på tredje kursen. Jag brukar börja entusiastiskt med något intressant som jag läst. Och så ska jag förklara det, och jag tycker jag förklarar problemet ganska klart och redigt, det brukar jag få som omdöme ganska ofta till och med, så helt taget ur luften kan det inte vara. Men det hjälper inte, för när jag har förklarat det intressanta problemet och just ska till och försöka diskutera olika angreppssätt, står den där människan som jag försöker prata med och ser ut som ett fån och säger Goddag Yxskaft. Och då blir jag ledsen och känner mig ensammast i världen.

Det spelar ingen roll att människor slänger sig med citat åt höger och vänster och låter som att de har läst och tänkt, sen när man synar saken så kommer man inte längre. Det är förfärligt.

Och ju mer jag läser, desto värre blir det. Hur kan det vara så?!

Nu är han ute

Hans alltså.

En produktiv kväll, först gjorde jag en seminarieuppgift i filosofi-kursen. De här artiklarna i Oxford Handbook of Free Will är inte helt buslätta att läsa. Det vill säga man får lov att läsa långsamt och tänka, och sen läsa en gång till. De förutsätter en hel del, att man känner till både gamla och nya kontroverser och argument och motargument och begrepp och resonemang. Men nu har jag inte läst just det, om hur historien utvecklat sig, vilka varianter och argument som man vältrat sig i under olika epoker. En fascinerande sak inträffar när man läser en text flera gånger, jag är ju inte så väldigt van att göra det, för det mesta kan man läsa en gång och så har man koll. Men jag måste säga att det är rätt roligt med lite mer utmaningar, att tänka att man ska läsa en gång till och se vad som framträder då.

Det mesta man gör annars är ju ganska ostimulerande. Hur ofta har man intressanta samtal, t ex? Hur ofta är det verkliga utmaningar på jobbet, t ex? Det kan vara småtrevligt, och det kan vara småroligt, men riktigt jäkligt svårt, eller intressant? Inte så ofta. Och är det inte det man suktar efter mest av allt? Att det ska dyka upp sådant, eller att man ska hitta sådant som gör att man inte kan tänka sjuttioelva parallella tankar och det funkar ändå? Sådant som gör att man måste tokfokusera. Vilan i tokfokusering är underskattad. Det är den man vill åt.

Sen när jag läst och skrivit klart, eller snarare lite, om det moraliska ansvar man kan tänkas ha som agent-kausalist, läste jag ut Se på oss nu. Om Hans som drabbas av begär efter hälften så gamla Harriet, och lyckas rättfärdiga det hela och på något sätt tänka att hans fru ska förstå det, och äktenskapet ska bestå och allt ska vara frid och fröjd och han en fortsatt gift man med viss status och en trevlig älskarinna. Och hans manlighet, och barnen, och hans syn på sig själv och allt går förstås åt skogen. Efter halva boken var det mest patetiskt och överfokuserat på sexskildringar, men sen måste jag säga att berättelsen tog sig, en lite mer oväntad vändning. Det var nog egentligen mest intressant där mitt i, sen blev det lite väl skissartat och många lösa trådar igen på slutet. Lite mycket antydningar och inte så sammanhängande längre. Många spridda idéer som skulle samsas. Hur kom det sig att alla de tre viktiga manliga ”huvudpersonerna” i övre medelåldern samtliga var tvungna att skaffa sig älskarinnor t ex? På olika prövande sätt. En mycket ung, en som var muslim och en som var en gammal flickvän. Som om författaren ville svepa igenom ett helt gäng med uppfattningar och idéer i ett. Lite mycket och lite ofärdigt. Kanske var det den manliga vänskapen som var den enda beständiga i hela romanen.

Hyfsat bra. Nästa roman blir nog Jeanette Wintersons Vintergatan går genom magen. Ja, och så läser jag Stina Otterbergs avhandling Klädd i sitt språk: kritikern Olof Lagercrantz, och Peter Bastians In i musiken.

En sak som lite irriterar mig är att det är samma böcker som recenseras i SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och några ställen till. Det blir en ganska liten aktuell samling. Kunde de inte recensera mer och lite olika?

Förklaringsmodeller

Om någon säger ”Man kan se det som moderna i ett högre ordningens system”, eller ”Om man går över till frekvensdomänen” så förstår jag precis vad saker och ting betyder, och jag ser det framför mig. Men om någon skriver ”En horisontell roman, berättad vertikalt.” så förstår jag inte alls. Vad sjutton betyder det?

Saken är ju den att frekvensdomänen är väldefinierad, en transformation. Istället för att se förlopp som funktion av tid, ser man dem som funktion av frekvens. Det är matematiskt. Man kan se hur det går till, man förstår precis hur tidsförloppet knölas till och rätas ut och delas upp på frekvenser. Man kan till och med stirra på ekvationen och se frekvenserna. Men en horisontell roman. Det finns inget, förmodar jag, är jag ganska säker på, universellt i det. Man måste vara på samma tankespår på något vis. Men det kanske inte betyder något, det kanske bara låter bra. Det gör det ju. Man förstår att saker går på tvärs, att de är ortogonala på något vis. Tror jag. Jag ska skriva en roman där jag ska använda frasen ”En roman i tidsdomänen, berättad i frekvensdomänen” någon gång. Om jag skriver en roman. ”Tidsdomän” tror jag att de flesta förstår vad det är, det är vår vanliga värld med tid, liksom.

Men Hans. Nu har jag läst halva romanen, jag tänkte nästan slänga den i från mig, det verkade inte bli mer spännande än att Hans tycker synd om sig själv nästan för att han är så patetisk av sig. Men, sådär i mitten ungefär händer ett par överraskande saker. Inte överraskande i någon stor skala. Men lite bara, ett par oväntade saker. Så det kan vara värt att läsa vidare. Hur ska du fixa detta, Hasse?

Samtidigt läser jag om libertarianismen, inte den politiska inställningen utan den som har med fri vilja att göra. De som säger att determinism och fri vilja inte går ihop, men lutar åt fri vilja. De måste också vrida ut och in på sig och konstruera kausaliteter och stå i för att det ska gå att få något vettigt ur det icke-deterministiska. Något som verkar som medvetenhet och frihet utan att precis vara slump. En utmaning.

Jag blir tokig

Filosofikursen jag går den här perioden heter Fri vilja och moraliskt ansvar. Det har jag visst inte skrivit tror jag. Förutom att jag antytt det via kursboken. Den kom häromdagen, den välmatade kioskvältaren The Oxford Handbook of Free Will, nu kan jag lämna tillbaka mitt låneexemplar. Jag tycker om att ha egen bok så att jag kan stryka under och skriva i marginalen.

Jag har några andra böcker i ämnet också. Eftersom jag har fuskläst en del. Eftersom jag tycker det är ett synnerligen intressant ämne. Fri vilja. Jag grubblar mig blå. Jag blir tokig. Är världen deterministisk, eller inte? Om den är det, eller nästan är det, hur kan vi ha fri vilja då? Om man inte kommer dragandes med några externa demoner förstås, eller trollkarlar, eller Gud. Men man behöver ju inte bestämma sig för hur man egentligen känner sig övertygad att det är, även om jag personligen skippar Gud, det finns tillräckligt mycket att grubbla på genom att bara tänka på hur det går ihop om det är si eller så. Alltså kan man ha fri vilja (eller snarare är det väl moralen man är ute efter att styra upp får man förmoda) under determinismen? Till exempel. Och utan determinism, hur ser fri vilja ut då? Ett problem för den religiöse är förstås det där med skuld och skam och bättra sig och straff, det funkar inte så bra om vi bestämmer oss för determinism. Hård sådan. Utan fri vilja. Eller det kanske det gör. Man kan ju bara bestämma sig för att folk är moraliskt ansvariga fast de inte kan hjälpa att de är som de är också.

En del bestämmer sig för att det går finfint att ha fri vilja trots determinism. Då bestämmer de sig för att den fria viljan fungerar som en sådan kula som rullar i en bana, eller kanske som sådan här vintersport, bob. Att man åker i en bana med kanter och inte vill hoppa ur. Typ att man vill vara kvar i banan. Då är man ju fri, om man är det, när man vill det. Om man hoppar ur banan slår man sig, men det kan man inte om determinismen gäller och man vill vara kvar i banan.

Egentligen tror jag att man tror att man har fri vilja, fast man inte har det. Det tycker jag är en kul tanke. Ännu roligare blir det att tänka att man inte har fri vilja, vilket ju betyder att det inte spelar någon roll vad man gör, för det följer i alla fall av vad som tidigare skett. Då tror man att man kan strunta i allt och göra det man vill, för man kan ju inte göra som man vill, förutom det man gör. Och det vill man, eller vill inte, men gör ändå. Av fri vilja som inte är fri. Och om jag nu tycker den intrikata rekursionen är kul, är det också redan bestämt av tidigare händelser, att jag ska sitta här och grubbla över det och tro att jag tänker.

Ja, och Hans har fått komma till litegrann. Fy sjutton så patetiskt han beter sig. Jag hoppas att boken skärper till sig, att det blir någon moralisk utveckling av något slag. Eller omoralisk, vem vet. Han verkar förresten inte handla av fri vilja precis, han vill ju inte. Fast han vill. Faktiskt, när jag tänker efter, så kunde man tillämpa Frankfurts hierarkier på honom! Han vill inte ha viljan att ägna sig åt erotiskt rumlande med Harriet. Men han gör det. (Ursäkta mitt finkänsliga uttryck, jag vill inte att man ska kunna googla sig till vad som helst här). Man kan fundera på om han är medvetslös, isåfall skulle han inte vara moraliskt ansvarig. Men det är han nog inte. Medvetslös alltså.

Den vita kon

Jag hade fel om den vita kon i förra inlägget. Igår när jag körde förbi stod den upp, och då syntes det att det är en humleko. Fast vit-beige och vit runt magen. Undrar hur den blev så, alla andra kor i hagen är svarta och vita. Undrar vilken udda gen som framträder helt plötsligt. Och jag undrar ännu mer hur tusan generna kan vara sådana så att pälsen konstant blir vit runt magen på korna. Tänk att ha en vitpälsgen som ger en viss färg runt magen! Vilken evolutionär fördel är det? Fast det är väl snarare så att det inte är en evolutionär nackdel antar jag. Någon ko, eller tjur, blev bältad av slump och det var inte så att hon, eller han, blev utstött ur flocken, bättre eller sämre på att jaga äta gräs, utan vips fanns det en massa kor som såg ut som humlor och de levde på lyckliga i godan ro, och förökade sig. Så måste det ha gått till.

Igår började jag läsa Geir Gulliksens, apropå kor, senaste bok Se på oss nu. Jag kanske inte avslöjar för mycket om jag bara nämner det ganska skruvade i att boken börjar med att han hjälper en kvinna att handmjölka sina bröst, eftersom de är på bröllop och bebisen inte är där, och det råkar bli som det blir. Faktiskt ett synnerligen absur(d)t sätt att börja en roman på. Sen kommer han väl att gilla henne fast han inte gillar henne, förstås, och var sjutton läste jag det senast. Någon som drogs till en frånstötande älskarinna. Minns inte. Vi får se hur det går. Men det verkar som om han har något bekymmer med manligheten och vill förvandla sig till väninna såhär i början (av boken, av förhållandet).

Steget till ägg är ju inte långt nu. Det finns väldigt många symmetrivarianter med bara fyra ägg kvar i förpackningen. Ett urval.

 

Fredagsmys

Det var något jag hade tänkt skriva upprört om. Något generellt samhällsproblem. Eller om det var något med trafiken. Det är också generellt förresten. Men det kommer jag inte ihåg nu. Fredagskvällen har spenderats på mysigt vis. Men intressanta frågeställningar och skriverier. Det hände sig som så att två inlämningsuppgifter skulle in i kväll, i olika kurser. Och vad kan vara mysigare en fredagskväll än att riktigt få vältra sig i intressant litteratur och intressanta tankar? Inte mycket, om man frågar mig. Alltså, nu när barnen är så stora så att de inte förväntar sig chips i soffan. Vilket de för all del nog aldrig gjort. Det är inte vår grej att tränga ihop oss och glo på TV, liksom. Även om vi nu råkar ha en TV. Senaste gången den var påslagen var för precis en vecka sen, då tittade jag nämligen på partiledardebatten.

Något som nästan är upprörande är att våra köksfönster är väldigt smutsiga. De blev det när grävmaskinen var här och röjde runt. Och sen dess har de tydligen inte tvättats. Jag fotade en morgon när solen låg på, och skickade bilderna till DoktorT. Men ingenting har hänt.

Däremot kör jag förbi några roliga kor varje dag, humlekor.  De ser ut som stora humlor, förutom den där vita, och den där som är en halvhumla. Rätt söta. De heter tydligen Belted Galloway, hittade jag när jag letade på nätet.

Det blev inte mer upprört än så.

En vanlig dag

På eftermiddagen någon gång, när jag gick för att pudra näsan efter en lång sejour med den i en rapport jag håller på att skriva, tittade jag av någon anledning i spegeln. Då la jag märke till två saker. Dels att jag glömt att ta på mascara idag. Dels att jag hade en brun fläck vid ena mungipan. Jag slickade på fläcken. Den var kvar. Jag tog vatten på en servett och gned. Då gick den bort. Det var alltså något intorkat som satt där. Som man kan förstå uppstod en kaskad av tankar. För det första; när kom fläcken dit? Men det var kanske egentligen den andra tanken, eller samtidigt två andra, som var mer angelägna: ”Varför har ingen sagt något?” och ”Har alla sett det hela dagen?” Vanliga personer kanske tänker, när de läser det här, att jag har diskreta och hänsynsfulla kollegor som inte generar mig med att tala om sådana pinsamheter. Men så är det naturligtvis inte alls. Den mest sannolika förklaringen är att de inte sa något för att de inte såg något. Min arbetsplats är trots allt ett ingenjörskontor. Lyckligtvis. Tänk hur det skulle vara på andra arbetsplatser när man kommer med kläderna ut och in, eller råkar ha glömt vissa detaljer i klädseln? Jag har skrivit om det förut, men det är alltid aktuellt. Man är en lyckans ost.

Men, det löste inte problemet med vad det var för fläck som satt där i mungipan. Kan det ha varit så att jag dreglat choklad kvällen innan? Men jag hade ju borstat tänder två gånger sedan dess. Och duschat. Vissa saker är rutin, annars skulle jag glömma dem. Kanske inte att duscha, eller borsta tänderna förresten, det vill jag inte tro. Men det händer att jag glömmer att äta frukost för att jag suttit och läst något intressant, och sen rusar iväg.

Man kanske tänker att det skulle lösa sig om jag bara tittade mig i spegeln lite oftare. Men det glömmer jag också.  Jag sätter min lit till ny teknik. En detektor monterad i ytterdörrens karm. Då kommer man inte undan. Den kommer att upptäcka allt!

När det ena leder till det andra

Så har det varit idag.

Först var det helt naturligt, jag höll på med några härledningar på jobbet. Det var integraler som skulle leda till något som kan programmeras och räknas på. Integral till differensekvation. Så’nt är rätt kul.

På lunchen läste jag lite, bloggar. Jag brukar läsa en blogg som jag tycker är ganska kul emellanåt, Manier och poesi. Poesi är, som vi vet, inte riktigt min grej. Men det är inte så mycket poesi i bloggen, jag tror faktiskt inte jag har sett någon alls. Eller så har jag glömt det. Men, idag läste jag några inlägg om böcker som bloggaren inte gillade, Rich boy och Vardagar. Och då blev jag såklart nyfiken, vad kan vara så uselt? Inte för att jag går omkring och tycker allt är bra, inte alls, nästan tvärtom förstås. Men om någon annan tycker att något är särskilt bra eller särskilt dåligt, visst blir man väl nyfiken på vad man själv tycker då? Detta har alltså resulterat i att jag reserverat ännu fler böcker på biblioteket. Det är ju inte så att jag tänker köpa dem, precis. Inte än i alla fall. Om de är bra. Kanske. Den första av dem, förresten, hade jag redan ratat efter att ha läst några recensioner på rekorderliga kultursidor, men nu har alltså ett kort negativt utlåtande fått mig att tänka om. Eller i alla fall bli nyfiken. Visst är världen konstig?

Sen har jag ägnat mig åt korrespondens. Igår mailade jag till ett företag och klagade på deras aggressiva och otrevliga försäljare som inte ens borde ha ringt upp mig. Jag fick en ursäkt. Det kostade ju ingenting. Förra veckan mailade jag till Adlibris och frågade om de möjligen hade någon idé om när min försenade bok kommer. Idag, en vecka senare, fick jag svar. Med ungefär samma ordalydelse som det mail jag fick som talade om att min bok var försenad. Jag fick alltså ett mail från Adlibris kundtjänst som talade om att min försenade bok var försenad för att den var försenad. Att jag inte tänkte på det. Jag blir trött på sådant meningslöst nonsens. Sen skulle jag visst vara glad över att de gjorde mig tjänsten att skicka den andra boken jag beställde samtidigt, separat. Samma effekt hade det blivit om jag gjort två separata beställningar också, de framställde alltså en icke-tjänst som en tjänst. Undrar vilka de tror de lurar med sådant nonsens och icke-service? Ja, och sen var det ytterligare en liten mailkorrespondens som jag helst inte vill kännas vid. Jag mailade ett antikvariat och begärde faktura på den bok jag köpt och fått, men inte fått faktura på. Jag vill ju inte ha påminnelseavgifter och inkasso och betalningsanmärkning, liksom. Två gånger mailade jag. Och så fick jag svar. Att jag ju redan betalat boken, med kreditkort, direkt, när jag köpte den. Det hade jag glömt.

Så var det med den saken. Och nu ska jag läsa ut Alla är vi kritiker, och det slog mig att jag har en Filosofisk Tidsskrift liggande, den senaste, som innehåller en artikel som verkar intressant Den svårfångade konsten. Det ena leder till det andra. Vad det har lett till tänker jag inte tala om.

Varannan dag

Jag har bestämt mig för ett skrivprojekt till kursen. En text jag började skriva på tidigt i somras. Helt plötsligt tog texten stopp och jag la den i träda. Men för ett par veckor sen tog jag fram den igen, dammade av och modifierade några detaljer, en ganska central detalj faktiskt, tyngdpunkten förskjöts en aning. Och vips verkar det utvecklingsbart, i alla fall tillräckligt för kursen. Men, ett problem har uppstått. Varannan dag tycker jag projektet är genialiskt, utvecklingsbart, djupsinnigt, förträffligt, etcetera, etcetera. Varannan dag, eller oftare, tycker jag det är helt dumt. Meningslös upprepning. Allt har sagts förut, på samma sätt, gäsp. Inte en sådan text till, man dör. Och så vidare.

Ganska jobbigt.

Men jag har ju varit med förr. Långa rapporter att mota i uppförsbacke, ändlöst träning för något mål långt bort. Det går upp och ner, platåer, och sen händer något. Ibland blir det förstås inte bra i alla fall, där på slutet. Det är som en blomma man rycker kronbladen av, älskar, älskar inte. Jag vet inte vad det sista kronbladet kommer att säga.

Jag har börjat läsa Anita Desais Dagens klara ljus och är drygt halvvägs genom Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker. Den förra börjar jag komma in i, så att läsningen får eget inre driv snarare än ett yttre. Den senare är riktigt, riktigt bra. Luddiga begrepp som äkthet, originalitet, komplexitet och skönhet. Från vems perspektiv, och hur ska man veta? Jag tycker det kommer så nära medvetandefilosofiska reflektioner, alltså när jag själv tänker på det jag läser. Men det är inte konstigt, Anderberg var filosof utöver kritiker.

Man kanske blir orolig över att ingenjören ska förvandlas till något icke-ingenjörskt. Men jag kan komma med lugnande besked. Jag ägnar just nu en stor del av tiden, dvs den på jobbet, åt diskretisering av momentekvationen, samt olika korrelationer för värmeledning. Så det finns ingen akut anledning till oro.

Det äggskalerar

Det märks på FB-flödet att valet närmar sig. Andelen ”ni röstar väl inte på SD”-uppmaningar, med tillhörande texter eskalerar expontentiellt. Gud vad trött jag blir på det. Kan de inte skriva vad de röstar på istället? Eller duger vadsomhelst?

Faktum är att jag nästan känner mig kränkt av att se detta. Tror de att SD-sympatisörerna lurar i vassen en masse i deras FB-krets? Kanske skulle de se över sin lista då, om nu oron är så stor. Fast, å andra sidan, om de var säkra på att sympatisörerna var obefintliga till antalet, skulle de inte behöva lägga ut detta, och alltså inte få visa upp godheten. Silly me.

Jaja, jag är bara på dåligt humör över att att få detta tjat i ansiktet dag ut och dag in, vid så bara en liten ynka titt.

Nu ägnar vi oss åt något roligare. Till exempel har jag efter många umbäranden och bedrövelser äntligen kunnat hämta fjärrlånet av en spännande kursbok The Oxford handbook of Free Will. Måste vara en riktig kioskvältare, min för tre veckor sen gjorda Adlibris-beställning av denna bok är försenad. Ett annat exempel på något roligt är att jag efter tips börjat testa ett litet program, Scrivener, för att hålla ordning på mitt skrivprojekt. Verkar lovande. Jag har läst färdigt De tyngdlösa av Valeria Luiselli. Sådär, skulle jag säga. Den var rätt bra i början, i alla fall så man ville fortsätta läsa. Men sen tyckte jag det blev lite tradigt på slutet, fragmenteringen gick på tomgång. Jag har läst alla recensioner, eller i alla fall många, de är lyriska över det sinnrika sättet att skriva. Jag kan förstå, om man läser ohyggligt mycket mer skönlitteratur än vad jag gör, att man kanske blir lite less på same same. Och då är det förstås piggt med något som är rekursivt och liksom går i sig självt och flyter ihop. Men ändå, lite konstruerat blir det allt. Nu vet jag inte riktigt vad den ville säga. Den är lite som Offills bok, som jag skrev häromdagen, den var också lite kul, snabbläst, men samtidigt lämnade den inga spår. Jag markerade en sida i De tyngdlösa, den där hon skriver om analytiska och syntetiska satser. Hon ger standardexemplet på en analytisk sats: ”Alla ungkarlar är ogifta män”. Men den syntetiska skrattade jag i alla fall åt: ”Alla gifta män tror att långvarig lycka är att dansa med den fulaste kvinnan i hela sitt liv.” Det är kanske inte så kul när allt kommer omkring.

Men, några nya ägg-symmetrier kan vi titta på: