Läsdagar

Vi åkte till Gotland några dagar. Jag packade i vanlig ordning en liten väska med böcker. Naturligtvis kommer jag inte hinna läsa allt, men det är roligt att ha att välja på om jag skulle vilja ströbläddra och tänka på något. Det jag ska läsa är några avsnitt av Heliga Birgittas Uppenbarelser, och fortsätta med vetenskapsteorin. Men det kanhända jag vill läsa lite mer, jag är särskilt sugen på Voltaires Traktat om toleransen.

Nu kommer det mest bli frågan om att slappa, läsa, promenera och fota under några dagar. Det är ganska skönt.

Det är väldigt tyst här, det tycker jag är bra. Och väldigt tomt.

Allting gick bra tills vi skulle elda. Det såg inte ut som om några fåglar byggt bo i skorstenen, men när röken vällde in i stugan i stället för att ta vägen genom skorstenen insåg vi att de nog smugit ner pinnar i skorstenen i alla fall. Imorgon får vi åtgärda saken. Imorgon får vi åka runt och orientera oss om vad som hänt sen i november.

Sa jag att jag ska läsa?

Om att fastna

Nästan varje kväll, sådär runt midnatt, en halvtimme eller en timme, skriver jag lite på texten som hör till sista delen av process-skrivandet i skrivkursen. Vissa kvällar blir det bara några rader, vissa kvällar blir det flera sidor. Ibland fortsätter jag på en påbörjad tanke eller händelse, ibland skriver jag enskilda små stycken nästan som minnesanteckningar avsedda att passas in någonstans. De små styckena kommer ofta till när jag påminns om någon viss händelse eller samtal som jag antingen själv deltagit i, eller hört. Jag skriver dem för att de innehåller något som är viktigt i just den här berättelsen, något som hör till.

En sak som jag ska skriva om ikväll, tänkte jag, är att fastna. Jag har tänkt på det i flera dagar. Alla människor, eller i alla fall många, verkar ha en bestämd tankesfär där allting rör sig.  När man lär känna en ny människa kan man tycka det är många nya infallsvinklar, många nya idéer, mycket nytt, intellektuellt, att ta del av och fundera över. En ny stimulerande källa. Men när man varit bekanta ett tag märker man att samma idéer, samma slutsatser, samma resonemang och till och med samma återberättade händelser återkommer hela tiden. Man förstår att det är en uppsättning händelser som varit betydelsefulla, formande. Man förstår att det är en idémängd, tankevärld som liksom bildar hela personens värderings- och åsiktsram. Många människor pratar om samma saker hela tiden. Drar samma slutsatser, ältar samma problem, föreslår samma lösningar. Det är en fruktansvärd insikt. Jag undrar vilken min snäva tankesfär är, jag måste genast vidta åtgärder för att spränga den.

Och idag tittar vi på bilder inifrån huset som håller på att bli.

 

Om fri vilja

Igår var en sådan haiku-dag, 5 timmars bilkörning, 7 timmar tillbringade på Linnéuniversitetet, skrivkursen, och sen 5 timmars bilkörning hem igen. Man kan tycka det låter drygt, men jag tycker inte alls det är särskilt besvärligt att köra så långt. Tre timmar till Brahehus, kort fika, och två timmars körning till. Jag hann lyssna på tio podd-avsnitt av In Our Time, otroligt intressant och bra. Många av ämnena som jag valde att lyssna på har avhandlats på kurserna i idéhistoria och filosofi, det vill säga bra repetition och fördjupning.

Diskussioner om den fria viljan tycker jag är intressant. Själv lutar jag, rätt givet, åt determinismen. Det finns väl, vad man kan se, inget som talar för något annat precis. Det stora problemet om determinismen är sann är förstås frågan om ansvar. Skuld och ansvar. Vilket en del människor skulle tycka vore opraktiskt om vi förlorade. Men antag att determinismen är sann, allt vi gör är bestämt sedan Big Bang, ofrånkomligt. Till att med att fundera över determinismen och skriva det här blogginlägget är ofrånkomligt. Jag tycker att diskussioner om den fria viljan, när man pratar om determinismen, så verkar man fortfarande som om man tror att determinismen verkar under fri vilja på något sätt. Man drar inte konsekvenserna av det fullt ut. Om vår existens är deterministisk finns inga verkliga val, vi kan inte välja om vi vill prata om determinism eller inte, vi gör det. Under determinismen kan man inte tycka någonting. Inte ändra åsikt. Såvida det inte är förutbestämt. Ett skäl som brukar användas för att motivera behovet av en fri vilja, dvs att determinismen är falsk (jag tycker synen på determinism som inte motsäger fri vilja är rätt fånig, så jag avstår från den varianten, i alla fall med definitionen av fri vilja som vanliga människor uppfattar den), är att om determinismen är sann skulle människor tycka livet är meningslöst och sluta anstränga sig. Men det är ju ett helt meningslöst påstående, och det är bl a där jag tycker det brukar gå lite slarvigt till. För om determinismen är sann är det ju ingen som ”tappar sugen”. Om den tappas är det redan bestämt så, inget att göra, annars händer absolut ingenting vid insikten om determinismens existens. (Kul sammansättning, determinismens existens). Vad som händer vid en insikt är att det är bestämt att insikten ska komma, och det som händer därefter är också en följd av det som tidigare hände.

Men, en sak de diskuterade tyckte jag var en ny syn på saken, som i alla fall inte jag hört diskuteras förut, men som egentligen är mycket uppenbart. Och det är ju att vi upplever att vi har fri vilja och gör val baserat på känslor och funderingar. Vi upplever det.

Man kan fundera över varför man upplever det om det inte är så. Varför har evolutionen maskerat determinismen för oss? Kanske för att vi inte är optimerade än? (Det var mitt eget påhitt, det där senaste). Dvs vi har inte konvergerat. Konvergens märker man på att förändringar slutar ske. Och varför verkar vi så upptagna med ansvar och skuld, är osäkerheten om den fria viljan en del av intellektets evolution, som ligger lite efter kroppens? Och om determinismen är sann, kan man naturligtvis inte ägna sig åt något teleologiskt spekulerande. Som att ställa frågan ”varför”, ity ofta handlar den om något syfte. Vilken fråga ska man istället ställa? Hur kommer det sig att? Vad är orsaken till detta?

Så är det nog.

Förresten har väggarna kommit upp nu.

Jupiter

Ikväll lyser Jupiter stark utanför mitt sovrumsfönster som vetter mot söder. Jupiter är min planet, enligt alla astrologiska konster. En mycket trevlig planet. Men astrologi är som vi känner till en pseudovetenskap, och vi nöjer oss med att konstatera att astronomiskt lyser i alla fall Jupiter över mig.

Idag besökte jag, Lille Son och Doktor T Ångströmlaboratoriet som hade Öppet Hus. Vi lyssnade bland annat på en föreläsning om Universums Begynnelse. Jag gick omkring och kände mig nostalgisk. Inte för att Ångströmlaboratoriet var byggt när jag pluggade de ämnen som huserar där, men ändå. Jag tänkte att det ändå är väldigt trevligt att ha studerat den sortens ämnen, och att arbeta med det tillämpat. Det är trevligt att begripa vad spektrallinjer är, och att förstå vad superposition innebär, liksom att fundera över frågan om varför något finns istället för ingenting, och hur man kan se ljus som färdats i miljarder år. När vi kom hem diskuterade jag dubbel-slit experiment och rummets expansion i det som är ingenting med Store Son.

Och jag tänkte att det var himla tur att jag valde att läsa matematik, fysik och teknik när jag var ung, och humaniora nu. Tänk om jag valt att plugga franska då, som jag hade kunnat få för mig? Då skulle jag knappast sätta igång och läsa Teknisk Fysik nu. Och tänk vad mycket jag skulle ha missat att förstå då! Om nu multiversum-teorin någon gång visar sig vara en bra beskrivning av verkligheten, så förstår man att Jupiters inverkan var lyckosam på valet som gjordes då. Och att inget kunnat vara på något annat sätt än som det är nu. Eller så fabulerade jag i de senaste meningarna jag just skrev.

Höstens studier

Jaha, då kan jag inte ändra ordning, lägga till och ta bort mer. Vid midnatt stängde ansökan. Men de två första alternativen var givna, Filosofi B och Idéhistoria B. Resten flyttade jag runt i det sista. Man kan ju tydligen bara läsa 90 poäng utan att ta till extraordinära åtgärder. Nåja, nästa år kan det väl passa med tanke på att hus ska flyttas in i och det tar väl lite uppmärksamhet att fixa med gissar jag. Men sen, sen när vi kommit till ro ordentligt, då ska jag se om det inte går att få in lite mer. Saken är den att jag vill läsa allting nu på en gång, det finns så mycket som är fruktansvärt spännande. Men, naturligtvis vill jag mer än det finns tid till, så det är lika bra. Ett alternativ är faktiskt att läsa i långsammare tempo, det är ju inte precis som att jag behöver jäkta till en examen. Jag skulle kunna läsa mer i samma ämne istället. Kanske gör det senare. Just nu vill jag ha bredare överblick. Senare kanske jag fokuserar mer, vi får se.

Nu kan jag glömma det ett tag, och fokusera på slutet av den här terminen. Två uppgifter kvar i litteraturkursen, en sista inlämning i kreativt skrivande och en examination i vetenskapshistoria utöver två seminarieuppgifter. Det är inte så blodigt.

Och nästa vecka börjar väggarna byggas upp på huset.

Bild från kvällspromenaden. Lugn kväll.

Godis overload

Mellan ålder och godistycke finns ett negativt samband. Ju äldre jag blir desto mindre faller mig sött i smaken. Litelite är gott ibland, men om jag äter bara litelite för mycket mår jag illa. Påsk är en sådan tid när man köper godis för att ha till påskutklädda barn som ringer på. Men det är klart man måste smaka en bit eller två. Men dessa få bitar, tillsammans med lite mer omsorgsfull mat blir lätt för mycket för en dam i min ålder, som dessutom helst spenderar tiden med näsan i böcker. Inte för att jag inte tycker om att vara ute och röra på mig, det gör jag visst. Men om man fastnar i något att läsa är det lätt att bli kvar.

Imorse var jag fortfarande mätt när jag vaknade, och det var ohyggligt fint väder, så jag drog på min walking-stället (jag är inte säker på att någon annan skulle ha definierat det så, särskilt inte Rara Dotter om hon sett det, men nu sov hon sött), laddade ner ett avsnitt av Filosofiska Rummet och promenerade iväg. När jag kom hem hade Doktor T lagom vaknat och det doftade nybryggt kaffe i huset. Kan en morgon vara bättre?

Middagen idag lagades av Doktor T och den var extremt försåtlig, dvs mättande. Jag hade fått blodad tand för filosofi-promenader, så jag letade upp en ny podcast, BBC Radio 4 – In Our Time, och promenerade ett avsnitt, The Continental-Analytical Split. Intressant. Det tycks finnas oerhört många avsnitt, vilket borgar för en trevlig promenadsommar. Man konstaterade slutligen att det finns några ”fundamental worries about differences of method, differences of style and different conceptions of what the rigor of a philosophical investigation ought to look like.” Den kontinentala filosofin har letat sig mer mot litteratur än vetenskap, mot en tolkning snarare än logik, och det förklarar väl till viss del den kritik som t ex postmodernister får utstå. Jag antar dess berättigande beror på vilka anspråk respektive företrädare har i fråga om stringens.

Och nu några bilder från dagen.

Mättande pajer.

Lugn under kvällspromenaden.

Solnedgång och filosofisk podd.

Städning

Igår städade jag mitt lilla krypin, mitt arbetsrum. Det var nämligen som så att jag sedan ett par dagar nyst mycket, blivit täppt, rinnande ögon när jag suttit där och läst speciellt. Inte så mycket vid skrivbordet. Jag är inte allergisk, om jag inte blivit det helt platsberoende helt plötsligt, så det måste vara något annat. Alltför mycket damm, helt enkelt. Hur det nu kan bli damm av så stillsamma tingestar som böcker och papper.

Utöver detta har jag nog tyckt att det blivit lite stökigt, lite för mycket som bara ligger på soffor och bord och stolar och skrivbord. För all del i prydliga högar, men ändå. Och jag borde kunna sortera undan kurslitteratur som är överspelad. Ställa in i bokhylla igen.

Jag la upp böckerna på köksbordet. Och tittade på bokhyllorna. Och insåg att böckerna förökat sig när de legat och tumlat i soffan. Eftersom vi ska flytta inom några månader, tänker jag inte köpa någon ny bokhylla. Jag vill vänta tills vi är på plats så det blir ordentligt gjort. Alltså kommer böckerna att få ligga kvar i högar.

När jag la upp min städbild på facebook, var det en som frågade efter tio bästa lästipsen i den bokhögen. Och eftersom det är mycket roligare att skriva om vad man läst, gjorde jag en sådan lista istället för att städa. Jag tänkte att den listan kunde vara ett lämpligt blogginlägg.

Här har vi först den hopsamlade bokhögen. Vi känner nog igen några gamla godingar som hängt med då och då. Böcker jag återkommer till.

Bokhög.

Om man sen ska plocka ut några böcker som är särskilt intressanta, vore det dessa.

Särskilt intressanta böcker ur bokhögen.

1. The Moral Philosophers av Richard Norman (analyserar olika källtexter av olika filosofer ur historiskt/moraliskt perspektiv, och är särskilt givande om man samtidigt läst källtexterna (typ delar av Staten, Nikomachiska etiken, Utilitarism etc) den analyserar).

2. Västerlandets filosofi av Anthony Kenny. Bra översiktsverk helt enkelt över filosofins historia. Kan med fördel kombineras med Svante Nordins Filosofins Historia och Bertrand Russells Västerlandets filosofi.

3. Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft. Given. Och en rätt bra påminnelse om vad det egentligen från början var frågan om, och varför, om man känner sig förvirrad i dagens överflöd av feministisk applikation.

4. Framstegets arvtagare Nils Runeby (redaktör). Översikt över 1900-talets idéhistoria (samma serie som Ambjörnssons Människors undran och Tankens pilgrimer som man kan läsa före). Mycket om människan och den tekniska utvecklingen.

5. Staten av Platon. Given. Alla referenser går till Platon.

6. Betraktelser över den första filosofien av René Descartes (i Valda Skrifter). Om Gud och själen. Descartes presenterar två gudsbevis som ju är bra att känna till.

7. Etiken av Spinoza. Ytterligare en av rationalisterna. Om Gud och själen och affekterna. Både Descartes och Spinoza hade bekymmer med själens natur i den materialistiska världen. Intressant.

8. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Tillsammans med Camus Främlingen världens bästa skönlitterära bok. Ohyggligt många intressanta filosofiska frågor och etiska problem. Och språket!

9. Flatland av Edwin A Abbott. En del säger att det är en allegori om det Viktorianska England. Man kan också läsa det som en tanke om parallella världar, rent matematiskt. Och kanske också psykologiskt.

10. Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricsmont. Med undertiteln ”Postmodern intellectuals’ abuse of Science”. Postmodernismen får sig en känga, helt enkelt. På ett rationellt och metodiskt sätt.

Sen städade jag faktiskt färdigt. Det var ganska mycket damm som försvann.

Påsklov

Nu är det påskledigt. Fyra dagar i fullständigt förslappat vegeterande. Nästan i alla fall, det är naturligtvis en del inlämningsuppgifter som ska lämnas in, och saker som ska läsas. Men det räknar jag i alla fall till lustfyllt vegeterande. Vädret ska dessutom bli uselt, sägs det, vilket borgar för att det ska gå bra att sitta inne och läsa utan solstress.

Kanske behöver vi göra en insats för att bestämma husets köksinredning. Men vi gjorde en räd häromdagen till IKEA, någon bygghandel och kakel&klinkerbutik. Det var inte så svårt. Jag har svårt att känna ett djupt engagemang i inredningsfrågor, eller förresten, det var fel sagt, jag känner snarare ett otroligt djupt engagemang. Att det inte är en fråga som är värd att vända världen upp och ner för. Saken är ju den att inredningen  inte ska ta över, den ska finnas där, praktisk och tidlös, så att man kan ägna sig åt andra viktigare saker.

Sista perioden för kurserna. Vetenskapsteori t ex. Väldigt intressant. Passar bra efter Kritiskt tänkande. Kursen i kritiskt tänkande, som egentligen handlar om argumentationsanalys har förstört mitt sätt att läsa. I alla fall vissa texter. Möjligen inte skönlitterära. Skribenter som faller i den fälla de just kritiserar verkar vara ohyggligt vanligt. Att använda sig av retoriska knep som inte är så trevliga. Särskilt vanligt verkar vara sluttande plan, eller falska dilemman. Det är ganska roligt ändå. Det kreativa skrivandet har varit lågkreativt, men den litterära psykologin mer intensiv.

Egentligen borde det finnas en del att säga om både det ena och det andra, men det verkar mest ligga och skvalpa och bida sin tid. Vi får vänta på att det är klart. Doktor T letade upp ett horoskop till mig som han tyckte var mycket roande: ”You’re growing too fast, but that’s fine as long as you don’t make people around you feel they’re moving too slowly.” Jag vet inte vad jag tycker om det, förutom att nästa avsnitt i vetenskapsteorikursen kommer att behandla pseudovetenskaper som astrologi.

För övrigt har plattan gjutits.

Vy från söder.

Vy från norr.

Feministisk vetenskap

Jag har varit på tjänsteresa, två dagar, i ett land som inte är med i EU men där våren är som den kommer att vara här om en månad. Trevligt. Jag har hållit låda flera timmar idag. Egentligen är jag trött, men eftersom jag inte har varvat ner än tänkte jag passa på att skriva ett blogginlägg.

För att pussla ihop arbete och studier och allt annat är det praktiskt att utnyttja ställtider. T ex kan man läsa på flyget. Jag läste alltså Feminist Epistemology and Philosophy of Science. Det tog ett tag innan jag förstod att när det talades om vetenskap så var det allt annat än naturvetenskap och teknologi som menades. Det är lite, lite svårt att tänka sig hur ”kvinnligt tänkande” skulle förändra naturlagar t ex.

Nu var den här artikeln ändå rätt intressant, efter ett tag förstår man att vad som behandlas är stereotypt ”kvinnligt tänkande”, dvs artikeln gör, enligt min (feministiska) tolkning, inga anspråk när det gäller att definiera kvinnligt tänkande. Det tycker jag är ett positivt drag. Däremot argumenterar den rätt tydligt för hur olika perspektiv gör skillnad i vilka frågor som är intressant, hur man ser på olika frågor, och hur man värderar dem. Och där måste man väl säga att det finns en poäng. När de gäller samhällsvetenskaper och humaniora, där man ägnar sig mer åt tolkning som metod.

Men nu ska jag äta choklad.

När jag klarat av det jag tänkt klara av

Idag skulle jag klara av saker och ting. Analysera en av Karin Boyes dikter från psykoanalytiskt perspektiv. Hur bra kan man gissa att jag är på det? Förmodligen kan man gissa sig till att det inte ligger för mig alls. Det är därför jag går den här kursen, eftersom det inte ligger för mig alls, på naturligt vis. Det är inte det att jag är ointresserad, för om jag vore det skulle jag inte gå kursen. Tvärtom är jag mycket intresserad av det som ligger långt ifrån det som normalt är jag. Så jag har läst. Och läst. Och tänkt. Och tyckt, och läst lite till. Och sen föll det på plats och då skrev jag det.

Sen tänkte jag ta hand om tvättstugan. Det blir väldigt mycket tvätt av fem personer. Att stoppa in i tvättmaskinen är inget att oja sig över. Men sen ska man ta hand om den rena tvätten, sortera upp den och leverera ut till de rätta skåpen. Det finns oftast rena kläder till alla. I tvättstugan. Den där processen att vika ihop och leverara ut i huset fungerar inte vidare bra. Undrar om man kan anlita en konsult att titta på den? Eller ännu hellre ordna upp tvätten.

Idag kom Lille Son och sa att det behövde dammsugas. Och då talade jag om för honom var dammsugaren just då hamnat. Men han menade inte att han skulle dammsuga. Han hade bara noterat att det var dammtussar i trappen och lite smuligt på golvet i köket. Han tyckte det var bäst att tala om det för mig, eftersom jag uppenbarligen inte märkt det. Till slut såg jag det också, och då tyckte jag det var bäst att dammsuga, så det gjorde jag. I mitt arbetsrum också. Och där hade konstiga saker hänt, det var jättemycket damm på golvet. Hur kan det bli damm av bara böcker? En gåta.

Dessutom planterade jag vårblommor, solade med katten och tog ner julbelysningen, den känns som den spelat ut sin roll för den här gången.

Kanske hinner jag läsa om hypoteser och hypotesprövning innan jag somnar. Jag känner att jag har tänkt lite för lite. Jag har bara tänkt på psykoanalys, och så jobbade jag visst en halvtimme också. Producerade en slide till en powerpointpresentation. Det var den 46:e sliden i den presentationen. Inte illa.

På det stora hela en bra dag.

Kunskapen

Jag vet att katten står utanför fönstret därför att
– jag tror att katten står utanför fönstret
– det är sant att katten står utanför fönstret
– jag är berättigad att tro att katten står utanför fönstret

Japp, jag kan säga att jag har kunskap i frågan. I alla fall enligt en traditionell uppfattning om vad kunskap är. Sen kom tydligen Gettier och förstörde alltihopa, även om han nu inte var först med att nosa på det. Man skulle kunna säga att han påtalade de icke observerbara tillstånden i systemet, det som har betydelse men är dolt. Gettierproblemet har likheter med det kinesiska rummet, det är också icke observerbara tillstånd som pågår där inne. Och det där med icke observerbara tillstånd borde man kunna ge sig på matematiskt, räta upp rummet för Gettiers problem och lösa alltihopa. Jag tycker ett värre problem med den uppställningen ovan är att det andra påståendet, ”det är sant att katten står utanför fönstret”. Om man ska lyckas med den måste man överge föreställningen om hjärnor i näringslösning och liksom acceptera en verklighet med katter. Jag måste acceptera att det faktiskt finns en verklig katt som verkligen står där i verkligheten utanför det verkliga fönstret. Att det är sant. Vilket för övrigt får mig att fundera hur man ser på kunskap när det gäller t ex datorspel. Kan man ha kunskap inne i spelvärlden?

Men nu var det sanningen om katten och kunskapen det var frågan om. Det är förstås lättast att tro det är en katt därutanför fönstret. Tro kräver liksom bara att tro, det kan man slösa med utan alltför stort engagemang. Att något är sant det kan man inte göra så mycket åt, det kan det vara oavsett vad man tror. Men sen ska jag ha skäl att tro att det finns en katt därutanför fönstret. Det brukar finnas mycket som tyder på det. Katten är t ex inte inne. Jag hör jamande därute och dessutom står katten på en stolsrygg precis utanför fönstret och knackar med tassarna på rutan. När jag går runt huset och ropar kommer dessutom katten springande för att få komma in. Och när jag går tillbaka till mitt skrivbord, vid vars fönster katten brukar göra sig påmind, finns ingen katt kvar. Alltså fanns det väldigt mycket som talade för att det var en katt där. Den katten.

Ja, det verkar väl rimligt ändå. Jag måste tänka mer på det.

Ett litet problem med kurserna, fast det är nog ett lyxproblem skulle man kunna säga, är att lyssna på föreläsningar. Det är inte det att de är dåliga. Men, det är så svårt att lyssna. Lyssna är konsekutivt. Det är inte som att läsa. När jag läser, läser jag snabbt, och här och där och sen byggs allt ihop. Det kan man inte göra när man lyssnar. Det är lite plågsamt.

Har jag skrattat mig fördärvad idag?

Ja, vid ett par tillfällen idag i alla fall. Det brukar ju bli några varje dag. Jag tror aldrig det går en dag utan att något roande händer. Utöver det har jag spenderat dagen vid skrivbordet. Gjort det mest ansträngande man kan göra, slutredigeringen av en rapport. När referenser ska stämma, figurnummer och hänvisningar av olika slag. Förutom att allting ska vara logiskt, klart och hänga ihop. Det går väl rätt bra, det går alltid att få ihop. Och det är inte direkt tråkigt, men det är jobbigt.

Och hemma … om jag inte var så rationell av mig som jag är skulle jag antagligen påstå att det fanns en gudomlig mening med att läsa alla dessa kurser. Meningen var att jag skulle kunna hjälpa de rara barnen med deras skolarbete. Matte och fysik går ju bra alldeles automatiskt, även om jag till mitt stora förtret anlade en överlägsen attityd i en knepfråga, och därmed bara halvtänkte och fick se mig överlistad av Lille Son. Vilken  nesa. Nåja, jag reser mig nog. Men den gudomliga ordningen. Av olika anledningar har jag läst Doktor Glas fyra gånger. Och idag kunde jag dela med mig, som diskussionspartner, av de visdomarna när detta eminenta stycke litteratur skulle analyseras av Lille Son. Igen. Vilken tur.

När jag skjutsat honom till Rara Flickvännen, kunde jag äntligen sätta mig att läsa. Men tiden gick för fort, och nu måste jag visst sova. Men först ska jag läsa några dikter av Karin Boye.

Så går en dag.

Okej, jag har glömt

… att blogga några dagar. Så kan det bli när man har mycket att tänka på. Alltså, jag har bara intressanta saker att tänka på, förstås. Men när det blir alldeles för intressant är det som att vissa saker förträngs och liksom hamnar bakom något hörn i minneslabyrinten eller så.

Men, vi ska inte hänga läpp för det. Jag har läst så intressanta saker. Den nya filosofikursen, vetenskapsteori, verkar ohyggligt spännande. Äntligen kommer vi till sanningen. Boken är jättekul, Introduktion till vetenskapsteorin heter den. Undrar om jag inte nämnt den förut, bara för att jag liksom fuskläste lite i den.

Sista avsnittet i det första text-sjoket, hm, jag tycker det är rätt korta texter att läsa, men det är väl för att man ska tänka desto mer, heter Filosofens kontra sociologens kunskapsbegrepp, och där postmodernisten Latours inställning till sanning tas upp: ”… Det betyder att man inte kan förklara resultatet av något beslut eller något beteende med att det grundar sig på en missuppfattning, eftersom föreställningen om misstag förutstter distinktionen mellan sant och falskt. Detta framstår som en i praktiken orimlig hållning.” Man anar att postmodernismen inte står högt i kurs. Jag kan för lite för att säga något om det, men jag kan ju inte påstå att intrycket är gott. För många år sen läste jag Fashionable Nonsense, som jag brukar återkomma till då och då, och där ägnas ett kapitel åt att såga Latours relativism mycket rationellt. Fö inspirerade det mig till att skaffa Science in Action, som jag tyvärr aldrig kommit mig för att läsa. Men den står där i bokhyllan, och jag tänker minsann inte avstå från att läsa förmodade galenskaper. Faktum är att ska man anse att det är galet är det bäst man har ordentliga belägg för det.

Men häromdagen, när jag hittade en jätterolig bild i en blogg, förutom att blogginlägget i sig var intressant, det handlade om argumentationsfel, fallasier, kom jag att tänka på att logiskt, rationellt tänkande ändå är väldigt … sällsynt. Alltså, sådär till vardags. Inte går de flesta omkring och är rationella av sig? Nej, just det. Det är ohyggliga mängder känslor och tyckanden som luftas. Men, världen verkar ju funka hyggligt, i det stora hela, ändå. Även om jag blir galen på obegripliga dumheter i vardagen som hur någon kan vara så ofantligt stupid så att han (det var en han igår) ställer sig och blockerar den fiffigt uttänkta upphämtningsplatsen vid tågstationen så att elva bilar får vänta.

Och det kan ju bara bero på att evolutionen insett att mänskligt förnuft inte är något att lita på, och alltså gjort mänskligheten ganska oförnuftsrobust. Att det sen skulle vara bättre på alla sätt om människor kunde vara lite rationella av sig, det verkar mest vara evolutionens önsketänkande, fromma förhoppning. Nu önskar jag att jag kunde få ett allmänt utbrott. Men det får jag förstås inte. Inte mer än att jag verbalt, och rationellt förstås, åkallar Athena.

Nu minns jag i vanlig ordning inte hur vi kom hit. Jo, det var det där med sanningen ja.

Jag ska fortsätta, jag ser fram emot nästa avsnitt som fortsätter såga de som tycker saker är sanna för dem.

Dagens husbyggebilder, nu är själva grundarbetet nästan klart. Om en vecka är det dags för gjutning.



Inferno

Vad ska man säga om den då. En paranoid medelålders man som insett att döden är en realitet och att han inte ordnat upp livet ägnar sig åt alkemi och new age-aktiga sammanträffanden.

Varför har jag läst den? Vad säger den? Tja, den ingår i kursen. Intressant att ha läst. Ibland är Strindberg kul, ibland verkar han ju ha lite distans till saker och ting: ”Andarne ha blivit positivister liksom den innevarande tiden och nöja sig ej med att ställa till visioner.”

Han har ekonomiska problem, gör kemiska experiment, tror att någon försöker mörda honom, hans fru begär skilsmässa, han gör sig ovän med alla. Jag kan känna sympati med honom när han tycker det blir för mycket ljud, när grannarna spelar piano samtidigt dag efter dag. Oavsett om det nu är vanföreställning eller inte. Men man vill ju ta honom i kragen och skaka om honom och säga ”Skärp dig, det finns ingen konspiration”. Och sen blir han religiös.

En helvetesvandring. Stress kanske? Fast han verkar ju inte skylla så mycket på andra, egentligen, utan mer liksom bli trött på sig själv. Det verkar lite omöjligt.

Den kommer nog inte att stanna kvar. Fast trots att man blir irriterad av bristen på förnuft, måste man ju säga att språket flyter på väl, det är lätt att läsa, som om ändå rätt ord är valda för att beskriva allt.

Bra att den blev läst, nu ska jag smälta den, den blir kanske roligare om några dagar.

För övrigt gjorde jag våfflor idag.

Romantiska problem

De rara barnen lyssnar mycket på musik. Och vi åker ofta bil tillsammans. Och då är det slagsmål om att få koppla sin Spotify till bilens mediasystem. Ibland tvingar jag dem att lyssna på min lista som innehåller mycket Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Asia, Meat Loaf och sån’t åttiotalsaktigt. Soundtrack från en del filmer också. Eftersom det ändå inte är tyst i bilen just när vi alla åker kan man lika gärna lyssna på musik. Annars gillar jag förstås o-musik.

Men som sagt, ibland tvingas jag lyssna på deras listor. Det är ganska okej. Men jag tänkte på det där med romantik. Det är massor med texter som är verklighetsfrånvända romantiska katastrofer. Både på deras listor och min faktiskt. Eternal love och krav på villkorslös kärlek. Är det inte så man spyr? Alltså, förstå mig rätt, det är ju jättetrevligt och humant och allting. Eller förresten det är inte alls humant att förvänta sig villkorslös kärlek, det är tvärtom ohyggligt egoistiskt. Göra ingenting för allting, liksom. Tänk efter.

Men allvarligt, The Search is Over och I want to know what love isTake my breath away och You raise me up? Det är ju precis som vilken religion som helst, lägg ditt liv i Herrens händer, liksom. Erkänn att det faktiskt är skumt och overkill. Visst undrar man vad det handlar om, varför är det så? Vad gör Mitt hjärta i din hand? Vad är det människor är ute efter egentligen? Vem lämnade vemKärleken förde oss samman och I’d do anything for love?

Nu tycker du förstås synd om Doktor T, men det här har inte med honom att göra alls, det här är intellektuella funderingar över kärlekens förmodade villkorslösa väsen och dess uttryck i populärmusiken. Jag blir inte klok på det.

Be real.

Narcissism och så

Jag läser en kurs i Litteratur och psykologi. Fast mest verkar det vara psykologi tycker jag. Fast lite litteratur, eller en del. Men nu har jag läst om narcissism, och falsk jaguppfattning och både det ena och det andra. Det är ganska intressant. Men jag tänker lite såhär att är det inte lite för mycket? Nu är det naturligt på något vis, eftersom kursen har den här inriktningen, men jag får känslan av, eftersom jag inte hör något annat, att det är ohyggligt känsligt hur allting går till. Ett enda felsteg från en person, föräldrar under uppväxt eller bemötande från vuxen och vips trillar man i ett mentalt träsk. Är det verkligen så? Eller tror vi att det är så?

Jag vet inte.

Men jag tänker att om människans mentala funktioner vore så känsliga som man får intrycket att de är, skulle vi ha dött ut för länge sen. Den här mentala känsligheten måste vara en evolutionär fördel i en stor skala, när stora saker ska avgöras, som att jag ska springa från den sabeltandade tigern eller inte. Men när det gäller mindre saker, som att en förälder inte var den perfekta, eller så. Livet kan inte vara så känsligt, då skulle mänskligheten ha dött ut för länge sen. Det måste finnas en viss robusthet i mentala funktioner, liksom i fysiska.

Luras moderna människor till att tro att livet inte är helt perfekt, men borde vara det? Inte levs helt ut, inte levs nu, inte levs med alla sinnena öppna, inte levs medvetet? Och isåfall varför? Tja, det är kanske inte så konstigt, det måste vara inbyggt att vilja optimera.

Vi har kanske för mycket tid att tänka. Om överlevnaden, rent fysiskt, stod på spel skulle vi inte ha tid att tänka efter, känna efter. Kanske har inte de mentala förmågorna följt med den tekniska utvecklingen, i livsvillkorsförbättringarna. Evolutionen har inte haft behov av att anpassa de mentala funktionerna, eftersom vi haft fullt sjå att överleva, rent praktiskt. Men nu när vi inte har fullt sjå att överleva, nu när vi har en massa tid över att fundera över både det ena och det andra, så hackar det mentala. Det är inte konstigt att det psykologiska löper amok.

Fast, jag vet inte vad man ska göra åt det, förstås. Förutom att jag tycker det är trevligt att tänka just så, så att jag med gott samvete kan köra över brus från de mentala, jag menar emotionella, regionerna.

Idag blir det ingen byggbild. Jag hann inte innan det blev mörkt. Men det gör inget, för imorgon kommer det att stå still, så jag kan ta en bild imorgonkväll istället.

 

Doktor T och köttfärssåsen

Igår hade vi köttfärssås och spaghetti till middag. Det är en rätt som förekommer ganska ofta, ity den är mycket uppskattad av särskilt hushållets unga män. Och mamman är inte den som är den.

Igår lagades köttfärssåsen av Doktor T. När Doktor T lagar köttfärssås genereras många kontrollfrågor vid matbordet. Det är inte det att Doktor T är dålig på att laga köttfärsås, det är mer så att han är förtjust i att experimentera. Alltför förtjust enligt de rara barnen. Vissa maträtter ska nämligen lagas så som de ska lagas. Inte som man har lust att prova hur de ska lagas. Som den gången Doktor T rev ner en potatis i köttfärssåsen och trodde han skulle komma undan med det. Det gjorde han inte, barnen med hyperkänsliga smaklökar detekterade den lilla skillnaden i konsistens som denna stackars potatis åstadkom, och sen var den saken avslöjad. Doktor T skyllde på andrarangspotatis. Eller den gången Doktor T fick för sig att köttfärssåsen behövde hottas upp och förstörde såväl gom som middagshögtidsstund för oss allihopa, alltså utom för sig själv.

Alltså får Doktor T finna sig i en rad frågor om huruvida några ingredienser som inte ska vara i köttfärssåsen är det, eller inte. Den första frågan är för övrigt Vem har gjort köttfärssåsen? Jag kan stolt meddela att jag helt slipper undan följdfrågor när det är jag som står för köttfärssåsen. Min köttfärsås anses nämligen vara själva referensköttfärssåsen. I alla fall, igår avslutades frågerundan med att Doktor T bedyrade: ”Jag har gjort den enligt recept, enligt konstens alla regler!” för att liksom avfärda det sista tvivlet.

Rara Dotter var inte sen att påpeka: ”Du behöver bara göra rätt.” Så var det med den saken, enkelt, gör rätt bara. Nu är det så att Rara Dotter äter veganskt, och har egentligen inga intressen i köttfärssåsen nuförtiden.

Idag har man sprängt en stor sten i många delar. Tur det inte var någon av mina filosofistenar. Nu ser man var huset kommer att stå.