Överraskning

Jag grubblar över bristen på matematik i idéhistorien. Alltså bristen på analys och diskussion kring matematikens inflytande på tänkandet. Alltså i just den kurs jag läser, vilket är en grundläggande kurs som är en översikt från antiken till nu. Naturligtvis kan man inte få med allt. Men … matematiken genomsyrar ju precis allt, enligt min uppfattning. Matematiskt tänkande är så grundläggande att man kanske inte ens tänker på det. Eller vad beror det på att inte ett ord om matematik, förutom Pythagoras egentligen, har andats under kursen? Jag vet inte. Men jag tänkte jag skulle kolla hur det egentligen ligger till. Vi har ju Descartes och Leibniz, men de är med mest i sin egenskap som filosofer. Sen har vi Spinoza som skrev sin etik enligt en geometrisk metod, dvs genom att uppställa axiom och sen leda olika satser i bevis. Deduktivt.

Men matematiskt tänkande, det är förstås rena räkneuppgifter som vi ställs inför dagligen, som att räkna på … tja hur mycket ris och hur mycket vatten som behövs om vi inte tänker använda oss av tabellen på rispaketet, om vi vill koka fem portioner istället för fyra eller sex. Du har väl lagt märke till att förhållandet inte är linjärt, förresten? Det verkar finnas en fast kostnad, lite vatten för kastrullen liksom, i tabellen. Det var inte precis det jag tänkte på, när jag tänkte matematiskt tänkande. Jag tänkte på förmågan att tänka logiskt, att strukturera, att sondera definitionsmängden (vad händer om man går mot oändligheten, vad händer om man går mot noll, vad händer om man tänker på komplementhändelsen).

Att tänka linjärt, är vanligt. Med linjärt menar man vanligen proportionellt, när man tänker tänkande. Alltså att man får ungefär proportionellt utslag på indata.

Statistik är populärt. Att tänka generellt och individuellt är matematiskt. Men där sker många misstag. Där ser man hur folk missförstår matematiken. Det är också en del av matematikens idéhistoria, att missförstå tolkningen. Jag har förklarat hundra gånger för folk att de stämmer otroligt bra med statistiken, trots att de inte uppträder som medelvärdet. Det är en svår tanke!

I alla fall, när jag skulle skriva om detta, ville jag ha lite referenser. Och i min bokhylla hittade jag, det var faktiskt det första jag någonsin köpte via antikvariat.net, ett matematiskt uppslagsverk, eller snarare matematikens kulturhistoria, i sex band. Med avsnitt som ”Kan en maskin tänka?” innehållande uppsatser av von Neumann, Turing och Shannon. Och ett avsnitt ”Godhetens matematik” av Birkhoff, om att räkna på etiken. Låter det inte det fantastiskt intressant?

Tyvärr har jag inte tid att läsa ordentligt just nu. Jag har ett arbete att sköta och en familj att behandla någorlunda uppmärksamt. Men vid tillfälle!

Nytt att läsa

Nej, det blir inget vettigt idag heller. Det är faktiskt ohyggligt jobbigt att städa. Man (jag) blir uttröttad på ett konstigt sätt. Lusten, längtan till intellektuell verksamhet är oändlig. Idéer stackar sig. Men det är som om de simmar i sirap. Vilket fruktansvärt öde det vore, att alltid vara fysiskt upptagen, och intellektuellt svältfödd. Jag vet en annan period i livet, förutom flyttstädning som är sådan. Småbarnsperioden. Alla perioder har sin tjusning, och visst har tonåringar en förmåga att kräva en förälder. Men, det är inte samma sak ändå. Man kan prata med tonåringar. De förstår saker och ting. Som att man bestämt anser att MC inte är en bra idé när man är sexton. Fast de tycker det.

Som sagt, matematiken och mindfulnessen får vänta. Vi kan titta på några böcker istället. De kom idag. Jag längtar efter tid att läsa.

image

När allt blir damm

Egentligen hade jag två idéer till seriösa och relevanta blogginlägg idag. Eller tre, förresten. Det ena handlar om matematiken i idéhistorien. Det andra handlar om kvinnofällan mindfulness. Och det tredje handlar om humanioras viktighetsproblem.

Men, eftersom jag röjt och städat hela dagen, nästan, förutom jobb på förmiddagen, har jag mer akuta världsproblem att tänka på. Som damm. Och den existentiella frågan kring mäklarfoto. Den är faktiskt synnerligen existentiell, fast du kanske tänker det handlar mest om vidvinkel, tända ljus och tulpaner.

Vi börjar med dammet. Efter att tre fulla billass körts till återbruket undrar vi var vi fick plats med grejerna som körts bort. Det är långtifrån tomt, kan man säga. Vi får anta att densiteten har minskat. När grejerna som skulle bort var borta, var det dags att packa i lådor det som ska finnas kvar, men inte nödvändigtvis stå framme. De kartongerna fick nu plats i förrådet, efter Doktor Ts hjälteinsats där. Och när allt var ute i förrådet var det dags att ta tag i själva rengöringen. Kök med skåp i kontinentalhöjd är pest och pina. Den intressanta blandningen av fett och damm är speciell. Men med livslång erfarenhet i frågan vet jag hur den ska hanteras, degskrapa och fettlösande rengöringsmedel. Först skrapar man bort allt man kan med degskrapan. Det blir som mjuk lera. Sen sprayar man modernt, inte alltför miljövänligt, fettlösande medel på resterna. Gnider med svamp och torkar upp med trasa. Det går finfint. Jag har provat husmorstips som plastfolie eller bakplåtspapper som ska ta upp fettet. Funkar inte. Eftersom det inte ligger platt och snyggt.

Det slår mig nu att man borde uppfinna en gel som liksom härdar lite, som man skulle kunna måla över de horisontella ytorna. En gel där allt fett och all damm samlas och som är lätt att skrapa bort sen i ett sjok, och så har man ren yta under. En sådan borde inte vara svår att åstadkomma. Sedär hur man gör epokgörande uppfinningar i bara farten.

Men dammet. Varifrån kommer allt damm? Om det blir en massa damm, och om man tänker massbalans, måste, om vår massa bevaras, allt damm komma utifrån. Men om vi (= det som finns i vårt hus) genererar damm, innebär det att vi försvinner lite vartefter. Och om det kommer utifrån betyder det att något annat försvinner. Alltså, om vi väntar tillräckligt länge kommer allt att förvandlas till damm! Såvida nu inte dammet är en projektion från en högre dimension och bara på genomresa i vårt universum. Isåfall undrar jag hur det går i dammets universum när jag skrapar ihop det och kastar det här.

Sen har vi den existentiella frågan med ljusen och tulpanerna. Vilken bild man vill förmedla med mäklarbilder. Man vill förstås väcka intresse att komma på visning. Och man vill framförallt väcka intresse att köpa. Ljusen och tulpanerna symboliserar ”Se här, så här trevligt, fint och mysigt skulle ni kunna ha det, om ni köper detta hus.” Men … vi är visserligen både ljus- och tulpanmänniskor. Men inte på det bildmässiga sättet. Jag tror att vi måste ha en annan approach med bilderna. De måste säga ”Se här vilken potential det finns att göra om detta så att det blir trevligt, fint och mysigt med ljus och tulpaner”. (Dvs framförallt, där alla bokhyllor står skulle man kunna få plats med stor-TV och surroundsystem. Och ljus och tulpaner.)

Ja, vi får se. Nu har vi plågat oss i två dagar med städning. Doktor T tycks oroande förtjust i den nya ordningen. Det är inte så att jag oroar mig för att jag skulle behöva stå för den, nejnej, vi är alltför moderna för en sådan ordning. Nej, jag oroar mig mer för vad han tänker göra med alla viktiga och intressanta böcker som jag lägger på väl valda och strukturerade platser i hemmet. Ska de inte få ligga där? Tänker han utarbeta något system för att hantera dem? Säkert helt opraktiskt, i alla fall ur bokplaceringssynpunkt. Det är i alla fall jag som är ingenjören här, och vi vet att ingenjörer by default är praktiska. I alla fall rent teoretiskt. Det är inte kemister, de häller syra på allt.

Möjligen hinner allt bli damm innan systemet är klart.

Det stora kaoset

Vi flyttröjer. Slänger saker i säckar, lägger i kartonger. Dammar, dammsuger, torkar och ställer i ordning. Lass efter lass körs till återvinningsstationen. Jag fattar inte var vi fått plats med allt. Jag ska inte köpa en pryl till i hela mitt liv, jag avskyr prylar. Och jag trodde inte vi hade några. Det enda jag någonsin köper är böcker.  Och mat. Och ersätter sådant som går sönder. Trodde jag. Men av någon anledning är gränsen för när något ”är sönder” inte helt tydlig, eftersom jag hittat saker som inte är trasiga, men som blivit ”tråkiga”, även om de är fullt användbara (som t ex en fruktansvärt ful lampa från IKEA). En lampa som är fullt användbar, men så tråkig så att man tappar humöret när man ser den. Ska man kasta den eller inte. Det är det som är problemet, det är svårt att göra sig av med saker som fungerar. Och även om att tanken på att ge bort dem är bättre än att slänga, är det ingen som vill ha en gammal ful, men fungerande, lampa från IKEA. Alltså har den fått stå kvar i förrådet.

Egentligen är det mesta som rykt faktiskt inte mina personliga grejer heller. Det mesta är urvuxna barnkläder och urvuxna leksaker. Kläderna har vi möjligen kunnat göra oss av med tidigare, men leksaker är svårare. När barnen växer och slutar leka med vissa saker inställer sig dels en tid av karantän för de gamla leksakerna, man vet inte om det blir återfall, dels infaller Den Stora Sentimentaliteten, nej inte min, den är effektivt botad sen jag fick hem mina egna gamla leksaker, och slängde allt. Vad ska man med en gammal plasttraktor till? Vad ska man med prylar till? Vilket värde har en gammal nalle. Ok, just det var faktiskt dåligt exempel, eftersom de gamla nallarna, två stycken, får hedersplats i ballasten. De är fyllda med viktig historia. Som minnes-chip över saker som man kan ha nytta av i nutiden. Eller så. Foton är också viktiga.

Mitt i allt röjande gick kranen till duschen sönder. Naturligtvis. Men Doktor T fann på råd. Naturligtvis.

image

Idag ska vi se hur viktiga hushållsföremål är. Det är det sista som behöver reduceras.

Frågan om uthållighet

Jag kan sitta och läsa flera timmar i sträck. Koncentrerat. Outtröttligt, nästan. Samma sak på jobbet, det är nästan så att stolen, skrivbordet, datorn, skrivblocket, pennan och jag blir ett.

Jag vill anföra det som bevis för att jag har en viss förmåga till uthållig fokusering.

Men.

Idag började vi röja inför märklarfoto och flytt. Om bara några dagar ska vi fotograf här, och jag antar att bokhögar och annat, på bild, inte kommer att locka tillräckligt många till visning. Dessutom måste vi faktiskt röja i alla fall, inför själva flytten, man samlar på sig mycket onödigt. Jag har bott här i snart elva år, och Doktor T i drygt fyra.

Efter en halvtimmes röjande var jag helt matt. Och ytligt sett hade jag åstadkommit mer röra än oröra. Hur kommer det sig att uthålligheten för städning är så enormt mycket lägre än för läsning? Kan någon begripa det? Det är inte det minsta intellektuellt utmanande att röja. Man tar upp en pryl, tittar på den, och så bestämmer man sig för vilken hög den ska läggas in. Slänghögen, eller sparahögen. En binär syssla. Mycket enkel.

Och jag lider inte det minsta av nostalgi, och äger inte ett spår av sentimentala känslor. Möjligen tyckte jag det var lite roligt när jag hittade Lille Sons  tre sidor långa analys som argumenterade för anskaffandet av orm. Den innehöll dels en psykologisk översikt av mina förmodade tankegångar, dels ett faktaavsnitt om majsormar, och sist ett förslag till lösning i olika parallella universum. Numera har Lille Son en majsorm.

Nu ska jag återigen ge mig i kast med alla okategoriserbara prylar.

Faran med extrapolation

Idag var Doktor T hemma hela dagen. Lite jobb skulle han göra, men annars var hans avsikt att ägna sig åt hushållet en del. Jag som satt på jobbet och svettades över mätutvärderingar och beräkningar tyckte förstås det var bra.

Efter middagen plockade vi undan tillsammans. Jag skulle ta en tablett till diskmaskinen. Diskmedlet står i skåpet under diskbänken. Jag öppnade den ena dubbeldörren. Det var rensat där. Hela berget av plastpåsar var borta. Det var luftigt, rent, iordningställt. Diskmedlet och avfallspåsarna prydligt ordnade.

Åhhh, utropade jag, du har städat i sopskåpet! Min kärlek visste inga gränser. Doktor T sa någonting, typ ja, men bara litegrann. Men jag hörde inte på, jag öppnade den andra halvan av skåpet för att låta mig bländas av den tänkta glansen kring soppåsen.

Den existerade inte. Jag har inte torkat hela skåpet, sa Doktor T.

Och den brutala verkligheten påminde mig återigen om hur farligt det är att extrapolera. Men det är rätt ok, vi tar den delen av skåpet en annan dag.

Nu ska vi tala om särbegåvning

Idag läste jag en krönika i Sydsvenskan, vars skribent lite bittert, och kanske en smula avundsjukt, ondgör sig över den orättfärdiga uppmärksamhet som matematisk begåvning får. På bekostnad av de med begåvning inom humanistiska ämnesområden. Eller ja, uppmärksamhet får de, förstår man av slutraderna, men inte av samma slag som de med matematisk begåvning, inte lika seriös, eller något:

Här har vi en tjej eller kille med huvudet på skaft, med särklassig språkbehandling, väl utvecklade sociala förmågor samt en besatthet av svensk 1700-talshistoria.

Så kuriöst. Så trevligt.

Dvs, det är inte de att de inte syns, inte upptäcks, utan att de behandlas nedlåtande. Enligt skribenten. De med begåvning inom humaniora blir helt enkelt osynliggjorda på bekostnad av de matematiskt begåvade.

Ska vi avhandla det där med den sociala förmågan först, så vi kan fokusera på annat sen. Ett favoritangrepp människor som inte är lagda åt matematiskt håll brukar använda sig av är just något slags socialt kompensationsargument,  typ H*n är kanske smart, men h*n brister ju i social förmåga, vilket uttrycks med lite andra ord i krönikan. Underförstått att social förmåga, utan att ens definiera vad det egentligen är, liksom är the ultimate property. Har man inget annat så har man i alla fall den, och den är minsann finare och viktigare än vilken förmåga som helst att lösa komplicerade problem som ingen annan begriper. Sådetså.

Nu tänkte jag inte säga så mycket om detta, det kan vara ett ämne för en annan text, men vi kan väl i alla fall vara överens om att den som klagar på andra människors sociala förmåga med ett Stjärnstoppsargument, själv brister i social förmåga. Eller har en synnerligen outvecklad sådan.

Vi går över till det intressanta. Humaniora och naturvetenskap. Skillnaden i betraktelsesätt. Humanisternas ständiga känsla av underläge mot de nyttiga, uppmärksammade och alltid i solen glänsande naturvetarna. (Nu tänker vi oss en viss bredd i ämnena här, så vi slänger in ingenjörsvetenskapen med naturvetenskapen, det är ändå bara en utvidgning, och så tänker vi att allt som inte hör till naturvetenskap är humaniora). Varför uppmärksammas inte humanistiska särbegåvningar på samma sätt som naturvetenskapens?

Mätbarheten, säger krönikören. Men det argumentet håller väl inte, humaniora är i skolan lika mätbart som matematik. Och det var unga särbegåvningar det handlade om, särbegåvningar i skolan. Nej, det är något annat. IQ kanske, det är mönsterigenkänning och förmodligen närmare matematik än dramatik? Har de matematikbegåvade högre IQ än de humanistiskt begåvade? Jag har faktiskt ingen aning. Men om det är så, skulle det väl vara en rimlig förklaring till den större fascinationen för de med högre IQ. Det är ju som att vi är mest fascinerade av de som springer snabbast, helt enkelt. Nu var det kanske det skribenten menade med matematikens mätbarhet, IQ, jag vet inte. Isåfall skulle man kunna tänka sig att IQ-begreppet helt enkelt är missvisande när vi talar särbegåvning.

Men om inte, om en IQ-mätning t ex, inte skulle ge skillnad mellan grupperna. Vad är det då?

Humanioras företrädare brukar klaga på nyttighetskravet. Humaniora anses inte nyttigt, säger de, i fördelning av t ex forskningsanslag, naturvetenskap får mer. Humaniora får slåss för sitt existensberättigande, medan naturvetare bara behöver andas olika läkemedel, elementarpartiklar, energissystem eller liknande för att få pengar till mer forskning. Humaniora har problem att visa sin explicita användbarhet. Jag tror det beror på skalningen. Humaniora framför ofta hur viktiga de är för människors bildning, som ämne för reflektion, etik, moral. Men det innebär att varje människa måste vara insatt i humaniora för att kunna reflektera och ta ställning i moralfrågor. Varje människa måste skaffa sig humanistisk bildning för att den ska vara verksam. Eller i alla fall tillräckligt många. Så är det inte för naturvetenskapen. Det krävs inte många ingenjörer som tar fram ett nytt energisystem för att det ska kunna vara till nytta för miljontals människor. Skalbarheten på naturvetenskapliga upptäckter är mycket större än för humaniora. Den är effektivare, alla behöver inte vara ingenjörer, eller kemister. Det räcker med några för att komma hela mänskligheten till nytta. Men det räcker inte med några få humanister som sitter och diskuterar etiska problem för att vara till nytta för hela mänskligheten. Alla måste besitta en förmåga till  moralisk reflektion för att det ska vara någon nytta med den.

Det var frågan om nyttan, humanioras generella problem som ämne. Skalbarheten. En matematisk begåvning kommer oss alla till nytta, en begåvning i humaniora mest sig sjäv och sina likar. Kanske är det en del av förklaringen till matematikbegåvningens dragningskraft.

Men om vi tänker att se begåvning, finns ytterligare en aspekt. Det är frågan om livserfarenheten. Häromdagen skrev jag om studieteknik, olika sätt som krävs för att angripa olika ämnen. Matematik lär man sig liksom inifrån och ut. Man förstår principen och sen tillämpar man den på svårare och svårare problem. Därmed inte sagt att man alltid begriper att lösa dem, eftersom det handlar om att se, och att göra transformationer, förenkla, föra över på former som är bekanta. Osv. Men nyckelgrejen är att man förstår, eller inte. Direkt. Matematik har en naturlig, i alla fall i början ”linjär”, progression, man behöver börja med räknesätten, naturliga tal, rationella tal, reella tal, innan man kommer vidare. På det sättet kan man naturligt det som finns innan, och man kan använda det. Det är klart det tar tid att lära sig matematik. När jag slutade gymnasiet sa min matematiklärare att vi hunnit till typ någon gång i mitten av artonhundratalet i kunskapsutveckling. Lagom roligt. Icke desto mindre, begriper du hur derivatan är definierad så kan du lösa massor av problem direkt. Det är stor utväxling i matematik.

Humaniora fungerar lite annorlunda. Du kan förvisso vara intresserad av olika områden tidigt, och lära dig en massa om det. Olika krig kanske, eller politik. Eller poesi. Men om du vill diskutera och framförallt analysera demokratin behöver du kanske ha läst Platon, och Aristoteles. Du behöver kanske läsa lite om samhällsfördragen, om Upplysningen, om de politiska ideologiernas utveckling, om massornas psykologi, och faktiskt ha lite erfarenhet av livet, av nuvarande politiska system, för att riktigt briljera på området. Även om du är fenomenal på analyser, på att se sammanhang och linjer, behöver du skaffa dig faktakunskaper och du behöver kunna relatera till dem. Det gör man inte i en handvändning. Att skriva väl och använda språket kreativt, ja, det borde vara ungefär som matematisk förmåga. Men många humanistiska ämnen kräver livserfarenhet och tid. På ett helt annat sätt än matematik. Därför är det kanske lättare att tidigt hitta matematiska begåvningar än de inom humaniora. Och på det sättet får de mer uppmärksamhet i tidiga år. Humanister blommar helt enkelt senare. Särbegåvade eller ej.

Det jag menar är, det behöver inte vara ren illvilja av vem-det-nu-är, att matematisk begåvning uppmärksammas tidigt. Förklaringen kan vara så enkel att det helt enkelt inte syns så ofta inom humaniora på samma sätt som för matematik. Intresse i sig behöver inte indikera särbegåvning, det är vad du gör med det som ger indikationerna.

Ytterligare en sak behöver tilläggas. Och det är att visserligen anses det vara vanligt att särbegåvade har ojämn begåvningsprofil (undrar om det inte bara har att göra med ojämn inlärning, man tar olika saker i olika takt), men den som är duktig i matematik brukar inte ha svårt för andra områden heller. T ex. Detsamma kanske gäller den med inte bara intresse för, utan också verklig analytisk förmåga i, humanistiska ämnen. Han eller hon har kanske egentligen lätt för matematik också.

Det är kanske ämnesuppdelningen det är fel på, att särskilja humaniora och naturvetenskap. De är kanske inte så olika som man kan tro, och därmed behöver man egentligen inte definiera ”matematisk begåvning” eller ”humanstisk begåvning”, utan bara ”begåvning”. Egentligen. Det är kanske bara processerna att närma sig ämnena som är olika, och som ger märkliga utslag i särbegåvningsjämförelsen.

Problemet med sömn

Jag och de rara barnen, tonåringarna, är lite fåniga ibland. Hos oss är fortfarande begreppet nattning levande. Det betyder inte välling, borsta tänder och saga nuförtiden. Det betyder mera sitta på sängkanten en stund, prata lite, sammanfatta dagen, och en kram. Ikväll föll det sig som så att Store Son och jag satt på Lille Sons sängkant och pratade lite om hans första träning med rugbylaget. Språkekvilibrister som vi är, bland mycket annat, blev det lite metaprat på annat språk. You are always natting oss, sa Store Son.  Och då föll sig en ordharang helt naturlig för mig:

You are natted by your mother,
you are natted by your brother,
we are always natting each other.

Vi kände oss nöjda över det oväntade rimmet. Och sa godnatt.

För den som undrar var Lilla Syster var vid detta spontana sängkantssamkväm, kan jag meddela att hon just klagade på mig ikväll: När vi var små tjatade du på oss att vi skulle gå och sova, men nu försöker du hindra mig om jag vill gå och sova klockan nio.

Hon sov alltså, redan. Jag nattade henne strax efter nio.

Och för att ingen ska förfasa sig, kan jag meddela att jag inte alls försöker hindra henne, jag bara undrar om hon verkligen vill sova så tidigt. Men det vill hon. Hon när inte min oerhörda utopiska dröm om att bara behöva sova ett par timmar varje natt. Eller helst inte alls. Jag gör mitt bästa, försöker med många trix att minska sovtiden, men jag är inte helt lyckosam. Fem timmar per natt funkar i fem dagar, vardagar, sen somnar jag klockan tio på fredag kväll och klockan elva på lördag kväll. Då har man förresten druckit ett glas vin också, och hjärnan är ändå helt meningslös. Kan inget annat än sova. Går man upp efter åtta på helgen är det enligt mig eftermiddag.

Jag försöker med viljekraft minska sömnbehovet. Men jag tycker resultatet är skralt än så länge.

Vad superintelligensen inte ska göra

Det är kanske svårt att definiera vad superintelligens är, eller vad vi skulle vilja att den ska vara.  I den mån vi inte bara slår lock för öronen och tänker bort den. Jag kan inte låta bli att tycka att det i alla fall är värt att tänka på. Inte bara för den eventuella realiteten, utan främst för att jag tycker det är bra tankeövning. En del människor förstår inte varför man ska ägna sig åt att tänka på något framtida, som man inte vet något om. Det är samma människor som, enligt mina empiriska fördomar, inte tycker matematik är användbart heller, utöver att räkna ut något trivialt som vad de ska betala i skatt. Jag tog det exemplet eftersom jag nyligen pratade med en mäklare som värderade vårt radhus. Ett av hans hemliga vapen var nämligen att räkna ut vad folk ska betala i skatt för den vinst de alltid gör på sina bostäder. Hans hemliga vapen var till och med en tjänst. Som skulle få mig att välja just hans mäkleri. Vi skulle sitta tillsammans och räkna igenom det. Ordentligt. Ojdå, sa jag, är det så komplicerat, är det inte bara en skattesats? Jo, mumlade han, 22%, efter avdrag. Jaha, sa jag, det klarar nog själv. Jag la in ett ”nog” för att inte verka alltför självsäker och arrogant.

Men det var inte mäklare jag egentligen tänkte skriva om. Jag tänkte skriva om intelligens, superintelligens. Vi råkar dagligen ut för i alla fall försök till superintelligens, proto-superintelligens.

För ett tag sen råkade jag ut för hyrbilsintelligens. Jag skulle åka till ett möte på Arlanda, Sky City. Jag hade en liten trevlig hyrbil. En VW Golf. Det finns ett praktiskt parkeringsgarage precis under, och jag körde ner där. Men det var fullt. Så jag fick lov att köra ut. Men det visade sig inte vara en enkel sak. Garageintelligensen sa nämligen att jag inte kunde köra ut med det kort jag just kört in med. Det tycks ha funnits ett logikproblem där, någon slags dödtidskrav, eller så. Så jag försökte nästa intelligensnivå, telefonen till bevakningscentralen. Jo, de kunde öppna bom och portar. Så jag satt mig i bilen igen (jag var nämligen tvungen att kliva ur för att kunna prata med stolpen där mikrofonen satt). Bommen öppnades, porten öppnandes! Bilen startade inte. Jag försökte med allsköns knep få den att starta. La i och ur handbroms vid omvridande av knapp, låste dörrar, flyttade ratten. Allt gjorde jag. Bommen gick ner, porten stängdes. Några män i jobbarkläder kom fram till mig och undrade om de heroiskt kunde hjälpa till. Jag förklarade min belägenhet. De tänkte, men deras intelligens räckte inte. Jag ringde hyrbilsfirman och förklarade min belägenhet. Innan jag förklarat klart sa mannen lätt roat – han hade uppenbarligen varit med om detta förut, säkert hundra gånger, eller tusen – ta på dig säkerhetsbältet.

Och när jag gjorde det startade bilen. Jag klev ur, med bilen igång, det gick minsann, och ringde på porttelefonen igen. Och lyckades komma ut. Och parkerade på en mer fri uteparkering. Och höll i mötet som jag nästan kom försent till. Och var arg hela vägen hem på hyrbilsintelligensen, eller ska vi säga pekpinneintelligensen ”Man ska inte kunna starta bilen utan att bältet sitter på”. Inga val själv där inte, bilen valde åt mig. Vid ett annat tillfälle, en långkörning, jag skulle till Chalmers på något jippo tror jag, och litade inte på tågintelligensen, efter en nylig incident där jag spenderat åtta timmar i släckt tåg strax före Hallsberg, föreslog bilen, också en Golf, att jag borde ta fikapaus. Den nöjde sig med att blinka upp en fikamugg på infodisplayen, lyckligtvis, och körde inte in mig på närmsta mack för tvångsrastning. Man är tacksam.

Idag påmindes jag om detta när jag råkade ut för Outlook-intelligensen, Nänänä, nu skriver du allt fel, du tror kanske du ska skriva på svenska, men det ska du inte alls. Adress stavas det minsann inte, det stavas address, och i ska vara versal. I. Sådetså. Om man inte bevakar den där Outlook-intelligensen kommer man att skicka genant felstavade mail, värre än telefonens ovana att ändra stavning. Eftersom det är mail i jobbet man skriver. Och inte sms till sina rara barn. Man kan förstås ändra Outlook-inställningarna, men så fort IT-avdelningen får för sig att skicka ut någon ny uppdatering, vilket de tydligen känner trängande behov av allt som oftast, återställs Outlook-intelligensen till en lägre nivå igen. Jag säger lägre, ity den med en dåres envishet förfäktar sina åsikter utan att lära sig något. Om man inte är brutal.

Så, var var vi nu. Vi lever alltså i ett slags maskinernas neanderthal-intelligens-era. Det var kanske nedlåtande, men jag menar helt enkelt förhistorisk superintellingens. Lite outvecklad, pågång, prototyp. Det är nu vill lär oss vad superintelligensen inte ska göra. Den ska inte bestämma när jag ska ha bälte eller inte. Inte ens fast det är lagkrav på bälte. Jag vill ha min personliga frihet att ta på mig bältet efter att jag startat bilen. Eller före. Och jag vill bestämma när jag ska skriva address eller adress i mail. Och när jag ska fika.

Min lillalilla fria vilja.

Studieteknik

Det finns en skillnad mellan naturvetenskapliga ämnen, och humaniora. Det är en kanske inte helt epokgörande insikt. Jag vet inte vad humanister som börjar läsa t ex … matematik säger, men jag som läst mycket matematik och fysik tidigare, och ägnat många år åt dess tillämpningar, tycker det är helt tvärtom att läsa ämnena.

Matematik och fysik är så praktiskt. Man börjar nämligen med att förstå principen, sen tillämpar man den på lite olika frågeställningar och liksom fördjupar och breddar. Logiskt, sammanhängande. Men ta idéhistoria, t ex, det är fruktansvärt många påståenden och förgreningar hit och dit, och enorma mängder ord. Inte obegripliga på något sätt, men först är det bara en massa lösa trådar, och efter att man ältat ett tag, läst upp och ner, och fram och tillbaka, hit och dit, och ännu mer. Då börjar ett mönster lyfta sig ur ordmassan. Men det finns ingen ände på det. Man kan bredda och fördjupa. Och man kan tolka och driva sina teser, utan särskilt stringenta beviskrav. Det har naturligtvis sin tjusning. Men det är annorlunda. Och det har inverkan på studietekniken. Eller kanske snarare på skrivtekniken.

I början ville jag ha allt klart för mig, följa alla trådar, inte lämna några luckor. Jag grävde djupare och djupare. Läste till ögonen blödde och skrev till tangenterna glödde. Resonemangen svällde, kastade trådar överallt som jag inte hann följa upp. Jobbigt. Svårt att sätta knutar på dem, klippa av.

Men nu tror jag att jag löst det. Lösningen är att läsa mycket, men skriva under tidspress. För när man skriver under press tvingar man sig själv att se en viss upplösning. Med mer tid är det enda som händer att upplösningen ökar, eller till och med grumlas. De stora dragen hittar man om man inte ger sig själv alltför lång tid att skriva. Lästiden, däremot, den kan man vara generös med.

”Man” är förstås ”jag”.

Jag förstår, på något vis, att man (dvs humanister) behöver skygglappar och verka envist inskränkt. Annars får man ju aldrig något gjort. Men jag ska jobba på det där med inskränktheten, den vill jag faktiskt inte skaffa mig.

Problemet är människan

Jag raskar på med sista delmomentet i idéhistorien. Momentet som handlar om de sista decennierna av 1900-talet. Det är alldeles nyss. Och i alla fall av de två sista decennierna minns jag väl en del, då gick jag på gymnasiet, började plugga på högskolan och började mitt yrkesliv. Till och med det första barnet hanns med på 1900-talet. De två andra precis när detta årtusende började.

Några spridda tankar, utan struktur, om det först lästa.  Atomkraften, en ond sida och en god, kärnvapen och civil kärnkraft. Och det absurda i möjligheten att kärnvapen faktiskt bidragit till mindre ondska, till fred. Terrorbalans. Hur ska man se den onda sidan då?

Vetenskapsmännen och ingenjörerna som deltog i utvecklingen av atombomben får utstå eftervärldens kritik för bristande moral. Det är som om atombombens utveckling är symbolen för vetenskapens ondska. För vetenskapsmännens förmodade brist på att se annat än sitt eget område. Att inte ”stå upp” för mänskligheten, utan bara för sin egen nyfikenhet. Men, samtidigt med atombomben fanns koncentrationslägren. Där lyckades man få massor av ”vanliga människor” att agera bödlar. Deras ansvar måste betraktas som likvärdigt med de som utvecklade atombomben. Vi kan inte säga att vetenskapsmännen, t ex, var särskilt omoraliska.

Om vi inte vill påstå att alla människor just under den tiden, vetenskapsman, politiker eller ”vanlig” människa, var behäftade med stora moraliska defekter, måste vi inse att människor helt enkelt är kapabla till både det ena och det andra i situationer som vi inte har en möjlighet att sätta oss in i. Jag tycker det är löjligt att sitta i vår, relativt, trygga värld och förhäva oss över människor som levde i en tid, i ett tillstånd, vi knappt kan föreställa oss. Vilket faktiskt särskilt gäller de som flydde Tyskland och bidrog till atombombens utveckling. Bidra till vapenutveckling för att stoppa någon som vill förinta en stor del av mänskligheten, fast på ett annat sätt än med en bomb, t ex just de vetenskapsmännen? Vad hade du valt, tror du?

Nej, jag försvarar ingenting. Jag tycker däremot det är förmätet att döma.

Diskussionen finns ju fortfarande, om teknikens utveckling, och dess ondska. Och det är väl bra. Men det är inte kunskaper i fysik, teknisk utveckling som är problemet. Det är ju människan själv. Massmänniskan, med den enorma flexibla förmågan att anpassa sig till situationen. Massmänniskan som tittar på Melodifestivalen, släcker lamporna vid Earth Hour och vurmar för cykelhjälm, för att alla andra gör det. Den förmågan, flexibilitet och anpassningsförmåga, måste ju ha varit en framgångsfaktor i evolutionen, hittills. Och nu är det kanske en katastroffaktor.

Både atomkraften och människan har onda och goda sidor, beroende på hur de används. Är det inte väldigt mycket Schrödingers katt över alltihopa? Det är inte förrän i ett definierat bestämt tillstånd som man vet hur utfallet kommer att bli. Massförstörelse, utrotning, eller inte. Det beror av omständigheterna.

Statistik

Detta läsår innehåller sammanlagt fyrtio skriftliga inlämningsuppgifter, tjugoen obligatoriska forumdiskussioner, och sjutton responsuppgifter. I fyra olika kurser, sammanlagt 82,5 hp. Av detta återstår en forumdiskussion och tre inlämningsuppgifter. Jag känner mig såhär långt ganska nöjd. Det har liksom hittills aldrig blivit tråkigt, eller ”måste”, bara vill.

Sista delen av terminen riskerar konkurrens med yttervärldens praktikaliteter som röjning inför husförsäljning, vilket inte vill säga litet arbete. Så jag ska genast raska igång med idéhistorien efter andra världskriget. Och Strindberg. Som av en lycklig slump råkade jag läsa Gösta Berlings saga redan i höstas, så den kan strykas. Och så ska jag hitta på ett ämne för PM … Något med naturvetenskap eller teknik tror jag. Jag vill ha Wittgenstein med också, det var så allting började. Min filosofiska läsning, alltså. Tractatus …

Sen blir det sommarlov, eller rättare sagt bara jobb till semestern, om jag inte bestämmer mig för Trojanska kriget, som jag anmält mig till. Men det kan vara bättre att ägna sommaren åt annan uppbyggelig läsning. Och flyttstädning.

image

Gårdagens referenshög.

 

Superintelligens

Jag vet inte om det är superintelligens jag behöver, eller möjligen något annat, men idag har jag för avsikt att skriva klart tentan i litteraturvetenskap, samt skriva en inlämningsuppgift i idéhistoria.

Det är klart det är omöjligt att veta hur en superintelligens skulle se ut, vad det ens är. Inte ens filosoferna på 1600-1700-talen, när det var populärt med naturmänniskan, kunde ju enas om henne. Rousseaus naturmänniska var god, medan Hobbes var mer pessimistisk, människan var egoistisk och livet var allas kamp mot alla. För Rousseau förstörde samhället människan, för Hobbes behövdes samhället för att hålla ordning på människan. De pratade om ett tänkt tillstånd som inte fanns, och kom via rimliga resonemang fram till olika slutsatser. Det finns ingen anledning att tro att något annat skulle hända när olika tänkare sätter igång och tänker ut superintelligensscenarion. Ingen vet. Men vi vet att utvecklingen inte kan stoppas, det går aldrig.

Alltså behöver frågan diskuteras.

Jag hävdar bestämt att en extremt viktig effekt, utan det helt synbara och praktiska, som en … ja, typ robot, är att det lär oss saker om oss själva. Forskning i artificiell intelligens lär oss vad människan är. Häromdagen fick jag medhåll i det påståendet, när jag råkade lyssna på en radioessä på väg till jobbet. Så forskning i AI kanske snarare borde ökas. Om vi vill förstå oss själva, ska vi kanske inte stirra oss blinda på hur människor interagerar, tycks vara nu, vi kommer aldrig kunna lyfta oss själva och se, vi är mitt i det. Men i den skillnad vi ser när AI utvecklas, mot människan, kommer att ge ledtrådar.

Så var det med den saken, nu blir det en dust med Ibsen igen, och sen en med naturvetenskapens utveckling under första delen av nittonhundratalet. Låter det inte som en synnerligen intressant och tillfredsställande söndag? Naturvetenskapens utveckling efter … tja, säg Maxwell, måste man säga är fruktansvärt intressant, rent idéhistoriskt. Det var med Maxwell, ungefär, folk i allmänhet got lost i fysiken, den började bli för matematiskt avancerad. Och vad händer då, när människor tappar förståelse för fysiken?

Det blir kanske som i slutet av artikeln om superintelligens, där man försöker förklara hur neurala närverk fungerar (okej, det är mer matematik) utan att egentligen säga något med substans alls.

Reflektioner

Några tankar från dagen. Den senaste tiden har jag, som jag skrev tidigare, drillat mig själv i konsten att skriva script. C-shell, bash-script, awk, sed. Intet användbart undgår mig. Det man behöver fixar man, helt enkelt. Just do it. Belöningen är stor, förnöjsamheten oändlig. Här sitter jag i godan ro, medan mina beräkningar befolkar klustret säkert hela natten, stadigt matandes av scripten. Underbart. Imorgonbitti kan jag vittja nattens fångst. Inget är så tillfredsställande som arbete som pågår när jag gör annat.

Store Son fick ett ryck för en månad sen, att de senaste två årens övningskörande borde förvandlas till körkort. Tänkt, sagt och gjort. Uppkörning igår, och körkortet planenligt landat. En nackdel är väl att min bil blir upptagen ibland, en fördel att mina skjutsplikter minskar radikalt. Store Son och Lille Son kunde skickas för matinköp, efter en sju mils detour förstås, nio liter mjölk, på ICA Maxi. En milstolpe i moderskapet.

Symbolisterna, läser jag, ägnade sig åt synestesi. Detta tillstånd, som jag inte kände till förrän så sent som för elva år sen när en bekant uppmärksammade mig på att min vana att färgsätta allt, veckodagar, namn, det mesta, har ett namn, är ett känt fenomen, ägnade man sig alltså åt systematiskt, symboliskt inom poesin, främst, för drygt hundra år sen. Där ser man.

Utöver allt detta har den rara katten trakterats med fisk.

Tankeexperiment

För länge sen deltog jag i en mailinglista som visserligen hade ett huvudtema, men där i princip alla diskussioner var tillåtna. Det var roligt. Diskussionerna kunde bli heta. Det var intressant. Och det var nyttigt, det var där jag insåg att människor verkligen tänker väldigt olika. Och har olika förmåga att personligen distansera sig och reflektera i ett ämne. Olika människor har olika förmåga att skilja sina känslor från ett rationellt tänkande.

Och i detta sammanhang vill jag bestämt hävda, att det inte är förnuftigt tänkande som leder till krig, utan emotionellt. Om människor vore förnuftiga skulle vi inte kriga, det är när människor låter sig ledas av känslor det blir krig. Tänk en stund så inser du det. Därmed inser vi att förnuft är att föredra.

På den här mailinglistan hände det ibland att jag vred på argument som jag själv, personligen, inte anslöt mig till. Det gick till som så att en fråga diskuterades, någon hade läst något förskräckligt som skulle inträffa (ett politiskt beslut t ex) som skulle påverka dem personligen negativt. Och ensidigheten i resonemangen var påtaglig. ”Stackars mig, så kan man inte göra”, utan någon som helst förmåga att lyfta blicken och se flera sidor av saken. Jag tog rollen som djävulens advokat och drog fram alla argument, vred på dem, reflekterade, analyserade. Det är sådant vi ingenjörer är experter på, att se hela skalan. Se hela problemet. Se saken inte bara ur vårt eget känslomässiga perspektiv, som inte gör någon människa glad liksom. Förutom de som helst vill älta, förstås. Men för de som vill komma framåt i insikter och förståelse är det av största vikt att förmå sig att gå utanför sig själv. Men, det märkliga är, att de som ofta hände, var att till slut trodde ältarna att jag personligen företrädde de åsikter som jag ibland reflekterade över. Och så var vi tillbaka till det subjektiva igen.

Vad ville jag säga med det … Jo, att kunna se argumenten för, och emot, att kunna diskutera det utan att förfalla till sitt eget känsloträsk, är ytterst viktigt. Om man inte kan det, har vi bara en massa känslor som slungas mot varandra. Och vad vinner vi av det? Ingenting, den som känner mest vinner? Vem vill ha det så? Det låter inte förnuftigt alls.

 

Frågan om klimatet kring klimatet

Det slog mig att jag faktiskt skulle kunna sätta mig in i det här med klimatmodellering. Det man kan själv har en tendens att liksom falla bort från uppmärksamhetscentrum. Jag menar, det är inte ofta man tänker på att man kan saker som inte alla andra kan. Saker som man själv kan har man, i alla fall jag, en tendens att härleda till sunt förnuft, som något självklart, varken speciellt, märkvärdigt eller udda. Alla kan väl Laplace-transformera och disktretisera en simpel differentialekvation, liksom, det är inget att orda om. Alla vet väl hur man förflyttar sig mellan tidsdomänen och frekvensdomänen. Och alla förstår väl hur man analyserar en stokastisk process. Eller vad man, i alla fall i stora drag, kan kräva av data som ska validera en fysikalisk modell. Eller förstår vilka osäkerheter som kan tänkas finnas i en sådan. Piece of cake, inget att prata om.

Men, så är det förstås inte. Alla människor kan en massa speciella saker som ingen annan kan. Eller som inte så många kan. I alla fall inte alla. Det betyder att jag också kan saker. Det behöver inte nödvändigtvis vara saker som ingen annan kan. Jag menar snarare att eftersom jag kan vissa saker, och har ganska lätt att begripa det mesta som kommer i min väg, så finns det inget som hindrar att jag använder mig av den specialiteten, för att just … förstå saker och ting.

Jag är förstås intresserad av fysiken och matematiken. Men inte bara, jag är också intresserad av hur människor tänker. Och varför de tänker som de tänker. Vilka grunder har de för sitt tänkande, vilka förnuftiga kriterier eller förnuftiga, eller oförnuftiga, känslor?

Och om vi tar det där med förnuftiga och oförnuftiga känslor och tankar, så undrar jag, med tanke t ex på stycket om klimatskeptikerna som allesammans i ett svep tycks förvandlas till klimatförnekare i Here be dragons, om klimatförespråkarna (här som motsats till det som benämns klimatförnekare) anser att det finns några verkliga skeptiker, alltså sakliga skeptiker, som, sakligt igen då, kritiserar modeller och antaganden. Och var isåfall den, intressanta, diskussionen förs. Det undrar jag.

Finns det alltså skeptiker, eller kritiker, som av klimatforskare tas på allvar, vars sakliga kritik bemöts sakligt, utan invektiv från något håll, i klimatet kring klimatet? Det undrar jag. Det ska jag leta efter.

Förresten borde klimatfrågan bli intressant ur ett idéhistoriskt perspektiv, om ett antal år.

Kvinnoliv

Dagens läsning blev Ibsens Ett dockhem, och Charlotte Perkin Gilmans Den gula tapeten. Nu ska jag väl tänka på dem ett tag, och läsa lite igen, och tänka lite mer. Men, särskilt Ett dockhem är ju läskig. Läskig på det sättet att Nora verkligen är en docka för sin man. En kvinna utan egenskaper, utan liv. För honom. Alltså annat än det han vill se av henne. Hans docka. Det viktiga är hans anseende. Tänk att leva så, att man från början har en riktning på sitt liv och sen lägger man bara till små familjeaccessoarer, utan att egentligen låta det påverka ens liv. Man har dem bara som ”tillägg”. Ja, hm, de finns nog fortfarande, de som ser saken så. Det är bra att Nora gör uppror till slut, men visst undrar man hur det ska gå. Mest bekymrad är jag över vad hon ska leva av. Men hon ordnar det nog.

Och visst känner man med den stackars kvinnan i Den gula tapeten. Hon illustrerar verkligen vad som händer när den intellektuella stimulansen fråntas en. Freud, släng dig i väggen. Igen. Sexuell frustration, löjligt. Jag är ännu mer stärkt i den uppfattningen.

Men hur kunde det vara så. Egentligen. Hur kunde man tycka att kvinnor till och med skulle förbjudas att göra vissa saker. Studera t ex. Okej, nu var det inte det dessa två texter handlade om. Men ändå. Om nu kvinnor var så imbecilla och lågintelligenta, så skulle det ju visa sig självt. De skulle inte klara studierna, och så var saken löst.

Det är himla obehagligt att tänka, hur tankar har svårt att vara fria, svårt att höja sig ur det tanketräsk man föds i. Undrar vilka tanketräsk vi drunknar i nu, som kommer vara horribla om hundra år.

Och så en bild från tidig morgon. Sista dagen. Dimma.

langmyre1_160508