Vila

Ingen Buber idag. Jag har 64 sidor kvar, de tar jag väl över midsommar. Naturligtvis läser jag på ren vilja, som när man sprungit långt och egentligen inte orkar de sista kilometrarna men springer av ren envishet. Så är det med den här boken också. Vem vet, allting kanske framstår i ett förklarat ljus just sista sidan, och det vore väl dumt att missa det.

Jag har en tendens till självskadebeteende. Mentalt och intellektuellt självskadebeteende. Jag ägnar mig delvis åt sådant jag tycker är intellektuellt plågsamt, som Buber t ex. Eller ja, ren rappakalja till och med ibland. Jag läser sådant där jag tycker argumentationen har luckor, eller antagandena är felaktiga, eller slutsatserna sprungna ur värderingar snarare än hållbara argument. Det är för att försöka förstå hur människor som inte tänker som jag tänker. Det är klart det är trevligt att läsa sådant där man nickar och håller med och tycker resonemangen är briljanta och lärorika, slutsatserna oklanderliga. Det är jättetrevligt. Men, om man vill ha något att fundera över är det ju bättre att läsa sådant som inte är så.

Vänsterdocenten har jag läst idag, några avsnitt. Det är en lättnad att läsa en sådan text efter Buber. Den är glasklar och dessutom bitvis rätt rolig. Tännsjö har en politisk åskådning jag inte delar, men han beskriver och argumenterar för hur han tänkt i olika frågor, också där han ändrat uppfattning med tiden. Det är ohyggligt intressant.

Och idag är längsta dagen, tänk, sen blir det mörkare igen. Idag har jag inte besökt bygget, och det var visst några dagar sen jag fotade. Alla fönster är på plats nu, och snart är el och rör dragna. Vi kan se hur det ser ut inifrån vid kök/vardagsrum, hur det såg ut för någon vecka sen alltså.

Fortsättning på Buber

Igår morse gick jag upp ganska tidigt, jag brukar vakna mellan sju och åtta på helgen. Det var fint väder så jag gjorde mitt morgonkaffe och slog mig ner på altanen med en kopp och en bok. En tyst, skön morgon, det var bara fåglarna som kivades vid fågelbordet. Alla andra i familjen sov. De andra lyckas alltid sova mycket mer än jag. Men det gjorde inget, jag satt där och läste. Jag läste några avsnitt ur Jag och Du, och jag läste några kapitel ur Torbjörn Tännsjös Vänsterdocenten. Vid halv tio skjutsade jag Lilla Dotter till pojkvän, sen åkte jag hem och fortsatte läsa. Halv elva bröt helvetet lös. Då startade grannen sin motorgräsklippare. Egentligen har jag kanske inte så mycket att säga om det, klockan var trots allt efter tio, en lördag. Man måste få sköta sina ytor. Icke desto mindre var min lässtund förstörd. Jag gick in. Grannen var ganska snart klar med sitt gräsklippande, det är bara en liten plätt han klipper med motorgräsklippare, en plätt där hans lilla tysta robotklippare inte når. När han var klar gick jag ut igen. Men då hände något mycket värre. Grannen startade sitt innbyggda musiksystem. Och öppnade alla altandörrar. Och drog upp volymen. Han mår antagligen så himla bra av musik, särskilt basljud, att han vill missionera i världen och generöst dela med sig av sin upplevelse för att alla andra också ska må så bra.

Nu mår jag inte alls bra av andras musik. Jag mår knappt särskilt bra av musik alls, fast ibland lyssnar jag. Särskilt mår jag inte bra av lågfrekventa ljud, jag hör förtusan transformatorstationer på mils avstånd. Nåja, det var en liten överdrift. Men blir rent illamående av vissa ljud, t ex basdunk. Kroppen vrider sig i plågor, hjärnan vrider sig i plågor.

Eftersom det inte känns som någon idé att prata med någon som inget begriper av egen kraft, dessutom krävs det total avstängning för att jag inte ska må illa, beslutade jag mig för egen åtgärd. Jag åkte och köpte ett par hörlurar med brusreducering. De var fantastiska på basljud. Nu är min sommar räddad. Hoppas jag. Så jag kan fortsätta med Buber. Denne förfärlige man. Jag har väl läst lite mer än halva boken. Den blir bara konstigare och konstigare. Jag läser ordkombinationer, men jag förstår inte vad det står. Varför skriver han så mycket nonsens? Ordkombinationer som inget betyder, som saknar innehåll och mening: ”I den egentliga subjekttillvaron mognar personens andliga substans.” Eller: ”Därför blir, när detta Jag vänder tillbaka till sig självt, verklighetens ande kvar hos det, skådandet av solen stannar kvar i det välsignade öga som besinnar sig på sin egen glans, och elementens vänskap ledsagar den människan in i dödens och tillblivelsens stillhet.” Håll med mig, det finns ingen substans i det, det är poetiska uttryck för en känsla av något. Inte vet jag vad det är? En upplevelse av vad Jag är? Elementens vänskap?

Det kan inte hjälpas, jag ser fortfarande inget som bidrar till någon förståelse, eller insikt. Det ska, enligt baksidestexten, förena en existentialistisk grundhållning med en språkfilosofisk. Naturligtvis undrar jag exakt vad det är som är det ena eller det andra.

Vad är det som gör mig så himla skeptisk? Framförallt är det den ohyggligt luddiga framställningen, med meningar som inte har någon betydelse. Hur ska jag förstå dem? Finns det inget annat sätt att uttrycka det som ska uttryckas? Jag lutar åt att det är en känsla som ska uttryckas. Det är något med subjekt och objekt. Men varför då? Och hur ska det tillämpas, vad ska jag göra med texten när jag läst?

Många frågor. Inga svar.

När man är överenergisk

Eller överpositiv. Eller överoptimistisk. När man helt enkelt tar på sig något som man sen inser kommer bli svårt att ro iland. Det gjorde jag idag.

Vid ett par tillfällen på sista tiden har Bubers Jag och Du dykt upp under fikasamtal på jobbet. Den har dykt upp på det fascinerade sätt som ingenjörer kan prata om sådant som de upplever synnerligen världsfrånvänt och märkligt på ett sätt som att man mer undrar hur det kan ha blivit så än vad människan som skrev egentligen menar. Fast det undrar man också.

Och jag tänkte att jag kan ju inte ha åsikter om något jag inte känner till, alltså måste jag ta och läsa det där innan jag tycker något. Och eftersom jag har nära till handling skred jag genast till verket, dvs jag åkte till biblioteket och lånade boken. Det skulle jag inte ha gjort. Redan efter några sidor uppenbarade sig svårigheterna. Svårigheterna i hur jag ska stå ut att läsa. Vilken rappakalja! Det är min spontana reaktion efter några sidor. Texten spårar ur i rena obegripligheter: ”Den människa till vilken jag säger Du blir för mig inte till erfarenhet. Men jag står i relation till henne, i det heliga grundordet. Först när jag träder därur, blir hon åter till erfarenhet. Erfarenhet är Du-avstånd.”

Det kryper i mig. Det kan var och en förstå. Vad betyder det där? Vaddå ”erfarenhet”, vad menas med erfarenhet här? Att Du inte blir en ”erfarenhet”? Nähä. Och om Du inte är en erfarenhet, vad är Du då? Inte för att jag tycker Du skulle vara precis en erfarenhet, Du kan ju vara Du, det bryr ju inte jag mig så himla mycket om. Var på Du. Det förefaller mig alltså som synnerligen betydelselöst pladder, faktiskt. Kanske har det en poetisk stämning över sig? Jag vet inte. För mig tycks orden som står där tillsammans helt enkelt inte betyda något alls. Inget alls som jag kan relatera till, eller associera till. Men uppenbarligen är det skrivet, uppenbarligen både utgivet och översatt. Så vad betyder det för Buber, vad är det han vill säga egentligen, vad är det han pratar om?

Jag ska fortsätta läsa, vem vet, det kanske blir som Doktor T oroar sig för, att helt plötsligt uppenbarar sig en psykadelisk värld för mig. På måndag, tänker jag, kommer jag att slå mig ner vid fikat på jobbet och liksom bara bli till där i fikarelationen med en massa Du.

Sommarlov

Det är sommarlov. Ja, inte för mig då. Men för de som går i skolan. Men när de rara barnen har sommarlov känner jag mig lite sommarledig också. Fast jag jobbar. Lyckligtvis kan jag jobba hemifrån ibland; dagar när jag bara sitter vid skrivbordet och stirrar på beräkningar eller skriver rapporter. Då går det att kombinera med skjutstjänst och byggtjänst. Det finns oändligt många saker man kan bestämma när det gäller hus. Små detaljer som på millimetern när, eller i alla fall centimetern, man ska placera ett uttag till en lampa. Hur köksskåp och badrumsskåp och tvättmaskin och det ena och det andra ska placeras. I helgen samlade vi in broschyrer för badrumsinredning. Bara en bråkdel av allt som finns. Alla broschyrer är upplagda på samma sätt; fina foton med litet skärpedjup som ska tjäna som stämningsinspiration, man ser nämligen inte alls hur något ser ut eller vilka mått det har.

Senare i katalogen finns ritningar och tabeller med artikelnummer, mått och priser. Oändligt mycket. Väldigt mycket som är snarlikt. Tänk att det finns så mycket att välja på! Jag har kommit på vilken inställning man behöver ha för att inte drunkna i val. Som om vi hade ett val. Vilekn badrumsinredning vi väljer är naturligtvis ett deterministiskt val, förutom att vi inte vet om det. I alla fall, grejen är den att det finns mycket man tycker är fint, det finns mycket som fungerar. Alltså måste man fokusera på vad man inte vill ha. Bara man ser till att navigera från det, kan mycket funka. Man ska inte välja bland de tjuttioelva fasadbelysningar man kan tänka sig, utan bara försäkra sig om att inte välja den man inte vill ha. Om man gör valen på det sättet, verkar det funka ganska bra. Doktor T och jag tar beslut på löpande band. Hittills går det ganska bra.

Nu ser man inte stora förändringar längre, väggarna byggs upp inne, elen dras. Fönstrena kommer på plats.

Förutom det läser jag min lilla halvfartskurs i Teknikens Idéhistoria, det är verkligen intressant.

I-landsproblem

Idag, på självaste nationaldagen, bokade vi tid på IKEA för att rita upp köket till huset. Man kan spendera hur mycket tid som helst på att välja köksinredning, maskiner, blandare, kakel, golvklinker, badkar, handdukstorkar och gud vet allt. Om Gud fanns. Men vi har bestämt oss för att vara rationella. Alltså kök från IKEA. Det kändes passande att köpa kök från ett svenskt, praktiskt, företag en dag som denna.

Doktor T hade redan förberett det hela med en preliminär skiss och mått. Så på två timmar hade vi bestämt allt. Under den tiden hade vi dessutom lyckats byta material på bänkskivan en gång, byta fläkt och byta diskbänk. När vi stod där i valet och kvalet om bänkskiva, vi var inte helt överens i frågan från början, poängterade Doktor T att frågan egentligen är rätt fånig. Det är ett I-landsproblem. Det är inte världens viktigaste fråga vilket material man har som bänkskiva. Det viktiga är att huset blir klart och vi har någonstans att bo. Det är viktigt. Det som är viktigt är att grundkonstruktionen blir bra. Allt annat kan vi byta. Om vi skulle vilja. Men ingen av oss, särskilt inte jag faktiskt, är särskilt intresserade av spendera timmar på inredningsdetaljer. Vi hyr hus nu, det fungerar hur bra som helst. Vi behövde bestämma oss för något. Så det gjorde vi. Det blir bra.

Sen gick vi till huset och mätte lite. Store Son var med och tittade på sitt rum, och planerade lite inredning. Hans rum måste vara väl ljudisolerat och svalt. Och det blir det. Det är svårt att hålla alla detaljer i huvudet samtidigt, och alla mått. Några saker måste ändras vartefter bygget framskrider. Några behov ändras, några idéer mognar.

Det ska bli roligt när det blir klart. När det går att flytta in. Då ska vi bo, äntligen.

För övrigt känner jag mig nästan sysslolös nu med bara en halvfarts sommarkurs att läsa och tänka på. Väldigt konstigt. Men, med tanke på att huset ska målas invändigt och utvändigt, och altan ska skruvas och vi ska mellanlanda, och allt ska hända under sommaren, antar jag att det är ganska bra.

Och såhär ser det ut från Lille Sons rum, när reglarna sitter uppe.

Dags för sommar

Jag hade en väl uttänkt planering. Naturligtvis. De sista inlämningarna i vårens kurser, exakt koll på dagar, exakt koll på var jag var någonstans. Som om jag äntligen fått kontroll över min tendens till prokrastinering. Perfekt koll på vad som behövde göras på jobbet och när. Aldrig har väl en början av juni sett så kontrollerad ut. Efter 27 år vet jag äntligen hur man balanserar arbete och fritid.

Naturligtvis predikterade jag inte det opredikterbara. Helt plötsligt var det jobb 24/7, och hela studieplanering liksom bara löstes upp i ett tomrum av inte vet jag. Kaos.

Men, sen var jobbet klart vid midnatt natten till lördagen, och jag kunde stuva om och greja lite med min text till kreativt skrivande som fick lämnas in sådär 40 minuter för sent. Men tentan i vetenskapsteori lyckades jag få in flera timmar i förväg i går kväll. Och sen tittade jag på Rocket Leauge World Championship (det är e-sport) med Store Son, och allt var frid och fröjd.

Jag har en uppgift som eftersläntrare, en läsrapport som jag ska skriva klart så snart jag kommit över hur bedrövlig Drömfakulteten var att läsa. Och idag började en superrolig sommarkurs i Teknikens idéhistoria. Och hur kul är inte det?

Och ja, det är mindre än två månader kvar tills vi ska flytta till temporärt boende innan huset blir klart, och husbygget rullar på fint. Och det är två veckor till midsommar och sen vänder det igen, med ljuset. Men mot slutet av sommaren ska vi kunna flytta till vårt hus, och sen ska jag äntligen slappna av. Och då ska jag läsa böcker och kurser i evighet. Dessutom tänker jag att jag ska skriva om alla viktiga saker som jag tänker på emellanåt när jag inte tänker på hur köket ska se ut, vilket egentligen är ganska oviktigt, i alla fall om det fungerar bra. Så om det ska fungera bra måste man göra en insats och tänka ut det först. Och det jag skulle vilja ha är en generator där man liksom bara matade in alla sina behov, eller ännu hellre skulle den läsa av min hjärna. Alltså inte gissa utan verkligen läsa av just mig, och tala om för mig vad som bäst uppfyller mina behov. I form av köksinredning, placering av belysning och placering av handdukstork i badrummet. Men elektrikern som vi träffade idag tyckte jag för all del var mycket vettig och det är trevligt med vettiga yrkesmänniskor, det uppskattar jag extremt mycket, men han kan ju inte läsa tankar och prediktera vad vi vill ha var. Tyvärr. Och istället för att larva sig med spektakulära saker som elbilar tycker jag att Elon Musk kunde ägna sig åt vardagspraktiska saker som var eluttag ska sitta och var man ska tända lampor. Hur svårt kan det vara liksom, med tanke på att människor säkert är mer lika när det gäller sådant än vad det gäller huruvida de är intresserade av att läsa filosofi eller om Kim Kardashian.

Eftersom innerväggarna nu börjar komma upp, och taket ännu inte börjat läggas blir det ingen bild, eftersom det ser ut ungefär likadant som innan. På ytan. Men det blir väldigt bra i alla fall.

Ingenjörska vardagsproblem

Av någon anledning tyckte jag att jag skulle baka bullar. Det var länge sen jag bakade något som i första hand varit avsett för familjen. Oftast brukar det vara avsett för jobb-fika, eller födelsedagsfika, eller något annat tillställningsartat. Vilket innebär att familjen oftast får nöja sig med resterna. Stackars familjen. Men det tänkte jag kompensera. Alltså gjorde jag repris på vaniljbullarna jag hade med till jobbet för några veckor sen. Jag gick till och med så långt att jag köpte nytt, fräscht marsanpulver!

Och så skulle jag dosera det. 3 dl skulle det vara enligt bullreceptet. Men marsanförpackningen medgav dosering för 2 dl mjölk, och för 4 dl. Men att interpolera till 3 dl är naturligtvis ingen match för en ingenjör. Så’nt gör man i sömnen. Jag skred till verket. På förpackningen fanns följande information:

I köket använder jag visserligen både vikt- och volymmått, men det är bekvämt med matskedar. Mitt första antagande är att marsanpulvret har ett linjärt förhållande till mjölken. 1,5 msk delat på 2 dl är 0,75 msk/dl. Men … om 2,5 msk delat med 4 dl är 0,625 msk! Hur ska de ha det? Ska jag lägga till 0,75 eller 0,625 msk till de 1,5 msk som 2 dl kräver? 6 msk till 10 dl, det verkar ju som 0,6 msk/dl. Okej, kanske kan man tänka sig en olinjäritet i förhållandet mellan mjölken och pulvret, Men förhållandet mellan marsanpulvrets vikt och volym bara måste vara linjär! Så 1,5 msk väger 9 gram, det är 6 gram/msk. Så 2,5 msk skulle väga 15 gram, men väger 18 enligt tabellen.

Till slut tittar ingenjören på de stora mängderna, 6 msk väger 44 gram, det betyder 7,33 gram per msk. Eller 1 dl mjölk behöver 4,4 gram marsanpulver. Och om 1 dl mjölk behöver 4,4 gram marsanpulver, behöver 2 dl 8,8 gram. Och det är typ nästan 9 gram. Så där har vi en avrundning. Men det skulle bara vara 1,23 msk marsanpulver, som inte avrundas till 1,5 msk. Så varför har man skrivit det? Kanske för att marsankrämen gör sig bättre som lite tjockare än rinnig?

Till slut höftade jag i drygt 2 msk, men så kom jag på att det ju skulle vara lite tjockare till bullarna så jag hade i lite till. Och det blev bra. Men ett himla sjå var det innan det blev rätsida på mätningarna.

Och nu är bullarna nästan uppätna. Tonåringar är som svarta hål för bullar. Kanske bakar jag hallongrottor imorgon. Om jag inte ska läsa hela dagen.

När godhet blir ondska

Pesten skriver Camus ”… att man genom att tillskriva goda handlingar alltför stor betydelse sist och slutligen indirekt och kraftigt hyllar det onda.” Godheten slår över i ondska. Att tro att godhet är en ovanlig handling, och att anta att människor är onda, innan man vet. Ett exempel är när Svenska Institutet tar krafttag för det fria ordet, och befriar några från att använda det. De tar inte ens krafttag, utan till och med över-krafttag, predikterar vilka som skulle kunna uttrycka sig fritt på ett sådant sätt så att det inte blir fritt, antar jag. Att i förväg misstänka någon för något måste betraktas som godhet som gått över i ondska.

Denna form av åsiktspådyvling tycks ibland vara en favoritsyssla för extrema godhetskämpar. Man förstår naturligtvis hur de tänker. Men om de bara tänkte ett yttepyttelitet steg längre, kan man undra hur de tänker kring frågan om de en dag skulle vakna upp till en värld där deras godhetstankar blir misstänkta. De tycks inte tänka på att ivrande för avstängning av de för dem tänkta otäcka tankarna, en dag gör det möjligt att frånta dem det de vill frånta de tänkta icke-goda. Glidningen är omärklig. Det är ondskan i i den enögda godheten.

Med känsla för tid

Imorse satt jag och Lille Son och åt frukost. Jag kokade pasta till min lunchlåda.

Nu borde klockan ring …” sa jag, och då ringde den. ”Vilken känsla för tid jag har” utropade jag glatt, utan att tänka på hur jag närt de rara barnen med diskussioner i olika filosofiska ämnen.

”Det tog bara en stund för signalen att nå ditt medvetande” sa Lille Son förnuftigt, och sen följde en utläggning om hur jag uppfattat ringsignalen rent fysiskt innan den nådde medvetandet. Alltså ”visste” jag att det skulle ringa precis när jag blev medveten om att det ringde. Fast jag undrar varför jag tänkte att det borde ringa, istället för det ringer, precis innan jag hörde signalen. Tänkte jag i själva verket jag borde höra att det ringer? Var det medvetandedisplayen som demonstrerade sig, i själva verket hade allting redan, rent fysikaliskt hänt? Epifenomenologin är sann, medvetandet en display och den fria viljan en illusion. Vilken värld!

Men, kul är den i alla fall. Här ser vi dagens byggbilder, Lille Son inspekterar, man ser inte mycket utifrån nu av det som händer. Och jag ska skriva examinationsuppgift i vetenskapsteori den närmsta veckan.

Studieskador

I lördags började jag läsa Liane Moriartys Andras vänner. Nu vet jag inte hur det kom sig att jag kom på att jag skulle läsa den, men jag tror det var för att jag såg något om den någonstans och jag tänkte att jag borde läsa lite samtida och normala böcker också utöver alla gamla klassiker och annan mer studielämpad litteratur. Särskilt som jag försöker få ihop en skönlitterär text i skrivkursen. Det vore ju illa om bulkläsandet bestod av bara en massa Madame Bovary, Röda Rummet och Främlingen, liksom. Och så tänkte jag att jag ville läsa hur någon skriver. Och Andras vänner var inte så tokig på det sättet får man säga.

Jag antar att det är ganska naturligt att bli lite studieskadad, särskilt när man är mitt inne i det. Det är lite svårt att läsa utan att tänka på hur, just nu, psykologiska skeenden gestaltas, vilka typer av komplexa problem alla personer har, hur de uttrycker dem. Vilken typ av frågor som tas upp, och precis hur intrigen byggs upp. I Andras vänner var själva intrigbygget fruktansvärt utstuderat, hela historien nystades upp, förgrenades. Alla har hemligheter. Nästan alla i alla fall.

Det fungerade bra till mitten av boken ungefär, sen tyckte jag nästan det blev väl utdraget, nästan så att det blev lite antiklimax när själva vändningen kom, när själva kärnan i varför alla bar sig åt som de gjorde, blev uppenbar. Och alla utlöpare, var de verkligen nödvändiga?

Mycket lyckat på det sättet att jag ville fortsätta läsa hela tiden, första halvan för att få reda på vad som hade hänt, andra halvan hur de skulle klara ut det och alla andra trådar. Lättläst, underhållande. Men är det en historia att gå och tänka på? Nej, det kommer jag med största sannolikhet inte att göra. Möjligen kommer jag tänka på uppbyggnanden.

Sex vuxna, som känner varann olika mycket, och tre barn på grillfest. Och så händer något som förändrar livet för alla. Det man funderar lite över är om alla människor har den sortens hemligheter som rulllas upp. Så väldigt mycket. Som får betydelse?

Alkoholiserade föräldrar

När man bor som vi gör nu, vilket inte precis är centralt, men ändå inte mer än fem minuter med bil till stadskärnan, i en för all del mycket liten stad, med dåliga bussförbindelser, blir det mycket skjutsande av tonåringar. De yngsta tonåringarna har åtta månader kvar till sin Freedom Day, dvs då de kan ta körkort och bli lite Independent. Men tills dess är det ren jour-taxi som gäller.

Förr i tiden kunde jag ta ett glas vin en helt random kväll när jag slog mig ner och läste, men numera inskränker sig alkoholintaget till den trevliga ölen på fredagen när man kommer hem från jobbet, och den trevliga ölen när man varit ute på lång promenad eller något sen lördag eftermiddag. En trevlig öl tar några timmar att smälta avseende alkoholhalt, och man är därmed demobiliserad för bilkörning dessa timmar. Typ två timmar fredag kväll t ex, mellan klockan sex och klockan åtta. På lördagen kanske mellan klockan fem och klockan sju.

Och vad händer dessa timmar? Jo, naturligtvis ringer något av tonårsbarnen just då och vill ha skjuts. Trots att man vidtagit alla mått och steg och framförhållningsåtgärder man någonsin kan för att försäkra sig om att dessa timmar kan räknas som egentid. Men det hjälper inte. Tonåringarna ser detta som riktlinjer och eventualiteter. Detta innebär förstås, att om de ringer emedan alkoholen förbränns, medvetna om föregående varning om taxiverksamhetens uppehåll, så får de vänta. Eller vända sig till annan skjutsverksamhet. Ibland förbarmar sig deras storebror över dem, men han har en mycket hårdare attityd än  jag, den mjuka modern, och anser oftast att det man sagt har sagts, det som överenskommits är överenskommet.

Men vad gör då detta, det är väl ingen katastrof om de rara barnen får vänta någon timme? Det fick minsann vi göra på kottdjurens tid. Eller så kan de väl gå, fem kilometer är ju löjligt att prata om. Det är bara att sätta fart på benen. Så fungerar naturligtvis inte verkligheten. Det som händer är i själva verket att jag, modern, kommer att känna mig alkoholiserad, omoralisk, karaktärslös och svårt samvetstyngd av mitt svåra alkoholbruk på ett par öl i veckan. För att inte tala om de gånger jag försöker kompensera denna störning med att ta en ostörd öl en söndag eftermiddag.

Undrar om de, barnen, är sponsrade av nykterhetsrörelsen?

Den stora smällen

Eftersom jag är utsatt för århundradets förkylning, nu kryddad med bråkande bihålor och tillhörande övertryck i hjärnan blir det inte många knop gjorda av Viktigt Arbete. Den stackars hjärnan har inte samma flow, det är trafikstockning på den sexfiliga motorvägen, som den brukar ha. Vägarbete förmodligen. Rensning av vägrenen.

Det är bara att gilla läget och ägna sig åt lättsmälta sysselsättningar, även om det gör mig ohyggligt rastlös. Jag menar, i vanliga fall kan jag roa mig själv med att tänka på olika intressanta saker, men nu måste jag lita på den opålitliga yttervärlden för detta ändamål. Frustrerande. Nåja. Det är inte det som är Den Stora Smällen, även om den är stor nog. Jag tänkte nämligen lite på det här med determinism och fri vilja igen. Jag kan inte låta bli. Jag tänker att här finns en hund begraven, eller möjligen en katt i en låda, eftersom jag tycker att determinism verkar vara det enda rimliga som princip för universums dynamik. Samtidigt som jag sitter här och är frusterad för att jag inte kan göra det jag vill välja att göra. Nu har människor naturligtvis tänkt och disktuerat detta i en evighet, men det hjälper inte mig, för jag tänker på det i alla fall. Så jag tänkte börja från början, från Big Bang, och när jag läste lite om det på Wikipedia, stod det

Big Bang (eller Stora smällen[1]) är den mest vedertagna kosmologiska teorin …

Stora Smällen? Vem säger det? Och så kollade jag NE, och där vill de också använda Stora Smällen (eller stora smällen). Och det tycker jag var så roligt, så jag kom av mig i mina filosofiska tankar. Stora smällen.

Hur ska man tänka på ingenting. Det finns ingenting, men så plötsligt exploderar det och alllting som finns, finns. Och från det ögonblicket finns ingeting som inte är bestämt, det är bara att vänta på att det ska inträffa. I alla fall för oss, som verkar se något slags tidsberoende. Antag nu, antag alltså, tänk en sekund, strunta i rimligheter eller orimligheter, tänk en sekund eller några fler, att vårt universum är deterministiskt. Att jag skriver detta nu bestämdes redan i universums första mikrosekund, nanosekund eller ännu mindre infinitesimala sekund. Hur kommer det sig då att jag trodde jag valde att sätta mig ner och skriva, jämfört med att gå ut och pyssla med gräsklipparroboten som återigen fastnat på sitt favoritställe? Och hur fungerar gräsklipparrobotens slumpgenerator? Sannolikheter tycks för oss ganska icke-deterministiska, hur ska vi pressa in dem i den deterministiska världen?

Jag kan köpa att jag sitter här och är trög och inte har överblick över hela det gigantiska ekvationssystemet som bestämmer mig nu, att jag har en illusion av frihet. Slumpen kanske bara verkar slump av samma anledning förresten? Men, ytterligare en fråga uppstår och det är varför jag är medveten om det, och grubblar över dessa frågor, om det inte finns någon poäng med det. Nu ska man naturligtvis inte lura sig till någon teleologisk världssyn här, och tro det finns syfte och mening, istället får man se det som att det har visat sig vara den mest praktiska lösningen, alternativt som vi var inne på häromdagen, en bieffekt. Om det nu inte finns någon mening, kan man väl tänka sig att medvetandet också bara råkade bli, utan mening. Men om något ”råkade” bli, verkar det ju inte vidare deterministiskt. Alltså är medvetandet en deterministisk grej. Det blir så helt enkelt, precis som de här predator-prey ekvationerna.

Och nu tänkte jag lite snyggt knyta ihop säcken, innan det blir alltför långa förvirrade, oavslutade tankekedjor, men se där kom bihåleslemmet in och trögade ner alltihopa (undrar hur länge jag kommer kunna skylla på det?) så tankarna får helt enkelt stanna av där. Vi kan se det som att det finns en massa lösa trådar som på något sätt hänger ihop. Och jag känner i kroppen hur fruktansvärt irriterande det är att inte se dem sitta ihop ordentligt.För på något sätt tycker jag ju att jag i viss mån styr upp tillvaron. Igår till exempel, hade jag tänkt laga en god soppa till middag, men jag glömde baka bröd i tid, så jag fick göra snabb rokad och ta torsdagspannkakorna på onsdagen. Vad sa determinismen om det, kan man undra?

När det är lite roligare

Som jag visste, varar inte o-roligheter alltför länge. Redan framåt eftermiddagen/kvällen började energin återvända. Kanske var det för att Doktor T tog på sig en vederbörlig andel av mansförkylningen. Det är tungt att själv ansvara för allt. Nu vet jag egentligen inte, man kan tänka sig att när mansförkylningar hoppar på det där sättet att de liksom på något sätt växlar upp, oavsett om det beror på en inneboende förstärkningsegenskap hos viruset, eller om det beror på värddjurets (dvs mannens) konstitution. Jag vet inte.

I vilket fall som helst lyckades jag, utöver arbete, gödsla gräsmattan, jag ser en inre vision av en viss våglängd av grönt breda ut sig. Och en gräsklippare som är som ett andra husdjur, kämpandes med djungeln som kommer upp.

Och jag tog ytterligare en lagom lång promenad, precis lagom för att lyssna på ett In Our Time-avsnitt, nu slutar jag länka för det har jag redan gjort, som handlade om Mind/Body-problemet. Hur ska man kunna påverka kroppen, materien, med medvetandet. Det är förstås ett intressant problem. Och de pratade om epifenomenalismen mot slutet, och det är faktiskt inte så tokigt. Om man redan tänker sig determinismen, är det inte alls något problem att tycka att epifenomenalismen passar bra in. Dvs , medvetandet har inget som helst att säga till om vad kroppen ska göra, sådant sköter kroppen alldeles själv. Om den vill skriva ett blogginlägg är det inte för att jag medvetet bestämde mig för det, utan för att kroppen helt enkelt hade sin egen agenda att göra det. Att jag tror att jag bestämde det, beror bara på att medvetandet är kroppens och hjärnans display, som talar om för mig vad som händer och sker och får mig att tro att jag varit med på det.

Man skulle kunna tänka sig att det är en praktisk funktion som evolutionen hittat på, om det t ex skulle vara en liten läcka mellan kroppen/hjärnan och medvetandet. På så sätt att medvetandet liksom skulle kunna slöa ner kroppen, typ skruva på intensiteten, av olika skäl. Och om medvetandet tror att det inget har att säga till om, blir det ledset och håglöst och det slöar ner kroppen. Alltså måste medvetandet hållas sysselsatt medan gener och annat står i och bringar ordning på saker och ting. Därmed får vi alltså veta vad som sker, och dessutom inbillas vi att tro att vi kan påverka. Ungefär som folkomröstningar som är rådgivande. Så kanske medvetandet fungerar, som en rådgivande folkomröstning, sådär lite semi-epifenomenologiskt.

Idag kollade vi också hur solnedgången fungerar i huset. Det verkar som den kan fungera bra.

 

När ingenting är roligt

När man vaknar en morgon, en ny vecka, och inget känns roligt eller spännande, så känns det lite segt. Man släpar sig ändå upp, eftersom alarmet sagt det, och hoppar in i duschen. Hoppar är kanske att ta i. Sen gör man kaffe och sätter sig och läser. Som en vanlig morgon. Så kommer barnen upp, och det blir lite stoj och stök och prat, och sen skjutsar man dem till tåget, och åker hem igen. Eftersom man redan igårkväll bestämt att man förmodligen ska jobba hemifrån, eftersom man inte vill sprida sin mansförkylning på kontoret.

Så sätter man sig vid datorn och sätter lite håglöst igång några beräkningar. Och det känns jobbigt att svara på mail, och jobbigt att tänka på saker som ska göras. Och det är inte så vanligt. Och så nyser man några gånger, snörvlar och snorar. Och då kommer man på vad som är problemet. Det är förkylningen. Det kan antagligen vara så att förkylningen också påverkar den mentala energin, så att sådant som normalt är intressant och roligt och spännande känns trist, och saker som man annars gör och inte tänker på särskilt känns oöverstigligt jobbiga.

Ju mer man tänker på saken, desto troligare verkar det. Och den tanken gör att man blir lite piggare, och aningens mer energisk, eftersom man vet att håglösheten inte kommer att vara en livstid, utan kanhända är slut imorgon. Så det gäller bara att hålla ut idag. Det är görbart.

För övrigt tyckte jag att det var bra att Macron vann franska presidentvalet. Men sen tänkte jag, att man ska nog inte vara så säker på att allt blir frid och fröjd trots det. Men lite mindre av mindre frid och fröjd än om Le Pen vunnit måste det i alla fall bli. För det hade varit absurdt, om hon vann, tänkte jag.

I övrigt lyssnade jag på The Ontological Argument imorse, och det är naturligtvis intressant att fundera över olika sätt man logiskt argumenterat/argumenterar för Guds existens, även om den (existensen) är ungefär lika absurd som att Le Pen skulle bli Frankrikes president.

Förresten tror jag att man skulle kunna tänka sig universum som ett servo-system, med visst processbrus. Det skulle tillfredsställa den rimliga tanken att systemet är deterministiskt men att det samtidigt är viktigt att tro på en fri vilja. Även om det nu bara är processbruset och vår oförmåga att se helheten som åstadkommer den illusionen. Sen när jag piggnat till ska jag utveckla tanken lite mer. Nu ska jag tycka synd om mig själv och fortsätta snörvla.

Mansförkyld

I flera dagar har den lurpassat, mansförkylningen. Redan i slutet av veckan började ett oroande halsont svagt insistera på sin existens. Det ignorerade jag naturligtvis. Inget är mer effektivt mot en förkylning som att låtsas att den inte finns. Jag promenerade, lyssnade på poddar och sov så lite jag kunde. Som vanligt.

Men, det gick inte så bra. Den bröt ut. Det är mycket frusterande. Och vad värre är, är det bara är jag i familjen som är förkyld. Ingen annan! Skulle möjligen vara katten, som rapporterades droppa en snuvdroppe idag. Det är alltid någon annan som drar hem förkylningar. Inte jag. Det är väldigt osolidariskt av resten av familjen att inte vara förkylda. Men det kommer nog. Denna förkylning sackade ner mina studier, men det ordnar sig.

Lyckligtvis kom det lite tröst på posten. Ett antal böcker, det var tur, detta hus har lidit svår brist på inflöde av böcker de senaste månaderna. Nu har jag bättrat på det. Dessutom hämtade jag en liten trevlig beställning på systembolaget, Andechser Doppelbock Dunkel, en fantastiskt god öl. Prova den!

Nu har jag lagt mig för att sova okristligt tidigt, så kanske mansförkylningen går över. Att den kallas mansförkylning är bara för att Doktor T föreslog att det var en sådan som drabbat mig. Och honom lyssnar vi naturligtvis på.

När jag läst lite mer ska jag skriva vad jag egentligen tycker.

 

 

Zeitgeist

Store Son hade en period när han såg på samtal, på YouTube, med ateismens fyra ryttare. Framförallt var han förtjust i den nu avlidne Christopher Hitchens. För ett tag sen, när jag letade poddar, såg jag att hans kollega Sam Harris har en podd med hysteriskt långa konversationer, flera timmar långa. Jag la till den till mitt flöde, men har hittills inte lyssnat. Men på kort tid nu har man på både svenska och utländska bloggar tipsat om den här podden. Så jag tog mig samman idag och började lyssna på ett avsnitt, ett samtal om den fria viljan mellan Sam Harris och Daniel Dennett. Trots att min promenad var nästan en timme lång hann jag bara halvvägs genom samtalet. Det är en timme och fyrtiofyra minuter långt. Tyvärr tyckte jag de var lite pladdriga och långrandiga och ägnade alltför stor del av början åt att rekapitulera händelseförloppet med Harris bok om den fria viljan och Dennetts negativa recension av dem samt den skriftväxling som sedan följde. De kom inte, i den första halvan, fram till så mycket om den fria viljan, utöver att de uppenbarligen ser på den på olika sätt. Och ja, det kan man väl göra. Jag ska lyssna klart, men inte ikväll, och jag hoppas naturligtvis de kommer längre i hur de ser på saken.

En sak som slog mig, med tanke på rekommendationerna att lyssna på dessa poddavsnitt, är att tid på något sätt får status. Intellektuell status kanske. Den som har tid att lägga ner på att lyssna på dessa mastodontavsnitt, och kanske dessutom kommentera dem, den personen, den har något som andra inte har.

Tiden som status-fenomen. Det ligger i tiden. Men, jag hoppas att jag får tid att lyssna klart, och något tillfälle att lyssna på det där över 2 timmar långa avsnittet som verkar vara det senast inspelade, om Forbidden Knowledge, det är det rekommendationerna jag läst främst handlat om.

Och dagens byggbild. Takläkten kommer på plats.

Nya kurser

En enda sommarkurs sökte jag. Jag kunde inte låta bli. Fast sommaren kommer att gå åt till vissa praktiska insatser som att bygga altan och måla fasad. Men en liten kurs kan man väl läsa, tänkte jag, eftersom jag ändå kommer vilja läsa något. Idag kom antagningsbeskedet. Och det blir Teknikens idéhistoria, väldigt skojigt ska det bli.

Förresten kom vi hem från Gotland idag, man vill alltid stanna kvar fler dagar. Men, det finns ett vardagsliv att sköta, man kan inte ägna sig åt att läsa och skriva och promenera och fotografera hela dagarna i all evighet. Eller kan man det kanske? Vi hade så gott om tid på oss till färjan att det blev stressigt, de hade stängt grindarna när vi kom fram. Men vi blev insläppta och påsläppta. Lite edge där.

Nu tittar vi på solnedgången från igår, nära Hoburgen.