Detta ska passera

Min helt plötsligt uppkommande hysteriska förkylning till exempel, ska passera. Förkylningen gör mig på dåligt humör, jag kan inte göra något alls. I alla fall inget som kräver kroppsansträngning. Målning t ex. Eller släpa grenar. Eller springa som jag kom igång med så bra förra helgen. Det började krypande med lätt ont i halsen i måndags och tisdags. Hosta i onsdags och torsdags. Då tänkte jag att det höll på gå över. Sedan smög den sig på värre under fredagen, nysningar, ännu värre hosta, snörvel. Och sen kom feber och pip i lungorna och tungt att andas. Fy tusan vad irriterande. Och ingenting smakar gott. Ingenting smakar något alls.

Så nu får jag sitta här och göra ingenting. Jag kan inte göra något annat än läsa. Läsa … hm, vänta nu, det här är kanske inte så tokigt. Förkylning med benefits.

Igår, mellan hostattackerna, läste jag ut Cecilia Davidssons Detta ska passera. Ja, men den var väl bra? Lättläst utan att vara lättsam. Det är rätt många spretiga trådar som inte riktigt löses upp. Den unga Sara som bara är, och den äldre, som också bara är. En sak är upprörande, och det är att hon bosätter sig på ett ställe där ett av barnen inte vill bo. Fast annars verkar det ganska mysigt. Det är många oavslutade historier, det tycker jag är ganska bra. Tänk om vi är alldeles för upptagna med kausalitet, med orsak och verkan och det ena följer på det andra och ekvationen ska lösas. Man vill ju veta hur det går. Undrar varför man vill det? Det mesta i livet pågår ju bara, ändrar riktning, vilar och sätter fart igen. Fast till slut dör man förstås. Men då kan man inte läsa romaner.

Av någon anledning, utan orsak, verkar det vara äktenskapstema på det jag läser nu, nästa halvlästa bok, som jag började läsa lite före Detta ska passera, är Berättelser om ett äktenskap (Geir Gulliksen). Lite mer … postmodernistisk på något sätt, det handlar mycket om kropparna, och den andre, i alla fall mellan raderna. Eller är den lite mer dualistisk kanske? Kropp och medvetande. Eller så kanske jag tungotalar, eftersom jag förbereder en uppsats i metafysik. I alla fall i det undermedvetna. Den ska trilla ut vilken dag som helst.

Det man vet mest

Idag på jobbet gjorde jag i princip tre olika saker. Alla sakerna gjorde jag i rollen som specialist, vilket är min roll på jobbet. Det finns saker jag kan rätt mycket om, och som jag ständigt lär mig mer om och liksom breddar. Jag tycker det är kul att se helheter, både fördjupningarna och helheterna. Man får lov att byta perspektiv, ibland handlar det om att lösa specifika tekniska problem, för det mesta begripa varför något blev som det blev och om det är fysikaliskt riktigt att det blir så. Ibland handlar det om att begripa om något är viktigt eller inte, och vad som gjorts och hur det ska fortsätta och hur det passar in i en allmän strategi. Det är ganska varierat.

Men, någon gång under dagen, det var nog vid något tillfälle när jag tog en paus och läste en del annat, som det slog mig att jag aldrig någonsin skriver här på bloggen om det jag egentligen kan mest om. Jag skriver om en massa andra saker, men inte det jag jobbat med i snart trettio år.

Det är ganska lustigt.

Eller inte.

Jag läser en bok

För övrigt ser jag att jag inte börjat göra en lista över årets läsning, jag ska ta tag i den saken. Jag har i vanlig ordning läst en del tyngre kurslitteratur, många artiklar och andra texter, och inte jättemycket skönlitteratur, än så länge, i år. Jag har tänkt ägna sommaren åt en del skönlitteratur, följa Stephen Kings råd att läsa mycket helt enkelt.

Men jag började läsa en bok igår, som jag nästan läst ut, kanske hinner jag läsa ut den ikväll, Cecilia Davidssons Detta ska passera. Den är mycket lättläst, och som kvinna i passande ålder hittar jag ganska mycket att känna igen mig i. Inte allt förstås, och jag tycker kanske att hon tar lite för lätt på barnens vilja, men då är ju jag ganska blödig när det gäller mina egna, numera faktiskt unga vuxna, barn. Jag har en fjärdedel av boken kvar att läsa, så jag tänkte inte göra en sammanfattning av den, det är alltid speciellt intressant att se hur författare knyter ihop sin historia. Det ska bli roligt att läsa. En sak jag tänkt speciellt på är de många detaljer som huvudpersonen, Sara, reflekterar över. Och hur skissartade en del personer är utan att det egentligen blir konstigt.

Men, anledningen till att jag överhuvudtaget tyckte jag skulle skriva om detta istället för att ägna hela kvällen åt mind-body-problemet som egentligen hade varit det normala, är att jag råkade läsa en recension av boken. Jag läste nämligen Svenska Dagbladets litteraturlista, dit romanen tagit sig in. Och där läser jag om en recensent som skriver om ”blodfattig vuxenprosa”. Då blir man ju nyfiken. Så jag läste den recensionen. Och jag tänker att egentligen skulle tidningarna skriva ut åldern på sina recensenter, naturligtvis kan inte en person som nyss gått ut skolan ha en chans att begripa något om livet med sin begränsade livserfarenhet. Jag måste komma ihåg det, jag måste komma ihåg att fråga vem recensenten är innan jag läser. Inte för att jag inte skulle läsa, men för att jag mer ska få en bakgrund till den idévärld som boken läses ifrån. Då kan man nämligen, i luckorna, se en sak, man kan se livserfarenheten. Och den är intressant.

Nu måste jag nog läsa klart å det snaraste.

Att skriva

Stephen Kings skrivhandbok Att Skriva. En hantverkares memoarer har stått på min läslista länge. Den fanns på litteraturlistan redan i den första kursen i Kreativt Skrivande, men jag lyckades inte läsa den då. En anledning är att jag inte läst någon av Stephen Kings böcker, och jag har aldrig känt mig lockad till det. De verkar helt enkelt inte vara den typ av litteratur jag uppskattar. En annan anledning är att jag har ett motstånd mot att läsa creative writing-böcker. De associerar till självhjälpsböcker, och alla tips och råd är nog i all välmening, och kanske ger insikter, men jag vill ändå hellre ägna tiden åt att göra. Alltså antingen läsa, eller skriva. Och då menar jag läsa skönlitterärt eller kurslitteratur. Okej, nu var ju de här skrivhandböckerna kurslitteratur, och jag har läst flera stycken, jag lovar. Men jag känner i alla fall motstånd.

I vilket fall som helst föll det sig som så att jag började läsa Stephen Kings Att Skriva. Den visade sig vara både hysteriskt rolig och innehöll några handfasta, praktiska tankar om skrivande. ”Om du vill bli författare” skriver han ”är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket.” Det påminner mig om vad jag någon gång läst om löpning, jag trodde det var i James F Fixx legandariska bok Löpning, som jag lusläste från pärm till pärm när jag var femton år, men jag hittar i alla fall inte stället nu när jag letar efter det. Det han, eller någon annan, skrev var i alla fall att om man vill bli bra på att springa ska man träna det. Man ska träna det man vill bli bra på helt enkelt. Jag vill bli bra på att tänka. Så jag antar att jag får träna på det. Men jag fuskar lite med att läsa och skriva också.

Men om vi återgår till Att Skriva. Vad ska man säga om de viktigaste insikterna? En är ”bort med adverben”. Jag håller med. Sen om miljöbeskrivningar. Det tycker jag är ganska trist att läsa, och jag skriver inte gärna hur mycket som helst, och eftersom jag får medhåll av King är jag nöjd: ”Det höves oss icke att förlora oss i beskrivandets djungler bara för att vi kan.” Första utkastet skrives med arbetsrumsdörren stängd, den andra med dörren öppen. Det är väl en ganska bra bild.

Sen skriver han något som påminner om Söderberg i Doktor Glas. Han skriver att det han vill är att framkalla resonans. Doktor Glas ville framkalla något slags känsla. Det verkar ligga något i det. Det kan man tänka på.

När det gäller skrivarkurser är King lagom entusiastisk över deras nytta. I alla fall som avgörande för skrivandet. Det är kanske trevligt att få åka på skrivarkurs (han verkar mena en sådan där man under en viss tid helt ägnar sig åt skrivande): ”Men sanningen är att vardagens alla små avbrott och störande inslag inte tycks ha någon särskild negativ inverkan på vad man skriver, utan rentav kan vara till hjälp. Det är ju faktiskt det lilla gruskornet som hamnat innanför ostronskalet som får pärlan att växa, inte att ostronet åker på ostronkonferens.” Och det kan väl rent generellt vara till tröst för alla oss som sliter med att förstå något här i världen och hallucinerar om den där sammanhängande tiden att läsa och tänka. Det kanske helt enkelt funkar ändå.

När det gäller att veta när ens text är färdig, skriver King något i stil med att man bara vet det när den är färdig. Jag har harvat med min text under två år nu, Kreativt Skrivande I och II. Och den har växt, och personerna går på tomgång, och det känns som jag skriver allting gång på gång. Inga nya händelser, inga nya insikter. Men så igår helt plötsligt, skrev jag några rader. Och när jag skrivit dem tänkte jag ”Men oj, det där var ju slutet.” Det verkade stämma! Så nu finns det ett utkast till någon slags historia. Och nu ska jag nog ägna sommaren åt att skriva om den en gång till, strama upp, balansera, korrigera felaktigheter i tider och andra ologiskheter. Ta bort meningslösa personer och utveckla några andra. Och ja, temat dök upp av sig själv också, precis som King påstår. Kanske tycker jag boken var bra, eftersom den stämmer med min upplevelse och mina tankesätt. Och jag känner mig fortfarande inte sugen på att läsa Stephen Kings romaner. Men, den är skrivboken var ju bra. Och läsa mer ska jag.

Och kanske läser jag ingen sommarkurs, utan läser annat istället. Till exempel ett par böcker om fri vilja, som jag tycker är ett extremt intressant fenomen.

Sol ute, sol inne

Man vaknar på morgonen. Solen tittar in i köket på morgonen och sen går den runt huset och tittar in här och var. Men träden står praktiskt utplacerade och takutsprånget där solen är hetast är stort så den slickar bara golvet litegrann. Vitsipporna översvämmar skogsbacken och blåmesarna har flyttat in i holken jag satt upp. Att läsa och skriva har hög prioritet idag.

Det finns många intressanta metafysiska frågor att fundera över. I kursen snuddar vi mest över alla begrepp. Som vanligt slår det mig att många föreställningar tycks finnas för att försöka hantera svåra matematiska begrepp. Om man bara använde sig av lite matematiskt tänkande skulle flera svårigheter kunna undvikas. Men, i vanlig ordning tycks matematiken stängd för de flesta. Undrar egentligen varför det är så? Det kan man grubbla sig fördärvad på.

En annan sak man kan grubbla sig, kanske inte precis fördärvad, på är några av samtidens skandaler. De jag tänker på är Svenska Akademien och den jävsartade tjänstetillsättningen vid Centret för rasismforskning i Uppsala. Om vi tar den första, finns det säkert mycket att säga om den, men en sak som jag tycker är extra lustig är de tre kvinnor som försvarar en av männen som liksom blivit symbol för Akademiens tröghet. Eller vad man ska kalla den. Varför försvarar han sig inte själv? Om han inte försvarar sig själv, kanske inte kvinnor med uppenbar personkoppling borde göra det, vilken trovärdighet har det? För all del finns ju en kvinna med uppenbar personkoppling som gör sitt bästa för att misskreditera honom också, men den trovärdigheten har också bias. Mannen säger kryptiska saker, och sen tolkar kvinnorna. Åt det håll som deras personliga relation pekar. Det är himla märkligt.

Jag vet inte hur man kan förstå det. Men nu har jag äntligen kommit till den fria viljan i metafysiken.

Allt detta skrivande

En anledning, av flera, till att jag började läsa distanskurser i humaniora var att jag tänkte att övning i skrivande, genom inlämningsuppgifter, essäer, uppsatser, skulle vara bra. Jag tyckte jag behövde bli bättre på att skriva. Jag tyckte nämligen det gick ganska trögt att skriva tekniska rapporter på jobbet. Det var själva känslan jag egentligen ville förändra. Det gick inte trögt i själva verket, i meningen producerad text, det blev och blir en massa text. Men det har nästan alltid känts trögt. Kanhända är det lite långsökt att kurser i humaniora skulle förändra känslan av att skriva tekniska rapporter, men jag tänkte väl helt enkelt att mängdträning var bra. Typ som att konditionsträning alltid är bra oavsett vilken sport man vill ägna sig åt.

Och nu är det verkligen ett evigt skrivande. Och läsande förstås.

I alla fall idéhistoriker verkar ha ett intressant sätt att jobba på, där själva skrivprocessen ses som forsknings-/analysprocessen! Inte som vi vanliga ingenjörer, som räknar och löser problem, och antecknar under tiden, och sen skriver rapport. Eventuellt har vi skrivit vissa obligatoriska avsnitt, som en inledning, och förutsättningar och metod eller metodik, och sådant, ganska tidigt, men de tunga avsnitten med analysen och resultaten och slutsatserna, de kommer när arbetet är klart. Då skriver man. Tänka och räkna och tänka först, skriva sen. I idéhistoria är det läs och skriv samtidigt. Jag säger inte att det är tokigt. Bara ovant.

En annan sak som är ovan för en stackars ingenjör är den slapphänta hanteringen av det här med metoder och metodik, något man för övrigt inte verkar göra någon ansträngning att skilja åt. I en text, Lennart Olaussons Från text till text, inser jag varför man ser så lätt på saken: ”använd vilka metoder du vill bara du kommer fram till något spännande och intresseväckande!” Där ser man! Dessutom kan man läsa vad jag redan noterat när det gäller ämnet: ”Man behöver läsa stora mängder litteratur […]”. Så var det med den saken. Man kan se en skillnad mellan idéhistoria och filosofi, i alla fall om man jämför de båda B-kurserna sådär subjektivt, det är mindre i mängd att läsa i filosofi, men det kräver långsammare läsning och omläsning. Idéhistoria kör helt på bulk-träning, men det är en smart idé att markera det man tycker är intressant, annars hittar man aldrig tillbaka till det.

Idag har jag börjat läsa en bok som jag tipsades om, hittat på antikvariat: Svindlande perspektiv. En kritik av populärvetenskapen. Den verkar behandla en fråga som jag grubblar på, eller ett område, hur kan vetenskapliga resultat förstås av icke-experter? Själv blir jag ofta frustrerad av att läsa populärvetenskap, det är för översiktligt, lösryckt och för många påståenden som inte motiveras. Jag tycker inte jag förstår något mer alls. Inte ens när jag vet att jag egentligen vet något om området. Det är som om den populärvetenkapliga texten beskriver något helt annat, lösryckt, ytligt. Och det verkar som om den här boken ger mig stöd för den synpunkten …

Jamen, det var ett nedslag i vardagen, för övrigt har jag konstruerat ett myggfönster, som jag just håller på att bygga också.

Ett löst mysterium

Vi bestämde oss för att trotsa långfredagsfisken och göra lasagne till middag idag. De senaste sju åren har lasagnen nästan alltid lagats av Doktor T, men idag tog jag tag i saken. En sak som alltid förbryllat mig är åtgången av lasagneplattor när Doktor T lagar lasagne. Av någon anledning går det åt  många fler än när jag gör, och det är ändå lika stora formar och jag tycker nog att jag täcker köttfärssåsen, och inte gör jag färre varv heller. Så när köttfärssåsen var gjord och ostsåsen kokad, Doktor T rev faktiskt osten, skred jag till verket; ett lager köttfärsås, ett lager plattor, ett lager ostsås. Sen började jag om med köttfärssåsen, men då ropade Doktor T till; ”Men, ska du inte ha ett lager plattor till?

Det var då, i den sekunden, allting uppenbarade sig. Jag insåg hur det hängde ihop med plattåtgången, och Doktor Ts livslånga lasagnetillverkningserfarenhet fick sig en törn: kunde det vara möjligt att plattorna skulle läggas på annorlunda sätt? Doktor T hävdade att Bonniers kokbok förordade hans sätt att lägga plattorna. Jag hävdade det jag bergssäkert vet, att jag alltid lagt plattorna som jag gjorde nu och att det sannolikt kom från första gången jag läste receptet, sen dess har jag nämligen inte använt recept när jag lagat lasagne. Men jag vet inte varifrån mitt förstagångsrecept härstammar.

Osäkerheten var enorm, hur ska lasagneplattor egentligen läggas?

Vi har två exemplar av Bonniers kokbok, vi konsulterade den, Doktor T kände ett behov av upprättelse och jag kände ett behov av bevis ety jag tyckte det var märkligt att lägga dubbla lager på det där sättet med bara lite ostsås emellan, och dessutom blir det osymmetriskt på översta lagret då som ska vara ostsås, det var vi båda överens om. Och asymmetrier måste alltid motiveras väl enligt min ingenjörska uppfattning.

Nåja, Bonniers kokbok säger, vi tar det ordagrant: ”Varva köttfärssås, lasagneplattor och ostsås i en smord ugnssäker form. Avsluta med ostsås.”  (s. 70 i upplagan från 2002). Enligt min uppfattning kan detta inte tolkas på annat sätt än köttfärssås, plattor, ostsås, köttfärssås, plattor, ostsås … Jag gör bara en repetition av mönstret. Jag kan inte göra tolkningen köttfärsås, plattor, ostsås, plattor, köttfärsås, plattor, ostsås … som DoktorT har gjort i hela sitt liv. Nu finns det för all del inget som hindrar att man tänker utanför boxen och åstadkommer sin egen varvning, men i vilket fall som helst fick jag enförklaring till varför det går åt många fler plattor när DoktorT gör lasange än när jag gör det. Mysteriet är löst. Och även om man nu kan göra lasange på DoktorTs sätt, så är vi överens om att min tolkningen förmodligen är mer rätt, i meningen vad receptupphovsmakaren hade tänkt sig.

Vuxna människor

Ibland drabbas jag av cravings. Det kan handla om salta grodor, att läsa något intressant, eller om Vuxna Människor.

Men jag har haft cravings efter Vuxna Människor hela livet. Vuxna Människor karaktäriseras av något slags allvar, vilja och ansvar. Att ta saker på allvar, att ta ansvar, att agera. Förnuft och eftertänksamhet. Att stå upp. Det är naturligtvis en idealisering. När jag var yngre tänkte jag att det fanns människor som var så. Alltid. Men det är förstås inte rimligt alls. Människor är mänskliga, vad det nu betyder. Så jag har lärt mig att vara mer resonabel. Men ändå, ändå, kan jag inte låta bli att tillåta cravings någon stund då och då.

En intressant sak är att med år och erfarenhet vet jag att ingen någonsin lever upp till att vara Vuxen Människa, enligt min strikta definition, det är alltid bara en tidsfråga innan det avslöjar sig. Detta innebär att jag ställer tiduret varje gång någon verkar ha potential och sen tar jag tid tills det potentiella tillståndet krackelerar.

Men, om ingen annan är vuxen är väl inte jag det heller, antar jag. Det är ett problem.

Intellektuella troféer och fascinerande män

Det var ett nytt begrepp, som introducerades i kommentarerna till förra inlägget, Intellektuella Troféer! Ska vi ta och titta på de senaste då? Till halva reapriset kapade jag åt mig Guteberggalaxens nova och två böcker till som ligger under där i högen. Sen har vi två stycken som hör till kurslitteraturen i idéhistoria, de två översta. Jag tycks ha en viss fallenhet för att ramla in på det som har med (natur-)vetenskap att göra. Testosteron Rex råkade jag glömma att avbeställa från Daidalos. 

Och vem har inte en åsikt om Jordan B Peterson? Jag skulle nog inte skriva fascinerande män i rubriken, utan snarare ska det vara fascinerande åsikter om män. Och det är speciellt två stycken som jag ägnar lite extra uppmärksamhet att studera nu. Sen jag såg den beryktade Channel 4 intervjun (sök på YouTube och kolla, den är spännande!) har jag läst en del om honom, och sett några fler klipp. Åsikterna är som sagt var fascinerande. Alla känslor upprörs på olika sätt, anklagelserna haglar. Naturligtvis måste jag undersöka saken, därför tänkte jag läsa den där boken som tydligen är grunden för turbulensen. Man kan inte tycka något innan man undersökt saken ordentligt.

Den andra fascinerande mannen är James Clerk Maxwell. Eller kanske inte han som person heller egentligen, utan snarare hans matematiska behandling av elektromagnetismen. Jag läste en essä som Einstein skrivit till hundraårsjubiléet (1931) av Maxwells födelse, där han skriver om hur Physical Reality har förändrats från Newton via Maxwell, hans egna varianter av relativitetsteorin och sen kvantmekaniken. Från en materialistisk uppfattning till en baserad på fält och sannolikheter. Och jag funderade på hur det egentligen ligger till. Det är ju fysikernas uppfattning av verkligheten (jag ansluter mig till den uppfattning), men hur uppfattar vardagsmänniskor verkligheten? När jag tänkt en stund insåg jag att de flesta nog är kvar hos Descartes, på 1600-talet! En dualistiska uppfattning, där det finns två substanser, materia och ande! Stort glapp kan man säga. Nåja.

Utöver det är metafysiken riktigt trevlig och lättsam såhär i början, med lite repetition av predikatlogik.

Det var väl dagens vältrande med utgångspunkt i de intellektuella troféerna. Men det är väl bäst att kasta i brasklappen på en gång, de två översta böckerna kommer att ingå direkt i den krets som läses just nu, de andra kommer få vänta på sin tur. Petersons måste jag antagligen ta itu med ganska snart, kanske över påsk, annars kommer jag att avlida av nyfikenhet.

Högarna

Inte de Svenska alltså. Utan Mina Högar. Helt plötsligt en dag insåg jag att det låg Högar överallt. Igen. Men Viktiga Böcker. Sådana som används av olika anledningar, som olika kurser. Sådana som inhandlats av olika anledningar, som olika kurser. Och kanske någon annan anledning också, som Bra Att HaKommer Säkert Till Användning I Någon Kurs Snart, och liknande. Och sådant som är av rent nöje. Vi kan titta på en liten film om Högarna.

Några har faktiskt redan kommit till använding. Och jag läste Jenny Offills Avd. för Grubblerier. Den var ju bra, men lite besviken blev jag allt, den skulle ju vara så fruktansvärt lärd och intelligent. Jag är kanske för dum, men jag tycker inte det är jätteintelligent och jättelärt att bara lägga in citat här och där. Och jag tyckte kanske inte reflektionerna var jättedjupa heller. Men, tja, underhållande. Och mycket lättläst. Och, faktiskt, ett hyfsat originellt format. Som fragment, men med sammanhang. Det gillade jag. Men jag gillar inte riktigt det där när romaner är som horoskop med triggerord och så allmänt hållet att man kan fylla i sig själv i det, och luras att tro att det är fantastiskt insiktsfullt. Gillar inte det.

Härnäst vet jag inte riktigt vad jag ska ta tag i. Jag har läst halva A Clockwork Orange, men den är ganska tråkig. Men jag ska läsa klart. Och så har jag börjat på Misstag i Moskva, och den verkar lovande. Och sen har jag läst ut An Introduction to Political Philosophy, och den tyckte jag vara fantastiskt bra. Mycket klar, välskriven och pedagogisk. Den skulle jag vilja skicka till Stefan Löfvén och Magdalena Andersson och de andra, för jag tänker att, om de skulle läsa den, kunna läsa den, och förstå något, så skulle det vara väldigt bra. Jag tycker nämligen de skulle behöva tänka efter vad de egentligen har att göra där de är, och det kan vara bra att reflektera över några grunder till staten och demokratin, som är så populär, då. Jag menar, det är naturligtvis inte heltäckande på något vis, men det vore kanske bra att börja någonstans? Få lite rätsida på prioriteringarna?

Sen har vi haft slutseminarium om romantiken, och Frankenstein, och till slut kom jag på att monstret respresenterar kvinnorna. Rousseaus romantiska förtryck av kvinnorna. Man ser Hedvig Charlotta Nordenflychts försvar. Eller rättare sagt ser man en illustration av hur det går när man gör som man gör. Så är det. Men jag tror inte jag lyckades övertyga mina kurskamrater om likheten. Det är frustrerande när man så klart ser samband och sen kan man inte få någon annan att se det. Jag vet inte vad det är med folk, hur tänker de egentligen? Men det är ju därför jag läser idéhistoria, för att försöka förstå det. Det går sådär. Alltså, jag förstår hur tankar hängde ihop då. Men det säger ju inget om varför folk gör som de gör nu. Tyvärr.

Förresten öppnade antagning.se för höstens kurser igår och jag fortsätter väl. Efter detta läsår kommer jag ha lika många poäng i humaniora som jag har från Teknisk Fysik. Men, med skalningen av poäng som var när jag pluggade , måste jag läsa dubbelt så många humaniorapoäng för att det ska bli jämlikt med tekniska poäng. Orättvist, eller hur? Fast kanske inte, jag känner mig fortfarande som ingenjör liksom, som läser lite humaniora för att det är roligt. Den tanken är ganska märklig.

 

Den gode Frankenstein

Frankenstein reser till en avlägsen Orkney-ö för att skapa en kvinna till sitt första monster. På monstrets enträgna önskan. Och hot. Med sig har han en massa instrument som han behöver för arbetet. Och på ön finns tre stugor. En är outhyrd, så den hyr han. Han säger till om att den ska renoveras, och han köper möbler.

Hallå! Det finns två hushåll på ön, och han ”säger till” om att den ska renoveras? Tur att det fanns en outhyrd stuga, förresten. Och … han köper möbler? Vardå? Han ska bo där väldigt kort tid, han och hans kompis är ute på en resa. Som visserligen är planerad att ta två år. Men det har redan gått ett år, eller så.

Men, jag antar att vissa orealistiska element av den typen är lätta att komma undan med i skuggan av själva Monstret. Jag menar, livsprincipen, bara sådär. Men det är okej. Det som inte är okej, som jag har svårt att låta bli att grubbla över är hur han bara kan överge sitt monster? Jag menar, här har han sytt ihop delar och haft sig, och monstret kan inte ha sett så vackert ut i den fasen. Men sen, när han får liv, då lägger Frankenstein benen på ryggen och överger sitt monster! Han tar inget ansvar alls! Det är som om ansvaret härifrån är monstrets själv. Frankenstein lägger sig i sin säng och får feberfrossa och yrar i månader. Dags att tänka efter nu, liksom? Å andra sidan, det är väl inte så mycket värre än det är för människor, vi får minsann ta hand om oss själva. Det finns ingen skapare att fråga om råd här inte. Nåja, det finns de som envisas med att tro det, för all del. Å andra sidan har vi våra föräldrar och medmänniskor till hjälp för att få koll på världen. Monstet har ingenting, han får fixa det själv.

Det andra som verkar lite orealistiskt är att människor är så fruktansvärt fixerade vid utseendet, so what om han nu råkar vara 2,5 meter lång och se lite läskig ut, man förstår ändå att han tränat på mänsklighet och är ganska verserad. Duger inte det?

Ja, det finns några luckor i storyn. Men det finns en del annat att tänka på också.

På eget äventyr

De rara barnen åkte iväg några dagar med sin far, för att åka skidor. Och plötsligen var det bara DoktorT och jag. Det var inte igår. Som för att göra något ännu mer ovanligt åkte jag iväg på fredagens eftermiddag, mot en av de större städerna, och där gick jag på bokhandeln. Och IKEA. Nu händer det ju att jag åker ner på stan på lunchen, när jag är på jobbet, och tar en vända på biblioteket eller så. Men detta var något annat, att åka iväg sådär, helt ensam. Parkera, ta en vända på Akademibokhandeln, och några ställen till. Strosa, flanera. Inte ens Rara Dottern som sällskap på IKEA t ex. Jag vet inte när jag var på IKEA ensam senast, förutom möjligen en nödutflykt från jobbet för att köpa ljus. Sen fredag eftermiddag på IKEA, perfekt tid. Ingen stress, knappt några där. Jag fick med mig det jag skulle ha, vilket var några grejer till Lille Sons rum. Jag tänkte nämligen passa på att göra lite välbehövlig uppsnoffsning när han inte var hemma! Annars får man aldrig tillträde för att greja till det.

Så eftermiddagen idag har jag ägnat åt att skruva ihop skåp och montera rullgardin. Det blev väldigt bra.

Högen till höger är den förbeställda reahögen från Bokus, högen till vänster tillökningen från gårdagens bokhandelsbesök.

A Clockwork Orange lånade jag på biblioteket tidigare, och har kommit halvvägs i, och Avd. för grubblerier började jag läsa direkt. Men jag behöver varva med att läsa om vetenskapen under romantiken, och om distributiv rättvisa.

Vilken dag som helst ska jag ta ner adventsstjärnorna som man ser spåren av i överkant av bilden.

När man kommer undan med orealism

Sådärja, nu har jag läst Frankenstein för femtifjärde gången. Naturligtvis hade jag glömt en del detaljer. Och den här gången läser jag med ett visst par glasögon på, de som filtrerar ut naturvetenskapen.

Och även om det inte är precis det jag letade efter, så kan jag inte låt bli att lägga märke till oegentligheter. Även om det är svårt att tala om oegentligheter när det handlar om en påhittad berättelse. En roman.

I alla fall har Frankenstein rymt till de mest avlägsna Orkneyöarna. Den ö han valt har tre stugor, en är outhyrd så den hyr han. Han säger till om att den ska repareras, och så köper han möbler och flyttar in. Och jag tänkte … jaha, en är obebodd, så det finns tydligen någon som hyr ut den sådär ”on demand” direkt. Och det finns tydligen någon som snabbt kan reparera den. Och det finns någonstans man kan köpa möbler! Nära en ö med två hushåll. I början av artonhundratalet. Och det går snabbt, eftersom de är på resa och Frankenstein verkar jobba med sitt projekt och behöver sätta upp ett laboratorium. Och eftersom det är en ö med två hushåll bara lär han ju ha med sig sina instrument, och ve och fasa, alla likdelar han behöver. För inte hittar han likdelar där på ön med de två hushållen? Eller?

Det är svårt det där. Men, det är ju inte det viktiga för handligen så det får väl passera. Och det är ju inte så trovärdigt, ens nu, att sy ihop gamla likdelar och gjuta liv i dem, så andra små diskrepanser kan man väl stå ut med.

Jag är romantiker!

Romantisk skulle nog ingen få för sig att kalla mig, till exempel. I alla fall inte romantisk på det blödiga, sentimentala och sliskigt nostalgiska vis som … känslomänniskor gärna är. Sådana som berömmer sig med att ha kontakt med sina känslor på ett alldeles särskilt vis, som de inte tror att någon annan människa i världen har bara för att hon råkar tänka ett varv extra eller två. Som jag skrivit ett antal gånger är min erfarenhet av känslomänniskor att de vill ha ett alibi att skylla sin lathet på. De orkar inte anstränga sig att disciplinera sina reaktioner, utan måste spilla dem precis överallt i tid och otid utan att tänka efter en sekund. Det är min uppfattning om den statistiska känslomänniskan. Som man kan se är det en ganska affekterad uppfattning.

En vanlig uppfattning om romantiken, alltså epoken, är att känslan sattes över förnuftet, läser jag i Västerlandets idéhistoria. Men … läser jag vidare, det är en missuppfattning. Och då börjar jag spetsa läsögonen. Det är inte en starkare känsla som utmärker den egentlige romantikern, utan en större tilltro till förnuftet! Något annat än känslosamhet och sentimentalitet. Det handlar inte om emotioner utan om intuitioner! Och då är jag med. Intuition som förnuftet får jobba på. Det är min grej. Det är alla ingenjörers grej. Det är så man löser svåra tekniska, matematiska, fysikaliska problem. Man använder sin intuition. Sen tänker man. Intutitionen är naturligtvis mycket baserad på erfarenhet. Och föreställningsförmåga.

Alltså kan man säga att ingenjören är den verklige romantikern! Visst tycker vi det är lite roligt?

Ja, och varifrån kommer denna fundering nu då. Jomen jag läser Frankenstein. Igen. Och fördjupar mig i romantiken som epok. Sen har jag en massa andra böcker jag har fått för mig att läsa, vilket kommer sig av diskussioner på jobbet. T ex har jag nyss påbörjat både The psychopath test och A clockwork orange. Den senare verkar alla har läst som tonårspojkar. Jag vet varför jag inte läst den, eller ens varit nyfiken på den. Ultravåld tycker jag inte är en tilltalande filosofisk tanke. Och av de första fyra kapitlen, som är så långt jag hittills lyckats pressa (!) mig, kan man förstå att det är en ”pojkbok”. Vi får se om den blir mer allmängiltig vad det lider. Mina kollegor påstår att den ställer viktiga filosofiska frågor …

Det det inte går att skriva om

Jag kan tyvärr konstatera att jag inte direkt haft några storslagna tankar om att lösa världsproblemen eller ta över världsherraväldet de senaste veckorna. Det beror inte på den rara kattens frånfälle om någon nu skulle få för sig det. Även om han var väldigt rar. Det beror mer på, inte vet jag, världen i sig.

Det som inträffat är att jag fråntagits mitt ansvar som vårdnadshavare av det två återstående omyndiga barnen. Det beror på att de fyllt arton år, de små raringarna. Nu är alla tre alltså vuxna. Typ. Den ene av dem tog dessutom körkort några dagar efter artonårsdagen, mycket efterlängtat av honom själv.  Den andra ska ge sig på körkortet om bara någon vecka.  Den tredje, den äldste, planerar tillvaro utomlands under några månaders tid. Så nu är det omorientering i världen för oss alla.

Icke desto mindre pågår världen i vanlig ordning, såsom att jag just firade min 28-årsdag på jobbet häromdagen. Det säger en del om jobbet. Det är ganska intressant, minst sagt. Fortfarande. Min äldsta, mest spännande relation i livet. Så som de ska vara. Bekant och alltid nytt på samma gång.

För övrigt börjar nya kurser. Politisk filosofi är ohyggligt intressant.

Men en annan dag skriver jag kanske något som är mer intressant än detta.