Inte folkomröstning men hearing

Vad har vi nu? En mängd olika fragment. Ett oväntat, i alla fall jämfört med opinionsmätningar, röstningsresultat. Domedagsartiklar, domedagskrönikor, domedagsuttalanden. Fallande börskurser. Några röster som säger att de röstade fel, och aldrig skulle ha röstat fel om de inte trott att alla andra skulle rösta rätt. I alla fall enligt tidningsartiklar. Argument som spelar på känslor, men inte förnuft. Faktalögner. Maktelit.

Andra fragment. Facebook satsar på mer rörliga bilder, mindre text. Det blir mer TV i de digitala tidningarna. Mindre text. Fallande PISA-resultat. Politiker som tycks sakna både utbildning och bildning.

Men vi har demokrati.

Antag nu att människor, i största allmänhet, de flesta alltså, är mer benägna att glo på bilder än att läsa. Att de flesta inte vill anstränga sig och tänka efter så mycket. Att de flesta vill tro på det som sägs i de rörliga bilderna. De flesta vill ha den fina bilen, det fina huset och den fina semesterresan. Titta på fotboll och grilla. Utan att behöva bekymra sig så mycket. Ha det lugnt och trevligt. Låta några kloka personer ta hand om allt besvär och styra upp det till allas bästa. Vem kan klandra dem för det?

Då inser vi förstås att utrymmet för manipulationer och dolda agendor i ostördhet kan bli … väldigt stort.

Sen finns det naturligtvis människor av andra sorter också, men låt oss fokusera på de flesta. Medel-av-de-flesta-personen finns kanske inte, det är en statistisk människa, men den här personen i alla fall kommer att bestämma hur det ska bli för oss alla.

Så vad ska vi göra? Ska vi tvinga henom till eftertanke, kritisk tänkande. Påbud att läsa viktig litteratur en timme om dagen, förbud att titta på rörliga bilder (inkluderar sport, nyheter, film, TV-serier samt gulliga bebisar, katter och folk som klantar sig och gör illa sig på facebook) mer än två timmar per dag? Ska henom gå en kurs i att tänka först och handla sen, att ifrågasätta känslomässiga rus och tvingas ta reda på fakta? Ska vi kanske tvinga henom att gå på medborgarkurs, och ta medborgarmärke i reflektion och kritiskt tänkande? Det senare tycker jag iofs vore en lysande idé för precis alla, fast det är väl egentligen en del av vad skolan borde syssla med när den slutar vara euforiska av entreprenörsskap, cykelhjälmar, processdagböcker och hållbar utveckling.

Men i största allmänhet tycker jag vi ska ge oss på den andra änden. De som sprider budskap medelst rörliga bilder och känsloargument, till exempel. Borde inte de få rättfärdiga sig på något sätt? Visa upp ett certifierat dokument som tillåter dem att yttra sig i viktiga frågor som kan påverkar människor. Jo jag vet, yttrandefrihet, alla ska få yttra sig och sen är det upp till henom att avgöra om det är bra eller inte. Men de som är i dokumenterad maktposition, i alla fall, av dem kunde vi kräva någon form av certifiering. De har ju fått lov att yttra sig hela vägen innan maktpositionen liksom, så sen kunde man väl ändå kräva en viss nivå.

Jag tänkte faktiskt att man i en demokrati borde införa auditering, offentliga hearing. Nej, det är inte som valrörelsen, det här är seriösa utfrågningar, om utbildning, bildning, förmåga att resonera, värderingsgrund, bevis för att man följer värderingsgrunden, referenser helt enkelt, en processdagbok som talar om hur man tänker sig att man ska agera i politiken.  Fyra gånger om året har vi utvecklingssamtal och avstämning, är vi på rätt väg, behöver något ändras för att målen ska nås? Floskler duger inte, det ska vara hårda fakta. Faktum är att det nog inte ska ske muntligt, det ska ske skriftligt. Politiker och andra makthavare kan, om de vill, få spela in en film, om de nu har svårt för att läsa och skriva. Men de får inte framföra budskapet själva, det ska nämligen gå igenom en floskelkommittée, som rensar det från oväsentliga känsloargument och tomt prat, och tar fram den fakta som finns. Och framför den. Man kan för all del låta skickliga skådespelare framföra de floskelrensade texterna. Det viktiga är att de är rensade från allt som inte är fakta och rationell argumentation.

Det kan ju gå så illa så att Gustav Fridolins film, t ex, bara blir 0 sekunder lång då, men han har chansen igen om några månader. Några försök kan man få. Kanske ett år. Blir det F då, är man ute.

Nu är detta naturligtvis bara en skiss, ett förslag, en tanke.

Men poängen är att låta henom vara som henom är, och ordna världen som den verkligen är. Inte som man möjligen vill att den ska vara. Eller ja, det vill jag ju, egentligen, men jag tänker man kan göra det på mer …manipulativa sätt. Och nog borde henom också tycka att auditering av maktpersoner är en bra idé?

Nu går vi mot mörkare tider

Egentligen är det sommarsolståndet för några dagar sen jag tänker på. Men det är många som tror det om Storbritanniens vilja att lämna EU också. Katastrofstämningen i tidningsrubrikerna är överväldigande. Min tanke har hela tiden varit ungefär de flesta vill fortsätta i tangentens riktning, man vet vad man har men inte vad man får, de kommer att rösta för att vara kvar. Förändringar är alltid stökigt, osäkerheter. Och det var ändå inte många fler som ville gå ur än de som ville vara kvar. 52% mot 48% är inte precis en förkrossande majoritet. Faktum är att det borde krävas en större majoritet för beslut som rör en hel befolkning.

Jaha, så blir det en katastrof då? Om man läser tidningsrubriker är det förstås det. Men vilka skriver, och vad ville de som skriver? Det är väl inte en alltför vågad gissning att de ville och räknade med ett annat resultat. Det är inte alltför vågat att gissa att det är remain-anhängare som kommenterar exit. Men ingen vet hur det kommer att bli. Uppenbarligen var det många som ville exit, och de etablerade politikerna klarade tydligen inte av att hantera det.

Min personliga åsikt? Utan att ha följt processen tycker jag naturligtvis det varit mest trevligt om Storbritannien röstat för att stanna kvar, minst turbulens. Å andra sidan kan det vara nyttigt för självtillräckliga karriärpolitiker att få sig en påminnelse om vad de borde ägna sig åt. Att lösa de problem som uppkommer i ett samhälle. Uppenbarligen är man inte vidare bra på det.

Vem vet, det kanske visar sig vara det bästa som hänt på åratal.

När estetiken får plats

Det finns mycket som är kul här i världen. Mycket som är intressant. Eller till och med vackert.

Doktor T anklagar mig ibland för att ha valt ingenjörsyrket på pin tji, bara för att jag kunde det. Bara för att jag råkade ha lätt för matematik och fysik. Av ren lathet alltså!

Han tror att jag egentligen är smyghumanist och smygestet. Jag själv tycker naturligtvis att jag kan sträcka mig över de områden som jag har lust med. Det ena utesluter inte det andra. Idag t ex har jag jobbat som vanligt, jag håller på med några ytterst intressanta intrikata grejer. Fysikaliska problem ska lösas. Det kommer nog att gå. Det brukar det göra. Men sen behövde jag göra några ärenden, av vilket det huvudsakliga vara att skaffa fler GB till Store Son. Det gjorde jag. Men när jag ändå var på Det Stora Köpcentrat passade jag på att göra några andra saker. Till exempel köpte jag min modell av jeans, jag behövde ett par nya. Jag bara älskar när samma sort finns, år efter år. Man bara går och köper det man behöver byta ut. Inget tänkande, tittande, funderande. If it works, don’t fix it. Liksom.

Men sen råkade jag ta en sväng in i en inredningsbutik. Och då kom jag på att vi behöver något bättre för ljus på det nya bordet på altanen. Så det köpte jag, eftersom mina rationella spanarögon såg det. Det var när jag kom hem med den nya ljushållaren som Doktor T fick för sig att jag är smygestet. Men det är jag såklart inte.

image

När jag tar plats

Den här sommarkursen var det många sökanden till. En av sex som sökte kom in. Jag vet inte riktigt hur det fungerar för de som på heltid ägnar sig åt studier, men jag antar att det är viss press att behålla CSN under sommaren, om man inte har ett sommarjobb. Jag antar det är en orsak till det stora söktrycket, och inte enbart det enorma intresset för Trojanska kriget. Oavsett vilket, känner jag ett visst dåligt samvete, att ta plats bara för att jag vill lustläsa! Jag behöver inte läsa, jag bara vill och har lust och är intresserad.

Det är en annan aspekt på frågan om nyttan med högskolestudier. I alla fall inom humaniora. Inom naturvetenskap och ingenjörsvetenskap behöver man inte fundera, det är nyttigt. Nyttigt i meningen att en ingenjör, t ex, kommer att åstadkomma saker som gör att väldigt många människors levnadsstandard ökar, eller livssituation underlättas. Jag tycker inte det är att förakta, att vilja göra nytta.

Men att läsa om Trojanska kriget. Det är inte precis nyttigt. Inte direkt i alla fall. Man kan raljera vid fikabordet. Man får en pusselbit till vår tankevärld. Det senare är jag särskilt förtjust i. Jag räknar med att det ska komma till nytta, endera dagen.

Men jag tycker inte heller det är att förakta att vilja lära sig något. Vadsomhelst. På det sättet tycker jag att jag har minst lika stor rätt att ta plats på en utbildning som vem som helst, eftersom jag har en genuin törst efter att lära mig något. Men jag behöver inte det jag läser nu på ett direkt sätt. Häromdagen sa jag till min chef, att jag kommer att börja använda mig av de kunskaper jag inhämtat med de senaste årets studier i humaniora. Han uttryckte, lätt skärrad, en farhåga om att det handlade om att argumentera i löneförhandlingarna. Det var kanske inte det jag tänkte i första hand, men varför inte?

Det jag däremot tänkte på är att ännu mer sätta tekniken i ett sammanhang. Nu är det faktiskt inte så att ingenjörer inte kan tänka på annat än sin senaste utredning, vilka fördomar som än florerar, många är rätt världstillvända och allmänt reflekterande och funderar på sammanhang. Några inte så mycket. Men det är väl inte värre än vilken humanist som helst som inte kan skilja på matematik och räknekunskap. Nåja, för att liksom vara värd att ta plats tänker jag alltså studera ordentligt. Iliaden och Odysséen genomlästa, i en första omgång, på två veckor. Fyra sånger per kväll. Utöver veckobetinget i kursen. Det är min plan.

Vi får se i höst om det kommer till nytta.

Bokbloggsjerka 17 – 20 juni

Finns det någon tidning som du kan tipsa om? Alternativt, finns det en tidning som du saknar trots det enorma utbudet som finns i dag?

Jajemän. De som kommer hem just nu är Aiolos, som är mer som en bok, och Filosofisk Tidsskrift. Av Aiolos har jag bara hunnit med att få två nummer, detta har jag inte mer än bläddrat och ströläst i, men det förra handlade om Petrarca, vilket passade perfekt i tiden med idéhistoriakursen, så den blev välläst. I Filosofisk Tidsskrift hittar man alltid intressanta artiklar, och så gillar jag recensionerna. I det senaste numret en artikel om Aristoteles syn på beröm t ex, och det är ju spännande. Filosofisk Tidsskrift har jag prenumererat på i flera år, och jag gillar mycket det anspråkslösa formatet. Det är texten som talar, inte glättad formgivning.

Jag vet inte om jag saknar något faktiskt. Det jag tänker ibland, när jag går på ICA Maxi, är att det finns fem olika tidningar om tatueringar, tio om husvagnar, mängder om traktorer, jakt och fiske. För att inte tala om damtidningar, livsstil och inredning. Men väldigt få som utmanar intellektet. Men … det ska man väl inte söka på ICA Maxi. Internet finns ju. Och där finns ju t ex Tidskrift för Litteraturvetenskap, som ibland har intressanta artiklar. Och Tidskrift för politisk filosofi, en syskontidning till Filosofisk Tidsskrift, på nätet. I hushållet finns också Science, men den läser jag faktiskt inte särskilt pedantiskt.

image

Bonusfrågan, om historiska romaner, där kan jag inte bidra så mycket antar jag, om man inte ska räkna Robert Oppenheimer: A Life Inside the Center av Ray Monk. En historisk biografi. Men den är riktigt, riktigt bra. Så den måste man läsa i alla fall!

Att vara små-cool

Idag ringde jag till NetOnNet för att fråga när de släpper det nya grafikkortet NVIDIA GeForce GTX1070. Den varianten med drygt 1600 MHz klockfrekvens, förstås. Det ska vara till datorn som Store Son ska bygga till Lille Son. Men det vet de ju inte när jag ringer och frågar, att det inte är jag som är en lätt blaserad gamer som andas överklockning och fps. Som om någon någonsin skulle bry sig. Men jag passade på att sola mig i glansen av coola nörderier en liten stund. Ungefär som jag gjorde när sönerna var yngre och jag faktiskt, av tvång, kunde något om datorernas hårdvara och spelkapacitet. Men när Store Son tog över saken själv lät jag mina skills förfalla. Lika bra det, det finns ju andra saker man kan snöa in på. Hur många som helst faktiskt.

I sommar ska jag läsa. Läsa. Läsa. Jag jobbar på en läshög. Fast jag vet inte riktigt, det finns risk att den kommer att innehålla väldigt mycket. Och jag vet att jag inte kommer hinna läsa allt. Så hur ska jag prioritera?

Sen visar det sig att sommaren innehåller en massa jobb också. Mer än jag hade tänkt. Det är så mycket som ska skrivas. Det är projektbeskrivningar och det är rapporter. Men jag tänker att nu har jag specialdrillat skrivarskillsen lite extra i ett helt år, så det ska väl gå bra? En liten dikt kan väl piffa upp vilken rapport som helst?

När beräkningen skänkt
det som jag tänkt,
Den enda konklusionen
av den modellerade fissionen:
reaktorn är stabil
och klarar en missil.

Män som mässar

Jag är inte van vid män som mässar. Män som inte kan föra en dialog, utan svarar på allt man säger med monologer. Inte van alls. På mitt jobb, där det riktigt kryllar av män är det inte så, för att ta ett icke-mässande exempel. Det är helt enkelt som det ska vara där. Vi fokuserar på att få jobbet gjort, och bryr oss inte om personliga positioneringar.

Detta är den lilla boktrave som kom igår, och om man bara läser titlarna ser det faktiskt ut som om böckerna talar till varann. En man ska berätta vad antikens filosofi är, en annan vad meningen med alltihop är. Så kommer en kvinna och protesterar det är myter! och en till som trött förklarar hur män förklarar. Visst är det lite roligt?

image

Den om klassisk mytologi hör till kursen om Trojanska kriget som just startat, och den om meningen med alltihop är en av de böcker jag tänker fuskläsa nu i sommar inför höstens kurser. De andra ska jag bara roa mig med. Särskilt ser jag fram emot att läsa om hur Män förklarar saker för mig. Jag har nämligen noterat, att ibland, utanför jobbet, när man har en fråga om något och ställer den till en man, tror han att ens erfarenhet eller kunskap är som en Tabula Rasa. Tom. Och det är ju lite märkligt att anta det, kan jag tycka. Man skulle vilja veta varför. Vi ska se om den gula boken kan ge några uppslag, eller om jag bara blir förbannad. Det vet man aldrig.

Vi ingenjörer måste ta vårt ansvar

Jag läste en artikel idag, om huruvida humaniora kan rädda naturvetenskapen. För det första är det en intressant idéhistorisk översikt om humanismens utveckling. Sen diskuterar den när naturvetenskapen och humaniora separerade. Någon gång med Maxwells ekvationer har jag läst i idéhistoriakursen, där blev det för abstrakt för vanliga människor att hänga med. Sen har vi Comtes entusiasm över naturvetenskapens metoder som han ville använda på samhällsvetenskaperna. Artikeln pläderar för att humaniora behövs för naturvetenskapens skull.

Det är en ganska intressant tanke. Flera gånger har jag jämfört humanioras med naturvetenskapens och teknikens skalbarhet. Humaniora är helt enkelt inte skalbart på samma sätt. som matematik, fysik eller teknik. Det som krävs är att alla läser humaniora. Det verkar ju lite irriterande. Varför skulle man som ingenjör, t ex, måsta ägna sig åt humaniora, man kan ju faktiskt rätt mycket redan. Varför kan inte humanisterna få ändan ur vagnen och läsa lite matematik eller fysik?

Men sen tänkte jag igen. Det är faktiskt vårt ansvar. Vi måste tillägna oss humaniora! Inte för att vi är så hopplösa och okunniga, utan för att vi kan. Tänk själv, hur lätt tror du att en humanist har det att sätta sig in i, verkligen sätta sig in i och förstå, partiella differentialekvationer, endimensionell analys, flerdimensionell analys, komplexa tal, analytisk mekanik, atomfysik? Nej, just det, inte lätt alls. De kommer generellt inte att klara det alls. Jag säger inte det för att verka överlägsen, säg gärna emot mig, ge exempel (det finns säkert några). Men allvarligt talat, generellt, är det nog mycket lättare för naturvetare och ingenjörer att tillägna sig humanistiska ämnen än humanister att tillägna sig naturvetenskap.

Alltså har vi som är ingenjörer och naturvetare ett ansvar, det är vi som måste ta tag i det här, det är vi som måste sätta oss in i humaniora.

Kom igen, vi startar en folkrörelse!

Om det som är och det som borde vara

När jag pluggade på Teknisk Högskola för hundra år sen hände det sig att vi ordnade fester av olika slag. Det man visste var att överförfriskning medelst alkoholhaltiga drycker var vanligt förekommande. Följderna av sådan överförfriskning kunde vara både det ena och det andra. Det visste man erfarenhetsmässigt, eftersom man, när man varit med ett tag, sett det vid så många tillfällen att det i alla fall tycktes lite rimligt att förmoda att sannolikheten för överförfriskning helt plötsligt inte skulle gå mot noll, i ett slag. Det syntes rimligare att överförfriskning vs nummer-fest skulle följa den röda kurvan snarare än den blå.

antagande

Så vad gör man då? Det brukade bli två läger vid festarrangerandet. Det ena lägret ansåg att man fick vidta åtgärder efter hur man förmodade att folk skulle bete sig, hur verkligheten förmodades se ut, baserat på erfarenhet. Den andra falangen ville ändra verkligheten och ansåg, uppbragt dessutom, ”Men så får de ju inte göra, de får helt enkelt låta bli att bli överförfriskade!”

Jag bekände mig naturligtvis till den första halvan, den som såg pragmantiskt på saken och ansåg att svårigheten att få teknologer att undvika överförfriskning förmodligen vida översteg svårigheten i att vidtaga mått och steg för att så gott det gick underlätta följderna. Jag säger inte att man alltid ska göra så, men just i det här fallet tycktes det vettigt.

Dessa båda synsätt skulle man kunna tillämpa även på samhällsvetenskap/humaniora, vars existensberättigande tycks vara i farozonen. På y-axeln sätter vi helt enkelt verkligheten, den håller sig runt 1.0 kan man säga. Avvikelser från 1 är avvikelser från verkligheten. På x-axeln sätter vi nummer-humanistiskt forskningsprojekt.

Som vi ser rör sig forskningsprojekt 1-9 runt verkligheten, men sen går det åt skogen. Och det är ungefär där jag tycker diskussionen ganska mycket rör sig när humanisterna säger att humaniora behövs. Man kan se det i Sverker Sörlins kulturartikel i DN, t ex. En mycket eftertänksam och förnuftig genomgång, men där man ser längtan ner till nollan i en formulering som: ”Att finna samhällsforskning att förlöjliga ingår i brutaliseringen av amerikansk politik, som även inkluderar forskningspolitik.”

Här pläderar Sörlin för humanistisk kunskap, men inte på något sätt berör han varför samhällsforskningen förlöjligas. Det är ju verkligheten, att humaniora har svårt att hävda sig. Och artikel efter artikel dyker upp som påstår att det behövs, men ingen bemödar sig om att fundera över varför. Jo, ekonomi och nytta brukar skyllas för att vara de onda värdena. Men hur kommer det sig att människor väljer det? Det måste ju bero på att de är … mindre vetande, på något sätt. Kollektiva dumskallar som inte begriper att isen har ett feministiskrt perspektiv. Jag antar att det finns en konflikt där, i att se verkligheten, folk är inte intresserade, inte ens som kittlande kuriosa som i alla fall LHC kan vara, även om inte alla är superintresserade av detaljer kring elementarpartiklar, eller tycker de är särskilt viktiga.

Humanisterna försöker indignerat och frustrerat banka in vett i allas huvud om att humaniora är viktigt, men det räcker inte att påstå det. Man måste visa det, men jag ser inga som helst insatser för att visa det. Ska vi bara tro på forskare, för att de är forskare?

Och man måste förstå varför människor, makthavare, inte verkar tycka det är jätteviktigt. Vore inte det ett humanistiskt forskningsprojekt, att studera verkligheten, och förstå varför samhällsforskning förlöjligas? Egentligen antar jag att det finns något sådant, det borde det göra.

Förbanna inte verkligheten för att den följer den röda linjen och inte humanistforskarens blå vilja. Följ med i den röda istället och försök begripa den. Det är mitt förslag till den rene humanisten.

Fö kom jag att tänka på en annan sak, och det vore ju att försöka införa lite krav på både humanistisk och naturvetenskaplig bildning och utbildning för politiker med makt. Om man börjar med att prångla in politiker som besitter dessa kunskaper, lite infiltrationsverksamhet, så kommer de om ett antal år att driva igenom det som krav. Voilá problemet löst! För det är väl vad det går ut på, att humaniora behövs? Och då kan det ju inte bara vara forskningsanslag det är frågan om, och forskning, utan i hela samhället.

(Jag antar att analogin mellan teknologerna överförfriskning och humanisternas verklighetsuppfattning inte är helt självklar … men jag tror bara man behöver tänka två varv så klarnar det nog!)

Sammanfattning av Blogg100

Just det, det är kanske dags att sammanfatta blogg100 för den här gången då. Hundra inlägg skrivna mellan 1 mars och 8 juni. Inte alltid varje dag, det var några dagar det blev för mycket annat att göra, den här våren har varit ganska fylld av olika slags åtaganden, mer eller mindre frivilliga. Jobb förstås, att jobba är inte precis frivilligt, det får nog sägas vara ganska nödvändigt om jag vill ha mat och hem. Och det vill jag. Men precis vad jag jobbar med är väl ganska frivilligt i alla fall. Det bästa jag kunde komma på under vissa villkor kan man väl säga ändå. Ja, så jobb.

Sen studier. Och det är väl också ganska frivilligt. Det är i alla fall ingen annan som tvingar mig till det. Det är att betrakta som en naturligt drift, ett beroende, som nådde en annan nivå just i år, och som var tvunget att systematiseras lite.

Flyttprocess. Ett ackumulerat måste helt enkelt.

Diverse aktiviteter knutna till de rara barnen. Lite mer än vanligt, faktiskt. Inget direkt farligt eller oroande, men man kan säga att det har varit en hel del att stå i. Man kan säga att grundskolan inte alltid är en skolform för de som tänker egna tankar. Det kan man säga. Men nu är grundskolan ett passerat stadium, och nya utmaningar väntar.

Och utöver allt annat fick jag för mig att delta i blogg100 då. Det är inget måste, varken yttre eller inre. Men kul. Av samma anledning, kanske, som jag gick den där Skapande Skrivande-kursen. Det är kul att skriva, och det är nyttig övning att skriva något av en tanke som far förbi.

Det som fått stå tillbaka den senaste månaden är träning. Ingen vända till gymmet sen början av maj, faktiskt. Men träningsvilan tänkte jag häva denna vecka. Nu är det vanlig lunk på jobbet, röjning och städning hyfsat klart, gäller ”bara” att hålla städ-standarden tills vi sålt. Och bara en sommarkurs, Trojanska kriget, som just startat. Och alla barn har sommarlov.

Det var en väldigt lång inledning till blogg100 … undrar om detta myckna skrivande har befriat ordflödet, bara.

Det mest lästa inlägget under blogg100 blev det jag skrev om särbegåvning. Inte precis om särbegåvning i sig, men om uttryck för det. Varför matematisk begåvning tycks mer fascinerande än humanistisk begåvning. (Och bara där kan man väl stanna till, för vad tycker vi att ”humanistisk begåvning” är för något, egentligen? Och det är kanske svaret på hela frågan, alla förstår vad matematisk begåvning är, mätbarhet eller ej, men humanistisk begåvning … vad är det, egentligen. Jag antar att hela problemet med humanioras kamp för existensberättigande faktiskt kan sägas ligga i just den frågan.)

Bilderna från Gotland i början av maj, är jag mest nöjd med, i bildväg. Och det var en skön semester. Sol hela tiden, mycket läsning och mycket foto. Man kan nästan inte ha det bättre.

Ett av de mer filosofiska, existentiella inläggen handlar om alla världens kaffemått.

Sen tycker jag det här inlägget om rotfyllning är rätt kul, det var i alla fall roligt att skriva det.

Men de mest lästa inläggen i bloggen över huvud taget är det om avkalkning (jag är fortfarande stolt över min uppfinning, särskilt som den praktiske Doktor T tycker den är genial, eller ja, han säger i alla fall det …). Det näst mest lästa är det som spekulerar i förklarar dinosauriernas storlek.

Jaha, det var det. Vi får se hur fortsättningen ser ut i skrivtäthet. Den brukar vanligen gå i perioder i alla fall.

En dag utan läsning

Vilken konstig dag. Inte en rad har jag läst. Det jag däremot har gjort är städat. Städat och städat och städat. I hur många timmar som helst. Både Doktor T och jag har städat hela da’n. Säkert i femton timmar. Dvs trettio timmar sammanlagd städning. Man kan inte förstå hur mycket städning det kan bli när man väl börjar. Det måste vara ungefär som att upptäcka elementarpartiklar. Man börjar liksom observera på ganska hög nivå, typ planeter, stjärnor och sån’t, och sen inser man att det finns grundämnen (någon gång), och protoner och neutroner och elektroner. Och sen hittar man positroner och myoner. Och till slut en Higgs-boson (det är när man typ använder autosol på diskbänken för att den ska glänsa, som Doktor T just ägnat senaste halvtimmen åt).

Man kan göra hur mycket som helst. Ju mer man tittar, desto fler fläckar ser man. Och desto mer övertygad blir man om att det aldrig kommer att komma någon som vill köpa just vårt radhus. med fläcken här och fläcken där. Samtidigt, ju mer vi städar, desto trevligare ser det ut, och desto mer tänker vi Oj vad mysigt det är. Uteplatsen är romantiskt grön och igenväxt, genom de tvättade takfönstren silas ljuset väldigt behagligt. 

Det är som om man verkligen kan bo här. Det är bara vi som växt ur det. Inte konstigt alls med tre tonåringar. Egentligen är det inte så tokigt. Inte tokigt alls. Det är väldigt lugnt. Ingen trafik. Jättetyst faktiskt. För de som inte störs av glada ljud av hammarslag och andra hantverksmaskiner. Men det är inga ljud av civilisationen utöver ljud av hantverkariver, faktiskt. Och för den som uppskattar det, vilket faktiskt tycks vara ganska många, är detta perfekt. Och för den som tänker sätta upp en jätte-TV med tillhörande surroundsystem är det perfekt. För det har alla andra. Det är bara vi som är lite gammelmodiga som aldrig kollar på TV med högt ljud. Det är månader sen Doktor T  och jag kollade på TV, det är faktiskt bara Lilla Dotter som kollar på morgnarna, via hörlurar. Väldigt grannvänligt.

Jag hoppas det går jättefort att sälja, och en ny era kan börja. Men man kan aldrig så noga veta.

Nu ska vi reda ut det där med svartsjuka

Egentligen tänkte jag skriva om kvantiseringen av verkligheten, Heisenberg och Schrödingers katt och så, det var nämligen så att när jag körde till jobbet i morse såg jag allting klart framför mig. Nejnej, inte auror och ljussken och sån’t. Jag såg hur vi lever i typ 1049 terapixel, och så tänkte jag förklara det nu. Men, sen kom andra saker i vägen och vi får ta det en annan dag. Nu måste vi reda ut den existentiella frågan om svartsjuka.

Det var nämligen så att Doktor T kände sig revitaliserad på något sätt, när han läste mitt inlägg om Strindbergs matematiktrix. Som om han fått ett nytt verktyg i sin arsenal. Vad han nu skulle med det det till, när han just köpt en ny skruvdragare. Men, alltså att göra mig svartsjuk, varför nu det skulle behövas. Rent teoretiskt får man förmoda. Och vem skulle han hitta att förföra med matematik, jag bara frågar, utbudet är, realistiskt talat, ganska begränsat. Inte ens den söta sekreteraren som varit medlem i Mensa sen sex års ålder skulle faktiskt få mig att höja på ögonbrynen.

Faktiskt hade jag tänkte redovisa min personliga syn på saken, men jag glömde det. Men nu, med tanke på Doktor Ts entusiasm i frågan känner jag mig nödgad att göra den där redovisningen. Min uppfattning om förhållanden, alltså, är väldigt binär, antingen fungerar det, eller så fungerar det inte. Såhär är det nämligen, att som förstaförföring skulle matematik vara ett bra tips när det gäller mig. Men som svartsjukemanipulationsförföring skulle det fungera mycket dåligt.

Det beror på min pragmatiska syn på saker och ting. Det är nämligen så, att om man måste göra varandra svartsjuka för att behålla ett förhållande, så existerar inte förhållandet, så då kan man avsluta det icke-existerande förhållandet på en gång. Poff. Så om Doktor T t ex skulle få för sig att sekreteraren vore bättre att tillbringa nätterna med, och dagarna, så skulle jag tycka att han skulle göra det. Jag har inte tid att dividera om saken, i meningen att jag skulle tycka det vore slöseri med tid att dividera om saken. Antingen vill man, eller så vill man inte. Man bestämmer sig helt enkelt bara.

Så var det med den saken. Svartsjuketrixet funkar kanske i Strindbergs drama, men i verkligheten är både meningslöst och omodernt.

Sådärja. Nu kan vi fokusera på mer intressanta frågor igen.

Medvetandet är matematiskt!

Ett av barnens vanligaste uttryck är Du är så weird, när de ska säga något om mig. Men det tycker jag är rent förtal.

Som jag skrev igår längtade jag efter att läsa Thomas Nagels artikel What is it like to be a bat? Jag råkade snubbla över den när jag läste om Turing någonstans. Det kan ha varit när jag kollade i referenslistan i Here be dragons för att se om Turings essä Kan en maskin tänka? fanns med, det måste den nämligen enligt min uppfattning, och om den inte skulle ha funnits med hade jag blivit upprörd och bränt boken. Eller kanske inte förresten. Men den fanns med. Och där någonstans hittade jag bat-referensen, fast kanske inte just i Here be dragons, nej ser jag, och den enda anledningen att jag liksom noterade det lite mer medvetet, var att jag just beställt Nagels bok Vad är meningen med alltihop? som jag tänker fuskläsa nu i sommar, eftersom den tycks ingå i kurslitteraturen i den kurs i filosofi som jag sökt till hösten, och som jag helt kallt räknar med att komma in på.

Ja, så när jag läst klart Turings essä, alla invändningar, där jag lätt upprört konstaterar att han tycker att invändning med hänvisning till parapsykologiska fenomen är den starkaste, särskilt telepati är han visst svag för, och en beskrivning av ett självlärande system, intressant att straff och belöning tycks vara en förstahandsinlärningsmetod, går jag över till bat-artikeln medan jag smälter Turing en stund.

Den är skriven 1974, och behandlar medvetandet och ”mind-body”-problemet och inledningsvis inser man att reducera medvetandet till atomer inte är Nagels grej. Redan i andra stycket föll jag i tankar: ”Without consciousness the mind-body problem would be much less interesting. With consciousness it seems hopeless.” Vilken situation!

Jag minns en typ av aha-upplevelse, eller snarare grubbleri, som jag hade i elva-årsåldern (jag tror jag var äldre än tio, men yngre än tolv). Jag hade en kompis, som jag tänkte om hur kan hon vara så omedvetenDet var som om allting var nu för henne. Så man skulle kunna tänka sig att medvetande är minne, att det ena hakar i det andra och man kommer ihåg vad man gjorde förut. Men, det gjorde hon förstås, mindes. Men hon tänkte inte på det hon mindes, hon reflekterade inte över det. Hon relaterade inte det ena till det andra. Hon bara var.

Jag var synnerligen konfunderad över att hon inte insåg att det här skulle innebära det där. Jag tänkte på det där igen, nu när jag läste Nagels artikel. Och helt plötsligt stod allting klart gör mig. Medvetandet är rent matematiskt. För det första krävs minne:

x(t) = a*x(t-1)+b*x(t-2)+ …

men inte bara det, utan det krävs också att man kan reflektera över minnet:

g(t) = f(x(t),x(t-1),x(t-2), ….)

och den funktionen behöver ju inte alls vara linjär, den kan vara mer eller mindre komplicerad, och det bestämmer individens intellektuella förmåga. Den kan se ut som

g(t) = x(t)*x(t-35)+a(t)*b(x(t-2))*x(t-6)*x(t-17)+ ….

osv.

a, b etc är förstås konstanter i medvetandemodellen, tidsberoende och minnesberoende eventuellt, x(t-n) är minnen. Och g(t) och f(*) är reflektioner.

Sådärja. Nu ska jag läsa vidare. Jag räknar med att resten är ren bekräftelse på min lösning ovan. Eller …?

När vi tittar ut i världen

Det finns dagar då Mamman lyfter sin näsa från böckerna, kliver ur sin inre värld, går ut i den vanliga och stryker kläder som andra mammor gör.

Idag var en sådan dag. Lille Son och Lilla Dotter slutar nämligen nian, och ikväll är det skolbal. Jag åkte hem tidigare från jobbet för att bistå med handräckning. Klänningen hade jag för all del sytt upp redan i går kväll. Dottern är över 180 cm lång, men den behövde ändå kortas nio centimeter. Undrar vilka klackar som var tänkta till den … Lille Son, som inte heller är så liten till växten, behövde hjälp att stryka sin vita skjorta. Förr i tiden, när jag var ny vuxen, strök jag varenda klädesplagg, precis som mormor och mamma. Nu tar vi fram strykbrädan om någon skjorta absolut måste strykas. Och det är faktiskt lite mer fancy med en struken vit skjorta till en kostym.

Huset såg ut som en tornado när jag kom hem, hela vardagsrummet var fullt med kartonger och smink och plastpåsar och väskor och jag vet inte hur det kan bli så mycket av bara lite festkläder. Och hår skulle lockas, och Lilla Dotter sminkade både sig själv och sin bror. Men han såg ut som en vampyr i ansiktet efter hennes tilltag, och det är inte hans grej, så det fick lov att sminkas om. Och fluga skulle fås att sitta bra, och ett corsage meckas fast. Det var faktiskt Lille Son som var värst. Sen kom Lilla Dotters  far för att hämta henne och köra henne till tjejkompisarnas uppsamlingsplats för vidare transport i den limousine tjejerna bokat till sig, och jag fick agera chaufför, i simpel V70, till Lille Son och hans vänner. Och kamera skulle skötas. Och hej och hå.

limo

Och här anländer Lilla Dotter och hennes vänner till festen, i transport anordnat på eget initiativ.

Och sen beställde Store Son och jag varsin pizza, och så tog vi en biltur och kollade solnedgång och diskutera postmodernism och andra intressanta saker. Sen tittade vi på en YouTube-snutt, som jag sparar tills imorgon, eftersom den förtjänar ett eget inlägg. Låt oss säga att den anknyter till postmodernism och annat new ageigt. Nej nu var jag lite väl raljant här.

Nu har Mamman gjort nästan alla världsliga plikter för dagen, och i väntan på att hämta hem de rara barnen vid ett-tiden i natt, kan jag i lugn och ro försjunka i något intressant att läsa. Som alla kan förstå har jag hela dagen sett fram emot att få läsa What is it like to be a bat?

Matematik som förförelseknep

Strindberg. Han visste hur en kvinna skulle förföras han! Även om han nu använde sitt förförelseknep på ett tvivelaktigt sätt. I Ett dockhem, ur novellsamlingen Giftas, är Vilhelm desperat att ”få tillbaka” sin hustru, Gurli, som via ett intellektuellt uppvaknande börjat anse att deras äktenskap inte är vad det borde vara. De har nämligen aldrig ägnat sig åt högre intressen, utan mest sinnlighet. Denna insikt har hon fått genom att umgås med väninnan Ottilia, som naturligtvis är nucka. Visst kan man förstå Gurli, intellektuell torka i hemmet är helt enkelt bedrövligt. Nu tycks det ju inte vara så att Vilhelm egentligen brister i den förmågan, mer att han, eller de, bara inte tänkt på saken tidigare, utan mest ägnat sig åt sinnligheter.

I alla fall, hans svärmor råder honom att göra Gurli svartsjuk, det är ett vattentätt sätt att få ordning på prioriteringarna, enligt henne. Väninnan Ottilia, nuckan, är förmodligen inte mottaglig för vanlig, simpelt smicker och kurtis, nej, det måste till ett grövre artilleri för att få henne på fall. Som matematik! Ottilia och Gurli har, i sina studier, kommit fram till statistiken, fallna kvinnor och smittsamma sjukdomar. Där har vi det, Vilhelm inser förförelsevägen: Om man skulle leda det där in på matematiken, kommer han på!

Och så börjar han diskutera matematik med Ottilia, senare tittar de på stjärnhimlen, jag hoppas de diskuterar astronomi och intressanta fysikaliska fenomen och inte liksom bara står där och bländas över universums oändlighet och människans litenhet och obetydlighet. Som i förlängningen betyder att det inte spelar så stor roll vad de gör, de kan lika gärna göra det här och nu, för i universums perspektiv är det … ingenting. Å andra sidan vore det lustigt att förvandla romantiken till ingenting, om man nu är lagd åt att tycka det är allting. Alltså borde ingen romantiker titta på stjärnor, men det verkar ju få begripa. Nåja. Allt det här senare resonemanget om den förnuftiga betydelsen av stjärnkikeri som svärmeri är mitt eget påhitt. Strindbergs Vilhelm lyckas i sitt uppsåt att göra hustrun svartsjuk, Ottilia kastas ut och han och hustrun utökar repertoaren med några högre intressen.Tyvärr innehåller inte de högre intressena matematik längre, utan barnuppfostran och kvinnans frigörelse från nuckeri, romantikeri och gammalt skrock.

Det var lite synd det, där på slutet. Man kan naturligtvis ha synpunkter på det olämpliga i att bara ägna sig åt så begränsade ämnen, och jag blir inte riktigt klok på budskapet. Inte menar han väl att kvinnor bäst håller sig hemma, som förut. Han vill nog bara fortsätta i tangentens riktning, och han är ju så kär i sin fru … Och tyvärr var ju inte hon intresserad av matematik …

Eftersom det är så himla längesen den skrevs kan vi väl för tillfället i alla fall använda Principle of Charity  och tolka det som att äktenskapet lämpligen innehåller en portion vardera av sinnlighet och intellektuell höjd för bästa lycka. Typ.

Inte så spännande som Walter White

Ibland har man mycket att tänka på. Det kan vara intressanta frågeställningar på jobbet, problem som behöver lösas, saker som behöver göras, sådant som har lästs. Listan kan förstås göras hur lång som helst, det finns ingen ände på det man kan tänka på. Lyckligtvis.

Min tid att tänka är egentligen ganska begränsad. I alla fall såhär i skolavslutningstider när klänningar och skjortor ska fixas, något ska tvättas och strykas och något annat sys upp. Och man ska ordna saker till visning av huset. Då gäller det att vara lite effektiv och ta sina tankestunder. Pendlartiden är naturligtvis helig, men ibland behövs mer tid. Idag såg jag min chans. Lille Son ville ha skjuts till Rara Flickvännen, så jag tänkte att jag kunde ta en liten extrarunda med bilen när jag åkte hem för att tänka klart på en sak. Men Lilla Dotter  såg också en chans att få prata en stund utan att jag kunde försvinna någonstans, vilket jag ibland har en tendens att göra, tyvärr. Det är som tankolepsi liksom, man bara glider bort i andra tankar, helt okontrollerbart. Inte så uppskattat. Undrar om man kan stämma någon?

Men, jag visste att risken för tankolepsi var extra stor just idag, så jag sa till Lilla Dotter att jag ville åka själv, eftersom jag behövde tänka lite i lugn och ro.

När jag kom hem och började med hennes klänning frågade hon ut mig Vart åkte du? Du lät jätteskum, som om du inte ville tala om vad du skulle göra!

Men jag behövde bara tänka klart på en sak jag läste, sa jag, jag tyckte det passade bra när jag ändå var ute och åkte.

Jaha, sa hon misstänksamt, varför lät du så konstig då, kunde du inte bara säga att du ville tänka?

Men det gjorde jag ju! protesterade jag.

Ja, fast du sa det på ett skumt sättsom om du skulle ut och drug deala!

Jag kunde lugna henne, tyvärr är jag inte lika spännande som Walter White, jag tänkte på tänkande maskiner bara, inte spännande på det sättet!

Förresten kom det en bok idag, men inte ens den ansågs spännande av någon annan än mig. Trots att den är skriven av en antik filosofihistoriker.

image

Framtidens intelligenta teknik

Jag håller på att läsa om Turings essä, den jag nämnde i gårdagens inlägg, lite mer noggrant. Det kan inte hjälpas att jag tycker det är ett intressant ämne. Det är intressant på flera olika sätt. Särskilt intressant är människors reaktioner när artificiell intelligens diskuteras. De liknar ofta ganska mycket en blandning av Turings två första invändingar, den teologiska invändningen som handlade om människans unika egenskap att ha en odödlig själ, given av Gud. Den andra invändningen var av slaget ”men det vore ju så hemskt om det vore sant, så det kan bara inte inträffa”. Nu är kanske det där med odödlig och Gud lite nedtonat i de moderna invändningarna. Men de har inslag av att människan är unik, det finns ”något” hos människan, typ en själ, som inte kan åstadkommas i en maskin, som bara inte kan (hoppas vi brukar det sägas) skapas i en maskin.

Man skulle kunna säga att invändningarna har både ett inslag av överlägsenhet, vi människor är minsann unika vi, och ett inslag av rädsla, det kan (får) inte bli så!

Visst kittlar det lite? Jag känner hornen sticka fram lite, visst känner man hur man bara måste fråga ”Varför?” Fråga varför det inte kan/får bli så, varför skulle inte mänskligheten kunna dö ut? Av vilka skäl måste vi se till att mänskligheten ska leva vidare? Egentligen. Det är ju inte precis så att varken vår generation, eller våra barns kommer att drabbas av maskinernas domedag. Förresten kanske det blir paradiset på jorden, vem vet, när allt sköts objektivt och förnuftigt utan en massa agg och krig som kommer sig av emotionella tillkortakommanden, illvilja och maktgalenhet. Hur många generationer ska vi ta ansvar för? Och varifrån kommer denna oändliga plikt?

Frågorna är både existentiella, moraliska och etiska. Och jag vill leta efter någon slags grund för dem, reda ut tanketräsket kring våra odödliga själar.

Som av en slump tog jag mig en liten slösurf på antagning.se idag, skulle se om det var någon kurs jag kunde göra sen anmälan till, fast jag egentligen bestämt mig för att i höst ska jag bara läsa filosofi och litteraturvetenskap. Eller så. Och då råkade jag hitta några distanskurser vid Luleå Tekniska Universitet, om Framtidens intelligenta teknik. Tyvärr är de på avancerad nivå, det var ju synd, tänkte jag, tills jag kom på att jag faktiskt har både en grundexamen och lic-examen på synnerligen tekniskt område att dra nytta av. Så jag sökte den som handlade om neurovetenskap och matematik. Till våren 2017. Det blir väl trevligt? Tills dess hinner jag läsa en del mer filosofi och beta av en del böcker på ämnet. Hoppas jag. Sen ska vi minsann räkna på saken!