Det det inte går att skriva om

Jag kan tyvärr konstatera att jag inte direkt haft några storslagna tankar om att lösa världsproblemen eller ta över världsherraväldet de senaste veckorna. Det beror inte på den rara kattens frånfälle om någon nu skulle få för sig det. Även om han var väldigt rar. Det beror mer på, inte vet jag, världen i sig.

Det som inträffat är att jag fråntagits mitt ansvar som vårdnadshavare av det två återstående omyndiga barnen. Det beror på att de fyllt arton år, de små raringarna. Nu är alla tre alltså vuxna. Typ. Den ene av dem tog dessutom körkort några dagar efter artonårsdagen, mycket efterlängtat av honom själv.  Den andra ska ge sig på körkortet om bara någon vecka.  Den tredje, den äldste, planerar tillvaro utomlands under några månaders tid. Så nu är det omorientering i världen för oss alla.

Icke desto mindre pågår världen i vanlig ordning, såsom att jag just firade min 28-årsdag på jobbet häromdagen. Det säger en del om jobbet. Det är ganska intressant, minst sagt. Fortfarande. Min äldsta, mest spännande relation i livet. Så som de ska vara. Bekant och alltid nytt på samma gång.

För övrigt börjar nya kurser. Politisk filosofi är ohyggligt intressant.

Men en annan dag skriver jag kanske något som är mer intressant än detta.

Förändring

En tragisk dag. Katten har lämnat oss människor i sticket. Han lämnade livet. Tänk att han ändå ville leva här bland oss, han verkade tycka att han hade en självklar plats i flocken, han ville alltid vara med. När barnen och jag satt i soffan och kollade på något kom han ofelbart och knölade ner sig någonstans där han också. Han såg till att han fick plats. Vi såg till att han fick plats. Lustigt med djur, de är rätt trevliga att ha omkring sig.

En av de sista bilderna. Han trodde att jag bäddade sängen för hans skull, så han skulle ligga skönt.

Och här har vi tre av undulaterna på upptäcksfärd.

Ny termin

Sådärja, tentor och uppgifter avklarade, imorgon börjar en ny termin. Ja, alltså studiemässigt då. Jobbet började för en vecka sen, men det är lugnt. Alltså, både bekant och intressant på samma gång.

Den mest spännande kursen blir nog den i Politisk Filosofi, men den i idéhistoria som ska behandla romantiken, med närläsning av Frankenstein (blir väl typ 3:e, 4:e gången jag läser den då) blir också helt okej. Det finns rätt mycket man kan säga om den, och om tankarna, och tiden.

Ett problem med de här kurserna i humaniora tycker jag är kravet på textmängd. Jag är van att uttrycka mig ganska koncenterat, inga onödiga ord, inga upprepningar, inget ältande, inget pladder. Enligt min egen uppfattning alltså. Och då kommer det krav på ”minsta antal ord” i någon uppgift. Och jag tycker jag har sagt allt som ska sägas på ungefär halva mängden ord. Och då får jag lov att brodera ut det till lika mycket till. Det är ganska fascinerande. En del människor är så himla bra på det där. Det är inte jag. Alltså, jag tycker inte jag är bra på det. Jag försöker lära mig. Först skriver jag det jag tycker ska vara med, då är det sådär 20-25% av kravet. Så utvecklar jag det en del, det vill säga jag låtsas som om de som läser är nästan idioter och inte begriper något alls om man inte skriver ut det explicit. Då har jag kommit till 50 % av textmängden. Sen börjar jag upprepa mig, eller snarare formulera samma sak, fast på ett annat sätt. Och till slut lyckas jag kanske komma upp till den undre gränsen för textkravet. Det är rätt jobbigt. I den tentauppgift jag skrev idag tyckte jag att jag, innan jag räknade, lyckades ganska väl med att utveckla alla resonemang till dumhetens gräns. Sen när jag räknade, när jag skrivit ut, broderat och stått i, 75 % av maxgränsen i alla fall, det fanns ingen undre gräns. Då kände jag mig tacksam. Och klar.

Det kan vara en ingenjörsåkomma att uttrycka sig precist. Helst skulle jag förstås bara vilja skriva en ekvation, det är det optimala. En ekvation säger mer än hundratusen ord. Men, till och med jag inser att humaniora behöver något annat än precisa ekvationer. Jag jobbar på saken.

Här fick jag ihop nästan 400 ord. Och jag har i princip inte sagt någonting. Det börjar likna nå’t!

När Alexander Bard verkar stupid

Jag har hittills tyckt att Alexander Bard varit rätt piffig. Nu har jag kanske inte följt honom jättenoga alla gånger, men jag har haft intrycket att hans intellekt inte är helt oävet. Men idag läste jag en artikel i DN. Och nu har jag ändrat uppfattning om det där intellektet. Nej, det beror inte alls på att han i bästa Guillo-anda vill jaga med de andra grabbarna i skogen, ha mansläger och lära män att de ska ha (eller att de har?) kuk i huvudet. Jag ser bilden framför mig, den ser kul ut.

Och jag tycker verkligen inte att han inte ska få säga något. Kanhända är det reporterns ”frihet”, men jag har lite svårt att inse hur det kan handla om risker för yttrandefriheten att bli bortmotad från ett privatfinansierat underhållningsprogram. De flesta människor deltar inte i panelen i underhållningsprogram, hur ska vi göra med alla deras (vår) yttrandefrihet? Bara för att kanalen hänvisar till yttrandefrihet för att ha honom kvar, innebär det ju inte att det skulle vara frånvaro av yttrandefrihet att sparka honom. Kanalen skulle t ex kunna tycka att han inte passar att representera dem, helt enkelt, man får anta att hans person och image är en viktigt del av saken. Faktiskt är de ju till och med lite fega att ropa ”yttrandefrihet”, när de i själva verket menar att det är bra för dem att han ”yttrar sig fritt”, vilket inte är samma sak som ”yttrandefrihet”. Det de egentligen säger är ju: ”för vår kanal, som inte är en offentligt skattefinansierad samhällsinstitution, utan privat affärsverksamhet, är det bra för ekonomin om Alexander Bard säger det han vill, på sitt lilla pikanta vis, bara han inte går över gränsen till olagligheter, eller osmakligheter som får våra tittare att fly”.

Det är inte heller för att han påstår att alla ställen där kvinnor och män befinner sig samtidigt blir sexualiserade. Men menar han verkligen det? Det är kanske så i hans miljö, har vi ju förstått, men det är definitivt inte så i min vardagsmiljö, där är folk nämligen professionella. Men okej, han har sin miljö, låt gå för det.

Innan vi kommer in på den passage som avslöjar det bristande intellektet, vill jag att vi gör ett litet tanke-experiment. Vi tänker … en stor vid skål. I den skålen lägger vi ner två sorters bollar, den ena sorten är ljust grön, den andra sorten är ljust gul. Vi häller i bollar och blandar om. Man ser lite skillnad på dem, men det är ingen som sticker ut åt något särskilt håll. Man kan inte säga att ljusgröna bollar är si och ljusgula så. Men man ser att de har lite olika färg. Sen häller vi på en kemisk sörja över de här bollarna. Den sörjan har särskilda egenskaper, till exempel har den kemiska komponenter som gör att när ljusgröna bollar reagerar med den, blir de mörkgröna och börjar studsa jättemycket. Och de ljusgula bollarna reagerar också med sörjans kemi, fast på ett annat sätt, de börjar dra lite åt rött i färgen, sen klustrar de ihop sig i grupper som mer liksom vibrerar tillsammans. Sen släpper vi ner Alexander Bard i den här sörjan, han har redan badat i en så’n här kemisk sörja, så han är jättegrön. Vi släpper ner honom och han hoppar omkring där och tänker. Och så kommer han på, eftersom han är så himla smart, att han ser en skillnad mellan de röda bollarna och de gröna bollarna. De verkar bete sig olika. Och så drar han den förbluffande slutsatsen att de röda bollarna och de gröna bollarna, i sitt inre ursprung är jätteolika. Alexander Bard glömmer, precis som så många andra, att det han ser är de ljusgröna och ljusgula bollarna i återkoppling med den kemiska sörjan, som han själv dessutom är badad i. Och så drar han från det slutsatser om deras opåverkade egenskaper, snarare än deras påverkade egenskaper. Hur de är, de här bollarna. Han glömmer bort att han mäter egenskaper i ett system som är slutet, som en person bevandrad i till exempel reglerteori skulle säga. Det betyder, om man bara tänker på saken rent matematiskt och fysikaliskt, i just det här exemplet, att de ljusgröna bollarna och de ljusgula bollarna förvisso kan vara lite olika, t ex har de lite olika färg, och till exempel reagerar de lite olika på kemiska sörjor. Men det betyder också, att med en kemisk sörja av en annan sammansättning, skulle man säkert kunna få de ljusgröna bollarna att klustra ihop sig, pipa och vibrera i grupp, medan de ljusgula bollarna blev starkt röda och studsade som tokar överallt.

Om man är en mörkgrön boll, som Alexander Bard, kanhända man tycker om den här ordningen att en del bollar är gröna och hoppiga och en del är röda och vibrerande. Man känner sig väldigt grön liksom, och vill se till att de gröna bollarna är gröna på ett bra sätt och de röda är röda på ett bra sätt, och alla kan leva lyckliga tillsammans i den rödgröna ordningen.

Den lilla passagen där hela Alexander Bards intellekt står och faller är förstås denna:

– Fakta. Gå in i ett rum med hundra män och hundra kvinnor. Jag ser enorma skillnader. Det är patetiskt att påstå att det skulle vara sociala konstruktioner när det är djupt liggande biologi.

Nu kan det ju hända att Alexander Bard faktiskt inser att det är den kemiska sörjan, dvs sociala konstruktioner, som liksom ordnar den här rödgröna ordningen från den ljusgulljusgröna, men att han också vet att de flesta människor inte begriper sån’t här som återkopplingar och slutna system och att mäta på fel saker och dra fel slutsatser. Och om han nu tycker om den här ordningen är det ju en bra grej att påpeka att den är naturlig och att man bara behöver bara titta i skålen med röda och gröna bollar så ser man det. Och dessutom försöka få till stånd en ändring av den kemiska sörjan så att de ljusgröna bollarna där kemin inte riktigt tagit verkligen blir mörkgröna. Och de ljusgula där kemin inte tagit verkligen blir ordentligt röda. Det vill säga ordna mansläger.

Men det finns ju andra alternativ som man skulle kunna välja om man nu inte vill tvinga på människor starka färger. Man skulle ju kunna tänka sig att man ändrar den kemiska sörjan så att den var lite mer interaktiv och lite mer så att den tillät varje bolls speciella resonanser, även om de till synes är ljusgula och ljusgröna så har nämligen de här bollarnna en del inre egenskaper som är olika, lite olika resonanser helt enkelt, som reagerar lite olika på kemiska sörjor.

Nu kan förstås Alexander Bard och andra gröna och röda bollar invända och försvara sig med att de minsann bara pratar om idealtyper, men då säger jag att deras idealtyp är endimensionell till meningslöshetens gräns. Eller som att bara prata om sig själv kanske.

Vi avslutar med några rader ur Hedvig Charlotta Nordenflychts ”Fruentimrets försvar”, där hon kritiserar Rousseaus bristande insikter när det gäller hans tids kemiska sörja. Det kanske passar, för nog tycks Alexander Bard ha Rousseauiska ambitioner?

Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.
Så bindes Könets drift av fostringssätt och vana,
Att kämpas med varann på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är kvinnans skymf att vara lärd och klok.

Ledig kväll

Ikväll har jag inte läst en enda rad av något vettigt. Eller, det har jag förresten visst gjort, jag har ägnat nästan hela dagen på jobbet åt läsning. Inte så’n läsning. På jobbet läser jag tekniska rapporter, vetenskapliga artiklar och liknande. Och sen när jag läst åstadkommer jag antingen en sammanfattning, ett utlåtande, eller en rekommendation. Eller så har jag bara lärt mig något. Eller så korrigerar jag, eller kommenterar. Det beror på.

Men jag har inte läst något idéhistoriskt, eller filosofiskt. Jag har inte ägnat mig åt studier. Nej, ikväll har jag övningskört flera timmar med Lille Son, som snart har uppkörning, och pratat med Lilla Dotter och Store Son. Och pratat med Doktor T. Och strösurfat, och smakat ett gott portvin. Jag har sorterat in böcker i bokhyllan, de som jag använt för essäskrivandet. Om några dagar ska inlämningsuppgiften i filosofikursen vara klar, men det är som sagt flera dagar dit. Så jag tog en ledig kväll. Jag vet knappt vad jag ska läsa nära jag inte har något bestämt att läsa. Inte för att det inte finns något, utan att det finns alldeles för mycket. Ska jag fortsätta med Tegmark, eller de Beauvoir? Eller ska jag kanske plocka fram böckerna till nästa filosofikurs och skumma lite? Eller borde jag rentav gå och sova? Det senare är kanske inte världens sämsta idé med tanke på att det blev lite dåligt med sömn förra natten, 3,5 timme om man räknar lite generöst. Det är inte bra att sova så lite, men det berodde inte på att jag inte kunde, utan på att jag ville läsa färdigt. Sen sov jag som en stock alldeles för kort tid. Om jag går och lägger mig nu får jag hela 6,5 timmars sömn, det är lite väl lyxigt kan man tycka. En timme till borde jag kunna vara uppe. Det är i alla fall torsdag imorgon, och sen är det fredag. Och lördag och söndag. Och då behöver jag inte ställa larmet. Och jag kan läsa. Och sen ska jag skriva uppgiften i filosofi färdigt. Och efter det skriva kommentarerna till mina kurskamrater i skrivkursen. Och läsa Frankenstein igen, för tredje eller fjärde gången.

Faktiskt har jag tänkt en massa saker som det som jag har läst, men det är som om de tankarna bidar tid. Och utanför fönstret är mörkret kompakt. Jag ser in, om jag hade sett, i skogen. Längre bort, längre ner, ser jag ljus från det som är ett villaområde, men här är det mörkt. Det är skönt.

Doktor T och multimetern

Store Son och jag har en kul liten utmaning. Eftersom han använder sig av förskjuten dygnsrytm går han och sover sist varje dygn. Det kan vara vid fyratiden på natten, eller ännu mer framåt morgonen för oss andra. Det betyder att det är hans uppgift att släcka julgranen. Julgranen har sexton ljus, och vi släcker den genom att skruva ur en av glödlamporna. Jag bestämde, i början av julperioden, vilken lampa vi skulle släcka. Då blir det nämligen enkelt för den som ska tända på morgonen, vilket alltid är jag, att tända.

Men Store Son tycker naturligtvis det är skojigt att skoja, så han släcker någon annan okänd lampa varje natt. Eftersom det bara är sexton stycken, och Store Son är lång (och lat) blir det ändå ett fåtal som kan komma ifråga. Imorse när jag skulle tända julgranen (den ska vara kvar till på lördag, när det passar mig hänvisar jag glatt till traditioner) gick jag igenom alla sexton ljusen två gånger utan att granen tändes. Jag insåg att en lampa gått sönder. Men, jag hade inte tid att undersöka saken då. När jag kom hem från jobbet tog jag tag i saken. Jag tog fram en ny lampa och började i ena ändan, under antagandet att endast en lampa gått sönder, vilket förefaller mest sannolikt.Man sätter i en ny lampa i den första lampan. Om slingan tänds var den trasig, om inte är en annan trasig (eftersom det här är en gammal slinga som jag ärvt efter mina morföräldrar, den är minst 50 år gammal, är alla lampor seriekopplade, slå upp i fysikboken). Då tar man den lampan och byter nästa, och så fortsätter man granen igenom. Man kan få göra sexton byten maximalt. När jag gjort fyra byten kom Doktor T  med ett instrument. En multimeter. Han tyckte att jag, som ingenjör, borde mäta istället för att testa. Det kan jag väl göra. Då tar man ur glödlampan och så mäter man på den. Så jag gjorde det, lampa för lampa. Och till slut kom jag fram till lampan som var trasig. Jag bytte den och julgranen lyste upp i ett förklarat ljus. Men, grejen är ju den, att jag med min enkla metod, skulle ha kommit fram till samma lampa precis lika snabbt som Doktor Ts metod, eftersom ett utbyte av lampa till och med är snabbare än att skruva ur, mäta och skruva i (det är bara fråga om att skruva ur och skruva i). I alla fall om bara en lampa var trasig.

Men Doktor T, som är kemist, är besatt av ingenjörska instrument. Det är inte jag, som är ingenjör. Det är lite paradoxalt. När Doktor T och jag träffades, hade jag visserligen en HP-räknare med Reverse Polish Notation, som jag inte använder eftersom jag har tillgång till mer sofistikerade program som matlab, men jag hade ingen multimeter, jag har klarat mig med mer rudimentära metoder. Men, faktiskt hade jag en Stud Detector.

Jag har rastat kameran

Det var länge sen jag var ute och fotade. Men idag när solen sken, de rara barnen var engagerade på olika håll och Doktor T på eget uppdrag, tänkte jag att det var dags. Så jag körde till ett av mina favoritställen. Där gick jag omkring i den nästan monokroma världen, eller i alla fall inte-så-multi-kroma, och kände att solen nästan värmde lite, och att den står lite högre nu än när den stod som lägst. Undrar om det är inbillning eller om man verkligen har den upplösningen i avläsningen av ljuset, men jag tycker att det märks att det är två veckor, eller 2 1/2, sen midvintersolståndet. Den lilla förändringen syns på ljuset på eftermiddagen.

Trodde jag

Jag trodde verkligen på de oändliga läsdagarna. Igen. Fast jag av lång erfarenhet vet att de egentligen inte existerar. Det är tusen andra saker som ska göras hela tiden, och då är jag ändå av en människosort som aktivt väljer att inte övergöra saker och ting. Det är ohyggligt märkligt alltihopa. Undrar om jag lyckades få en halvtimmes sammanhängande tid igår, ungefär? Och det var väl runt ett-tiden på natten, innan jag gick och la mig.

I Walter Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur finns ett litet intressant avsnitt om det lärda latinet. ”Det lärda latinet saknar ett barnspråk” skriver han till exempel. Ingen har det som modersmål, det saknar samband med det undermedvetna, det är ”isolerat från de känsloladdade djupen i ens modersmål”, och därför kan det bidra till objektivitet. Det finns ingen som bara talar det lärda latinet, alla skriver det också. Eller talade och skrev, rättare sagt. Utan det lärda latinet skulle vetenskapen haft svårt att komma igång, skriver han vidare. Det är alltså som om språkets (det lärda latinet) distans från känsloträsket bidrar till tankens objektivitet.

Jag tänkte att det var intressant, att man behöver använda ett språk som inte är ens eget psykologiskt, känslomässiga, för att beskriva något på ett begripligt, hyggligt neutralt sätt, för någon annan. Och då tänkte jag på Hélène Cixous’ Medusas skratt, vars kvarstående tanke är typ kvinnan ska skriva kvinnan. Och så är det kroppen naturligtvis. Men det viktiga är att kvinnan har språket för den kvinnliga erfarenheten. Det är ju helt motsatt mot att beskriva något objektivt med ett språk som inte är ens eget. För att beskriva något, objektivt, behöver man vara utanför språket. Det säger faktiskt Wittgenstein också, förresten, att man inte kan beskriva språket med språket. (Jag kommer inte på något bra citat just nu, utan att gå till bokhyllan och gräva i några böcker och det orkar jag inte, det får jag göra en annan gång, men det är min uppfattning av läsningen i alla fall, att man inte kan beskriva språket med språket själv).

Om man funderar över det, och vill göra en objektiv beskrivning av t ex mannen, så borde den skrivas av den som inte är man och inte har den naturliga erfarenheten. Den beskrivningen borde skrivas av en kvinna. Då får man den objektiva beskrivningen, utanförblicken.

Sen vet jag, när jag började det här inlägget för tolv timmar sen, som har avbrutits av allehanda saker, att jag hade tänkt mig att det på något sätt skulle korreleras till religion, men nu kommer jag inte på hur. Jo, förresten, det var det att jag tänkte att religionen naturligtvis bör beskrivas av ateister. De som är religiösa kan inte komma förbi sin känslomässiga … tro, för att betrakta den. Och det var när jag läste en understreckare idag, som hade en konstig rubrik, som jag tänkte det. Världen går inte att förstå utan religion är rubriken. Då tolkar man det som om religionen behövs i världen för att man ska förstå den. Världen. Men om man läser artikeln förstår man att man behöver förstå religion för att förstå världen. Eller i alla fall hur människor tänker, känner, reagerar och agerar. Och det är ju en helt annan sak. Världen går inte att förstå utan att förstå religion borde rubriken ha varit. Förresten har jag läst en bok av en av författarna som recenseras, Tim Crane. Men jag läste The Mechanical Mind, vilket inte är så religiöst.

Någon gång ska jag ta tag i den där religionsdiskussionen. Men inte just idag.

Mål för 2018

Det är inget fel på att fortsätta med förra årets mål:

  • Läsa mer
  • Tänka mer
  • Lära mig mer

Men jag ska lägga till ett:

  • Skriva mer

Sådärja.

Jag har inte påbörjat någon ny bok sedan häromdagen, utan jobbar på med samma böcker. Men nu är julens plikter överstökade, liksom nyårsaftonens, så nu ska läsningen kunna eskaleras. Om man ville kunde man fundera över varför man läser. Men man måste inte fundera över det.

Juldokumentet

Eftersom jag är ingenjör och därför kvicktänkt, effektiv, stabil, rationell och förnuftig på alla sätt. Eller om det möjligen förhåller sig som så att jag är ingenjör pga det. Men det spelar ingen roll just nu, eftersom det handlar om julen. Juldokumentet. Med all säkerhet har jag vid minst några tillfällen sjungit rutinernas lov. Och jul är ju vad man skulle kunna kalla en rutin. Den infaller varje år. Man gör ungefär samma saker. Alltså bör man kunna göra det som ska göras på ett effektivt sätt för att frigöra så mycket tid som möjligt för fritt tänkande. Alltså, när det började torna upp sig här och närma sig jul började jag leta på min hårddisk efter Juldokumentet. För alla rutiner har man givetvis listor och procedurer som förenklar livet. Och nu har ju julen konvergerat såpass mycket att det borde finnas ett juldokument. Men, döm om min förvåning, det gjorde det inte alls. Jag har inte skrivit något Juldokument tidigare! En fadäs av stora mått.

Nu gick det ändå ganska bra, eftersom man kan lita till sitt minne i viss utsträckning, och till ICA. På ICA, när Doktor T och jag var och julhandlade, låg allting som man kan tänkas vilja ha snyggt upplagt sida vid sida i kyldiskar, det var bara att ta skinkan, lammfiolen, revbensspjällen, gröten, laxen och sillen efter varann. Så det gick ganska bra faktiskt, vi glömde ingenting. Till och med brysselkål lyckades vi få med. Brysselkål är fantastiskt gott för övrigt.

Men, eftersom jag inte vill drabbas av samma haveri nästa år har jag nu följt processen och gjort en jullista. Den är skriven för hand. Jag ska skriva in den i ett eget juldokument vilken dag som helst. Tänk vad det ska underlätta nästa jul! Bara att ta fram schemat och köra på. Det kommer knappt att märkas att det blir jul! Och tänk vad mycket lästid jag ska få!

Idag har det inte blivit jättemycket läsning, jag har varit ganska upptagen av mina rara barn av någon anledning. Himla skumt. Lille Son och jag tittade på två fjantiga filmer, Ett päron till farsa-flmer. I pauserna gjorde man i tio snuttar reklam för olika on-line-casinon! Tio snuttar! Och i den elfte snutten gjorde man reklam för någon informationssajt för casinon. Mycket fascinerande. Päronfilmernas huvudbudskap är förstås i bästa amerikanska still Familjen framför allt. Men man kan inte säga att djupet är överraskande. Nåja, det behöver det inte alltid vara.

Läsningen

Jag hade tänkt läsa 50 böcker i år, det ställde jag in i Goodreads årsutmaning. En bok i veckan, ungefär, det är ju inte så mycket med tanke på hur mycket jag läser. Men, jag läser väldigt mycket som inte är böcker, artiklar till exempel, och utdrag ur essäsamlingar, antologier, kurslitteratur där inte hela böckerna ingår och liknande. Sådant som inte direkt lätt går att kryssa av i en bokläslista. Så min Goodreads-lista ser lite tragisk ut, hälften ungefär kommer jag upp i. Det är inte så mycket skönlitteratur i listan heller, som det var när jag läste litteraturvetenskap. Fast hm, det var det kanske inte då heller, det var mycket annan litteraturteori också. Nåja. Det är jullov och jag läser. Det här läser jag nu:

Liv 3.0 – Max Tegmark. Lättläst, jag håller på med kapitel 2 som heter ”Materia blir intelligent”. Jag har redan nämnt inledningen och första kapitlet. I mitt interna läsbeting ska jag läsa till och med kapitel 3 idag, vi får ser hur det går med den saken. Det står både frisörbesök och social sammankomst på programmet för dagen, och ett läsbeting till.

Comparative Media History – Jane Chapman. Ingår i idéhistoriakursen i medier, teknik och idéer. På programmet idag står tredje kapitlet Commercialization, Consumerism and Technology. En uppgift ska nämligen göras till på tisdag, så den läsningen är prioriterad. De båda kurserna i idéhistoria i höst har varit lästunga, i meningen mycket att läsa, stor skillnad mot tidigare. Inte mig emot, det är väldigt trevligt, men just i höst krockade det lite med husbygget. Men det ska nog ordna sig, jag är strax i fas med läsning.

Mandarinerna – Simone de Beauvoir. På min litteraturlista till kursen i kreativt skrivande. Har precis börjat läsa. Konstaterar att det är ganska många sidor.

Ja, och sen har jag just läst färdigt Causing Death and Saving Lives – Jonathan Glover, som är kursbok i The ethics of killing, delkurs i Filosof B. Och den var intressant, och jag har markerat i den för nu ska jag skriva inlämningsuppgiften de närmsta veckorna. Och så införskaffade jag Samtalen med Konfucius eftersom jag inte kunde låna den längre på biblioteket, och jag tänkte skriva om Konfucianismen i en annan uppgift, så jag läser den också. Den är ganska lättläst, men man får lov att tänka en del på vad som egentligen menas och hur det hänger ihop och vad det betyder.

I en tidigare kurs i höstas ingick delar av Edward Saids Orientalism. Eller rättare sagt Del 1 ingick. Men av någon anledning, antagligen bara för att jag just läst lite, så ser jag referenser till den överallt, den diskuteras på olika sätt. Så jag känner att jag nog måste läsa de resterande delarna också. Och nu har jag 11 dagar kvar av ledigheten, så allt detta ska väl gå ihop sig?

Det var något barn, eller om det var flera, som uttryckte någon önskan om något också, hörde inte så noga (jo, det gjorde jag), så jag får räkna med ett visst svinn på dagar. Ska jag räkna bort … två? Nio dagar alltså. Nyårsafton kan räknas som läsdag. Och om jag inte översover borde jag kunna riktigt vältra mig i läsande. Det ser ganska bra ut.

Om populärvetenskap

Jag fortsatte läsningen av Liv 3.0kapitel 1 som heter ”Välkommen till vår tids viktigaste samtal” (jag läser den svenska översättningen). Och jag mindes återigen varför jag ibland tycker det är jobbigt att läsa populärvetenskap. I inledningsavsnittet hängde jag upp mig på luckorna i resonemanget, och man kan väl säga att det fortsätter. I första delen av första kapitlet finns en kort historisk översikt över universum och livets uppkomst. Det säger sig självt att det inte kan vara särskilt djupt och heltäckande på två sidor, men jag fastnar ändå: ”Vårt universum expanderade och svalnade av och blev allt intressantare när partiklarna började kombineras till alltmer komplexa objekt. Under den första bråkdelen av en sekund såg den starka kärnkraften till att gruppera kvarkarna i protoner (vätekärnor) och neutroner, […]”  Det finns mycket man kan undra över, oändligt mycket, som ”det svalnade av”, jamen varför då, hurdå? Och det värsta av allt, det fanns visst inte bara partiklar utan den starka kärnkraften också, och varifrån kom den helt plötsligt i den här soppan? Så jag får kämpa vidare, jag vet att det viktiga i boken inte handlar om universums begynnelse, och om jag vill läsa om det, antar jag att jag får spendera ett antal år på det för att få en någorlunda bild av det. Och det vill jag inte heller riktigt. Jag tänker att det måste vara ett elände att välja hur man ska formulera sig för att optimera så att de flesta helt enkelt klarar av att ta sig förbi till väsentligheterna, med en hygglig bild av en bakgrund. Lagom för det man egentligen vill berätta. Men, jag tycker i alla fall det är lite jobbigt.

Och sen ger kapitlet mest en bakgrund till de frågor som ska diskuteras senare, om artificiell intelligens, hur vi ska förhålla oss till den och hur vi ska kontrollera den. En liten kul grej i kapitlet är när Tegmark beskriver en konferens som han och några andra tog initiativ till och genomförde i januari 2015. Det finns bilder på gruppen, alla är namngivna, det ska vara de viktigaste, mest framstående AI-forskarna från olika ämnes-områden*. Man undrar lite om man vill efterlikna Solvay-konferenserna, där den första hölls 1911 med bara inbjudna deltagare, t ex Albert Einstein och Marie Curie.

Såhär långt är boken lättläst och roande. Definitionen av intelligens är bred: ”Förmåga att nå komplexa mål.” Genom att definiera det så behöver man inte hamna i diskussioner om huruvida medvetande behövs för intelligens eller inte, och vad medvetandet i så fall är. Det är praktiskt. Medvetande definierar Tegmark fö med ”subjektiv upplevelse”, vilket nästan känns som en cirkeldefininition, subjektiv måste väl nästan förklaras med medvetande? Men det kanske klarnar senare.

Som en utvikning kom jag att tänka på deskriptivism och Kripkes Naming and Necessity när jag läste avsnittet om Kontroversiella myter. Och det beror bara på att jag nyss läst det i filosofi-kursen Medvetande och Språk. Det handlar om hur man refererar till namn, med begränsad kännedom om sakförhållanden. Och det är precis det Tegmark skriver om, missuppfattningar som kommer sig av felaktig, eller vinklad, information. Nu gjorde jag bara den kopplingen utan att direkt inse vad det skulle kunna innebära, och resten av dagen kommer jag att grubbla ihjäl mig över hur det, om det, hänger ihop på ett mer robust sätt, och hur man isåfall skulle kunna använda sig av de här språkfilosofiska övervägandena. Jag vill ju gärna att världen ska hänga ihop. Och när jag har tröttnat på att tänka på det, läser jag väl nästa kapitel i Liv 3.0.

*) Saknar vi förresten inte vår svenske AI-alarmist, jag tror han skulle platsa i gränsområdet mellan ”Bakåtsträvare och Rörelsen för välvillig AI”, professor Häggström? Fast jag skulle egentligen inte precis säga bakåtsträvare, men som jag uppfattat betydligt mer ”varnande” än vanliga, every day teknikoptimister.

Liv 3.0 – I

Nu när julfirandet är avklarat, vidtar det verkliga jullugnet. Jag har en fantasi om det eviga läsandet; långa dagar i läsfåtöljen. Men hela tiden avbryts läsandet av annat som behöver göras. Det är barn som ska skjutsas, det är internet som ska fixas, det är middag som ska lagas, mat ska handlas, det ska promeneras och pratas. Ibland verkar andra, mot min vilja, tycka att jag är ett lika trevligt sällskap som jag själv tycker att jag är. Eller så har de bara långtråkigt. Det är ju ibland mindre trevligt för mig, eftersom jag då får tillbringa mindre tid med mig själv. Nåja, det är trevligt när barnen kräver ens sällskap, även om det skulle råka vara på reservplats.

Jag började i alla fall läsa Max Tegmarks Liv 3.0 idag. Jag läste första avsnittet som handlar om Omegateamet, några ingenjörer, får man förmoda, som utvecklar en AI som fortsätter utveckla sig själv och så småningom tar över världen. Bland det första den gör i denna mission, är att producera TV-serier och filmer med simulerade skådespelare. Världen jublar men förstår inte att det ligger en världsherraväldestanke bakom. Ja, och så eskalerar det, och till slut styrs regeringar upp och rikedomar fördelas och hej och hå. Det är inte helt klart om denna AI är ond eller god, eller hur den kan utvecklas med en viss strategi när den nu ska programmera sig själv. Om det nu är Omegateamet som ligger bakom det hela, och styr AI:n (den släpps t ex inte ut på internet) så är det ju egentligen inte en AI. I alla fall inte en som är ”medveten” och självständig, utan bara en extremt bra programmerad regeringsalgoritm, som kan reglera hela samhället via input, output och snabba beräkningar.

Det stör mig att den här berättelsen lämnar så många luckor. Jag kommer ifrån huvudpoängen, fast jag förstår den, och grubblar mer på varför människorna, i den tänkta situationen, inte frågar sig varifrån dessa simulerade skådespelare kommer. Det är inte helt klart att de ska uppfattas som simulerade, t ex. AI:n skulle ju behöva operera utan att synas, och att helt öppet använda simuleringar, betyder ju bara att man vet att det finns någon som är duktig på simuleringar. T ex ett datorprogram. Och med den hastighet de spottas ut måste det antingen vara hundratusentals programmakare, samspelta, eller en dator. Och då borde folk vara AI:n på spåren. Men för att de inte ska vara det måste ju de simulerade skådespelarna verka inte simulerade, och med tanke på hur nyfikna folk är på kändisar av det slaget, kommer de snart att räkna ut att de helt enkelt inte existerar, och så var AI:n avslöjad igen.

Jag grubblar på det här, jag tycker inte berättelsen om Omegateamet är en tillräckligt intrikat historia om AI. Det bekymrar mig lite inför fortsättningen av boken. Vilka är den egentligen skriven för? De som inte ser luckor och hopp i resonemang, eller?

För övrigt såg jag just att inlämningar börjar trilla in i skrivkursen, jag trodde första inlämningen av text var i februari, men det var det ju inte alls, det är om en vecka. Så nu måste jag sluta ströskriva och skruva till min egen text. Jag ska försöka undvika de där luckorna.

Julafton snart

På förmiddagen däckade Lilla Dotter i soffan, hon var alldeles varm. Ont i huvudet, ont i huden och ont i kroppen. Till slut hittade jag termometern. Och medan jag gick till henne med den fick jag för mig att testa på mig själv. 38.3. Vad i helvete! Det förklarade kanske den konstiga huvudvärken jag hade, ont i öronen och den konstiga känslan i kroppen. Som jag inte brytt mig så mycket om, eftersom saker och ting fungerade ändå. Influensa får vänta till efter jul i alla fall. Jag hade just berättat för Doktor T, medan jag gjorde några lussekatter på förmiddagen, om den gången för mer än tjugo år sen som jag hade influensa. I fyra timmar. Det är enda gången jag haft det. Men där fick jag direkt. Kanske. Jag stoppade i mig en Ipren, sen fortsatte jag med julstöket. Det är inte så stökigt, lite grejer som ska fixas till imorgon bara, då Doktor T-släkten kommer.

Jag behövde ta en sväng till IKEA. Det kändes inte som världens bästa dag för det, men jag listade ut att om jag åkte lite senare på eftermiddagen skulle det nog vara ganska lugnt, då skulle de flesta vara hemma och griljera skinka, tänkte jag. Det visade sig att jag faktiskt tänkt rätt. När Lilla Dotter, som inte heller vill kännas av någon sjukdom, och jag kom till köpcentrat, var det väldigt lugnt. Vi fick gjort det vi skulle.

Sen har jag förstås också griljerat skinka, gjort köttbullar, ischoklad, bakat ut några pepparkakor och sett till att granen kläddes. Doktor T däckade redan före nio, mansvarianter av influensor tar hårt. Vi får se om jag får äta upp den utsagan imorgon eller någon dag senare. Själv räknar jag givetvis med att en god natts sömn ska ordna saken.

De här juldagarna är visserligen rätt mysiga, men det är inte utan att man längtar tills det hela är över så att läsfåtöljen kan frekventeras utan begränsning. Det kommer bli från juldagens eftermiddag och framåt.

Innan Doktor T däckade fick han in julgranen. Lille Son och Rara Flickvännen skötte dekorationerna. Granen är inte så liten som den ser ut, det är Lille Son som är ganska stor.

Problemet med det inre livet

Det här har slagit mig då och då, jag borde ha skrivit om det tidigare, men jag skriver först och letar sen så får vi se om den ändrat sig något. Tanken.

Det som slagit mig och som jag funderat lite på är problemet med att ha ett rikt inre liv. Naturligtvis är det svårt att göra en skala här, men jag har lärt mig av erfarenhet att alla människor liksom inte verkar ha en värld inuti, eller fler. En parallell värld där det händer en massa saker och där man liksom kan diskutera och fundera och så. Det verkar som om en del människor liksom stängs av om inte den yttre världen är igång hela tiden, som om det inte finns något att göra om de inte kan interagera. Jag trodde ända tills jag var nästan fyrtio att alla andra människor också plågades när de skulle umgås och bara gjorde det för att de måste, inte för att de verkligen ville! Men jag hade visst fel, det finns en massa människor som verkligen vill umgås och inte gör det som uppoffring. Nu händer det ju som så att även om jag nu ofta råkar se det som uppoffring initialt så händer det ändå att jag tycker det kan vara värt det, och till och med vara trevligt bara man kommer igång. Så det är inte så illa. Men det är inte poängen, utan poängen är helt enkelt att jag fattade att en del människor interagerar helst med den yttre världen och en del med den inre.

Nu har jag varit med så länge så jag klarar båda, men jag har väldigt roligt med den inre. Man är liksom aldrig ensam om man har en värld, eller två, inuti. Men, jag har insett att det också är ett problem. Eftersom man är så himla van vid att den yttre världen oftast inte erbjuder något som är särskilt intressant, så tänker man inte så mycket på den. Den bara existerar och man interagerar utan att fundera så himla mycket.

Det betyder till exempel att man är ganska trög när det gäller saker som man faktiskt inte gillar i den yttre världen. Man är ändå van vid att den är lite si och så, liksom, och att det mest intressanta sker inuti. Så det kan gå ganska lång tid innan man upptäcker den yttre världen. Jag insåg det just, och det förklarar både det ena och det andra. Därför ska jag förbereda ett nyårslöfte som går ut på att den yttre världen ska mätas och vägas lite oftare. Och så måste jag förstås göra en regleralgoritm som får den på spår om den spårar ur. Men då måste jag fundera ut vad jag vill med den yttre världen också, det tror jag aldrig att jag har gjort egentligen.

Vad sjutton kan man vilja med den yttre världen? Skaffa en bokhylla till kanske? Jag ska bada på saken. Men en bok. De sista kapitlen av Causing Death and Saving Lives. Om dödsstraff och krig. Lite makabert.

Det som händer

Man kan tro att ingenting händer. Eller att det händer väldigt mycket kanske. Man kan säga både det ena och det andra, faktiskt. Men låt oss inte gå in på detaljer. Det har fallit en del snö, det är trevligt att bo i skogskanten, eftersom en del djur hälsar på. Fåglar förstås, i mängder. Och rådjur. Men också lite mer udda gäster som räv och vildsvin.

Räven hälsar på.

En av de små grisarna.

Vildsvinen var som mörka skuggor först, innan jag fick syn på dem. De var 5-6 stycken. När jag knackade på fönstret försvann de i rasande fart. Skygga.

Det är Doktor T som ordnat belysningen, strålkastare mot skogen. Det är faktiskt byggstrålkastararna vi använde när vi målade som får tjänstgöra som utebelysning nu. Djuren verkar inte bry sig om ljuset. Det fungerar nog som vägg, de ser inte huset, och inte oss i det starka lampskenet. Men vi kan betrakta dem.

De sex veckorna med målning kväll, helger, dag och natt känns avlägsna redan. I början av veckan fick vi äntligen fiber installerat. Man kan ana hur lycklig Store Son är.

Och nu stundar en liten period med avslutande uppgifter i alla kurser. Det var inte världens bästa idé att jobba heltid och plugga 150 % och måla på all fritid. Inte världens bästa idé på det sättet att det blev lite svårt att hinna med allting, rent praktiskt. Men, jag har nästan kommit ifatt. Nästa termin bör funka. I sommar ska jag inte läsa sommarkurser, påminn mig om det, jag ska bygga altan och fixa iordning trädgård. Och läsa lite annat. Det ska jag.

Det finns förresten mycket man kan säga om både #metoo och annat, men jag tror jag spar det till en annan gång. Eftersom jag egentligen håller på att skriva en hemtenta just nu. Fast jag har bakat också, ikväll, eftersom jag har fika på jobbet imorgon. Längd, och saffranskaka och småkakor. Det var lite överdrivet. Men det är roligt att baka i nytt kök.

Julfixat.

Gardinstänger och gardiner har kommit upp, och några julgrejer. Men det saknas en del än. Och trumsetet atår tillfälligt för försäljning. Jag tror granen ska få stå där sen.

När Doktor T har tänkt

Då kan man drabbas av ett tillstånd nära hjärtinfarkt. I alla fall ibland. I alla fall idag. Doktor T tycker inte att ordningen i köket är optimal. Det tycker inte jag heller, det blev lite som det blev när vi packade in grejer, vi gjorde ett första preliminärt försök. Saker och ting behöver omorganiseras.  Doktor T har tydligen tänkt. Så han hade ett förslag. En del av förslagen tyckte jag inte var direkt tokiga, så de kan vi prova. Det är ju bara att ändra igen om det blir väldigt tokigt. Inget att oja sig över. Andra förslag var så outrageous så jag nästan drabbades av andnöd. Till exempel förslaget att täcka de fina fönsterbrädorna i köket med något som skydd för att använda att ställa kaffebryggare och soda-streamer på. Där gick min gräns. Täcka fönsterbrädorna?! Doktor T måste ha drabbats av, eventuellt tillfällig, sinnesförvirring. Det tog tio minuter och ett glas vin innan pulsen gått ner. Köksfönstren är enligt en objektiv, dvs min, absolut(a) sanning och idé tänkta till att odla för köket trevliga växter på de vackra fönsterbrädorna. Av natursten. De tillför en dimension till huset som inte kan åstadkommas på annat sätt. Och när jag, som är en rationell och funktionell lagd ingenjör påstår det, då är det banne mig på allvar och på riktigt och inget esoteriskt trams. Punkt. Det blir ingen kaffebryggare i fönstret.

Lilla Dotter har fotat Lille Sons trumset, som ska säljas. Lille Son har många idéer och har passerat många intressen i sitt snart artonåriga liv. Vi är alla glada att trumperioden har ersatts av annat.