Världen är praktisk

Med det menar jag att egentligen skulle jag vilja ägna mycket mer tid åt att fundera över viktiga funderingar, än att ägna mig åt världsliga ingenjörsfrågor som jag ägnat mig väldigt mycket åt den senaste tiden.

Vi kan se på några bilder från de viktigaste ingenjörsgärningarna. Vi ser allting i reversed engineering notation, alltså egentligen går tiden nerifrån och upp. Man kan notera att det finns både antydningar om diverse tjänsteaktiviteter, samt vila däremellan. Man kan också notera att från själva hardcore tjänsteutövandet finns naturligtvis ingen dokumentation.

Men, nu ska jag i alla fall läsa en yttepytteliten ynka liten sommarkurs, Mytologins värld, samtidigt som jag förväntar mig arbetsro efter denna explosion som varit den senaste månaden i krav på presentationer att prestera av arbete som är pågående och ännu inte riktigt fastlagt. Sådant är alltid en utmaning. Men nu blir det lugnt. Typ. Så jag har fortfarande förhoppningar om en mindre praktisk värld från hängmattan.

Målning och elementarpartiklar

Färg, får man anta, består i grund och botten av elementarpartiklar. Som jag. Fast på ett annat sätt, så att jag blir jag och färgen färg. Nu har hostan nått en sådan nivå att aktivitet är möjligt. Uttråkningen också. Fy sjutton vad det är trist att sitta still. Även om man kan läsa. Så igår och idag har jag målat. Fasaden ska få en andra omgång färg. Och vi bestämde oss för att foder och vindskivor ska få en annan färg än de hade från början. Samma färg som fasaden. Det är mycket att måla, men det är bara att ligga i så blir det klart.

Men elementarpartiklarna, jag läste Michel Houellebecqs Elementarpartiklarna. Två bröder som är lite distanserade från vanligt liv kan man säga. Vad jag har läst om den, ska den ha skapat en del debatt med sitt kontroversiella innehåll, som jag letade mig fördärvad efter. Kanske var det några otrevliga beskrivningar av tortyr som någon avart till sekt ägnar sig åt. Men det är ju fiktion, och inte precis så att det påbjuds. Sen är det bröderna, den ene är patetiskt och ständigt kåt och tänker inte på annat än hur han ska lyckas skaffa sig sex. Den andre tycker samma ämne är meningslöst och ointressant. Men det är många som dör i romanen. Ändå tycker jag den är rätt bra, faktiskt. En del intressanta filosofiska diskussioner. Och så är den bitvis lite absurdt kul. Man måste säga att det är lite i Camus anda, det mest är lite meningslöst, även om det finns små överraskande öar av mening här och där.

Ett världsligt mysterium

Eftersom jag just gått, eller går, igenom en traumatisk sjukdomsperiod, dvs jag har kraftig hosta och drabbades till och med av plötslig feber och andningsbesvär som föranledde besök på vårdinrättning, så aktualiserades vissa funderingar jag haft till och från. Dvs funderingen på läkemedelsförpackningsstrategien. Såklart.

Alltså, hur tänker läkemedelsföretagen när de stoppar in följesedeln, som man ändå slänger, med all ändlös information i förpackningen. Finns det en branschstandard för hur man packar den till exempel? Jag tycker alltid att jag får upp den sablarns följesedeln istället för Iprenen som jag är ute efter. Så måste jag mecka bort den och sen kan jag klicka ut min Ipren. Det är ett störningsmoment tycker jag.

Doktor T  hade ett förslag, att följesedeln ligger till vänster om man har förpackningen läsbar framför sig. På Ipren och Alvedon verkar det stämma. Men sen kommer Strepsil och bryter mönstret. Har branschen kommit överens om att göra det slumpartat så att man inte riktigt ska kunna välja bort det?

Ja, inte vet jag. Men nu har jag besegrat Ipren, Alvedon och Strepsil i alla fall. En förpackning vardera. Men, tänk om de är slumpartade inom sin egen sort? Då blir jag galen.

Detta ska passera

Min helt plötsligt uppkommande hysteriska förkylning till exempel, ska passera. Förkylningen gör mig på dåligt humör, jag kan inte göra något alls. I alla fall inget som kräver kroppsansträngning. Målning t ex. Eller släpa grenar. Eller springa som jag kom igång med så bra förra helgen. Det började krypande med lätt ont i halsen i måndags och tisdags. Hosta i onsdags och torsdags. Då tänkte jag att det höll på gå över. Sedan smög den sig på värre under fredagen, nysningar, ännu värre hosta, snörvel. Och sen kom feber och pip i lungorna och tungt att andas. Fy tusan vad irriterande. Och ingenting smakar gott. Ingenting smakar något alls.

Så nu får jag sitta här och göra ingenting. Jag kan inte göra något annat än läsa. Läsa … hm, vänta nu, det här är kanske inte så tokigt. Förkylning med benefits.

Igår, mellan hostattackerna, läste jag ut Cecilia Davidssons Detta ska passera. Ja, men den var väl bra? Lättläst utan att vara lättsam. Det är rätt många spretiga trådar som inte riktigt löses upp. Den unga Sara som bara är, och den äldre, som också bara är. En sak är upprörande, och det är att hon bosätter sig på ett ställe där ett av barnen inte vill bo. Fast annars verkar det ganska mysigt. Det är många oavslutade historier, det tycker jag är ganska bra. Tänk om vi är alldeles för upptagna med kausalitet, med orsak och verkan och det ena följer på det andra och ekvationen ska lösas. Man vill ju veta hur det går. Undrar varför man vill det? Det mesta i livet pågår ju bara, ändrar riktning, vilar och sätter fart igen. Fast till slut dör man förstås. Men då kan man inte läsa romaner.

Av någon anledning, utan orsak, verkar det vara äktenskapstema på det jag läser nu, nästa halvlästa bok, som jag började läsa lite före Detta ska passera, är Berättelser om ett äktenskap (Geir Gulliksen). Lite mer … postmodernistisk på något sätt, det handlar mycket om kropparna, och den andre, i alla fall mellan raderna. Eller är den lite mer dualistisk kanske? Kropp och medvetande. Eller så kanske jag tungotalar, eftersom jag förbereder en uppsats i metafysik. I alla fall i det undermedvetna. Den ska trilla ut vilken dag som helst.

Det man vet mest

Idag på jobbet gjorde jag i princip tre olika saker. Alla sakerna gjorde jag i rollen som specialist, vilket är min roll på jobbet. Det finns saker jag kan rätt mycket om, och som jag ständigt lär mig mer om och liksom breddar. Jag tycker det är kul att se helheter, både fördjupningarna och helheterna. Man får lov att byta perspektiv, ibland handlar det om att lösa specifika tekniska problem, för det mesta begripa varför något blev som det blev och om det är fysikaliskt riktigt att det blir så. Ibland handlar det om att begripa om något är viktigt eller inte, och vad som gjorts och hur det ska fortsätta och hur det passar in i en allmän strategi. Det är ganska varierat.

Men, någon gång under dagen, det var nog vid något tillfälle när jag tog en paus och läste en del annat, som det slog mig att jag aldrig någonsin skriver här på bloggen om det jag egentligen kan mest om. Jag skriver om en massa andra saker, men inte det jag jobbat med i snart trettio år.

Det är ganska lustigt.

Eller inte.

Jag läser en bok

För övrigt ser jag att jag inte börjat göra en lista över årets läsning, jag ska ta tag i den saken. Jag har i vanlig ordning läst en del tyngre kurslitteratur, många artiklar och andra texter, och inte jättemycket skönlitteratur, än så länge, i år. Jag har tänkt ägna sommaren åt en del skönlitteratur, följa Stephen Kings råd att läsa mycket helt enkelt.

Men jag började läsa en bok igår, som jag nästan läst ut, kanske hinner jag läsa ut den ikväll, Cecilia Davidssons Detta ska passera. Den är mycket lättläst, och som kvinna i passande ålder hittar jag ganska mycket att känna igen mig i. Inte allt förstås, och jag tycker kanske att hon tar lite för lätt på barnens vilja, men då är ju jag ganska blödig när det gäller mina egna, numera faktiskt unga vuxna, barn. Jag har en fjärdedel av boken kvar att läsa, så jag tänkte inte göra en sammanfattning av den, det är alltid speciellt intressant att se hur författare knyter ihop sin historia. Det ska bli roligt att läsa. En sak jag tänkt speciellt på är de många detaljer som huvudpersonen, Sara, reflekterar över. Och hur skissartade en del personer är utan att det egentligen blir konstigt.

Men, anledningen till att jag överhuvudtaget tyckte jag skulle skriva om detta istället för att ägna hela kvällen åt mind-body-problemet som egentligen hade varit det normala, är att jag råkade läsa en recension av boken. Jag läste nämligen Svenska Dagbladets litteraturlista, dit romanen tagit sig in. Och där läser jag om en recensent som skriver om ”blodfattig vuxenprosa”. Då blir man ju nyfiken. Så jag läste den recensionen. Och jag tänker att egentligen skulle tidningarna skriva ut åldern på sina recensenter, naturligtvis kan inte en person som nyss gått ut skolan ha en chans att begripa något om livet med sin begränsade livserfarenhet. Jag måste komma ihåg det, jag måste komma ihåg att fråga vem recensenten är innan jag läser. Inte för att jag inte skulle läsa, men för att jag mer ska få en bakgrund till den idévärld som boken läses ifrån. Då kan man nämligen, i luckorna, se en sak, man kan se livserfarenheten. Och den är intressant.

Nu måste jag nog läsa klart å det snaraste.

Att skriva

Stephen Kings skrivhandbok Att Skriva. En hantverkares memoarer har stått på min läslista länge. Den fanns på litteraturlistan redan i den första kursen i Kreativt Skrivande, men jag lyckades inte läsa den då. En anledning är att jag inte läst någon av Stephen Kings böcker, och jag har aldrig känt mig lockad till det. De verkar helt enkelt inte vara den typ av litteratur jag uppskattar. En annan anledning är att jag har ett motstånd mot att läsa creative writing-böcker. De associerar till självhjälpsböcker, och alla tips och råd är nog i all välmening, och kanske ger insikter, men jag vill ändå hellre ägna tiden åt att göra. Alltså antingen läsa, eller skriva. Och då menar jag läsa skönlitterärt eller kurslitteratur. Okej, nu var ju de här skrivhandböckerna kurslitteratur, och jag har läst flera stycken, jag lovar. Men jag känner i alla fall motstånd.

I vilket fall som helst föll det sig som så att jag började läsa Stephen Kings Att Skriva. Den visade sig vara både hysteriskt rolig och innehöll några handfasta, praktiska tankar om skrivande. ”Om du vill bli författare” skriver han ”är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket.” Det påminner mig om vad jag någon gång läst om löpning, jag trodde det var i James F Fixx legandariska bok Löpning, som jag lusläste från pärm till pärm när jag var femton år, men jag hittar i alla fall inte stället nu när jag letar efter det. Det han, eller någon annan, skrev var i alla fall att om man vill bli bra på att springa ska man träna det. Man ska träna det man vill bli bra på helt enkelt. Jag vill bli bra på att tänka. Så jag antar att jag får träna på det. Men jag fuskar lite med att läsa och skriva också.

Men om vi återgår till Att Skriva. Vad ska man säga om de viktigaste insikterna? En är ”bort med adverben”. Jag håller med. Sen om miljöbeskrivningar. Det tycker jag är ganska trist att läsa, och jag skriver inte gärna hur mycket som helst, och eftersom jag får medhåll av King är jag nöjd: ”Det höves oss icke att förlora oss i beskrivandets djungler bara för att vi kan.” Första utkastet skrives med arbetsrumsdörren stängd, den andra med dörren öppen. Det är väl en ganska bra bild.

Sen skriver han något som påminner om Söderberg i Doktor Glas. Han skriver att det han vill är att framkalla resonans. Doktor Glas ville framkalla något slags känsla. Det verkar ligga något i det. Det kan man tänka på.

När det gäller skrivarkurser är King lagom entusiastisk över deras nytta. I alla fall som avgörande för skrivandet. Det är kanske trevligt att få åka på skrivarkurs (han verkar mena en sådan där man under en viss tid helt ägnar sig åt skrivande): ”Men sanningen är att vardagens alla små avbrott och störande inslag inte tycks ha någon särskild negativ inverkan på vad man skriver, utan rentav kan vara till hjälp. Det är ju faktiskt det lilla gruskornet som hamnat innanför ostronskalet som får pärlan att växa, inte att ostronet åker på ostronkonferens.” Och det kan väl rent generellt vara till tröst för alla oss som sliter med att förstå något här i världen och hallucinerar om den där sammanhängande tiden att läsa och tänka. Det kanske helt enkelt funkar ändå.

När det gäller att veta när ens text är färdig, skriver King något i stil med att man bara vet det när den är färdig. Jag har harvat med min text under två år nu, Kreativt Skrivande I och II. Och den har växt, och personerna går på tomgång, och det känns som jag skriver allting gång på gång. Inga nya händelser, inga nya insikter. Men så igår helt plötsligt, skrev jag några rader. Och när jag skrivit dem tänkte jag ”Men oj, det där var ju slutet.” Det verkade stämma! Så nu finns det ett utkast till någon slags historia. Och nu ska jag nog ägna sommaren åt att skriva om den en gång till, strama upp, balansera, korrigera felaktigheter i tider och andra ologiskheter. Ta bort meningslösa personer och utveckla några andra. Och ja, temat dök upp av sig själv också, precis som King påstår. Kanske tycker jag boken var bra, eftersom den stämmer med min upplevelse och mina tankesätt. Och jag känner mig fortfarande inte sugen på att läsa Stephen Kings romaner. Men, den är skrivboken var ju bra. Och läsa mer ska jag.

Och kanske läser jag ingen sommarkurs, utan läser annat istället. Till exempel ett par böcker om fri vilja, som jag tycker är ett extremt intressant fenomen.

Sol ute, sol inne

Man vaknar på morgonen. Solen tittar in i köket på morgonen och sen går den runt huset och tittar in här och var. Men träden står praktiskt utplacerade och takutsprånget där solen är hetast är stort så den slickar bara golvet litegrann. Vitsipporna översvämmar skogsbacken och blåmesarna har flyttat in i holken jag satt upp. Att läsa och skriva har hög prioritet idag.

Det finns många intressanta metafysiska frågor att fundera över. I kursen snuddar vi mest över alla begrepp. Som vanligt slår det mig att många föreställningar tycks finnas för att försöka hantera svåra matematiska begrepp. Om man bara använde sig av lite matematiskt tänkande skulle flera svårigheter kunna undvikas. Men, i vanlig ordning tycks matematiken stängd för de flesta. Undrar egentligen varför det är så? Det kan man grubbla sig fördärvad på.

En annan sak man kan grubbla sig, kanske inte precis fördärvad, på är några av samtidens skandaler. De jag tänker på är Svenska Akademien och den jävsartade tjänstetillsättningen vid Centret för rasismforskning i Uppsala. Om vi tar den första, finns det säkert mycket att säga om den, men en sak som jag tycker är extra lustig är de tre kvinnor som försvarar en av männen som liksom blivit symbol för Akademiens tröghet. Eller vad man ska kalla den. Varför försvarar han sig inte själv? Om han inte försvarar sig själv, kanske inte kvinnor med uppenbar personkoppling borde göra det, vilken trovärdighet har det? För all del finns ju en kvinna med uppenbar personkoppling som gör sitt bästa för att misskreditera honom också, men den trovärdigheten har också bias. Mannen säger kryptiska saker, och sen tolkar kvinnorna. Åt det håll som deras personliga relation pekar. Det är himla märkligt.

Jag vet inte hur man kan förstå det. Men nu har jag äntligen kommit till den fria viljan i metafysiken.

Allt detta skrivande

En anledning, av flera, till att jag började läsa distanskurser i humaniora var att jag tänkte att övning i skrivande, genom inlämningsuppgifter, essäer, uppsatser, skulle vara bra. Jag tyckte jag behövde bli bättre på att skriva. Jag tyckte nämligen det gick ganska trögt att skriva tekniska rapporter på jobbet. Det var själva känslan jag egentligen ville förändra. Det gick inte trögt i själva verket, i meningen producerad text, det blev och blir en massa text. Men det har nästan alltid känts trögt. Kanhända är det lite långsökt att kurser i humaniora skulle förändra känslan av att skriva tekniska rapporter, men jag tänkte väl helt enkelt att mängdträning var bra. Typ som att konditionsträning alltid är bra oavsett vilken sport man vill ägna sig åt.

Och nu är det verkligen ett evigt skrivande. Och läsande förstås.

I alla fall idéhistoriker verkar ha ett intressant sätt att jobba på, där själva skrivprocessen ses som forsknings-/analysprocessen! Inte som vi vanliga ingenjörer, som räknar och löser problem, och antecknar under tiden, och sen skriver rapport. Eventuellt har vi skrivit vissa obligatoriska avsnitt, som en inledning, och förutsättningar och metod eller metodik, och sådant, ganska tidigt, men de tunga avsnitten med analysen och resultaten och slutsatserna, de kommer när arbetet är klart. Då skriver man. Tänka och räkna och tänka först, skriva sen. I idéhistoria är det läs och skriv samtidigt. Jag säger inte att det är tokigt. Bara ovant.

En annan sak som är ovan för en stackars ingenjör är den slapphänta hanteringen av det här med metoder och metodik, något man för övrigt inte verkar göra någon ansträngning att skilja åt. I en text, Lennart Olaussons Från text till text, inser jag varför man ser så lätt på saken: ”använd vilka metoder du vill bara du kommer fram till något spännande och intresseväckande!” Där ser man! Dessutom kan man läsa vad jag redan noterat när det gäller ämnet: ”Man behöver läsa stora mängder litteratur […]”. Så var det med den saken. Man kan se en skillnad mellan idéhistoria och filosofi, i alla fall om man jämför de båda B-kurserna sådär subjektivt, det är mindre i mängd att läsa i filosofi, men det kräver långsammare läsning och omläsning. Idéhistoria kör helt på bulk-träning, men det är en smart idé att markera det man tycker är intressant, annars hittar man aldrig tillbaka till det.

Idag har jag börjat läsa en bok som jag tipsades om, hittat på antikvariat: Svindlande perspektiv. En kritik av populärvetenskapen. Den verkar behandla en fråga som jag grubblar på, eller ett område, hur kan vetenskapliga resultat förstås av icke-experter? Själv blir jag ofta frustrerad av att läsa populärvetenskap, det är för översiktligt, lösryckt och för många påståenden som inte motiveras. Jag tycker inte jag förstår något mer alls. Inte ens när jag vet att jag egentligen vet något om området. Det är som om den populärvetenkapliga texten beskriver något helt annat, lösryckt, ytligt. Och det verkar som om den här boken ger mig stöd för den synpunkten …

Jamen, det var ett nedslag i vardagen, för övrigt har jag konstruerat ett myggfönster, som jag just håller på att bygga också.

Ett löst mysterium

Vi bestämde oss för att trotsa långfredagsfisken och göra lasagne till middag idag. De senaste sju åren har lasagnen nästan alltid lagats av Doktor T, men idag tog jag tag i saken. En sak som alltid förbryllat mig är åtgången av lasagneplattor när Doktor T lagar lasagne. Av någon anledning går det åt  många fler än när jag gör, och det är ändå lika stora formar och jag tycker nog att jag täcker köttfärssåsen, och inte gör jag färre varv heller. Så när köttfärssåsen var gjord och ostsåsen kokad, Doktor T rev faktiskt osten, skred jag till verket; ett lager köttfärsås, ett lager plattor, ett lager ostsås. Sen började jag om med köttfärssåsen, men då ropade Doktor T till; ”Men, ska du inte ha ett lager plattor till?

Det var då, i den sekunden, allting uppenbarade sig. Jag insåg hur det hängde ihop med plattåtgången, och Doktor Ts livslånga lasagnetillverkningserfarenhet fick sig en törn: kunde det vara möjligt att plattorna skulle läggas på annorlunda sätt? Doktor T hävdade att Bonniers kokbok förordade hans sätt att lägga plattorna. Jag hävdade det jag bergssäkert vet, att jag alltid lagt plattorna som jag gjorde nu och att det sannolikt kom från första gången jag läste receptet, sen dess har jag nämligen inte använt recept när jag lagat lasagne. Men jag vet inte varifrån mitt förstagångsrecept härstammar.

Osäkerheten var enorm, hur ska lasagneplattor egentligen läggas?

Vi har två exemplar av Bonniers kokbok, vi konsulterade den, Doktor T kände ett behov av upprättelse och jag kände ett behov av bevis ety jag tyckte det var märkligt att lägga dubbla lager på det där sättet med bara lite ostsås emellan, och dessutom blir det osymmetriskt på översta lagret då som ska vara ostsås, det var vi båda överens om. Och asymmetrier måste alltid motiveras väl enligt min ingenjörska uppfattning.

Nåja, Bonniers kokbok säger, vi tar det ordagrant: ”Varva köttfärssås, lasagneplattor och ostsås i en smord ugnssäker form. Avsluta med ostsås.”  (s. 70 i upplagan från 2002). Enligt min uppfattning kan detta inte tolkas på annat sätt än köttfärssås, plattor, ostsås, köttfärssås, plattor, ostsås … Jag gör bara en repetition av mönstret. Jag kan inte göra tolkningen köttfärsås, plattor, ostsås, plattor, köttfärsås, plattor, ostsås … som DoktorT har gjort i hela sitt liv. Nu finns det för all del inget som hindrar att man tänker utanför boxen och åstadkommer sin egen varvning, men i vilket fall som helst fick jag enförklaring till varför det går åt många fler plattor när DoktorT gör lasange än när jag gör det. Mysteriet är löst. Och även om man nu kan göra lasange på DoktorTs sätt, så är vi överens om att min tolkningen förmodligen är mer rätt, i meningen vad receptupphovsmakaren hade tänkt sig.

Vuxna människor

Ibland drabbas jag av cravings. Det kan handla om salta grodor, att läsa något intressant, eller om Vuxna Människor.

Men jag har haft cravings efter Vuxna Människor hela livet. Vuxna Människor karaktäriseras av något slags allvar, vilja och ansvar. Att ta saker på allvar, att ta ansvar, att agera. Förnuft och eftertänksamhet. Att stå upp. Det är naturligtvis en idealisering. När jag var yngre tänkte jag att det fanns människor som var så. Alltid. Men det är förstås inte rimligt alls. Människor är mänskliga, vad det nu betyder. Så jag har lärt mig att vara mer resonabel. Men ändå, ändå, kan jag inte låta bli att tillåta cravings någon stund då och då.

En intressant sak är att med år och erfarenhet vet jag att ingen någonsin lever upp till att vara Vuxen Människa, enligt min strikta definition, det är alltid bara en tidsfråga innan det avslöjar sig. Detta innebär att jag ställer tiduret varje gång någon verkar ha potential och sen tar jag tid tills det potentiella tillståndet krackelerar.

Men, om ingen annan är vuxen är väl inte jag det heller, antar jag. Det är ett problem.

Intellektuella troféer och fascinerande män

Det var ett nytt begrepp, som introducerades i kommentarerna till förra inlägget, Intellektuella Troféer! Ska vi ta och titta på de senaste då? Till halva reapriset kapade jag åt mig Guteberggalaxens nova och två böcker till som ligger under där i högen. Sen har vi två stycken som hör till kurslitteraturen i idéhistoria, de två översta. Jag tycks ha en viss fallenhet för att ramla in på det som har med (natur-)vetenskap att göra. Testosteron Rex råkade jag glömma att avbeställa från Daidalos. 

Och vem har inte en åsikt om Jordan B Peterson? Jag skulle nog inte skriva fascinerande män i rubriken, utan snarare ska det vara fascinerande åsikter om män. Och det är speciellt två stycken som jag ägnar lite extra uppmärksamhet att studera nu. Sen jag såg den beryktade Channel 4 intervjun (sök på YouTube och kolla, den är spännande!) har jag läst en del om honom, och sett några fler klipp. Åsikterna är som sagt var fascinerande. Alla känslor upprörs på olika sätt, anklagelserna haglar. Naturligtvis måste jag undersöka saken, därför tänkte jag läsa den där boken som tydligen är grunden för turbulensen. Man kan inte tycka något innan man undersökt saken ordentligt.

Den andra fascinerande mannen är James Clerk Maxwell. Eller kanske inte han som person heller egentligen, utan snarare hans matematiska behandling av elektromagnetismen. Jag läste en essä som Einstein skrivit till hundraårsjubiléet (1931) av Maxwells födelse, där han skriver om hur Physical Reality har förändrats från Newton via Maxwell, hans egna varianter av relativitetsteorin och sen kvantmekaniken. Från en materialistisk uppfattning till en baserad på fält och sannolikheter. Och jag funderade på hur det egentligen ligger till. Det är ju fysikernas uppfattning av verkligheten (jag ansluter mig till den uppfattning), men hur uppfattar vardagsmänniskor verkligheten? När jag tänkt en stund insåg jag att de flesta nog är kvar hos Descartes, på 1600-talet! En dualistiska uppfattning, där det finns två substanser, materia och ande! Stort glapp kan man säga. Nåja.

Utöver det är metafysiken riktigt trevlig och lättsam såhär i början, med lite repetition av predikatlogik.

Det var väl dagens vältrande med utgångspunkt i de intellektuella troféerna. Men det är väl bäst att kasta i brasklappen på en gång, de två översta böckerna kommer att ingå direkt i den krets som läses just nu, de andra kommer få vänta på sin tur. Petersons måste jag antagligen ta itu med ganska snart, kanske över påsk, annars kommer jag att avlida av nyfikenhet.

Högarna

Inte de Svenska alltså. Utan Mina Högar. Helt plötsligt en dag insåg jag att det låg Högar överallt. Igen. Men Viktiga Böcker. Sådana som används av olika anledningar, som olika kurser. Sådana som inhandlats av olika anledningar, som olika kurser. Och kanske någon annan anledning också, som Bra Att HaKommer Säkert Till Användning I Någon Kurs Snart, och liknande. Och sådant som är av rent nöje. Vi kan titta på en liten film om Högarna.

Några har faktiskt redan kommit till använding. Och jag läste Jenny Offills Avd. för Grubblerier. Den var ju bra, men lite besviken blev jag allt, den skulle ju vara så fruktansvärt lärd och intelligent. Jag är kanske för dum, men jag tycker inte det är jätteintelligent och jättelärt att bara lägga in citat här och där. Och jag tyckte kanske inte reflektionerna var jättedjupa heller. Men, tja, underhållande. Och mycket lättläst. Och, faktiskt, ett hyfsat originellt format. Som fragment, men med sammanhang. Det gillade jag. Men jag gillar inte riktigt det där när romaner är som horoskop med triggerord och så allmänt hållet att man kan fylla i sig själv i det, och luras att tro att det är fantastiskt insiktsfullt. Gillar inte det.

Härnäst vet jag inte riktigt vad jag ska ta tag i. Jag har läst halva A Clockwork Orange, men den är ganska tråkig. Men jag ska läsa klart. Och så har jag börjat på Misstag i Moskva, och den verkar lovande. Och sen har jag läst ut An Introduction to Political Philosophy, och den tyckte jag vara fantastiskt bra. Mycket klar, välskriven och pedagogisk. Den skulle jag vilja skicka till Stefan Löfvén och Magdalena Andersson och de andra, för jag tänker att, om de skulle läsa den, kunna läsa den, och förstå något, så skulle det vara väldigt bra. Jag tycker nämligen de skulle behöva tänka efter vad de egentligen har att göra där de är, och det kan vara bra att reflektera över några grunder till staten och demokratin, som är så populär, då. Jag menar, det är naturligtvis inte heltäckande på något vis, men det vore kanske bra att börja någonstans? Få lite rätsida på prioriteringarna?

Sen har vi haft slutseminarium om romantiken, och Frankenstein, och till slut kom jag på att monstret respresenterar kvinnorna. Rousseaus romantiska förtryck av kvinnorna. Man ser Hedvig Charlotta Nordenflychts försvar. Eller rättare sagt ser man en illustration av hur det går när man gör som man gör. Så är det. Men jag tror inte jag lyckades övertyga mina kurskamrater om likheten. Det är frustrerande när man så klart ser samband och sen kan man inte få någon annan att se det. Jag vet inte vad det är med folk, hur tänker de egentligen? Men det är ju därför jag läser idéhistoria, för att försöka förstå det. Det går sådär. Alltså, jag förstår hur tankar hängde ihop då. Men det säger ju inget om varför folk gör som de gör nu. Tyvärr.

Förresten öppnade antagning.se för höstens kurser igår och jag fortsätter väl. Efter detta läsår kommer jag ha lika många poäng i humaniora som jag har från Teknisk Fysik. Men, med skalningen av poäng som var när jag pluggade , måste jag läsa dubbelt så många humaniorapoäng för att det ska bli jämlikt med tekniska poäng. Orättvist, eller hur? Fast kanske inte, jag känner mig fortfarande som ingenjör liksom, som läser lite humaniora för att det är roligt. Den tanken är ganska märklig.

 

Den gode Frankenstein

Frankenstein reser till en avlägsen Orkney-ö för att skapa en kvinna till sitt första monster. På monstrets enträgna önskan. Och hot. Med sig har han en massa instrument som han behöver för arbetet. Och på ön finns tre stugor. En är outhyrd, så den hyr han. Han säger till om att den ska renoveras, och han köper möbler.

Hallå! Det finns två hushåll på ön, och han ”säger till” om att den ska renoveras? Tur att det fanns en outhyrd stuga, förresten. Och … han köper möbler? Vardå? Han ska bo där väldigt kort tid, han och hans kompis är ute på en resa. Som visserligen är planerad att ta två år. Men det har redan gått ett år, eller så.

Men, jag antar att vissa orealistiska element av den typen är lätta att komma undan med i skuggan av själva Monstret. Jag menar, livsprincipen, bara sådär. Men det är okej. Det som inte är okej, som jag har svårt att låta bli att grubbla över är hur han bara kan överge sitt monster? Jag menar, här har han sytt ihop delar och haft sig, och monstret kan inte ha sett så vackert ut i den fasen. Men sen, när han får liv, då lägger Frankenstein benen på ryggen och överger sitt monster! Han tar inget ansvar alls! Det är som om ansvaret härifrån är monstrets själv. Frankenstein lägger sig i sin säng och får feberfrossa och yrar i månader. Dags att tänka efter nu, liksom? Å andra sidan, det är väl inte så mycket värre än det är för människor, vi får minsann ta hand om oss själva. Det finns ingen skapare att fråga om råd här inte. Nåja, det finns de som envisas med att tro det, för all del. Å andra sidan har vi våra föräldrar och medmänniskor till hjälp för att få koll på världen. Monstet har ingenting, han får fixa det själv.

Det andra som verkar lite orealistiskt är att människor är så fruktansvärt fixerade vid utseendet, so what om han nu råkar vara 2,5 meter lång och se lite läskig ut, man förstår ändå att han tränat på mänsklighet och är ganska verserad. Duger inte det?

Ja, det finns några luckor i storyn. Men det finns en del annat att tänka på också.

På eget äventyr

De rara barnen åkte iväg några dagar med sin far, för att åka skidor. Och plötsligen var det bara DoktorT och jag. Det var inte igår. Som för att göra något ännu mer ovanligt åkte jag iväg på fredagens eftermiddag, mot en av de större städerna, och där gick jag på bokhandeln. Och IKEA. Nu händer det ju att jag åker ner på stan på lunchen, när jag är på jobbet, och tar en vända på biblioteket eller så. Men detta var något annat, att åka iväg sådär, helt ensam. Parkera, ta en vända på Akademibokhandeln, och några ställen till. Strosa, flanera. Inte ens Rara Dottern som sällskap på IKEA t ex. Jag vet inte när jag var på IKEA ensam senast, förutom möjligen en nödutflykt från jobbet för att köpa ljus. Sen fredag eftermiddag på IKEA, perfekt tid. Ingen stress, knappt några där. Jag fick med mig det jag skulle ha, vilket var några grejer till Lille Sons rum. Jag tänkte nämligen passa på att göra lite välbehövlig uppsnoffsning när han inte var hemma! Annars får man aldrig tillträde för att greja till det.

Så eftermiddagen idag har jag ägnat åt att skruva ihop skåp och montera rullgardin. Det blev väldigt bra.

Högen till höger är den förbeställda reahögen från Bokus, högen till vänster tillökningen från gårdagens bokhandelsbesök.

A Clockwork Orange lånade jag på biblioteket tidigare, och har kommit halvvägs i, och Avd. för grubblerier började jag läsa direkt. Men jag behöver varva med att läsa om vetenskapen under romantiken, och om distributiv rättvisa.

Vilken dag som helst ska jag ta ner adventsstjärnorna som man ser spåren av i överkant av bilden.