Trilog

Idag noterade jag i ögonvrån en artikel, på färjan till Gotland, om att miljöpartiet ville slopa moms på cykelreparationer. Man kan hitta något liknande här. Ekonomisk styrning för att folk ska cykla till jobbet istället för att ta bilen några mil. Och då tänkte jag att i konsekvensens namn borde det ju faktiskt vara momsbefrielse på skor också. Så man kan promenera till jobbet. Hur mycket miljöutsläpp blir det inte av aluminiumramar och gummidäck till cyklar liksom, som man undviker om man istället promenerar.

Sen kom jag pÃ¥ att i vissa skor kommer det att bli svÃ¥rt att gÃ¥ till jobbet, sÃ¥ man kanske fÃ¥r ta bilen i alla fall. AlltsÃ¥ bör momsen vara en funktion av klackhöjden. Men … den funktionen bör rimligen vara en andragradskurva, eftersom om klackarna är för höga kommer man inte att kunna ta sig nÃ¥gonstans alls. Och det är ju extremt miljövänligt att vegetera hemma. Som kvinnor med snörda fötter. De bör ju inte bidra till nÃ¥gra extra koldioxidutsläpp alls, utöver utandningen dÃ¥. Men de kanske har snörda korsetter ocksÃ¥, sÃ¥ det minskar andningen.

Alltså, miljöpartiets ekonomiska politik, som att slopa moms på cykelreparationer, visar i själva verket att man vill befrämja snörda kvinnor i hemmet. Földaktligen kan man sluta sig till att miljöpartiet har en antifeministisk grundsyn, är ett antifeministiskt parti. Men det brukar de ju inte erkänna, eller?

QED

Förra måndagen missade jag stora delar av Vetenskapens Värld eftersom de första sju minuterna handlade om arkeologiska misstag med Magnus Ladulås, vem ligger i vilken kista, ohyggligt ointressant. Men de resterande 51 minuterna handlade ju om betydligt mer intressanta saker. Visade det sig. När jag kollade programmet idag. Man kan se det i två timmar till på SVT Play.

Finns verkligheten på riktigt? En intressant fråga förstås. T ex visades det paradoxala Double Slit-experimentet, där observationen kommer att, synbart, påverkar resultatet.

Men jag kom att tänka på ett experiment vi gjorde i söndags morse. Vi kollade på ett mjölkpaket från sidan. Det finns en kossa på varje sida. Om man fokuserade och kollade från paketets ena kant, kunde man faktiskt få de två kossorna att bli en kossa.

Det är alltså ganska lätt att lura verkligheten. Man ser helt enkelt det man vill se.

Det är vår. Allting är nytt.

Min fjortonårige son förklarade för mig, för några veckor sen, hur barns och ungdomars hjärnor växer. Det var något med frontalloberna som inte riktigt hänger med, och därmed gör att barn och ungdomar inte kan förväntas förstå konsekvenserna av sina handlingar.

Och jag tänkte att det finns ju även vuxna som beter sig otroligt märkligt, ohyggligt inkonsekvent, och faktiskt bÃ¥de korkat, korttänkt och rent elakt. Jag tänkte pÃ¥ den gyllene regeln, t ex, formulerad som ”Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig.”

Alltså, ska man anta att de inte förstår den regeln? Eller har de bara helt andra värderingar om vad som är ok att göra mot andra? Eller har de omogna frontallober?

I vilket fall som helst ska jag sluta irritera mig på korkade människor och helt enkelt faktiskt anta att de vet vad de gör. Det är ju respektfullt. Och behandla dem som de behandlar andra. För man får förmoda att det är vad de vill. Helt konsekvent.

”FÃ¥ unga personer i Sverige har en chefsposition”. SÃ¥ börjar ett inlägg pÃ¥ Brännpunkt idag. Reklam förstÃ¥s, för det egna företaget.

Detta anser skribenten vara orsaker till denna brist:

”Ett problem är ungas ovilja att söka sig till ledande positioner. Ett annat är att kvalificerade personer ofta kan tänka sig att jobba i andra länder, med ett betydligt högre löneläge och lägre marginalskatter än i Sverige.”

Lustigt nog kan jag tänka mig minst ytterligare ett mycket viktigt skäl. Kompetens och erfarenhet. Utöver bra utbildning måste ju folk skaffa sig erfarenhet. Man utbildar inte människor till ledare och specialister. Sådana människor skaffar sig nödvändiga erfarenheter själva.

Man får anta att det är någon som har svårt att begripa det.

Egentligen hade jag tänkt reflektera mer över begreppet rättvisa, som jag finner oerhört intressant. Men, jag har inte formulerat min tes riktigt slagkraftigt och färdigt än, så jag avvaktar.

Under tiden kan vi fundera över orättvisa istället. Ett närbesläktat begrepp. Ibland springer man på människor som tycker att världen är orättvis. Om man tycker att något är orättvist, måste det ju innebära att man utgår från att något ska och bör vara rättvist. Man anser alltså att världen bör vara rättvis. I alla fall om man inte bara konstaterar orättvisan, utan faktiskt verkar tycka illa om orättvisan som man uppfattar. Och då är vi tillbaka på att definiera rättvisa. Vi gör inte det just nu.

Man kan fundera över saker som kan tänkas vara orättvisa. T ex har jag hört ett antal gÃ¥nger att det är orättvist att jag har sÃ¥ lätt att förstÃ¥ matematik, fysik och andra med naturvetenskapligt tankesätt närbesläktade ämnen. Det bygger förstÃ¥s pÃ¥ tanken att alla har rätt att ha lika lätt för det. En ganska absurd tanke även om den är trevlig och skulle bespara mig bÃ¥de den ena och den andra frustrationen över grumliga tankegÃ¥ngar som jag tvingas utstÃ¥ bara för att andra människor har lättare för att … tja, vad vet jag, sjunga kanske, än förstÃ¥ matematik.

Personligen tycker jag isåfall det är en stor orättvisa i att de flesta människor inte har någon känslighet för ljud. De står ut med vadsomhelst som stör deras tankegångar. Det är kanske för att de inte har några tankegångar de står ut med ljudet, för det är inget som störs. Det kan vara så. Men jag störs mycket av ljud. Eller snarare oljud. Jag fattar inte varför man säger ljud, när nästan allt ljud faktiskt är oljud. Men, ibland kan man använda matematiska principer för att få grannen att förstå att det är mer lämpligt att ställa subwofern en meter från väggen, än just emot väggen. Det blir nämligen rättvist. Han får en glad granne som inte klagar på honom, och han får glo på sina tankedödande filmer ifred. Win-win.

För drygt ett år sen ägnade jag några månader åt dejting, nätdejting. Kul grej, liksom. Jag insåg snabbt att det gällde att ställa krav, vara ganska specifik, för att det skulle bli någon styrsel på det där. Så jag ställde krav. Ett krav jag ställde, som ställde till det, inte för mig, men för de potentiella männen, var krav på utbildning. Hög utbildning. Grundutbildning på universitet eller högskola som minimum.

Det var en ren riskkalkyl. Det garanterar naturligtvis inte klartänkthet, sunt förnuft och vuxet beteende, som jag vill ha, men det ökar i alla fall chansen att hitta det. Och motsatsen minskar chansen (även om den existerar). En optimeringsfråga bara. Jag hade varken tid eller lust att dejta mig igenom Sveriges manliga befolkning i lämplig ålder och lämpligt civilstånd.

Detta var tydligen kontroversiellt, det upprörde mÃ¥nga män. Jag fick mail om att inte ge folk chansen, att sortera bort, vara elitistisk. Etcetc. Och sÃ¥ var det naturligtvis. Jag är elitistisk ibland. När min erfarenhet säger att jag har fog för det (vad ska jag göra annat än ge erfarenheten ganska hög vikt? Det kallas att lära sig av sin livserfarenhet). Jag sorterade bort. Det var ju jag som skulle dejta. Jag fÃ¥r ställa upp vilka kriterier jag vill. Det är inte en mänsklig rättighet att dejta mig. ”Rättvisa” är inte ett tillämpbart begrepp när det gäller vem jag vill träffa. Inte alls.

Nu var det ju så, att de som anförde argument av den typen, av rättvisetypen, genast diskvalificerade sig själva, de uppfyllde inte grundkravet på att tänka klart. Helt klart. Väldigt praktiskt sållningsverktyg alltså.

Men rättvisa är ett lustigt begrepp. Ibland verkar det som om människor tycker att de ska ha saker utan att göra något för det. Att man bara ska få. Att alla har rätt till precis allt, utan motprestation. På andras bekostnad till och med. Varifrån kommer de tankarna? Ville, Valle och Viktor?

I en blogg som kommenterar den friande domen (där bloggskrivaren har avvikande Ã¥sikt mot det domslut som meddelats), noterade jag denna lilla lustighet idag, se bilden nedan. Det blev sÃ¥ … absurt pÃ¥ nÃ¥got sätt. SvÃ¥rt att inte le litegrann Ã¥t livets märkligheter.

Idag har jag gjort studier. Jag åkte till Alsta Trädgårdar. Ett intressant ställe, där jag brukar genomföra fältstudier av människor. Av en speciell sorts människor, jag tror inte man kan säga att det är ett för befolkningen representativt urval. Det är någon sorts kulturmänniskor som åker dit. Man kan inte klandra dem på något sätt, eftersom det är en ganska skön miljö. Gamla växthus, någon konstutställning och riktigt bra fikagrejer som kaffe, mackor, tårtor och bullar. Och inomhus en öppen spis som i alla fall vintertid brukar vara igång.

Idag var det ganska mÃ¥nga där. Alla var par, eller smÃ¥ grupper, utom jag förstÃ¥s, jag gjorde ju studier, i olika Ã¥ldrar. Mest runt 60 naturligtvis. Ett yngre par som sÃ¥g ut som de kommit fel, de sÃ¥g ganska oroliga ut. Sen var det ett par i min Ã¥lder, ganska lÃ¥ngt frÃ¥n 60 trots allt, som drack saft. Ett par med sin vuxna dotter som hade vita ben, orange kjol med volang och nylonstrumpor, alltsÃ¥ vi talar inte stay ups här, utan mer stay downs. SÃ¥’na som bara sitter pÃ¥ fötterna. De syntes i de breda skorna. Det sÃ¥g ganska obekvämt ut.

I nästan alla fall gick kvinnan i paren ut och satte sig vid ett bord, i trädgården, och efter en stund kom mannen med en bricka med kaffe och chokladtårta med massor av grädde. Jag hörde samtalen mellan några par. De diskuterade, eller rättare sagt kvinnan berättade, om hur några olika människor hängde i hop släktvis. Eller om det var på något annat sätt. Och vem som fått barn och i vilken skola barnet gick och vilken lärare barnet hade. Det kändes mer som att de aspirerade på att vara kulturmänniskor. På något vis. Lite för högljudda, lite för vulgärt samtalsämne. Enligt mina studier på området.

Ett par satt och läste varsin tidning. Varsin del av DN. Såg rätt avkopplande ut. Såg ut som drivna kulturmänniskor.

Ett perfekt kulturmedelpar såg sig omkring. Kvinnan gick till slut iväg, medan mannen satt kvar. Hon tittade på stramaljbroderierna som var utställda. Hon fick uppenbarligen inte med honom på det. En liten schism. Mannen bör givetvis följa med även om inga motorsågar är broderade. Och även om han avlider av tristess. Ett mått på mental styrka.

Och jag undrade vad de tänkte. Vad de gjorde där. Alla människor. Var de där för fikat? Bra ställe att åka till, spendera en timme eller två en söndag eftermiddag. Innan kantarellsoppan och söndagssteken. Var de där för att kolla på lammfällar och färgat silke och importerade tvålar som doftar magnolia? Eller stramaljbroderierna? För de hade inga kameror, så de var väl inte där i studiesyfte, som jag?

Ja, alltså, om Dagens Industri kan vara dramatiska med sina rubriker, i rena faktafrågor, så kan väl jag.

Förra veckan läste jag en dramatisk utfästelse:

Summon the courage to allow your heart to be broken by a blessed catharsis that will ultimately heal your heart so it’s even stronger and smarter than it was before the breaking.

Nu är det inte många timmar kvar innan det utlovade katarsis bör ha skett. Jag tänker inte meddela huruvida det har skett, eller förmodas ske. Det är inte intressant här. Det som är intressant är hur man ska förhålla sig till drama. Oavsett om det är börskaos eller krossade hjärtan. Kanske till och med sammanfaller.

Jag kan tänka mig ett antal approacher.

En är att helt enkelt stå där i stormen och face it. Come what may. Det kan vara en ganska tilltalande tanke ibland. Dels om man är lat och inte orkar fundera. Dels om man är lite kaxig och tycker att det inte spelar så stor roll, det som trillar över en fixar man. Jag är lite svag för den senare vinklingen måste jag säga.

Men man kan också tänka sig andra angreppssätt. T ex kan man ju dra undan mattan för det som öht skulle kunna orsaka broken heart, eller katastrof pga börskaos. Man kan helt enkelt sälja hjärtat. Eller aktierna. Bort. Väck. Finns inte mer. Också en relativt konstruktiv approach skulle jag säga.

Sen har vi den ultimata lösningen. Den man får ta till när inget annat står till buds. Den sista utvägen. Ingenjörens bäste vän; Definitionen!

Hjärta? Nää, nä, det där är inget hjärta, det är en fysikalisk kroppsdel som pumpar och ventilerar blod. Typ. Muskel. Du vet, en sÃ¥’n man tränar. GÃ¥r sÃ¥ bra sÃ¥. JasÃ¥, du tänkte pÃ¥ känslor? AlltsÃ¥, du vet, det var mÃ¥nga Ã¥r sen jag ledde om de där nerverna, de gÃ¥r nu bÃ¥de via hjärnan och alla andra muskler. Funkar himla bra faktiskt. Filter. LÃ¥gpass. Hur bra som helst. Kan rekommendera det.

Börskaos? Njae, lite dynamik är nyttigt. Inte alls bra med monotona funktioner. Liksom inget liv i dem. Bara tråkigt.

Osv.

Så gör man.

Idag är jag på dåligt humör. Tror jag. Jag vet inte helt säkert. Något som möjligen tyder på att jag är på dåligt humör är att jag tycker nästan allt jag läst idag är rappakalja. Enfaldigt, inskränkt, korkat. Osv. Jag behöver nog inte fortsätta mer, du fattar poängen. Några smarta saker har jag läst. Som tur är. Men inte så många. Mest intetsägande ordvolymer. Människor som måste krysta fram ord fast sammansättningen av orden helt uppenbart saknar mening. Floskler. Klyschor. Någon som tycker de måste säga något fast de egentligen inte har något att säga. Eller ska jag vara vänlig; människor som vill säga något bra men inte har förmåga att vare sig tänka det, eller uttrycka det. Eller ännu vänligare; de har bara svårighet att uttrycka det.

Så, varför irriterar jag mig på det? Är jag så jävla smart själv då? Skriver genomtänkta, balanserade och kloka saker hela tiden? Japp. Just idag tycker jag det. Jämförelsevis. Eller jag säger det i alla fall. Även om det inte alltid är sant. Bara för att jag har lust med det. Bara för att jag är på dåligt humör.

Men spelar det någon roll om det trillar omkring ord av människor som tänker som Nalle Puh, emellanåt? I princip inte, kanske. Förutom att just idag ville jag bli road av smarta saker. Jag behövde det. Jag behövde något tungt att tänka på. Att belasta hjärnan med. Då vill jag för sjutton inte läsa självklarheter! Eller intigheter.

Jag tänkte såhär. Eftersom vi inte vill att detta ska upprepas, så vill jag ge lite inspiration, det är ju konstruktivt, till vad jag skulle vilja se. OK? Något åt det här hållet, kan jag tänka mig. Det skulle jag njuta av att läsa. Det skulle få mig på gott humör. Kan vi säga så? Imorgon tar vi nya tag. OK?

Vad gör du? ropade Lille Son i trappen när han kom ner nu på morgonen.
Läser svarade jag. (Läsa innefattar allt från ströläsning för nöjes skull, till artiklar och rapporter som har med jobb att göra.)
Åhhh, du läser ju alltid sa han.

Det är nästan en ritual. Han frågar, och nästan alltid när han frågar läser jag. Kanske ställer han frågan precis just när jag läser, alltid, och inte när jag gör andra saker, som att t ex laga mat, eller städa. Vilket faktiskt också händer. En viss miniminivå av stökkontroll måste ändå hållas. Annars kan jag inte läsa. Eller skriva. Eller tänka. Och mat måste vi alla ha då och då.

Varför läser du och skriver så mycket undrar han.
Därför att det är intressant, och så jobbar jag ju också säger jag.

Jag antar att det är bilden han kommer att bära med sig av mig. Sin barndomsbild av mamma. Mamma som hänger över en bok, eller över datorn, och svarar Mmmm, jag kommer, jag ska bara läsa/skriva klart det här. Undrar om han kommer att få aversioner mot läsande, eller tvärtom?

Min mamma plockar i köket, lägger på duk på köksbordet och sitter vid symaskinen. Min mormor stökar också i köket. Och stickar.

Jag har läst. Jag hade egentligen inte tänkt läsa, jag minns vilket stÃ¥hej det var kring boken när den kom ut. Jag vill inte läsa sÃ¥’nt. Och Drama Queenar stÃ¥r mig upp i halsen. Jag vill inte se, eller höra talas om, en Drama Queen till sÃ¥ länge jag lever. Jag är exempellöst trött pÃ¥ kvinnor med diagnoser. Orkar inte höra ett ord till.

Men, sen tänkte jag, att jag kan inte ha fördomar på det sättet. Jag läser. Objektivt. Jag betraktar.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein.

Lättläst. Vad kan det ha tagit, 4-6 timmar sammanlagt, att läsa den. Flytande språk. Bitvis absurdt rolig. Och tjatig. Otroligt tjatig. Jag tycker inte illa om boken. Inte alls. Inte tråkig alls. Jag tänker att eftersom hon skriver så, om sin ångest och om sin kamp mot självmordstankar. Så känner hon nog så. Det ska man respektera. Helt klart känner hon så. Men jag kan inte känna vad hon känner. Jag rycks inte med. Jag förstår inte problemet med psykvården, hon tycks ju få allt hjälp hon behöver. Hon tackar nej till att bli inlagd, t ex. Fast läkaren föreslår det. Och hon får uppenbarligen alla piller hon behöver. Att medicinen som vetenskap inte riktigt har helt koll på det där med psykiska sjukdomar, det är väl mest en fråga om tid.

Och en annan sak jag funderar pÃ¥. Om nu de som är psykiskt sjuka vill bli lyssnade pÃ¥ … när vill de bli lyssnade pÃ¥, i vilket tillstÃ¥nd? Det verkar liksom variera en del det där med vad man egentligen vill. Och vad man säger. SvÃ¥rt tycks det helt enkelt vara.

Och jag tänker på fler saker. Varför skriver man en sådan bok? För att det känns bra att berätta om sin sjukdom? För att människor ska förstå? Men människor förstår ju nästan aldrig något alls, varför ska man kräva att de ska förstå något som verkar helt obegripligt. Jag förstår att uppenbarligen känner hon som hon skriver. Men det är också allt. Till mig lyckas hon inte förmedla ångesten med ångesten. Jag känner mest att det är oreda i tankarna. Och jag tänker att jag har också tre olika processer igång, minst, hela tiden. Hjärnan vilar aldrig. Så varför tänker aldrig jag att jag skulle sluta leva?

Jag bryr mig inte om meningen med livet. Det är bara att leva. Därför det är kuligt. Men jag kan förstå att det måste vara himla frusterande att fastna i den tankeloopen. Att det inte är kuligt. Frustrationen att fastna någonstans där man inte vill fastna, kan jag förstå.

Uppenbarligen lever Ann Heberlein ännu. Med man. Och barnen har kvar sin mamma. Det tycker jag är rätt bra i alla fall. Men boken kommer inte att ge några bestående intryck i mitt medvetande. Varken i ämne, eller sätt att resonera. Jag hör antagligen inte till målgruppen.

Fast jag skrattade åt det där med feminismen.

Jag gick pÃ¥ Frankfurts flygplats i väntan pÃ¥ avgÃ¥ng till Arlanda. Hade gott om tid pÃ¥ mig och botaniserade i bokhandeln. Som vanligt. Hyllan med böcker pÃ¥ engelska (resten tyska förstÃ¥s) bestod mest av business-litteratur. Som vanlig. PÃ¥ en flygplats. PÃ¥ mÃ¥fÃ¥ plockade jag pÃ¥ mig ett par böcker, bl a The Shallows. Undertiteln, ”How the internet is changing the way we read, think and remember”, lockade mig. SÃ¥dant tycker jag är outsägligt spännande.

I boken sammanfattas en mängd forskningsresultat om hur tekniken påverkar vårt sätt att läsa, att tänka, att minnas. Framförallt hur det förändras av våra internetvanor, men också hur ny teknik, som boktryckarkonsten, har förändrat vårt tankesätt, eller våra möjligheter att läsa, skriva, tänka, minnas. Genom tiderna. Teorier om vad klocka och karta gjort för vårt sätt att tänka och minnas. Hur minnet påverkar vårt sätt att tänka. Om olika sätt att tänka. Om information och om kunskap. Om mänsklig intelligens och artificiell intelligens.

Internet gör oss till ytliga läsare. Inhämtare av information.

We are evolving from being cultivators of personal knowledge to being hunters and gatherers in the electronic data forest.

Att reflektera, analysera, associera och dra slutsatser. Att bygga visdom. Den förmågan minskar.

The more you multitask, the less deliberative you become, the less able to think and reason out a problem. You become more likely to rely on conventional ideas and solutions rather than challenging them with original lines of thought.

Om man kan googla allt, tycker man kanske att det är onödigt att minnas. Det viktiga är att man kan hitta informationen. Eller? Men om kunskap inte är ekvivalent med information blir det ett problem.

The art of remembering is the art of thinking.

sades tydligen redan 1892, av någon William James. Verkar lika aktuellt idag.

Evidence suggests, moreover, that as we build up our personal store of memories, our minds become sharper.

Det trevliga är att det inte verkar kört, utan att man faktiskt kan träna sitt minne, och bygga upp sina synapser och neuroner och signalvägar och allt vad det är för att minnas alla de där koderna till alla de där korten man har. Det verkar ju bra för tankeverksamheten, att faktiskt minnas. Det verkar inte vara så, som många påstår helt slentrianmässigt (antagligen av ren lathet), att man frigör plats för annat om man struntar i att minnas. Hjärnan fungerar inte som RAM eller hårddisk, den har inte begränsad plats. Den gör ny plats. Man har möjlighet att minnas hur mycket som helst! Visst är det helt underbart?

The Web is the technology of forgetfulness.

SÃ¥ det gäller att ta sig i akt … vi avstÃ¥r makten över vÃ¥r uppmärksamhet pÃ¥ egen risk med att överlÃ¥ta den till webben.

Nu är inte författaren teknikfientlig, inte alls. Inte jag heller. Det går inte att stoppa utveckling, eller begränsa. Den lever sitt eget liv. Och det finns förstås enorma fördelar med möjligheterna att snabbt hitta information. Särskilt om man växlar om till att tillgodogöra sig den.

När man läser boken undrar man till slut ”Men so what om djuptänkandet minskar, vad betyder det egentligen? Spelar det sÃ¥ stor roll? Vi mÃ¥ste ju följa med tiden. Inget är sÃ¥ patetiskt som bakÃ¥tsträvare. Och boken ger ett svar, ett förslag, till vad som händer med oss om vi slutar läsa, tänka, minnas och reflektera

… a slow erosion of our humanness and our humanity …

eftersom den, vår mänsklighet, bygger mycket på reflektion och kontemplation. Sägs det.

En ganska obehaglig tanke, att sluta vara mänsklig. Så jag tänkte att det är tur att facebook finns, så människor kan klicka gilla för olika behjärtansvärda ändamål, och attend olika events för allt från Earth Hour till trafikoffer. Bikt och avlat på facebook, för att fortsätta hoppa bland länkarna på internet, och känna som om tankar tänks, fast det bara är klick som klickas.

Google is the business of distraction.

Uppdatering av WordPress, flytt till annan server för PHP 5. Men eftersom jag kan mindre än ingenting om sådant, såvida jag inte anstränger mig, hoppas jag att det funkar med de ytliga instruktioner jag följt.

Av någon anledning har skrivandet här legat nere ett tag. Ett ganska långt tag. Nu tänkte jag mig ett återupptagande. Återupplivande, återuppståndelse. Rekonstruktion. Fortsättning. Av någon annan anledning.

Trilog ska återskrivas. Det återstår att se var det ska grävas. Det återstår att se vad som blir intressant. Vad som har rostat sönder och samman. Vad som vuxit nytt.

Här skulle vara några bilder. Men uppenbarligen behövs en del små finjusteringar av WordPress göras. Någonting har hänt under tiden jag inte har skrivit. Uppdateringar. Nya versioner av både det ena och det andra.

Och på skrivbordet ligger ett ben av en harkrank, alldeles ensamt, och sprattlar.

Emedan jag ägnat dagen åt att fundera över vad som är verkligt intressant och verkligt ointressant, uppenbarade sig ett intressant samband vars giltighet jag avser att i verkligheten undersöka. Vid tillfälle. Jag funderade nämligen helt slumpmässigt på Män, rent generellt, bara för att män är en så intressant människosort, som gör märkliga saker som man (jag) skulle vilja förstå. Som att gärna glo på när andra män slåss, visst är det obegripligt mystiskt?

Ja så jag tänkte att jag försöker hitta ett samband som förklarar mannen!

Man kan se mannen som en fraktal, alltsÃ¥ ”ett självsimulerande mönster med struktur i alla skalor”. Mönstret för mannen kan approximeras som en cylinder. Omkretsen och längden pÃ¥ mannens minsta cylinder är det mÃ¥tt som definierar den, mannen alltsÃ¥. Vi mÃ¥ste skaffa dessa mÃ¥tt. Även om IQ är ett grovt mÃ¥tt, kan vi välja det för att definiera mannens mer esoteriska egenskaper. Nu har vi alltsÃ¥ ett fysiskt mÃ¥tt, omkrets och längd för mannens skaldelar, samt ett icke-fysiskt mÃ¥tt, intelligens. Kan vi med dessa mÃ¥tt finna ett samband, helst linjärt i nÃ¥gon dimension, som förklarar mannen?

Jag vet inte, jag är ingenjör och öppen för alla alternativ. Men det är en första hypotes. Jag tänkte mig, såhär, att jag kommer att skicka ut en enkät till tusen män och be dem fylla i dessa mått. Jag är medveten om att måtten förmodligen alla kommer att ges med positiv bias, vilket gör att en riktig normering blir viktig. Exempelvis förväntar jag mig att medelvärdet för efterfrågat IQ kommer att vara ca 150, vilket inte är rimligt på något vis, alltså kommer jag att normera detta och de andra måtten med populationens medelvärde, kanske på ett inverterat vis eftersom man kan tänka sig en omvänd proportionalitet, s k överkompensatoriska effekter, på subjektiva och objektiva mått.

Vad jag ska göra med resultaten?! Herregud, inte vet jag! Detta är grundforskning och då kan man faktiskt inte kräva tillämpning på en gång!