Ett löst mysterium

Vi bestämde oss för att trotsa långfredagsfisken och göra lasagne till middag idag. De senaste sju åren har lasagnen nästan alltid lagats av Doktor T, men idag tog jag tag i saken. En sak som alltid förbryllat mig är åtgången av lasagneplattor när Doktor T lagar lasagne. Av någon anledning går det åt  många fler än när jag gör, och det är ändå lika stora formar och jag tycker nog att jag täcker köttfärssåsen, och inte gör jag färre varv heller. Så när köttfärssåsen var gjord och ostsåsen kokad, Doktor T rev faktiskt osten, skred jag till verket; ett lager köttfärsås, ett lager plattor, ett lager ostsås. Sen började jag om med köttfärssåsen, men då ropade Doktor T till; ”Men, ska du inte ha ett lager plattor till?

Det var då, i den sekunden, allting uppenbarade sig. Jag insåg hur det hängde ihop med plattåtgången, och Doktor Ts livslånga lasagnetillverkningserfarenhet fick sig en törn: kunde det vara möjligt att plattorna skulle läggas på annorlunda sätt? Doktor T hävdade att Bonniers kokbok förordade hans sätt att lägga plattorna. Jag hävdade det jag bergssäkert vet, att jag alltid lagt plattorna som jag gjorde nu och att det sannolikt kom från första gången jag läste receptet, sen dess har jag nämligen inte använt recept när jag lagat lasagne. Men jag vet inte varifrån mitt förstagångsrecept härstammar.

Osäkerheten var enorm, hur ska lasagneplattor egentligen läggas?

Vi har två exemplar av Bonniers kokbok, vi konsulterade den, Doktor T kände ett behov av upprättelse och jag kände ett behov av bevis ety jag tyckte det var märkligt att lägga dubbla lager på det där sättet med bara lite ostsås emellan, och dessutom blir det osymmetriskt på översta lagret då som ska vara ostsås, det var vi båda överens om. Och asymmetrier måste alltid motiveras väl enligt min ingenjörska uppfattning.

Nåja, Bonniers kokbok säger, vi tar det ordagrant: ”Varva köttfärssås, lasagneplattor och ostsås i en smord ugnssäker form. Avsluta med ostsås.”  (s. 70 i upplagan från 2002). Enligt min uppfattning kan detta inte tolkas på annat sätt än köttfärssås, plattor, ostsås, köttfärssås, plattor, ostsås … Jag gör bara en repetition av mönstret. Jag kan inte göra tolkningen köttfärsås, plattor, ostsås, plattor, köttfärsås, plattor, ostsås … som DoktorT har gjort i hela sitt liv. Nu finns det för all del inget som hindrar att man tänker utanför boxen och åstadkommer sin egen varvning, men i vilket fall som helst fick jag enförklaring till varför det går åt många fler plattor när DoktorT gör lasange än när jag gör det. Mysteriet är löst. Och även om man nu kan göra lasange på DoktorTs sätt, så är vi överens om att min tolkningen förmodligen är mer rätt, i meningen vad receptupphovsmakaren hade tänkt sig.

Vuxna människor

Ibland drabbas jag av cravings. Det kan handla om salta grodor, att läsa något intressant, eller om Vuxna Människor.

Men jag har haft cravings efter Vuxna Människor hela livet. Vuxna Människor karaktäriseras av något slags allvar, vilja och ansvar. Att ta saker på allvar, att ta ansvar, att agera. Förnuft och eftertänksamhet. Att stå upp. Det är naturligtvis en idealisering. När jag var yngre tänkte jag att det fanns människor som var så. Alltid. Men det är förstås inte rimligt alls. Människor är mänskliga, vad det nu betyder. Så jag har lärt mig att vara mer resonabel. Men ändå, ändå, kan jag inte låta bli att tillåta cravings någon stund då och då.

En intressant sak är att med år och erfarenhet vet jag att ingen någonsin lever upp till att vara Vuxen Människa, enligt min strikta definition, det är alltid bara en tidsfråga innan det avslöjar sig. Detta innebär att jag ställer tiduret varje gång någon verkar ha potential och sen tar jag tid tills det potentiella tillståndet krackelerar.

Men, om ingen annan är vuxen är väl inte jag det heller, antar jag. Det är ett problem.

Intellektuella troféer och fascinerande män

Det var ett nytt begrepp, som introducerades i kommentarerna till förra inlägget, Intellektuella Troféer! Ska vi ta och titta på de senaste då? Till halva reapriset kapade jag åt mig Guteberggalaxens nova och två böcker till som ligger under där i högen. Sen har vi två stycken som hör till kurslitteraturen i idéhistoria, de två översta. Jag tycks ha en viss fallenhet för att ramla in på det som har med (natur-)vetenskap att göra. Testosteron Rex råkade jag glömma att avbeställa från Daidalos. 

Och vem har inte en åsikt om Jordan B Peterson? Jag skulle nog inte skriva fascinerande män i rubriken, utan snarare ska det vara fascinerande åsikter om män. Och det är speciellt två stycken som jag ägnar lite extra uppmärksamhet att studera nu. Sen jag såg den beryktade Channel 4 intervjun (sök på YouTube och kolla, den är spännande!) har jag läst en del om honom, och sett några fler klipp. Åsikterna är som sagt var fascinerande. Alla känslor upprörs på olika sätt, anklagelserna haglar. Naturligtvis måste jag undersöka saken, därför tänkte jag läsa den där boken som tydligen är grunden för turbulensen. Man kan inte tycka något innan man undersökt saken ordentligt.

Den andra fascinerande mannen är James Clerk Maxwell. Eller kanske inte han som person heller egentligen, utan snarare hans matematiska behandling av elektromagnetismen. Jag läste en essä som Einstein skrivit till hundraårsjubiléet (1931) av Maxwells födelse, där han skriver om hur Physical Reality har förändrats från Newton via Maxwell, hans egna varianter av relativitetsteorin och sen kvantmekaniken. Från en materialistisk uppfattning till en baserad på fält och sannolikheter. Och jag funderade på hur det egentligen ligger till. Det är ju fysikernas uppfattning av verkligheten (jag ansluter mig till den uppfattning), men hur uppfattar vardagsmänniskor verkligheten? När jag tänkt en stund insåg jag att de flesta nog är kvar hos Descartes, på 1600-talet! En dualistiska uppfattning, där det finns två substanser, materia och ande! Stort glapp kan man säga. Nåja.

Utöver det är metafysiken riktigt trevlig och lättsam såhär i början, med lite repetition av predikatlogik.

Det var väl dagens vältrande med utgångspunkt i de intellektuella troféerna. Men det är väl bäst att kasta i brasklappen på en gång, de två översta böckerna kommer att ingå direkt i den krets som läses just nu, de andra kommer få vänta på sin tur. Petersons måste jag antagligen ta itu med ganska snart, kanske över påsk, annars kommer jag att avlida av nyfikenhet.

Högarna

Inte de Svenska alltså. Utan Mina Högar. Helt plötsligt en dag insåg jag att det låg Högar överallt. Igen. Men Viktiga Böcker. Sådana som används av olika anledningar, som olika kurser. Sådana som inhandlats av olika anledningar, som olika kurser. Och kanske någon annan anledning också, som Bra Att HaKommer Säkert Till Användning I Någon Kurs Snart, och liknande. Och sådant som är av rent nöje. Vi kan titta på en liten film om Högarna.

Några har faktiskt redan kommit till använding. Och jag läste Jenny Offills Avd. för Grubblerier. Den var ju bra, men lite besviken blev jag allt, den skulle ju vara så fruktansvärt lärd och intelligent. Jag är kanske för dum, men jag tycker inte det är jätteintelligent och jättelärt att bara lägga in citat här och där. Och jag tyckte kanske inte reflektionerna var jättedjupa heller. Men, tja, underhållande. Och mycket lättläst. Och, faktiskt, ett hyfsat originellt format. Som fragment, men med sammanhang. Det gillade jag. Men jag gillar inte riktigt det där när romaner är som horoskop med triggerord och så allmänt hållet att man kan fylla i sig själv i det, och luras att tro att det är fantastiskt insiktsfullt. Gillar inte det.

Härnäst vet jag inte riktigt vad jag ska ta tag i. Jag har läst halva A Clockwork Orange, men den är ganska tråkig. Men jag ska läsa klart. Och så har jag börjat på Misstag i Moskva, och den verkar lovande. Och sen har jag läst ut An Introduction to Political Philosophy, och den tyckte jag vara fantastiskt bra. Mycket klar, välskriven och pedagogisk. Den skulle jag vilja skicka till Stefan Löfvén och Magdalena Andersson och de andra, för jag tänker att, om de skulle läsa den, kunna läsa den, och förstå något, så skulle det vara väldigt bra. Jag tycker nämligen de skulle behöva tänka efter vad de egentligen har att göra där de är, och det kan vara bra att reflektera över några grunder till staten och demokratin, som är så populär, då. Jag menar, det är naturligtvis inte heltäckande på något vis, men det vore kanske bra att börja någonstans? Få lite rätsida på prioriteringarna?

Sen har vi haft slutseminarium om romantiken, och Frankenstein, och till slut kom jag på att monstret respresenterar kvinnorna. Rousseaus romantiska förtryck av kvinnorna. Man ser Hedvig Charlotta Nordenflychts försvar. Eller rättare sagt ser man en illustration av hur det går när man gör som man gör. Så är det. Men jag tror inte jag lyckades övertyga mina kurskamrater om likheten. Det är frustrerande när man så klart ser samband och sen kan man inte få någon annan att se det. Jag vet inte vad det är med folk, hur tänker de egentligen? Men det är ju därför jag läser idéhistoria, för att försöka förstå det. Det går sådär. Alltså, jag förstår hur tankar hängde ihop då. Men det säger ju inget om varför folk gör som de gör nu. Tyvärr.

Förresten öppnade antagning.se för höstens kurser igår och jag fortsätter väl. Efter detta läsår kommer jag ha lika många poäng i humaniora som jag har från Teknisk Fysik. Men, med skalningen av poäng som var när jag pluggade , måste jag läsa dubbelt så många humaniorapoäng för att det ska bli jämlikt med tekniska poäng. Orättvist, eller hur? Fast kanske inte, jag känner mig fortfarande som ingenjör liksom, som läser lite humaniora för att det är roligt. Den tanken är ganska märklig.

 

Den gode Frankenstein

Frankenstein reser till en avlägsen Orkney-ö för att skapa en kvinna till sitt första monster. På monstrets enträgna önskan. Och hot. Med sig har han en massa instrument som han behöver för arbetet. Och på ön finns tre stugor. En är outhyrd, så den hyr han. Han säger till om att den ska renoveras, och han köper möbler.

Hallå! Det finns två hushåll på ön, och han ”säger till” om att den ska renoveras? Tur att det fanns en outhyrd stuga, förresten. Och … han köper möbler? Vardå? Han ska bo där väldigt kort tid, han och hans kompis är ute på en resa. Som visserligen är planerad att ta två år. Men det har redan gått ett år, eller så.

Men, jag antar att vissa orealistiska element av den typen är lätta att komma undan med i skuggan av själva Monstret. Jag menar, livsprincipen, bara sådär. Men det är okej. Det som inte är okej, som jag har svårt att låta bli att grubbla över är hur han bara kan överge sitt monster? Jag menar, här har han sytt ihop delar och haft sig, och monstret kan inte ha sett så vackert ut i den fasen. Men sen, när han får liv, då lägger Frankenstein benen på ryggen och överger sitt monster! Han tar inget ansvar alls! Det är som om ansvaret härifrån är monstrets själv. Frankenstein lägger sig i sin säng och får feberfrossa och yrar i månader. Dags att tänka efter nu, liksom? Å andra sidan, det är väl inte så mycket värre än det är för människor, vi får minsann ta hand om oss själva. Det finns ingen skapare att fråga om råd här inte. Nåja, det finns de som envisas med att tro det, för all del. Å andra sidan har vi våra föräldrar och medmänniskor till hjälp för att få koll på världen. Monstet har ingenting, han får fixa det själv.

Det andra som verkar lite orealistiskt är att människor är så fruktansvärt fixerade vid utseendet, so what om han nu råkar vara 2,5 meter lång och se lite läskig ut, man förstår ändå att han tränat på mänsklighet och är ganska verserad. Duger inte det?

Ja, det finns några luckor i storyn. Men det finns en del annat att tänka på också.

På eget äventyr

De rara barnen åkte iväg några dagar med sin far, för att åka skidor. Och plötsligen var det bara DoktorT och jag. Det var inte igår. Som för att göra något ännu mer ovanligt åkte jag iväg på fredagens eftermiddag, mot en av de större städerna, och där gick jag på bokhandeln. Och IKEA. Nu händer det ju att jag åker ner på stan på lunchen, när jag är på jobbet, och tar en vända på biblioteket eller så. Men detta var något annat, att åka iväg sådär, helt ensam. Parkera, ta en vända på Akademibokhandeln, och några ställen till. Strosa, flanera. Inte ens Rara Dottern som sällskap på IKEA t ex. Jag vet inte när jag var på IKEA ensam senast, förutom möjligen en nödutflykt från jobbet för att köpa ljus. Sen fredag eftermiddag på IKEA, perfekt tid. Ingen stress, knappt några där. Jag fick med mig det jag skulle ha, vilket var några grejer till Lille Sons rum. Jag tänkte nämligen passa på att göra lite välbehövlig uppsnoffsning när han inte var hemma! Annars får man aldrig tillträde för att greja till det.

Så eftermiddagen idag har jag ägnat åt att skruva ihop skåp och montera rullgardin. Det blev väldigt bra.

Högen till höger är den förbeställda reahögen från Bokus, högen till vänster tillökningen från gårdagens bokhandelsbesök.

A Clockwork Orange lånade jag på biblioteket tidigare, och har kommit halvvägs i, och Avd. för grubblerier började jag läsa direkt. Men jag behöver varva med att läsa om vetenskapen under romantiken, och om distributiv rättvisa.

Vilken dag som helst ska jag ta ner adventsstjärnorna som man ser spåren av i överkant av bilden.

När man kommer undan med orealism

Sådärja, nu har jag läst Frankenstein för femtifjärde gången. Naturligtvis hade jag glömt en del detaljer. Och den här gången läser jag med ett visst par glasögon på, de som filtrerar ut naturvetenskapen.

Och även om det inte är precis det jag letade efter, så kan jag inte låt bli att lägga märke till oegentligheter. Även om det är svårt att tala om oegentligheter när det handlar om en påhittad berättelse. En roman.

I alla fall har Frankenstein rymt till de mest avlägsna Orkneyöarna. Den ö han valt har tre stugor, en är outhyrd så den hyr han. Han säger till om att den ska repareras, och så köper han möbler och flyttar in. Och jag tänkte … jaha, en är obebodd, så det finns tydligen någon som hyr ut den sådär ”on demand” direkt. Och det finns tydligen någon som snabbt kan reparera den. Och det finns någonstans man kan köpa möbler! Nära en ö med två hushåll. I början av artonhundratalet. Och det går snabbt, eftersom de är på resa och Frankenstein verkar jobba med sitt projekt och behöver sätta upp ett laboratorium. Och eftersom det är en ö med två hushåll bara lär han ju ha med sig sina instrument, och ve och fasa, alla likdelar han behöver. För inte hittar han likdelar där på ön med de två hushållen? Eller?

Det är svårt det där. Men, det är ju inte det viktiga för handligen så det får väl passera. Och det är ju inte så trovärdigt, ens nu, att sy ihop gamla likdelar och gjuta liv i dem, så andra små diskrepanser kan man väl stå ut med.

Jag är romantiker!

Romantisk skulle nog ingen få för sig att kalla mig, till exempel. I alla fall inte romantisk på det blödiga, sentimentala och sliskigt nostalgiska vis som … känslomänniskor gärna är. Sådana som berömmer sig med att ha kontakt med sina känslor på ett alldeles särskilt vis, som de inte tror att någon annan människa i världen har bara för att hon råkar tänka ett varv extra eller två. Som jag skrivit ett antal gånger är min erfarenhet av känslomänniskor att de vill ha ett alibi att skylla sin lathet på. De orkar inte anstränga sig att disciplinera sina reaktioner, utan måste spilla dem precis överallt i tid och otid utan att tänka efter en sekund. Det är min uppfattning om den statistiska känslomänniskan. Som man kan se är det en ganska affekterad uppfattning.

En vanlig uppfattning om romantiken, alltså epoken, är att känslan sattes över förnuftet, läser jag i Västerlandets idéhistoria. Men … läser jag vidare, det är en missuppfattning. Och då börjar jag spetsa läsögonen. Det är inte en starkare känsla som utmärker den egentlige romantikern, utan en större tilltro till förnuftet! Något annat än känslosamhet och sentimentalitet. Det handlar inte om emotioner utan om intuitioner! Och då är jag med. Intuition som förnuftet får jobba på. Det är min grej. Det är alla ingenjörers grej. Det är så man löser svåra tekniska, matematiska, fysikaliska problem. Man använder sin intuition. Sen tänker man. Intutitionen är naturligtvis mycket baserad på erfarenhet. Och föreställningsförmåga.

Alltså kan man säga att ingenjören är den verklige romantikern! Visst tycker vi det är lite roligt?

Ja, och varifrån kommer denna fundering nu då. Jomen jag läser Frankenstein. Igen. Och fördjupar mig i romantiken som epok. Sen har jag en massa andra böcker jag har fått för mig att läsa, vilket kommer sig av diskussioner på jobbet. T ex har jag nyss påbörjat både The psychopath test och A clockwork orange. Den senare verkar alla har läst som tonårspojkar. Jag vet varför jag inte läst den, eller ens varit nyfiken på den. Ultravåld tycker jag inte är en tilltalande filosofisk tanke. Och av de första fyra kapitlen, som är så långt jag hittills lyckats pressa (!) mig, kan man förstå att det är en ”pojkbok”. Vi får se om den blir mer allmängiltig vad det lider. Mina kollegor påstår att den ställer viktiga filosofiska frågor …

Det det inte går att skriva om

Jag kan tyvärr konstatera att jag inte direkt haft några storslagna tankar om att lösa världsproblemen eller ta över världsherraväldet de senaste veckorna. Det beror inte på den rara kattens frånfälle om någon nu skulle få för sig det. Även om han var väldigt rar. Det beror mer på, inte vet jag, världen i sig.

Det som inträffat är att jag fråntagits mitt ansvar som vårdnadshavare av det två återstående omyndiga barnen. Det beror på att de fyllt arton år, de små raringarna. Nu är alla tre alltså vuxna. Typ. Den ene av dem tog dessutom körkort några dagar efter artonårsdagen, mycket efterlängtat av honom själv.  Den andra ska ge sig på körkortet om bara någon vecka.  Den tredje, den äldste, planerar tillvaro utomlands under några månaders tid. Så nu är det omorientering i världen för oss alla.

Icke desto mindre pågår världen i vanlig ordning, såsom att jag just firade min 28-årsdag på jobbet häromdagen. Det säger en del om jobbet. Det är ganska intressant, minst sagt. Fortfarande. Min äldsta, mest spännande relation i livet. Så som de ska vara. Bekant och alltid nytt på samma gång.

För övrigt börjar nya kurser. Politisk filosofi är ohyggligt intressant.

Men en annan dag skriver jag kanske något som är mer intressant än detta.

Förändring

En tragisk dag. Katten har lämnat oss människor i sticket. Han lämnade livet. Tänk att han ändå ville leva här bland oss, han verkade tycka att han hade en självklar plats i flocken, han ville alltid vara med. När barnen och jag satt i soffan och kollade på något kom han ofelbart och knölade ner sig någonstans där han också. Han såg till att han fick plats. Vi såg till att han fick plats. Lustigt med djur, de är rätt trevliga att ha omkring sig.

En av de sista bilderna. Han trodde att jag bäddade sängen för hans skull, så han skulle ligga skönt.

Och här har vi tre av undulaterna på upptäcksfärd.

Ny termin

Sådärja, tentor och uppgifter avklarade, imorgon börjar en ny termin. Ja, alltså studiemässigt då. Jobbet började för en vecka sen, men det är lugnt. Alltså, både bekant och intressant på samma gång.

Den mest spännande kursen blir nog den i Politisk Filosofi, men den i idéhistoria som ska behandla romantiken, med närläsning av Frankenstein (blir väl typ 3:e, 4:e gången jag läser den då) blir också helt okej. Det finns rätt mycket man kan säga om den, och om tankarna, och tiden.

Ett problem med de här kurserna i humaniora tycker jag är kravet på textmängd. Jag är van att uttrycka mig ganska koncenterat, inga onödiga ord, inga upprepningar, inget ältande, inget pladder. Enligt min egen uppfattning alltså. Och då kommer det krav på ”minsta antal ord” i någon uppgift. Och jag tycker jag har sagt allt som ska sägas på ungefär halva mängden ord. Och då får jag lov att brodera ut det till lika mycket till. Det är ganska fascinerande. En del människor är så himla bra på det där. Det är inte jag. Alltså, jag tycker inte jag är bra på det. Jag försöker lära mig. Först skriver jag det jag tycker ska vara med, då är det sådär 20-25% av kravet. Så utvecklar jag det en del, det vill säga jag låtsas som om de som läser är nästan idioter och inte begriper något alls om man inte skriver ut det explicit. Då har jag kommit till 50 % av textmängden. Sen börjar jag upprepa mig, eller snarare formulera samma sak, fast på ett annat sätt. Och till slut lyckas jag kanske komma upp till den undre gränsen för textkravet. Det är rätt jobbigt. I den tentauppgift jag skrev idag tyckte jag att jag, innan jag räknade, lyckades ganska väl med att utveckla alla resonemang till dumhetens gräns. Sen när jag räknade, när jag skrivit ut, broderat och stått i, 75 % av maxgränsen i alla fall, det fanns ingen undre gräns. Då kände jag mig tacksam. Och klar.

Det kan vara en ingenjörsåkomma att uttrycka sig precist. Helst skulle jag förstås bara vilja skriva en ekvation, det är det optimala. En ekvation säger mer än hundratusen ord. Men, till och med jag inser att humaniora behöver något annat än precisa ekvationer. Jag jobbar på saken.

Här fick jag ihop nästan 400 ord. Och jag har i princip inte sagt någonting. Det börjar likna nå’t!

När Alexander Bard verkar stupid

Jag har hittills tyckt att Alexander Bard varit rätt piffig. Nu har jag kanske inte följt honom jättenoga alla gånger, men jag har haft intrycket att hans intellekt inte är helt oävet. Men idag läste jag en artikel i DN. Och nu har jag ändrat uppfattning om det där intellektet. Nej, det beror inte alls på att han i bästa Guillo-anda vill jaga med de andra grabbarna i skogen, ha mansläger och lära män att de ska ha (eller att de har?) kuk i huvudet. Jag ser bilden framför mig, den ser kul ut.

Och jag tycker verkligen inte att han inte ska få säga något. Kanhända är det reporterns ”frihet”, men jag har lite svårt att inse hur det kan handla om risker för yttrandefriheten att bli bortmotad från ett privatfinansierat underhållningsprogram. De flesta människor deltar inte i panelen i underhållningsprogram, hur ska vi göra med alla deras (vår) yttrandefrihet? Bara för att kanalen hänvisar till yttrandefrihet för att ha honom kvar, innebär det ju inte att det skulle vara frånvaro av yttrandefrihet att sparka honom. Kanalen skulle t ex kunna tycka att han inte passar att representera dem, helt enkelt, man får anta att hans person och image är en viktigt del av saken. Faktiskt är de ju till och med lite fega att ropa ”yttrandefrihet”, när de i själva verket menar att det är bra för dem att han ”yttrar sig fritt”, vilket inte är samma sak som ”yttrandefrihet”. Det de egentligen säger är ju: ”för vår kanal, som inte är en offentligt skattefinansierad samhällsinstitution, utan privat affärsverksamhet, är det bra för ekonomin om Alexander Bard säger det han vill, på sitt lilla pikanta vis, bara han inte går över gränsen till olagligheter, eller osmakligheter som får våra tittare att fly”.

Det är inte heller för att han påstår att alla ställen där kvinnor och män befinner sig samtidigt blir sexualiserade. Men menar han verkligen det? Det är kanske så i hans miljö, har vi ju förstått, men det är definitivt inte så i min vardagsmiljö, där är folk nämligen professionella. Men okej, han har sin miljö, låt gå för det.

Innan vi kommer in på den passage som avslöjar det bristande intellektet, vill jag att vi gör ett litet tanke-experiment. Vi tänker … en stor vid skål. I den skålen lägger vi ner två sorters bollar, den ena sorten är ljust grön, den andra sorten är ljust gul. Vi häller i bollar och blandar om. Man ser lite skillnad på dem, men det är ingen som sticker ut åt något särskilt håll. Man kan inte säga att ljusgröna bollar är si och ljusgula så. Men man ser att de har lite olika färg. Sen häller vi på en kemisk sörja över de här bollarna. Den sörjan har särskilda egenskaper, till exempel har den kemiska komponenter som gör att när ljusgröna bollar reagerar med den, blir de mörkgröna och börjar studsa jättemycket. Och de ljusgula bollarna reagerar också med sörjans kemi, fast på ett annat sätt, de börjar dra lite åt rött i färgen, sen klustrar de ihop sig i grupper som mer liksom vibrerar tillsammans. Sen släpper vi ner Alexander Bard i den här sörjan, han har redan badat i en så’n här kemisk sörja, så han är jättegrön. Vi släpper ner honom och han hoppar omkring där och tänker. Och så kommer han på, eftersom han är så himla smart, att han ser en skillnad mellan de röda bollarna och de gröna bollarna. De verkar bete sig olika. Och så drar han den förbluffande slutsatsen att de röda bollarna och de gröna bollarna, i sitt inre ursprung är jätteolika. Alexander Bard glömmer, precis som så många andra, att det han ser är de ljusgröna och ljusgula bollarna i återkoppling med den kemiska sörjan, som han själv dessutom är badad i. Och så drar han från det slutsatser om deras opåverkade egenskaper, snarare än deras påverkade egenskaper. Hur de är, de här bollarna. Han glömmer bort att han mäter egenskaper i ett system som är slutet, som en person bevandrad i till exempel reglerteori skulle säga. Det betyder, om man bara tänker på saken rent matematiskt och fysikaliskt, i just det här exemplet, att de ljusgröna bollarna och de ljusgula bollarna förvisso kan vara lite olika, t ex har de lite olika färg, och till exempel reagerar de lite olika på kemiska sörjor. Men det betyder också, att med en kemisk sörja av en annan sammansättning, skulle man säkert kunna få de ljusgröna bollarna att klustra ihop sig, pipa och vibrera i grupp, medan de ljusgula bollarna blev starkt röda och studsade som tokar överallt.

Om man är en mörkgrön boll, som Alexander Bard, kanhända man tycker om den här ordningen att en del bollar är gröna och hoppiga och en del är röda och vibrerande. Man känner sig väldigt grön liksom, och vill se till att de gröna bollarna är gröna på ett bra sätt och de röda är röda på ett bra sätt, och alla kan leva lyckliga tillsammans i den rödgröna ordningen.

Den lilla passagen där hela Alexander Bards intellekt står och faller är förstås denna:

– Fakta. Gå in i ett rum med hundra män och hundra kvinnor. Jag ser enorma skillnader. Det är patetiskt att påstå att det skulle vara sociala konstruktioner när det är djupt liggande biologi.

Nu kan det ju hända att Alexander Bard faktiskt inser att det är den kemiska sörjan, dvs sociala konstruktioner, som liksom ordnar den här rödgröna ordningen från den ljusgulljusgröna, men att han också vet att de flesta människor inte begriper sån’t här som återkopplingar och slutna system och att mäta på fel saker och dra fel slutsatser. Och om han nu tycker om den här ordningen är det ju en bra grej att påpeka att den är naturlig och att man bara behöver bara titta i skålen med röda och gröna bollar så ser man det. Och dessutom försöka få till stånd en ändring av den kemiska sörjan så att de ljusgröna bollarna där kemin inte riktigt tagit verkligen blir mörkgröna. Och de ljusgula där kemin inte tagit verkligen blir ordentligt röda. Det vill säga ordna mansläger.

Men det finns ju andra alternativ som man skulle kunna välja om man nu inte vill tvinga på människor starka färger. Man skulle ju kunna tänka sig att man ändrar den kemiska sörjan så att den var lite mer interaktiv och lite mer så att den tillät varje bolls speciella resonanser, även om de till synes är ljusgula och ljusgröna så har nämligen de här bollarnna en del inre egenskaper som är olika, lite olika resonanser helt enkelt, som reagerar lite olika på kemiska sörjor.

Nu kan förstås Alexander Bard och andra gröna och röda bollar invända och försvara sig med att de minsann bara pratar om idealtyper, men då säger jag att deras idealtyp är endimensionell till meningslöshetens gräns. Eller som att bara prata om sig själv kanske.

Vi avslutar med några rader ur Hedvig Charlotta Nordenflychts ”Fruentimrets försvar”, där hon kritiserar Rousseaus bristande insikter när det gäller hans tids kemiska sörja. Det kanske passar, för nog tycks Alexander Bard ha Rousseauiska ambitioner?

Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.
Så bindes Könets drift av fostringssätt och vana,
Att kämpas med varann på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är kvinnans skymf att vara lärd och klok.

Ledig kväll

Ikväll har jag inte läst en enda rad av något vettigt. Eller, det har jag förresten visst gjort, jag har ägnat nästan hela dagen på jobbet åt läsning. Inte så’n läsning. På jobbet läser jag tekniska rapporter, vetenskapliga artiklar och liknande. Och sen när jag läst åstadkommer jag antingen en sammanfattning, ett utlåtande, eller en rekommendation. Eller så har jag bara lärt mig något. Eller så korrigerar jag, eller kommenterar. Det beror på.

Men jag har inte läst något idéhistoriskt, eller filosofiskt. Jag har inte ägnat mig åt studier. Nej, ikväll har jag övningskört flera timmar med Lille Son, som snart har uppkörning, och pratat med Lilla Dotter och Store Son. Och pratat med Doktor T. Och strösurfat, och smakat ett gott portvin. Jag har sorterat in böcker i bokhyllan, de som jag använt för essäskrivandet. Om några dagar ska inlämningsuppgiften i filosofikursen vara klar, men det är som sagt flera dagar dit. Så jag tog en ledig kväll. Jag vet knappt vad jag ska läsa nära jag inte har något bestämt att läsa. Inte för att det inte finns något, utan att det finns alldeles för mycket. Ska jag fortsätta med Tegmark, eller de Beauvoir? Eller ska jag kanske plocka fram böckerna till nästa filosofikurs och skumma lite? Eller borde jag rentav gå och sova? Det senare är kanske inte världens sämsta idé med tanke på att det blev lite dåligt med sömn förra natten, 3,5 timme om man räknar lite generöst. Det är inte bra att sova så lite, men det berodde inte på att jag inte kunde, utan på att jag ville läsa färdigt. Sen sov jag som en stock alldeles för kort tid. Om jag går och lägger mig nu får jag hela 6,5 timmars sömn, det är lite väl lyxigt kan man tycka. En timme till borde jag kunna vara uppe. Det är i alla fall torsdag imorgon, och sen är det fredag. Och lördag och söndag. Och då behöver jag inte ställa larmet. Och jag kan läsa. Och sen ska jag skriva uppgiften i filosofi färdigt. Och efter det skriva kommentarerna till mina kurskamrater i skrivkursen. Och läsa Frankenstein igen, för tredje eller fjärde gången.

Faktiskt har jag tänkt en massa saker som det som jag har läst, men det är som om de tankarna bidar tid. Och utanför fönstret är mörkret kompakt. Jag ser in, om jag hade sett, i skogen. Längre bort, längre ner, ser jag ljus från det som är ett villaområde, men här är det mörkt. Det är skönt.

Doktor T och multimetern

Store Son och jag har en kul liten utmaning. Eftersom han använder sig av förskjuten dygnsrytm går han och sover sist varje dygn. Det kan vara vid fyratiden på natten, eller ännu mer framåt morgonen för oss andra. Det betyder att det är hans uppgift att släcka julgranen. Julgranen har sexton ljus, och vi släcker den genom att skruva ur en av glödlamporna. Jag bestämde, i början av julperioden, vilken lampa vi skulle släcka. Då blir det nämligen enkelt för den som ska tända på morgonen, vilket alltid är jag, att tända.

Men Store Son tycker naturligtvis det är skojigt att skoja, så han släcker någon annan okänd lampa varje natt. Eftersom det bara är sexton stycken, och Store Son är lång (och lat) blir det ändå ett fåtal som kan komma ifråga. Imorse när jag skulle tända julgranen (den ska vara kvar till på lördag, när det passar mig hänvisar jag glatt till traditioner) gick jag igenom alla sexton ljusen två gånger utan att granen tändes. Jag insåg att en lampa gått sönder. Men, jag hade inte tid att undersöka saken då. När jag kom hem från jobbet tog jag tag i saken. Jag tog fram en ny lampa och började i ena ändan, under antagandet att endast en lampa gått sönder, vilket förefaller mest sannolikt.Man sätter i en ny lampa i den första lampan. Om slingan tänds var den trasig, om inte är en annan trasig (eftersom det här är en gammal slinga som jag ärvt efter mina morföräldrar, den är minst 50 år gammal, är alla lampor seriekopplade, slå upp i fysikboken). Då tar man den lampan och byter nästa, och så fortsätter man granen igenom. Man kan få göra sexton byten maximalt. När jag gjort fyra byten kom Doktor T  med ett instrument. En multimeter. Han tyckte att jag, som ingenjör, borde mäta istället för att testa. Det kan jag väl göra. Då tar man ur glödlampan och så mäter man på den. Så jag gjorde det, lampa för lampa. Och till slut kom jag fram till lampan som var trasig. Jag bytte den och julgranen lyste upp i ett förklarat ljus. Men, grejen är ju den, att jag med min enkla metod, skulle ha kommit fram till samma lampa precis lika snabbt som Doktor Ts metod, eftersom ett utbyte av lampa till och med är snabbare än att skruva ur, mäta och skruva i (det är bara fråga om att skruva ur och skruva i). I alla fall om bara en lampa var trasig.

Men Doktor T, som är kemist, är besatt av ingenjörska instrument. Det är inte jag, som är ingenjör. Det är lite paradoxalt. När Doktor T och jag träffades, hade jag visserligen en HP-räknare med Reverse Polish Notation, som jag inte använder eftersom jag har tillgång till mer sofistikerade program som matlab, men jag hade ingen multimeter, jag har klarat mig med mer rudimentära metoder. Men, faktiskt hade jag en Stud Detector.

Jag har rastat kameran

Det var länge sen jag var ute och fotade. Men idag när solen sken, de rara barnen var engagerade på olika håll och Doktor T på eget uppdrag, tänkte jag att det var dags. Så jag körde till ett av mina favoritställen. Där gick jag omkring i den nästan monokroma världen, eller i alla fall inte-så-multi-kroma, och kände att solen nästan värmde lite, och att den står lite högre nu än när den stod som lägst. Undrar om det är inbillning eller om man verkligen har den upplösningen i avläsningen av ljuset, men jag tycker att det märks att det är två veckor, eller 2 1/2, sen midvintersolståndet. Den lilla förändringen syns på ljuset på eftermiddagen.

Trodde jag

Jag trodde verkligen på de oändliga läsdagarna. Igen. Fast jag av lång erfarenhet vet att de egentligen inte existerar. Det är tusen andra saker som ska göras hela tiden, och då är jag ändå av en människosort som aktivt väljer att inte övergöra saker och ting. Det är ohyggligt märkligt alltihopa. Undrar om jag lyckades få en halvtimmes sammanhängande tid igår, ungefär? Och det var väl runt ett-tiden på natten, innan jag gick och la mig.

I Walter Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur finns ett litet intressant avsnitt om det lärda latinet. ”Det lärda latinet saknar ett barnspråk” skriver han till exempel. Ingen har det som modersmål, det saknar samband med det undermedvetna, det är ”isolerat från de känsloladdade djupen i ens modersmål”, och därför kan det bidra till objektivitet. Det finns ingen som bara talar det lärda latinet, alla skriver det också. Eller talade och skrev, rättare sagt. Utan det lärda latinet skulle vetenskapen haft svårt att komma igång, skriver han vidare. Det är alltså som om språkets (det lärda latinet) distans från känsloträsket bidrar till tankens objektivitet.

Jag tänkte att det var intressant, att man behöver använda ett språk som inte är ens eget psykologiskt, känslomässiga, för att beskriva något på ett begripligt, hyggligt neutralt sätt, för någon annan. Och då tänkte jag på Hélène Cixous’ Medusas skratt, vars kvarstående tanke är typ kvinnan ska skriva kvinnan. Och så är det kroppen naturligtvis. Men det viktiga är att kvinnan har språket för den kvinnliga erfarenheten. Det är ju helt motsatt mot att beskriva något objektivt med ett språk som inte är ens eget. För att beskriva något, objektivt, behöver man vara utanför språket. Det säger faktiskt Wittgenstein också, förresten, att man inte kan beskriva språket med språket. (Jag kommer inte på något bra citat just nu, utan att gå till bokhyllan och gräva i några böcker och det orkar jag inte, det får jag göra en annan gång, men det är min uppfattning av läsningen i alla fall, att man inte kan beskriva språket med språket själv).

Om man funderar över det, och vill göra en objektiv beskrivning av t ex mannen, så borde den skrivas av den som inte är man och inte har den naturliga erfarenheten. Den beskrivningen borde skrivas av en kvinna. Då får man den objektiva beskrivningen, utanförblicken.

Sen vet jag, när jag började det här inlägget för tolv timmar sen, som har avbrutits av allehanda saker, att jag hade tänkt mig att det på något sätt skulle korreleras till religion, men nu kommer jag inte på hur. Jo, förresten, det var det att jag tänkte att religionen naturligtvis bör beskrivas av ateister. De som är religiösa kan inte komma förbi sin känslomässiga … tro, för att betrakta den. Och det var när jag läste en understreckare idag, som hade en konstig rubrik, som jag tänkte det. Världen går inte att förstå utan religion är rubriken. Då tolkar man det som om religionen behövs i världen för att man ska förstå den. Världen. Men om man läser artikeln förstår man att man behöver förstå religion för att förstå världen. Eller i alla fall hur människor tänker, känner, reagerar och agerar. Och det är ju en helt annan sak. Världen går inte att förstå utan att förstå religion borde rubriken ha varit. Förresten har jag läst en bok av en av författarna som recenseras, Tim Crane. Men jag läste The Mechanical Mind, vilket inte är så religiöst.

Någon gång ska jag ta tag i den där religionsdiskussionen. Men inte just idag.

Mål för 2018

Det är inget fel på att fortsätta med förra årets mål:

  • Läsa mer
  • Tänka mer
  • Lära mig mer

Men jag ska lägga till ett:

  • Skriva mer

Sådärja.

Jag har inte påbörjat någon ny bok sedan häromdagen, utan jobbar på med samma böcker. Men nu är julens plikter överstökade, liksom nyårsaftonens, så nu ska läsningen kunna eskaleras. Om man ville kunde man fundera över varför man läser. Men man måste inte fundera över det.